1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att folkmordet på armenier, assyrier/syrianer och kaldéer skall
tas upp vid de årliga förintelsekonferenser som regeringen planerar att
avhålla.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att krav på demokratiska och mänskliga rättigheter skall vara
uppfyllda på ett konkret plan när det gäller kurder, armenier,
assyrier/syrianer och kaldéer för att Turkiet skall beviljas medlemskap i
EU.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att den svenska regeringen bör erkänna folkmordet på
assyrier/syrianer och kaldéer som ett historiskt faktum.
Bakgrund till folkmordet
på assyrier/
syrianer och kaldéer
Assyrierna/syrianerna och kaldéerna var i början på 1900-
talet liksom armenierna en kristen folkgrupp med eget språk
och egen kultur inom det ottomanska riket. Man räknar sig
som kristna sedan 300-talet. Under den ottomanska tiden
tolererades de av de härskande men utsattes vid flera
tillfällen för pogromer.
I början av 1900-talet var det stora ottomanska riket i sönderfall både i
territoriellt och ekonomiskt avseende. Den revanschistiska ungturkiska
rörelsen vann mark och kom till makten 1909. De ville återerövra vad som
gått förlorat.
Det var den ungturkiska rörelsen som drev på när det gällde Turkiets
inträde i första världskriget på Trippelalliansens sida. I samband med
krigsutbrottet upplöstes det turkiska parlamentet. Ungturkarna var ensamma
vid makten.
Kriget gick emellertid dåligt. Turkiet trängdes tillbaka på alla fronter. Den
turkiska regeringen lade över skulden för nederlagen på de främmande folken
inom landet - armenierna, assyrier/syrianer, kaldéer och greker, alla icke-
muslimska folk. Ungturkiska politiker började hetsa mot dessa folk och 1915
inleddes folkmordet på dem.
Hos assyrier/syrianer och kaldéer kallas detta folkmord för Seyfo, vilket
betyder att mördandet utfördes med svärd eller kniv. Cirka en halv miljon
assyrier/syrianer och kaldéer mördades på detta sätt. För genomförandet hade
man inom det ottomanska rikets militärapparat organiserat särskilda förband,
till stor del bestående av kriminella s.k. Chettis.
Uppgifterna om hur många assyrier/syrianer och kaldéer som avrättades
varierar, men cirka två tredjedelar av denna folkgrupp mördades. Turkiets
nuvarande regim tillstår i dag inte att detta omfattande mördande var ett
folkmord. Självklart kan inte dagens Turkiet lastas för det som inträffade
under det ottomanska rikets sammanbrott. Men varje regim som avser att
utvecklas i demokratisk riktning och uppfylla de krav som FN:s deklaration
om mänskliga rättigheter ställer, måste också göra upp med sitt förflutna.
Detta torde även gälla Turkiet. Därför menar vi att den del i texten i
betänkandet om folkmordet på armenierna, som den svenska riksdagens
utrikesutskott formulerade och som riksdagen antog den 29 mars 2000, även
bör omfatta assyrier/syrianer och kaldéer.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Den ungturkiska regeringen störtades efter krigsslutet och folkmordet och
de främsta ungturkiska ledarna anklagades för krigsförbrytelsen.
Segrarmakterna i första världskriget ville ställa dem inför rätta, men då hade
de emellertid redan flytt fältet.
Det blev Kemal Atatürk som kom att rädda Turkiet från att styckas upp
mellan segrarmakterna. Även om den nya regimen inte hängav sig åt excesser
av det slag som ungturkarna gjort innebar dess politik diskriminering av de
folkgrupper som utsatts för folkmord i form av näringsförbud och selektiva
skatter och kulturellt förtryck.
Mycket av detta kulturella förtryck av nationella minoriteter finns
fortfarande kvar i Turkiet, men sedan armenier och assyrier/syrianer och
kaldéer under förra seklet minskat genom utrotning, fördrivning eller
tvångsassimilering riktar sig detta främst mot kurderna i deras egenskap av
den största nationella minoriteten i landet.
Assyrierna/syrianerna
och kaldéerna och den
turkiska regimens politik
i dag
Vad beträffar assyrier/syrianer och kaldéer tar sig
kränkningarna i dagens Turkiet formen av utplåning av det
som manifesterar att det funnits andra kulturer och folk i
landet än turkar. Flera folkminoriteters kulturarv förstörs i
dag systematiskt och medvetet. Det handlar om kyrkor,
fornminnen och historiska handskrifter och böcker, helt
enkelt kulturförstöring. Många kyrkor har stängts av
myndigheterna, några gjorts om till moskéer och i något fall
gjorts om till ladugård. I definitionen av folkmord ingår inte
bara det fysiska mördandet av människor utan också
utplånandet av deras kultur. I denna sistnämnda mening
fullföljs idag folkmordet på assyrier/syrianer, kaldéer och
armenierna i Turkiet.
Nyligen har den syrisk-ortodoxa biskopen i Istanbul, Yusuf Cetin och
biskopen i Tur Abadin, Samuel Aktas, hos den turkiske kulturministern
framställt krav på grundläggande mänskliga rättigheter för assyrier/syrianer
och kaldéer. Man har bl.a. krävt:
- att man skall få rätt bilda egna grund- och gymnasieskolor,
- skydd av egendom, tillhörande personer och familjer som flytt från sina
byar samt ett slut på konfiskerandet av åkrar och fastigheter,
- skydd av kyrkor och antika kloster samt tillstånd till restauration av dessa,
- rätt för personer och familjer som flytt från sina hembyar och bosatt sig i
Istanbul att bygga egna kyrkor, rätt att få utbilda egna andliga ledare vid
behov och ta emot sådana från utlandet,
- upphävande av plikten för assyrisk/syrianska och kaldéiska barn att delta i
den obligatoriska undervisningen i islam i skolorna, slut på konfiskation av
assyrisk/syriansk litteratur i den turkiska tullen,
- upphävande av lagar som förhindrar assyrier, syrianer och kaldéer att bilda
egna stiftelser och organisationer.
Dessa krav ingår som en del av de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande demokratiska fri- och rättigheterna,
såsom yttrande- och tryckfrihet, förenings- och
församlingsfrihet, tanke- och religionsfrihet. De torde även
stämma väl överens med vad som stadgas i
Köpenhamnskritierierna, dvs. de krav som EU ställer för
Turkiets medlemskap i Europeiska unionen. Vissa
lagändringar har visserligen gjorts på senare tid när det
gäller publicistiska alster på andra språk än turkiska, likväl
ger den turkiska grundlagen möjligheter för domstolar att
ingripa mot sådan.
I samband med en behandling av Turkiets ansökan om medlemskap måste
rimligen demokratiska och mänskliga rättigheter vara uppfyllda på ett konkret
plan för att ett medlemskap skall kunna beviljas. Sålunda måste de krav på
rättigheter som assyrier/syrianer och kaldéer ställer vara uppfyllda. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Ett ställningstagande att
komplettera
Vi anser att det är viktigt att blottlägga de mekanismer som
leder till folkmord, massakrer och massmord, detta för att vi
i dag på ett tidigt stadium skall kunna tyda de tecken som
varslar om en samhällsutveckling som kan leda till sådana
illdåd och avvärja dem.
Vi krävde under våren 2000 att folkmordet på armenierna skulle utredas
vid de årliga förintelsekonferenser som kommer att hållas i Stockholm.
Detsamma borde självfallet också gälla folkmordet på assyrier/syrianer och
kaldéer. Den svenska regeringen bör därför erkänna folkmordet på
assyrier/syrianer och kaldéer som ett historiskt faktum.
Under vårens riksmöte erkände den svenska riksdagen det ottomanska
rikets folkmord på den armeniska befolkningen under åren 1915-1922 som
ett historiskt faktum. I sitt betänkande förklarade riksdagens utrikesutskott:
Utskottet menar att det är angeläget och nödvändigt med en officiell
redovisning och erkännande av folkmordet på armenierna. 1985 fastslogs
i FN och i Europaparlamentet att det ottomanska riket begått folkmord på
det armeniska folket i början av detta sekel.
Utskottet anser att ju större öppenhet Turkiet visar beträffande sitt
förflutna desto mer bidrar det till att stärka Turkiets demokratiska
identitet. Det är därför viktigt att det genomförs förutsättningslös
oberoende internationell forskning om det folkmord som drabbat den
armeniska befolkningen.
Det vore av stor vikt om det kan utvecklas en ökad öppenhet och
historisk förståelse för händelserna 1915 och därefter. En förbättring
härvidlag torde även få betydelse för stabiliteten och utvecklingen i
Kaukasusregionen i sin helhet.
(UU 1999/2000:11, Mänskliga rättigheter m.m. - länder,
områden och enskilda folk.)
Den svenska riksdagens ställningstagande var resultatet av en
flerpartimotion. Bakom texten i betänkandet stod ett enigt utrikesutskott. I
motionen och betänkandetexten beskrivs kortfattat den skrämmande
händelseutvecklingen som drabbade armenierna i Turkiet under den
ottomanska tiden.
Denna redogörelse för vad som hände i Turkiet vid den tiden var dock
ofullständig. Genom ett förbiseende kom folkgrupper som i samma grad som
armenierna drabbades av det ottomanska rikets förföljelser och förtryck -
assyrierna/syrianerna och kaldéerna - att utelämnas.
Det finns all anledning att den svenska riksdagen visar dessa folkgrupper
lika stor uppmärksamhet som den visat armenierna. De var alla vid samma
tidpunkt drabbade av samma förtryck. De förföljdes alla med samma motiv av
sina förtryckare.
Frågan om folkmordet på assyrierna/syrianerna och kaldéerna är viktig,
dels för den som eftersträvar en uppgörelse med och en insikt om det
förflutna, dels därför att assyriernas/syrianernas och kaldéernas situation är
en
aktuell och konkret politisk fråga i dagens Turkiet. Följaktligen menar vi att
Sverige bör erkänna folkmordet på assyrier/syrianer och kaldéer som ett
historiskt faktum. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.