Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en handlingslinje och politisk inriktning av stödet till Västsahara. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att svenska regeringen i FN, i EU - alldeles särskilt som ordförandeland i EU under första halvan av år 2001 - och i andra internationella sammanhang skall verka för att påskynda genomförandet av en folkomröstning i Västsahara.
Bakgrund
Västsahara upphörde att vara spansk koloni 1975. Samtidigt infann sig emellertid nya kolonisatörer - Marocko och Mauretanien. Men befolkningen ville inte veta av några nya herrar. En befrielserörelse - Polisario - bildades 1973 bland västsaharierna. Den har sedan dess kämpat för landets oberoende. Mauretanien gav 1979 upp sina anspråk på Västsahara och ingick ett fredsavtal med Polisario. Marockanska trupper och Polisario kämpade periodvis mot varandra fram till 1991. Under det krig som fördes mellan Polisario och Marocko begick den dåvarande marockanska regimen grova och omfattande brott mot mänskliga rättigheter. 1988 accepterade Marocko och Polisario en FN- plan för genomförandet av en folkomröstning, där västsaharierna skulle få välja mellan att integreras i Marocko och självständighet för Västsahara. 1991 sändes en fredsbevarande observationsstyrka från FN till Västsahara.
En folkomröstning om Västaharas framtid skulle genomföras under FN:s överinseende. Denna har dock ännu inte genomförts. Folkomröstningen har flyttats fram fem gånger.
Under de år som förflutit och som Marocko ockuperat Västsahara har man bedrivit en omfattande folkomflyttningspolitik. Man har drivit kampanjer för att förmå marockaner att i stor omfattning flytta till Västsahara i syfte att manipulera ett framtida folkomröstningsresultat. De utdragna förhandlingarna mellan Polisario och Marocko kom därmed att handla om vem som skulle ha rösträtt i en folkomröstning.
Registreringsprocessen
FN-organet Minurso har haft i uppdrag att ombesörja registreringen av röstberättigade och har genomfört ett beundransvärt arbete. Den marockanska regeringen har dock hela tiden bedrivit en obstruktionspolitik och förhalat tidpunkten för folkomröstningen.
Minurso har fått in 243 625 anmälningar till identifiering. 198 469 personers fall har studerats och i dag finns 86 412 personer som är godkända och registrerade som röstberättigade. Samtidigt har 133 662 personer överklagat registreringsbesluten. I dag har registreringsprocessen gått i stå.
Marocko har intagit en alltmer hårdnackad inställning när det gäller folkomröstningen och förklarat att praktiskt taget alla marockaner som flyttat till Västsahara skall ha rösträtt i folkomröstningen. Därmed skulle västsaharierna i praktiken automatiskt berövas sitt land.
Man skulle rättfärdiga en folkrättslig princip som skulle innebära att det skulle vara möjligt för ett tättbefolkat land att annektera ett mindre tättbefolkat land enbart genom att låta en tillräckligt stor del av sin befolkning utvandra dit. En sådan princip är alldeles orimlig.
"Historisk rätt"
Marocko har försökt att hävda att man har "historisk rätt" till Västsahara, genom att hänvisa till att området längre tillbaka i tiden varit underordnat Marocko. Denna typ av argument är mycket problematiska för att inte säga ohållbara. Vem har exempelvis "historisk rätt" till länder där olika folkslag genom historien under folkvandringar slagit sig ner för en tid för att sedan lämna området och avlösas av ännu ett folk. Hur långt tillbaka i historien skall man gå för att finna den som är den egentlige ägaren till ett territorium? Vem skulle i så fall ha historisk rätt till exempelvis Jugoslavien, Cypern, Turkiet, Palestina eller Egypten - länder som genom historien genomströmmats av en rad olika folkslag.
I fallet Västsahara kan man däremot inte hävda att inflyttade marockaner gör området marockanskt, eftersom deras närvaro i landet är en följd av en medveten folkförflyttning av marockaner i syfte att undantränga landets befolkning genom exempelvis den s.k. gröna marschen kompletterad med en militär ockupation och fördrivning av invånarna i landet, vilka i stora skaror tvingades fly till Algeriet. I dag finns över 100 000 marockanska soldater i Västsahara.
Mänskliga rättigheter
Den nuvarande marockanska regeringen hävdar att situationen i Marocko inte är densamma som tidigare. Steg i demokratisk riktning har tagits. Situationen när det gäller mänskliga rättigheter har visserligen förbättrats. Det är inte frågan om någon kosmetisk förändring utan i Marockos fall en reell förändring. Trots dessa förbättringar dömde man nyligen ett 15-tal demonstrerande unga studenter i både Marocko och Västsahara, varav några var barn och inte fyllda 17 år, till långa fängelsestraff, vilket var ett brott mot bl.a. FN:s konvention om barnets rättigheter.
Även om den marockanska regeringen kan uppvisa förbättringar när det gäller mänskliga rättigheter jämfört med tidigare är detta inte något argument för att Marocko har rätt till Västsahara. Man kan inte överse med kränkningar av ett folks nationella självbestämmanderätt genom att hänvisa till att ockupanten gjort framsteg i utvecklingen när det gäller respekten för mänskliga rättigheter, oavsett om de som i Marockos fall kan anses vara ganska avsevärda. Ockupanten förblir likafullt till sist ockupant.
Internationella domstolen
Marocko försöker i sin argumentation stödja sig på Internationella domstolen i Haags "rådgivande utlåtande" från 1975, som förklarade att Västsahara, efter det att spanjorerna lämnat landet, inte tillhört någon annan före den spanska kolonisationen. Området förklarades som "Terra Nullius". Detta har Marocko tolkat till sin favör.
På FN:s förfrågan om det fanns några historiska lojalitetsband mellan olika stammar i Västsahara och Marocko eller Mauretanien, förklarade Internationella domstolen att några sådana inte fanns. Domstolen konstaterade att den västsahariska befolkningen hade den omistliga legala rätten till självbestämmande. Marocko bortser från Internationella domstolens svar på FN:s frågor.
Den marockanska regeringen tar för givet att en folkomröstning kommer att utfalla till Marockos fördel. Man utgår också från ståndpunkten att de under ockupationen inflyttade marockanerna skall få rätt att rösta i folkomröstningen. Man uppfattar det som självklart att denna ståndpunkt skall gälla när folkomröstningen väl blir av.
Efter 25 års kamp
Polisario å sin sida har kämpat i 25 år för Västsaharas självständighet. Kampen har inneburit en folkfördrivning av en stor del av landets befolkning till grannlandet Algeriet, förlust av människoliv och svåra lidanden för 100 000-tals människor. Efter de insatser man gjort och allt det man försakat i kampen kan man inte förvänta sig att Polisario och det västsahariska folket låter underkasta sig marockansk överhöghet. Irritationen växer, besvikelsen är stor, misstron fördjupas allteftersom tiden går, inte minst bland dem som i 25 år levt i lägren i Algeriet. Om inte en lösning kommer till stånd inom en snar framtid föreligger en påtaglig fara för att konflikten fördjupas ytterligare och övergår till att bli väpnad, vilket vore ytterst olyckligt.
Sveriges roll
Under årens lopp har det i riksdagen funnits åtskilliga flerpartimotioner rörande Västsahara, som förespråkat desarmering av minor i landet och humanitärt stöd till västshariska flyktingar i Västsahara. Motionerna har även förespråkat att Sverige bör stå till tjänst med valobservatörer vid en folkomröstning, att Sverige bör stödja repatrieringen av flyktingarna i Algeriet, uppbyggnaden av en västsaharisk administration och stöd i form av demokratibistånd i Västsahara i samband med en eventuell självständighet för landet.
Vi står fortfarande fast vid dessa ståndpunkter och denna politiska inriktning när det gäller stödet till Västsahara och menar att regeringen måste utveckla sitt stöd till flyktingarna i Algeriet och förbereda en handlingslinje för ett självständigt Västsahara. Vi menar att regeringen måste följa en sådan linje. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Det allt överskuggande i dag är dock frågan om nationell självbestämmanderätt för Västsaharas folk och den krissituation som uppstått sedan registreringsprocessen avstannat och folkomröstningen återigen skjutits på framtiden. Den svenska regeringen bör därför i FN och i EU - alldeles särskilt i sin egenskap av ordförandeland för EU under första halvåret 2001 - samt i andra internationella sammanhang göra sitt yttersta för att påskynda genomförandet av en folkomröstning i Västsahara. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Stockholm den 29 september 2000
Eva Zetterberg (v)
Kent Härstedt (s)
Liselotte Wågö (m)
Rose-Marie Frebran (kd)
Marianne Andersson (c)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Marianne Samuelsson (mp)