Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en handlingslinje och politisk inriktning av stödet till
Västsahara.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att svenska
regeringen i FN, i EU - alldeles särskilt som ordförandeland i EU under
första halvan av år 2001 - och i andra internationella sammanhang skall
verka för att påskynda genomförandet av en folkomröstning i Västsahara.
Bakgrund
Västsahara upphörde att vara spansk koloni 1975. Samtidigt
infann sig emellertid nya kolonisatörer - Marocko och
Mauretanien. Men befolkningen ville inte veta av några nya
herrar. En befrielserörelse - Polisario - bildades 1973 bland
västsaharierna. Den har sedan dess kämpat för landets
oberoende. Mauretanien gav 1979 upp sina anspråk på
Västsahara och ingick ett fredsavtal med Polisario.
Marockanska trupper och Polisario kämpade periodvis mot
varandra fram till 1991. Under det krig som fördes mellan
Polisario och Marocko begick den dåvarande marockanska
regimen grova och omfattande brott mot mänskliga
rättigheter. 1988 accepterade Marocko och Polisario en FN-
plan för genomförandet av en folkomröstning, där
västsaharierna skulle få välja mellan att integreras i Marocko
och självständighet för Västsahara. 1991 sändes en
fredsbevarande observationsstyrka från FN till Västsahara.
En folkomröstning om Västaharas framtid skulle genomföras under FN:s
överinseende. Denna har dock ännu inte genomförts. Folkomröstningen har
flyttats fram fem gånger.
Under de år som förflutit och som Marocko ockuperat Västsahara har man
bedrivit en omfattande folkomflyttningspolitik. Man har drivit kampanjer för
att förmå marockaner att i stor omfattning flytta till Västsahara i syfte att
manipulera ett framtida folkomröstningsresultat. De utdragna förhandlingarna
mellan Polisario och Marocko kom därmed att handla om vem som skulle ha
rösträtt i en folkomröstning.
Registreringsprocessen
FN-organet Minurso har haft i uppdrag att ombesörja
registreringen av röstberättigade och har genomfört ett
beundransvärt arbete. Den marockanska regeringen har dock
hela tiden bedrivit en obstruktionspolitik och förhalat
tidpunkten för folkomröstningen.
Minurso har fått in 243 625 anmälningar till identifiering. 198 469
personers fall har studerats och i dag finns 86 412 personer som är godkända
och registrerade som röstberättigade. Samtidigt har 133 662 personer
överklagat registreringsbesluten. I dag har registreringsprocessen gått i stå.
Marocko har intagit en alltmer hårdnackad inställning när det gäller
folkomröstningen och förklarat att praktiskt taget alla marockaner som flyttat
till Västsahara skall ha rösträtt i folkomröstningen. Därmed skulle
västsaharierna i praktiken automatiskt berövas sitt land.
Man skulle rättfärdiga en folkrättslig princip som skulle innebära att det
skulle vara möjligt för ett tättbefolkat land att annektera ett mindre
tättbefolkat land enbart genom att låta en tillräckligt stor del av sin
befolkning
utvandra dit. En sådan princip är alldeles orimlig.
"Historisk rätt"
Marocko har försökt att hävda att man har "historisk rätt" till
Västsahara, genom att hänvisa till att området längre tillbaka
i tiden varit underordnat Marocko. Denna typ av argument är
mycket problematiska för att inte säga ohållbara. Vem har
exempelvis "historisk rätt" till länder där olika folkslag
genom historien under folkvandringar slagit sig ner för en tid
för att sedan lämna området och avlösas av ännu ett folk.
Hur långt tillbaka i historien skall man gå för att finna den
som är den egentlige ägaren till ett territorium? Vem skulle i
så fall ha historisk rätt till exempelvis Jugoslavien, Cypern,
Turkiet, Palestina eller Egypten - länder som genom
historien genomströmmats av en rad olika folkslag.
I fallet Västsahara kan man däremot inte hävda att inflyttade marockaner
gör området marockanskt, eftersom deras närvaro i landet är en följd av en
medveten folkförflyttning av marockaner i syfte att undantränga landets
befolkning genom exempelvis den s.k. gröna marschen kompletterad med en
militär ockupation och fördrivning av invånarna i landet, vilka i stora skaror
tvingades fly till Algeriet. I dag finns över 100 000 marockanska soldater i
Västsahara.
Mänskliga rättigheter
Den nuvarande marockanska regeringen hävdar att
situationen i Marocko inte är densamma som tidigare. Steg i
demokratisk riktning har tagits. Situationen när det gäller
mänskliga rättigheter har visserligen förbättrats. Det är inte
frågan om någon kosmetisk förändring utan i Marockos fall
en reell förändring. Trots dessa förbättringar dömde man
nyligen ett 15-tal demonstrerande unga studenter i både
Marocko och Västsahara, varav några var barn och inte
fyllda 17 år, till långa fängelsestraff, vilket var ett brott mot
bl.a. FN:s konvention om barnets rättigheter.
Även om den marockanska regeringen kan uppvisa förbättringar när det
gäller mänskliga rättigheter jämfört med tidigare är detta inte något argument
för att Marocko har rätt till Västsahara. Man kan inte överse med kränkningar
av ett folks nationella självbestämmanderätt genom att hänvisa till att
ockupanten gjort framsteg i utvecklingen när det gäller respekten för
mänskliga rättigheter, oavsett om de som i Marockos fall kan anses vara
ganska avsevärda. Ockupanten förblir likafullt till sist ockupant.
Internationella domstolen
Marocko försöker i sin argumentation stödja sig på
Internationella domstolen i Haags "rådgivande utlåtande"
från 1975, som förklarade att Västsahara, efter det att
spanjorerna lämnat landet, inte tillhört någon annan före den
spanska kolonisationen. Området förklarades som "Terra
Nullius". Detta har Marocko tolkat till sin favör.
På FN:s förfrågan om det fanns några historiska lojalitetsband mellan olika
stammar i Västsahara och Marocko eller Mauretanien, förklarade
Internationella domstolen att några sådana inte fanns. Domstolen konstaterade
att den västsahariska befolkningen hade den omistliga legala rätten till
självbestämmande. Marocko bortser från Internationella domstolens svar på
FN:s frågor.
Den marockanska regeringen tar för givet att en folkomröstning kommer
att utfalla till Marockos fördel. Man utgår också från ståndpunkten att de
under ockupationen inflyttade marockanerna skall få rätt att rösta i
folkomröstningen. Man uppfattar det som självklart att denna ståndpunkt skall
gälla när folkomröstningen väl blir av.
Efter 25 års kamp
Polisario å sin sida har kämpat i 25 år för Västsaharas
självständighet. Kampen har inneburit en folkfördrivning av
en stor del av landets befolkning till grannlandet Algeriet,
förlust av människoliv och svåra lidanden för 100 000-tals
människor. Efter de insatser man gjort och allt det man
försakat i kampen kan man inte förvänta sig att Polisario och
det västsahariska folket låter underkasta sig marockansk
överhöghet. Irritationen växer, besvikelsen är stor, misstron
fördjupas allteftersom tiden går, inte minst bland dem som i
25 år levt i lägren i Algeriet. Om inte en lösning kommer till
stånd inom en snar framtid föreligger en påtaglig fara för att
konflikten fördjupas ytterligare och övergår till att bli
väpnad, vilket vore ytterst olyckligt.
Sveriges roll
Under årens lopp har det i riksdagen funnits åtskilliga
flerpartimotioner rörande Västsahara, som förespråkat
desarmering av minor i landet och humanitärt stöd till
västshariska flyktingar i Västsahara. Motionerna har även
förespråkat att Sverige bör stå till tjänst med valobservatörer
vid en folkomröstning, att Sverige bör stödja repatrieringen
av flyktingarna i Algeriet, uppbyggnaden av en västsaharisk
administration och stöd i form av demokratibistånd i
Västsahara i samband med en eventuell självständighet för
landet.
Vi står fortfarande fast vid dessa ståndpunkter och denna politiska
inriktning när det gäller stödet till Västsahara och menar att regeringen måste
utveckla sitt stöd till flyktingarna i Algeriet och förbereda en handlingslinje
för ett självständigt Västsahara. Vi menar att regeringen måste följa en sådan
linje. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Det allt överskuggande i dag är dock frågan om nationell
självbestämmanderätt för Västsaharas folk och den krissituation som uppstått
sedan registreringsprocessen avstannat och folkomröstningen återigen skjutits
på framtiden. Den svenska regeringen bör därför i FN och i EU - alldeles
särskilt i sin egenskap av ordförandeland för EU under första halvåret 2001 -
samt i andra internationella sammanhang göra sitt yttersta för att påskynda
genomförandet av en folkomröstning i Västsahara. Detta bör riksdagen ge
regeringen till känna.