1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige snarast upprättar ambassad i Minsk, Vitryssland.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen inom ramen för EU:s medelhavspolitik betonar
kravet på mänskliga rättigheter och demokrati i dialogen med de
associerade länderna.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige i den bilaterala dialogen och inom EU verkar för en
struktur för att främja och kontrollera respekten för mänskliga rättigheter
och demokrati i södra Afrika.
4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram en redovisning av läget och
utvecklingen beträffande mänskliga rättigheter och demokrati i
mottagarländerna för svenskt bistånd i enlighet med vad som anförts i
motionen.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att svenskt bistånd ej bör ges till regimer som grovt och
systematiskt bryter mot de mänskliga rättigheterna,
6. Riksdagen begär att regeringen i det internationella samarbetet inom FN
föreslår att dess generalförsamling får en utförlig rapport och genomför
en årlig debatt om läget beträffande mänskliga rättigheter och demokrati i
medlemsländerna.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ekonomiska sanktioner.
Mänskliga rättigheter och
demokrati
Den tyske filosofen Martin Kriele har myntat begreppet den
demokratiska världsrevolutionen för att beskriva den
politiska utvecklingen sedan andra världskriget.
Han menar att ingen samhällsförändring är mer dramatisk och fundamental
än demokratins segertåg i världen. Idéerna bakom det demokratiska
styrelseskicket har sina rötter långt tillbaka. Som dominerande politisk
drivkraft var den demokratiska visionen etablerad redan under 1800-talet.
Ändå var demokrati en jämförelsevis ovanlig styrelseform före 1945. Mindre
än hälften av Europas stater var vid krigsutbrottet demokratier. Demokratin
mognade således betydligt senare än vi tänker oss när vi i dag tar den för
given. Och det är först efter andra världskrigets slut som land efter land gått
över till ett demokratiskt styrelseskick. Processen accelererade när
kommunismen föll. Det som således sker är något unikt i mänsklighetens
historia. Det är en politisk civilisationsprocess som ger en stor majoritet av
mänskligheten möjlighet att konfronteras med de grundläggande frågorna i
konflikten mellan det öppna samhällets idéer och de totalitära idéerna. Om vi
enbart ser på 1990-talet vann hundratals miljoner människor sin frihet. Ett
dussintal nationer återvann sin självständighet. Kampen mot detta
århundrades värsta gissel, totalitarismen, har vunnit en avgörande om än
kanske inte slutgiltig seger. Demokrati är folkstyre. Det är deltagandets
politik. Det är den politik som får människor att växa och bestämma över sitt
eget öde. Även om demokratin är bräcklig i åtskilliga länder finns idag endast
enstaka diktaturer kvar i Europa och Latinamerika, nämligen Vitryssland och
Kuba. I Serbien har folket valt bort den diktator, som nu försöker hänga kvar
vid makten.
I Central- och Östeuropa har demokratin gjort stora framsteg. Mänskliga
rättigheter respekteras i betydligt större omfattning nu än tidigare. Men brott
mot de mänskliga rättigheterna förekommer trots allt.
I Latinamerika, som tidigare plågades av många militärdiktaturer, är det
enbart Kuba som nu inte har en folkvald regering. Men åtskilliga av
demokratierna är bräckliga och respekten för mänskliga rättigheter är inte
tillfredsställande i vissa av länderna. Viljan till fred och försoning i
Centralamerika - nu senast i Guatemala och tidigare i El Salvador - är dock
tydligt märkbar. Situationen i Colombia är dock mycket oroande.
I Asien är utvecklingen också på rätt väg. De stora undantagen är de fem,
sex länderna i det socialistiska blocket från Myanmar i väster till Nordkorea i
öster. Mänskliga rättigheter ignoreras.
I ett bälte från Centralasien över Afghanistan, Iran och Arabvärlden ner
mot Central- och Västafrika är demokratin satt på undantag. Situationen
beträffande de mänskliga rättigheterna är inte bättre. I begränsad, men dock
växande, omfattning finns en islamsk fundamentalism som utövar förtryck
mot människor med en annan religiös övertygelse och mot kvinnor. Sudan
och Afghanistan är upprörande exempel på detta. Den afrikanska och arabiska
socialismen är liksom annat sekulärt maktbegär som t.ex. i Irak och Libyen
fortfarande den vanligaste orsaken till diktatur och förtryck.
Vitryssland
I Vitryssland är situationen utomordentligt allvarlig. Landet
är icke-demokratiskt. President Lukasjenko har diktatorisk
makt. Presidentdekret kan gälla som lag. 1996 års
konstitution drevs igenom på ett konstitutionsvidrigt sätt. Den
lagstiftande församlingen har inte utsetts genom fria val och
domarkåren är inte oberoende. Mänskliga rättigheter
respekteras inte och yttrandefriheten är mycket begränsad.
Personer aktiva i oppositionen försvinner eller skräms till
tystnad. Sammantaget behövs långtgående stödinsatser för att
stärka en demokratisk process. Sverige bör snarast inrätta en
ambassad i Minsk.
Medelhavsområdet
Demokratin har svårt att få fäste i arabvärlden. Början till en
positiv utveckling kan dock skönjas främst i Kuwait och
Jordanien. I syfte att främja mänskliga rättigheter och
demokrati liksom ekonomisk utveckling och miljösamarbete,
har EU en medelhavsstrategi. Den innebär att alla länderna
vid Medelhavets södra och östra kust erbjuds s.k. euro-
mediterrana avtal som är associationsavtal med EU. Målet är
att dessa Medelhavsländer och EU skall utgöra ett
frihandelsområde år 2010.
I dialogen med EU:s samarbetsländer i Medelhavsområdet är det viktigt att
frågor om mänskliga rättigheter och demokrati betonas starkare. Den
hittillsvarande utvecklingen har visat att respekten för mänskliga rättigheter
och utvecklingen mot demokrati inte kommit så långt som det är rimligt att
kräva.
Sker inte en demokratisk utveckling och ökar inte respekten kraftigt för
mänskliga rättigheter, kommer södra och östra delen av Medelhavsområdet
även fortsättningsvis att vara en instabil region.
Södra Afrika
För att respekten för mänskliga rättigheter och demokrati
skall utvecklas i södra Afrika, är det viktigt att bygga upp
strukturer som främjar och kontrollerar att utvecklingen går i
rätt riktning. Sverige och EU bör därför i dialogen med
länderna i södra Afrika betona vikten av att det skapas
regionala strukturer för mänskliga rättigheter och demokrati.
Europarådet kan här vara en förebild. Erfarenheterna visar att det
europeiska integrationssamarbetet startade just med mänskliga rättigheter och
demokrati när Europarådet bildades för 50 år sedan.
SADC-samarbetet kan ges fastare strukturer när det gäller att övervaka
efterlevnaden av mänskliga rättigheter och demokrati bland de länder som är
medlemmar. Det framväxande parlamentariska samarbetet inom
organisationens ram gör detta möjligt. Europarådets konventioner och
mekanismer skulle kunna tjäna som förebilder. En sådan verksamhet skulle
kunna finansieras genom EU-biståndet då det handlar om regional integration
där erfarenheterna från det europeiska integrationssamarbetet kan vara
intressanta. Sverige bör agera för detta inom EU.
Utförlig rapport om
mottagarländerna
Sverige arbetar för respekt för mänskliga rättigheter och
demokrati genom FN-systemet, genom EU och bilateralt. För
ett litet land som Sverige kan det emellertid vara svårt att
bilateralt utöva inflytande i sådana frågor. Men en
genomförbar uppgift är att få fler länder att inse att det är
inom ett demokratiskt styrelseskick som medborgarna har de
bästa möjligheterna att forma ett samhälle som värnar om
rättsstaten och där yttrandefrihet, politisk pluralism och
flerpartisystem kan utvecklas.
I de länder som mottar ett betydande svenskt bistånd har Sverige ett
särskilt ansvar för att respekten för mänskliga rättigheter och demokrati stärks
och för att etablerade regler och principer efterlevs.
Hittills har Sveriges agerande varit för svagt. Bistånd har alltför ofta
utbetalats utan några direkta krav på att utvecklingen skall gå i riktning mot
demokrati med ökad respekt för mänskliga rättigheter. Även statsmakter som
i decennier har förtryckt sitt folk har kunnat räkna med svenskt bistånd.
Sverige måste nu på ett mycket aktivare och tydligare sätt ställa krav och
driva på utvecklingen mot demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.
I flera år har vi begärt att regeringen årligen i god tid före, eller senast i
samband med, budgetförslaget skall ge riksdagen en utförlig rapport om
situationen och utvecklingen när det gäller respekten för mänskliga rättigheter
och demokrati i mottagarländerna.
En sådan rapport skulle utgöra ett underlag för en utförlig debatt inför
beslut om framtida svenska biståndsinsatser. Vetskapen om att den svenska
riksdagen noggrant följer och värderar utvecklingen av mänskliga rättigheter
och demokrati skulle vara en viktig signal till mottagarländerna.
Utrikesutskottet uttalade sig positivt redan i mars 1995, i betänkandet om
internationellt utvecklingssamarbete, över detta förslag, och i betänkande
1996/97:UU12 förutsattes att en samlad bild av läget beträffande respekten
för mänskliga rättigheter och demokrati i mottagarländerna skulle komma att
ges, lämpligen som en bilaga till budgetpropositionen.
Den 10 december 1998 gjorde riksdagen ett tillkännagivande till
regeringen om detta. En enig riksdag ställde sig bakom ett tillkännagivande
från ett enigt utskott. En sådan rapport har nu sammanställts. Rapporten kom
emellertid alldeles för sent. Vi hade därför inte någon samlad bild av läget för
mänskliga rättigheter och demokrati i våra samarbetsländer inför
budgetarbetet. Vi vidhåller därför vårt krav att regeringen till riksdagen
redovisar läget och utvecklingen beträffande mänskliga rättigheter och
demokrati i mottagarländerna för svenskt bistånd i god tid före eller senast i
samband med budgetförslaget.
Förbättrad kontroll
Det internationella regelsystem som syftar till att värna den
enskilda människans rätt är relativt väl utbyggt. Även om det
finns vissa brister är det stora problemet att länder inte
ansluter sig till internationella konventioner eller, vilket är
vanligare, att förpliktelserna inte uppfylls.
Det finns en rad ideella internationella organisationer som gör ett viktigt
arbete när det gäller att övervaka situationen och i rapporter redovisa läget
för
mänskliga rättigheter och demokrati. Tiden borde dock nu vara mogen att
också FN:s generalförsamling får en detaljerad rapport om läget beträffande
efterlevnaden av de principer som organisationen själv är grundad på.
Barnkonventionens uppföljningsmekanism kan tjäna som föredöme, men
granskningen bör ske direkt i generalförsamlingen. En sådan årlig rapport
borde bli föremål för en ingående och bred debatt med alla medlemsländer.
Den 10 december 1948 antogs den universella deklarationen om de
mänskliga rättigheterna av FN:s generalförsamling. Detta datum kunde vara
ett bra tillfälle att genomföra årliga uppföljningsdebatter.
Villkor för svenskt bistånd
Bistånd får inte utbetalas till statsmakter som grovt och
systematiskt kränker mänskliga rättigheter och utövar
förtryck mot sina medborgare. Allvarlig korruption skall
också utesluta bistånd.
Ekonomisk tillväxt och
demokrati
En snabb ekonomisk tillväxt har oftast positiva effekter också
vad det gäller mänskliga rättigheter och demokrati. Ett snabbt
utrotande av fattigdomen i kombination med en högre
bildningsnivå främjar detta. Uthållig ekonomisk tillväxt är
dessutom förknippad med ekonomisk frihet där ett stort antal
aktörer bestämmer samhällsutvecklingen. Detta kan inte
kombineras med ett totalitärt samhälle, där statsmakten gör
anspråk på att styra varje del av samhällets utveckling.De fria
företagen och de självägande bönderna är viktiga
ingredienser i ett pluralistiskt samhälle och därmed
förutsättningen för demokrati och mänskliga rättigheter.
Sambandet är dock inte absolut. Även om förtrycket har lättat i länder som
Folkrepubliken Kina och Vietnam är det likväl lång väg kvar innan länderna
ens kan betraktas som framväxande demokratier. Att dra slutsatsen att de
ekonomiska förbindelserna med sådana länder skall avbrytas eller minskas
vore dock alldeles felaktigt.
Huvudregeln måste vara att stimulera en snabb fattigdomsavveckling. Det
gäller att främja handel, direktinvesteringar och andra privata insatser.
Fördelen är att dessa stimulerar den av statsmakten fristående delen av
samhället.
Ibland framförs kravet att handelsbojkotter eller avbrytande av de
ekonomiska förbindelserna med ett land skall användas såsom
påtryckningsmedel. Erfarenheten visar att detta mycket sällan leder till
framgång. Sanktioner leder normalt till att landet isoleras och att diktaturen
fördjupas. Regimen kan skylla problemen på en fientlig omvärld.
I vissa särskilt allvarliga fall är sanktioner dock nödvändiga. De måste i så
fall vara beslutade av FN:s säkerhetsråd för att de skall få effekt och för att
få
den moraliska legitimiteten. Det kan inte accepteras att enskilda länder
försöker utsträcka sin egen sanktionslagstiftning till att också gälla andra
länder.
Om handel och investeringar främjar företagsamhet och det civila
samhället gäller motsatsen om bistånd till statsmakten i diktaturer eller andra
länder där de mänskliga rättigheterna förtrycks. Bistånd skall inte tillföras de
strukturer som står för förtrycket. I stället är bistånd via fria och frivilliga
organisationer särskilt viktigt i sådana situationer.