Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att folkmordet på armenier, assyrier/syrianer och kaldéer skall tas upp vid de årliga förintelsekonferenser som regeringen planerar att avhålla.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att krav på demokratiska och mänskliga rättigheter skall vara uppfyllda på ett konkret plan när det gäller kurder, armenier, assyrier/syrianer och kaldéer för att Turkiet skall beviljas medlemskap i EU.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den svenska regeringen bör erkänna folkmordet på assyrier/syrianer och kaldéer som ett historiskt faktum.
Bakgrund till folkmordet på assyrier/ syrianer och kaldéer
Assyrierna/syrianerna och kaldéerna var i början på 1900- talet liksom armenierna en kristen folkgrupp med eget språk och egen kultur inom det ottomanska riket. Man räknar sig som kristna sedan 300-talet. Under den ottomanska tiden tolererades de av de härskande men utsattes vid flera tillfällen för pogromer.
I början av 1900-talet var det stora ottomanska riket i sönderfall både i territoriellt och ekonomiskt avseende. Den revanschistiska ungturkiska rörelsen vann mark och kom till makten 1909. De ville återerövra vad som gått förlorat.
Det var den ungturkiska rörelsen som drev på när det gällde Turkiets inträde i första världskriget på Trippelalliansens sida. I samband med krigsutbrottet upplöstes det turkiska parlamentet. Ungturkarna var ensamma vid makten.
Kriget gick emellertid dåligt. Turkiet trängdes tillbaka på alla fronter. Den turkiska regeringen lade över skulden för nederlagen på de främmande folken inom landet - armenierna, assyrier/syrianer, kaldéer och greker, alla icke- muslimska folk. Ungturkiska politiker började hetsa mot dessa folk och 1915 inleddes folkmordet på dem.
Hos assyrier/syrianer och kaldéer kallas detta folkmord för Seyfo, vilket betyder att mördandet utfördes med svärd eller kniv. Cirka en halv miljon assyrier/syrianer och kaldéer mördades på detta sätt. För genomförandet hade man inom det ottomanska rikets militärapparat organiserat särskilda förband, till stor del bestående av kriminella s.k. Chettis.
Uppgifterna om hur många assyrier/syrianer och kaldéer som avrättades varierar, men cirka två tredjedelar av denna folkgrupp mördades. Turkiets nuvarande regim tillstår i dag inte att detta omfattande mördande var ett folkmord. Självklart kan inte dagens Turkiet lastas för det som inträffade under det ottomanska rikets sammanbrott. Men varje regim som avser att utvecklas i demokratisk riktning och uppfylla de krav som FN:s deklaration om mänskliga rättigheter ställer, måste också göra upp med sitt förflutna. Detta torde även gälla Turkiet. Därför menar vi att den del i texten i betänkandet om folkmordet på armenierna, som den svenska riksdagens utrikesutskott formulerade och som riksdagen antog den 29 mars 2000, även bör omfatta assyrier/syrianer och kaldéer.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Den ungturkiska regeringen störtades efter krigsslutet och folkmordet och de främsta ungturkiska ledarna anklagades för krigsförbrytelsen. Segrarmakterna i första världskriget ville ställa dem inför rätta, men då hade de emellertid redan flytt fältet.
Det blev Kemal Atatürk som kom att rädda Turkiet från att styckas upp mellan segrarmakterna. Även om den nya regimen inte hängav sig åt excesser av det slag som ungturkarna gjort innebar dess politik diskriminering av de folkgrupper som utsatts för folkmord i form av näringsförbud och selektiva skatter och kulturellt förtryck.
Mycket av detta kulturella förtryck av nationella minoriteter finns fortfarande kvar i Turkiet, men sedan armenier och assyrier/syrianer och kaldéer under förra seklet minskat genom utrotning, fördrivning eller tvångsassimilering riktar sig detta främst mot kurderna i deras egenskap av den största nationella minoriteten i landet.
Assyrierna/syrianerna och kaldéerna och den turkiska regimens politik i dag
Vad beträffar assyrier/syrianer och kaldéer tar sig kränkningarna i dagens Turkiet formen av utplåning av det som manifesterar att det funnits andra kulturer och folk i landet än turkar. Flera folkminoriteters kulturarv förstörs i dag systematiskt och medvetet. Det handlar om kyrkor, fornminnen och historiska handskrifter och böcker, helt enkelt kulturförstöring. Många kyrkor har stängts av myndigheterna, några gjorts om till moskéer och i något fall gjorts om till ladugård. I definitionen av folkmord ingår inte bara det fysiska mördandet av människor utan också utplånandet av deras kultur. I denna sistnämnda mening fullföljs idag folkmordet på assyrier/syrianer, kaldéer och armenierna i Turkiet.
Nyligen har den syrisk-ortodoxa biskopen i Istanbul, Yusuf Cetin och biskopen i Tur Abadin, Samuel Aktas, hos den turkiske kulturministern framställt krav på grundläggande mänskliga rättigheter för assyrier/syrianer och kaldéer. Man har bl.a. krävt:
- att man skall få rätt bilda egna grund- och gymnasieskolor,
- skydd av egendom, tillhörande personer och familjer som flytt från sina byar samt ett slut på konfiskerandet av åkrar och fastigheter,
- skydd av kyrkor och antika kloster samt tillstånd till restauration av dessa,
- rätt för personer och familjer som flytt från sina hembyar och bosatt sig i Istanbul att bygga egna kyrkor, rätt att få utbilda egna andliga ledare vid behov och ta emot sådana från utlandet,
- upphävande av plikten för assyrisk/syrianska och kaldéiska barn att delta i den obligatoriska undervisningen i islam i skolorna, slut på konfiskation av assyrisk/syriansk litteratur i den turkiska tullen,
- upphävande av lagar som förhindrar assyrier, syrianer och kaldéer att bilda egna stiftelser och organisationer.
Dessa krav ingår som en del av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska fri- och rättigheterna, såsom yttrande- och tryckfrihet, förenings- och församlingsfrihet, tanke- och religionsfrihet. De torde även stämma väl överens med vad som stadgas i Köpenhamnskritierierna, dvs. de krav som EU ställer för Turkiets medlemskap i Europeiska unionen. Vissa lagändringar har visserligen gjorts på senare tid när det gäller publicistiska alster på andra språk än turkiska, likväl ger den turkiska grundlagen möjligheter för domstolar att ingripa mot sådan.
I samband med en behandling av Turkiets ansökan om medlemskap måste rimligen demokratiska och mänskliga rättigheter vara uppfyllda på ett konkret plan för att ett medlemskap skall kunna beviljas. Sålunda måste de krav på rättigheter som assyrier/syrianer och kaldéer ställer vara uppfyllda. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Ett ställningstagande att komplettera
Vi anser att det är viktigt att blottlägga de mekanismer som leder till folkmord, massakrer och massmord, detta för att vi i dag på ett tidigt stadium skall kunna tyda de tecken som varslar om en samhällsutveckling som kan leda till sådana illdåd och avvärja dem.
Vi krävde under våren 2000 att folkmordet på armenierna skulle utredas vid de årliga förintelsekonferenser som kommer att hållas i Stockholm. Detsamma borde självfallet också gälla folkmordet på assyrier/syrianer och kaldéer. Den svenska regeringen bör därför erkänna folkmordet på assyrier/syrianer och kaldéer som ett historiskt faktum.
Under vårens riksmöte erkände den svenska riksdagen det ottomanska rikets folkmord på den armeniska befolkningen under åren 1915-1922 som ett historiskt faktum. I sitt betänkande förklarade riksdagens utrikesutskott:
Utskottet menar att det är angeläget och nödvändigt med en officiell redovisning och erkännande av folkmordet på armenierna. 1985 fastslogs i FN och i Europaparlamentet att det ottomanska riket begått folkmord på det armeniska folket i början av detta sekel.
Utskottet anser att ju större öppenhet Turkiet visar beträffande sitt förflutna desto mer bidrar det till att stärka Turkiets demokratiska identitet. Det är därför viktigt att det genomförs förutsättningslös oberoende internationell forskning om det folkmord som drabbat den armeniska befolkningen.
Det vore av stor vikt om det kan utvecklas en ökad öppenhet och historisk förståelse för händelserna 1915 och därefter. En förbättring härvidlag torde även få betydelse för stabiliteten och utvecklingen i Kaukasusregionen i sin helhet.
(UU 1999/2000:11, Mänskliga rättigheter m.m. - länder, områden och enskilda folk.)
Den svenska riksdagens ställningstagande var resultatet av en flerpartimotion. Bakom texten i betänkandet stod ett enigt utrikesutskott. I motionen och betänkandetexten beskrivs kortfattat den skrämmande händelseutvecklingen som drabbade armenierna i Turkiet under den ottomanska tiden.
Denna redogörelse för vad som hände i Turkiet vid den tiden var dock ofullständig. Genom ett förbiseende kom folkgrupper som i samma grad som armenierna drabbades av det ottomanska rikets förföljelser och förtryck - assyrierna/syrianerna och kaldéerna - att utelämnas.
Det finns all anledning att den svenska riksdagen visar dessa folkgrupper lika stor uppmärksamhet som den visat armenierna. De var alla vid samma tidpunkt drabbade av samma förtryck. De förföljdes alla med samma motiv av sina förtryckare.
Frågan om folkmordet på assyrierna/syrianerna och kaldéerna är viktig, dels för den som eftersträvar en uppgörelse med och en insikt om det förflutna, dels därför att assyriernas/syrianernas och kaldéernas situation är en aktuell och konkret politisk fråga i dagens Turkiet. Följaktligen menar vi att Sverige bör erkänna folkmordet på assyrier/syrianer och kaldéer som ett historiskt faktum. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Stockholm den 3 oktober 2000
Murad Artin (v)
Liselotte Wågö (m)
Marianne Andersson (c)
Marianne Samuelsson (mp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Jan Erik Ågren (kd)