1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att uppmärksamma demokratirörelsen i Kuba.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av att stödja oberoende journalister i Kuba.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att i högre grad uppmärksamma de politiska fångarna i Kuba
och den bristande respekten för de mänskliga rättigheterna.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om det tilltagande användandet av dödsstraffet och om en vädjan
till den kubanska regimen om ett omgående moratorium.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om biståndet till Kuba.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om EU:s Kubapolitik.
Demokratirörelsen i
Kuba
Fidel Castros regim har kontinuerligt förlorat i legitimitet de
senaste åren. Sedan 1990-talets början finns det en
organiserad demokratirörelse som omfattar politiska partier,
människorättsorganisationer, oberoende fackföreningar och
journalister. Efter påvens besök i Kuba i januari 1998 har
den interna demokratirörelsen stärkt sina positioner.
Organisationerna har växt och konsoliderats. De viktigaste
partierna, Partido Solidaridad Democrática, Partido Liberal
Democrático de Cuba, Movimiento Cristiano Liberación
samt Partido Socialdemócrata de Cuba, har genomfört
medlemsomröstningar till sina styrelser. De oberoende
journalistbyråerna som finns i landet sedan 1995 har via
telefon förmedlat åtskilliga artiklar till kolleger i Miami som
lagt ut dem på Internet eller sänt dem tillbaka över ön via
Radio Martí.
Men eftersom det ständigt är konflikten med USA som uppmärksammas
när Kuba diskuteras i omvärlden har den interna demokratirörelsen inte fått
det erkännande den är värd. Embargot flyttar fokus från konflikten mellan
regimen och den interna oppositionen till konflikten över Floridasundet. Detta
har Fidel Castro förstått och utnyttjat konsekvent.
USA har på senare tid börjat lätta på handelsembargot. Flyg till Kuba
tillåts från fler städer än Miami, det humanitära biståndet ökar, livsmedel och
mediciner får säljas av amerikanska företag.
Dessvärre har denna öppning inte uppskattats nämnvärt av den kubanska
regimen. Kuba har t ex instiftat en lag till försvar av "Kubas självständighet
och ekonomi". Straffet för dem som distribuerar eller letar fram information
som "skulle kunna användas" av de nordamerikanska myndigheterna för att
tillämpa sanktionerna i Helms-Burtonlagen har höjts till 30 års fängelse.
Lagen förbjuder också "innehav eller spridning av subversiv litteratur skapad
av USA:s regering" och gör det möjligt att straffa dem som "organiserar
manifestationer som hotar statens säkerhet eller samarbetar direkt eller genom
tredje person med radiostationer, tidningar, tidskrifter och annan massmedia
som syftar till att destabilisera den kubanska regimen". Lagen gör att all
information som oppositionen på ön sprider och all verksamhet kan ligga till
grund för fängslande.
Castro har aldrig vågat erkänna den demokratirörelse som sakta men säkert
växer sig allt starkare. Varje gång som demokratirörelsen har försökt att få
till
stånd en dialog med regimen har Castro pekat ut dem som USA:s lakejer och
spioner. Varje gång som demokratirörelsen försökt utnyttja sin yttrandefrihet
och demonstrerat för demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna har
Castro kvävt protesterna, ofta med våldsamma metoder.
Ett exempel på hur Castro hanterar den interna demokratirörelsen i Kuba
kan hämtas från det s k ibero-amerikanska toppmötet som hölls i Havanna i
slutet av förra året. Mötet samlade flertalet av Latinamerikas statschefer samt
regeringscheferna från Spanien och Portugal. Presidenterna från Costa Rica,
El Salvador och Nicaragua uteblev dock som en protest mot Fidel Castros 40-
åriga diktatur.
Den samlade demokratirörelsen i Kuba såg här en fantastisk möjlighet att
inför och under mötet uppmärksamma den politiska, sociala och ekonomiska
situationen i landet. Bland annat planerade man att tillsammans författa ett
dokument, vilket skulle innefatta frågor om mänskliga rättigheter,
utbildningsväsendet, fackföreningar, press- och yttrandefriheten i Kuba, som
sedan skulle överlämnas till deltagarna vid toppmötet. Enskilda
oppositionsorganisationer planerade gatudemonstrationer. Oppositionella i
allmänhet, och oberoende journalister i synnerhet, förväntade sig att få träffa
representanter för utländska massmedier och förmedla sin bild av Kuba, som
ett alternativ till den Castro presenterade under toppmötet. I ett antal
pressmeddelanden och kommunikéer vädjade inhemska oppositionella
organisationer om att de statschefer som kom till Havanna skulle solidarisera
sig med det lidande kubanska folket, och inte med regimen, genom att
exempelvis kräva att regimen inför demokratiska val.
Castro såg emellertid till att snabbt förhindra oppositionens planer. Under
ett fem timmar långt TV- och radioutsänt tal började den kubanske diktatorn
med att förtala oppositionen genom att bl a kalla dem för "förrädare" och
"betalda USA-agenter". Sedan inleddes en våg av massarresteringar i landets
alla provinser. När sedan oppositionen gav sig ut på gatorna för att
demonstrera grep säkerhetstjänsten in och med våld slog man ner
demonstranterna. Ett hundratal oppositionella och oberoende journalister
häktades eller sattes i husarrest.
Regeringen bör ta tillfället i akt och visa att Fidel Castros regims agerande
de senaste åren inte på något sätt kan accepteras. Regeringen har många
gånger fördömt USA:s embargo och det är bra. Men regeringen bör med
samma energi även uppmärksamma demokratirörelsen i Kuba. Den söker
genom kontakter med utlandet legitimitet och därmed skydd gentemot sin
egen regim. Den svenska regeringen bör se och erkänna detta behov.
Utrikesministern bör i detta syfte snarast besöka Kuba för att öppet träffa
företrädare för såväl regimen som för demokratirörelsen. Folkpartiet
liberalerna har länge krävt en ny och mera aktiv kurs i försvaret av de
mänskliga rättigheterna på Kuba. Den socialdemokratiska regeringen bör
anamma detta krav.
Oberoende journalister
Kuba är ingen demokrati. Landet är fortfarande, 40 år efter
det att Fidel Castro tog över makten, en av världens hårdaste
diktaturer. Kontrollapparatens nätverk når överallt, från de
lokala revolutionskommittéerna, till inrikespolisen,
säkerhetspolisen och kommunistpartiets organ.
I Sverige blev vi senast påminda om den repressiva kubanska regimen när
tre svenska journalister i somras arresterades av den kubanska inrikespolisen
efter att ha hållit ett seminarium om press- och yttrandefrihet med oberoende
kubanska journalister i Havanna. Gripandet av de svenska journalisterna
ledde till en märklig, om än ingen oväntad, diskussion här i Sverige. Politiker
på vänsterkanten samt journalister i vänsterpressen ansåg att de svenska
journalisterna burit sig klantigt åt eftersom de rest in i Kuba med turistvisum.
De fick därmed skylla sig själva i och med att de som regimen hävdade
"brutit mot de kubanska immigrationslagarna". Kuba är ingen diktatur
påstods det vidare och de kubanska myndigheterna verkade i princip inte ha
gjort något fel enligt dem.
Visumfrågan är dock ett svepskäl som diktaturen använder sig av för att
trakassera sina egna medborgare och deras besökare. Vi kan inte låta en sådan
regim styra den svenska inställningen till de mänskliga fri- och rättigheterna.
Den kubanska inställningen till det fria ordet måste tillbakavisas.
Enligt Reportrar utan gränser (RSF) är förhållandena för de kubanska
oberoende journalisterna mycket svåra. De utsätts regelbundet för
trakasserier, fängslanden eller fördrivning. Hittills i år har 19 oberoende
journalister flytt från Kuba. Förra året var det 14, enligt RSF.
Att stödja en oberoende press och de oberoende journalisterna i Kuba är
oerhört viktigt i syfte att främja en demokratisk utveckling i landet. För
journalisterna är kontakterna med omvärlden dessutom en livförsäkring.
Bistånd som främjar fria massmedier, inte minst tidningar och radiostationer,
är väsentligt och bör utvecklas. Journalistutbildning är ett av flera exempel.
Politiska fångar i Kuba
Amnesty International rapporterar i år om hur den kubanska
regimen konsekvent kränker de mänskliga rättigheterna.
Dissidenter, däribland journalister, politiska motståndare och
människorättsförsvarare, utsätts för grova trakasserier och
berövas tillfälligt friheten. Hundratals människor sitter
fängslade för politiska brott. Förhållandena för dessa
personer i fängelser innebär ofta grym, omänsklig eller
förnedrande behandling. Många utsätts för andra former av
hot och trakasserier, bl a vägras de att återvända till Kuba
om de lämnar landet.
Förtrycket i Kuba är målmedvetet, systematiskt och sofistikerat. Den
enskildes mänskliga rättigheter kränks dagligen. Möjligheten för den enskilde
att utnyttja sin rätt till yttrande- och föreningsfrihet är i det närmaste
obefintlig. Den svenska regeringen bör i högre grad uppmärksamma de
politiska fångarna och den bristande respekten för de mänskliga rättigheterna
i Kuba.
Dödsstraffet
År 1999 reformerades den kubanska brottsbalken. Ett stort
antal narkotikabrott kan numera bestraffas med döden, och
påföljderna för rån, koppleri, penningtvätt och
människosmuggling har blivit avsevärt hårdare.
Sedan skärpningen av straffen för narkotikabrott infördes, har bruket av
dödsstraffet ökat. Amnesty rapporterar att minst tretton människor avrättades
förra året och att minst nio människor väntade på att bli avrättade.
Rättegångarna i Kuba är mycket bristfälliga jämfört med internationella
normer. Många som står åtalade i brottmål har inte alltid tillgång till
juridiska
ombud. Den svenska regeringen bör därför uttala sin oro över den tilltagande
användningen av dödsstraffet på Kuba samt vädja till den kubanska regimen
att den omgående inför ett moratorium på verkställandet av det.
Biståndet till Kuba
Regeringen har öppnat för bistånd till Kuba för att påskynda
ekonomiska och politiska reformer samt för att främja
respekten för mänskliga rättigheter. Bistånd till de
demokratiskt sinnade krafterna i Kuba - i opposition mot det
nuvarande förtrycket - bör förmedlas. Regeringen bör göra
vad den kan för att uppmuntra detta. Från Folkpartiet
liberalernas sida förutsätter vi dock att eventuellt arbete för
att stärka de demokratiska krafterna i Kuba sker genom
enskilda organisationer.
Vi säger däremot bestämt nej till alla former av bilateralt samarbete med
Kuba. Den utfasning av det statliga biståndet till Kuba som den borgerliga
regeringen påbörjade borde ha fullföljts. Det ges felaktiga signaler när nu
regeringen ger bilateralt bistånd till Kuba, d v s har kubanska myndigheter
som motpart. Vi anser också att det strider mot hela intentionen med biståndet
till Kuba att, som idag sker, förmedla stöd till Kuba genom svenska
organisationer vars syfte är att stödja Castros regim. Detta bör ges regeringen
till känna.
EU:s Kubapolitik
Målet för EU i dess förbindelser med Kuba är att uppmuntra
en övergångsprocess till pluralistisk demokrati och respekt
för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter samt en
hållbar återhämtning och förbättring av det kubanska folkets
levnadsstandard. EU ställer hårda krav på förbättringar av de
mänskliga rättigheterna och den politiska friheten i sina
relationer med Kuba.
När den svenska regeringen övertar ordförandeskapet i EU våren 2001 bör
Kubafrågan hamna högt upp på den gemensamma utrikes- och
biståndspolitiska agendan. Sverige bör driva på så att EU agerar samfällt och
agerar för en förbättring av de mänskliga rättigheterna i Kuba. Inom ramen
för EU-samarbetet bör Sverige verka för att unionen uttalar öppet stöd till
Kubas demokratirörelse samt i kontakterna med den kubanska regimen ställer
hårdare krav på genomförande av demokratiska reformer.