1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att biståndet skall främja en snabb utrotning av fattigdomen
som övergripande mål.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att rättsstaten, respekt för mänskliga rättigheter, demokrati och
marknadsekonomi är centrala målsättningar i samarbetet med bistånds-
länderna.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att FN nu skall fokusera på fred i Afrika.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en afrikansk freds- och säkerhetsordning.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att bistånd skall vara resultatinriktat.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om utveckling av läkemedel för tropiska sjukdomar.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige måste värna frihandeln genom att inom EU och
WTO ständigt arbeta för lägre tullar och avskaffande av handelshinder.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att avskaffa systemet med landramar till förmån för avtal, med
strikta villkor vad gäller korruption, effektivitet och demokratiutveckling.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att bistånd inte skall ges till regimer som för anfallskrig.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att skuldavskrivningar inte får ske på ett sådant sätt att
misshushållning och korruption främjas.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att frigjorda resurser från skuldavskrivningar i första hand
skall användas till grundläggande utbildning och hälsovård.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att frivilligorganisationerna bör få en utökad roll i biståndet.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utformningen av biståndet bör ske i u-landsmiljö.
Afrika
Med Afrika avses i motionen Afrika söder om Sahara som
omfattar 48 självständiga länder. De afrikanska länderna norr
om Sahara med kust mot Medelhavet är alltså inte inräknade
En dyster bild
Bilden av Afrika präglas i stor utsträckning av krig, fattigdom
och svält. Visserligen finns det länder och områden i Afrika
där det råder fredliga förhållanden, där utvecklingen snabbt
går framåt och där det finns ett visst välstånd, men i
huvudsak är bilden riktig. Afrika har omfattande och svåra
problem.
Trots dessa ljusare inslag som skulle kunna poängteras är det viktigt att
konstatera att Afrika är i en sämre situation än vad man rimligtvis kunde
förvänta.
Även om framsteg har gjorts, medellivslängden har ökat och
utbildningsnivån likaså, kommer man inte ifrån att utvecklingen borde ha gått
väsentligt snabbare fram. Erfarenheter från andra delar av världen visar att det
går att på en generation gå från absolut fattigdom till ett relativt välstånd.
Afrika betraktas ibland som ett särfall i jordens utveckling. Det finns helt
enkelt mycket fördomar om Afrika. En är föreställningen, ofta rotad i ett
rasistiskt synsätt, att afrikanerna skulle ha svårare att utvecklas och att
Afrika
på något sätt vore dömt att vara fattigare och lägre utvecklat än övriga
världen. Att å andra sidan ständigt finna ursäkter för Afrikas bristande
utveckling bygger i grunden på samma fördom.
Det är viktigt att ha samma synsätt på Afrika som på andra delar av
världen. Även utifrån mycket hopplösa utgångspunkter går det att få till stånd
en snabb utveckling. Det kan inte vara rimligt att länder i decennier ut och
decennier in skall fortsätta på en förödande låg levnadsstandard.
En missgynnad kontinent
Afrika är missgynnat i många hänseenden. Klimatet,
sjukdomarna och ofruktsamma jordar gör villkoren
besvärligare.
Afrika har också utsatts för en hårdare behandling av utomstående, framför
allt av européer. Slavhandeln var den mest grymma formen av europeisk
påverkan. Uppemot 13 miljoner slavar beräknas ha skeppats över Atlanten.
Till detta kommer den arabiska och interna slavhandeln. Förutom det
ohyggliga lidandet för slavarna själva och deras nära och kära påverkade det
utvecklingen på hela kontinenten. Fasta bosättningar och organiserat
samhällsliv försvårades eller omöjliggjordes av slavjägarnas räder.
Kolonialismen var en annan del av Europas negativa påverkan på Afrika.
Även om kolonialismen hade vissa goda sidor, vilket t.ex. Nelson Mandela
poängterar, innebar den ändå fundamentalt att ett främmande lands statsmakt
utövade kontroll över afrikanska folk. Normalt skedde det under förnedrande,
förtryckande och rent av brutala former.
När kolonierna avvecklades kom socialismen. Den hade sina rötter både i
Västeuropas socialistiska partier och i Sovjetblockets påverkan. Resultatet för
nya självständiga stater blev förödande. Genom kolonialismen hade man
redan en olämplig struktur med omfattande statsstyrning. Genom socialismen
kom statsdirigerandet att bibehållas i nya former som, liksom i Östeuropa,
hindrade en sund utveckling. I Afrika blev dock konsekvenserna än mer
förödande.
Den europeiska påverkan har således inte varit av godo. Det gäller nu dock
att komma över gångna tiders negativa faktorer och koncentrera sig på det
som gör det möjligt att utveckla Afrika i snabb takt. Endast genom en snabb
välståndsökning finns det möjlighet att komma till rätta med fattigdomen och
underutvecklingens problem.
Krig - det mest akuta
problemet
En tredjedel av Afrikas länder befinner sig nu i krigstillstånd
som berör närmare fyrtio procent av befolkningen på
kontinenten. Krigen och oroligheterna föröder mänskligt liv
och försvårar eller omöjliggör normal utveckling. En stor del
av de krigförande staternas resurser ägnas
krigsansträngningar.
Krig är inte något unikt för Afrika. Däremot är Afrika den kontinent som
mest påverkas av krig. De går i ett band från Indiska oceanens kust i Somalia
snett över Centralafrika ner till Angola vid Atlanten. Därutöver pågår
långvariga inbördeskrig i Västafrika. I dessa krigförande länder försvåras eller
omöjliggörs en sund utveckling. Resurserna inriktas på krigföringen och
människor drabbas hårt direkt och indirekt.
Ett första steg för att skapa förutsättningar för ett ökat välstånd i regionen
måste därför vara att få stopp på de pågående krigen. FN måste omedelbart
prioritera fredsfrämjande insatser i Afrika. Det är obegripligt att
säkerhetsrådet med sitt ansvar för internationell fred och säkerhet är och har
varit så passivt i de afrikanska krigen under flera år. Redan FN:s skandalösa
uppträdande i samband med folkmordet i Rwanda har fått Afrikas folk att
misströsta om FN.
Det brukar ibland anföras att kostnaderna för fredsfrämjande insatser
skulle bli höga. Det är sant, men kostnaden för att inte ingripa är mycket
högre. Befolkningen i de krigsdrabbade länderna betalar ett oerhört högt pris
för denna passivitet.
Det internationella bistånd som går till Afrika bör naturligtvis främst
inriktas på att undanröja det mest fundamentala hindret mot utveckling på
hela kontinenten, nämligen krigen.
Vid naturkatastrofer eller hungersnöd mobiliseras numera snabbt
tillräckliga humanitära insatser. Att förebygga genom fredsfrämjande insatser
bör naturligtvis vara lika prioriterat.
Afrikansk freds- och
säkerhetsordning
Den viktigaste uppgiften efter det omedelbara
fredsfrämjandet är att skapa en afrikansk freds- och
säkerhetsordning som gör det möjligt att förebygga
stridigheter och bygga samhällen i frihet och fred. Den
afrikanska situationen påminner inte så lite om den som
Europa tidigare befann sig i. I ett historiskt perspektiv är
Europa den blodigaste av alla kontinenter. Här har de flesta
och de mest förödande krigen utkämpats. I Europa har vi
dock lärt oss att det finns en möjlighet att komma förbi de
ständiga krigen genom ett fast, organiserat och förpliktande
samarbete mellan länderna.
I Afrika behövs mer än någonsin en effektiv freds- och säkerhetsordning.
Den måste självklart bygga på de afrikanska ländernas eget samarbete med
stöd av FN, Europeiska unionen och USA. Det kan vara naturligt att Europa
känner stor tveksamhet att ingripa i Afrikas affärer. Det förgångnas erfarenhet
pekar på att det inte varit särskilt lyckligt. Likväl måste såväl EU som USA
känna ett ansvar för att understödja de goda krafterna i Afrika. Detta ansvar
gäller både finansiellt och annat stöd till fredsbevarande insatser och en
beredskap att delta själva.
Att få stopp på krigen och möjliggöra samtal mellan de krigförande
parterna är första prioritet, men det räcker inte med detta. Det måste också
byggas en organisation för att förebygga framtida konflikter. Sverige bör
inom EU och i FN ta initiativ till en afrikansk freds- och säkerhetsordning.
Det kan inte Sverige ensamt klara av. Det krävs att vi samverkar inom Europa
och tillsammans med USA för att hjälpa de afrikanska länderna att skapa en
sådan ordning. Men situationen brådskar. Det går inte för Afrika att utvecklas
om uppemot fyrtio procent av dess invånare lever i länder, där alla
ansträngningar inriktas på att föra krig. Etablerandet av gemensamma
institutioner kan också befrämja de ofta eftersatta frågorna om mänskliga
rättigheter.
Mänskliga rättigheter
Genom upprättandet av en afrikansk motsvarighet till
Europarådet, kan arbetet för mänskliga rättigheter
underlättas. I Europa efter andra världskriget var Europarådet
den första gemensamma samarbetsorganisationen som hade
som huvuduppgift just att fastslå normer för och bevaka
utvecklingen mot mänskliga rättigheter och demokrati.
På samma sätt är det viktigt att det i Afrika skapas kraftfulla
samarbetsorganisationer som stöder och hjälper de enskilda länderna att
utveckla och hålla fast vid mänskliga rättigheter och demokrati. Här kan
biståndsgivare göra en insats genom att stimulera sådant samarbete och få till
stånd mekanismer som gör att avsteg från principerna påtalas och utsätts för
fördömanden både inom den egna kontinenten och från omvärlden.
Frågan om demokrati och mänskliga rättigheter har också en
säkerhetsskapande dimension. Demokratier för inte krig med varandra och
underlättar dessutom ett samhällsklimat som minskar spänningar mellan olika
grupper inom ett land. Därför är en stimulering av demokratiskt samarbete i
Afrika en central uppgift.
Ett första steg kunde vara att inom eller utom SADEC söka etablera ett fast
och förpliktande samarbete vad avser mänskliga rättigheter och demokrati
mellan de visserligen bräckliga demokratiska länderna i södra Afrika.
Europarådet, med sin parlamentariska dimension och med sina normer och
domstol, kan vara en förebild.
Förutom etablerandet av institutioner som främjar fred och mänskliga
rättigheter kan freden underlättas genom att de biståndsströmmar som går från
västvärlden till de afrikanska länderna omdirigeras. En grundläggande regel
måste vara att inget stöd skall ges till statsmakter som för anfallskrig.
Långsiktiga hot mot
utvecklingen
Vanstyre
Om krigen är det största och det mest akuta problemet så
måste man tyvärr konstatera att den utvecklingspolitik som
har förts i huvuddelen av Afrika inte varit särskilt
framgångsrik ens under fredliga förhållanden. Den stora
majoriteten av kontinentens länder tillhör fortfarande
låginkomstländernas krets. Fattigdom, sjukdom och svält är
fortfarande dominerande problem.
Att från Europas sida fortsätta med biståndsprogram som har pågått i uppåt
30-40 år och som hittills har gett mycket magert resultat kan inte vara en
rimlig politik. Om Afrika utvecklas det kommande tredjedels seklet som det
har gjort det gångna så är perspektivet dystert.
Därför gäller det att nu på ett helt annat sätt skapa incitament för en god
och snabb standardökning i Afrika.
Förutsättningen för att Afrika skall lyckas i sin utveckling är densamma
som gäller i resten av världen. Det finns inga hemliga recept eller någon slags
egna afrikanska vägar. Vi vet av erfarenhet att endast marknadsekonomi kan
ge välstånd till en bred befolkning. Den bygger på de faktorer som skänkt
välstånd till länder som Sverige och resten av de utvecklade länderna: fri
företagsamhet och frihandel i kombination med utbildning för alla inom
ramen för ett rättssamhälle. Fundamentalt handlar det om att öppna upp
möjligheterna för den enskilde afrikanen att skapa välstånd för sig och de
sina.
Ofta förhindras detta av regimer som inte primärt är intresserade av att
främja utvecklingen utan av att behålla den egna makten. Den afrikanska
socialismen är det största utvecklingshindret. Men det finns också andra. Inte
sällan är regeringar kleptokratiska, den som är vid makten skor sig för att
skapa sig en förmögenhet så snabbt som möjligt. Både socialism och
kleptokrati kan förvärras av biståndsflöden. Det handlar helt enkelt om hur
noga man kontrollerar att de pengar som statsmakten i ett land tillförs faktiskt
används för utveckling och inte för att hindra utvecklingen. Världsbanken
konstaterar i en banbrytande studie att bistånd som tillförs en regim som för
en politik som hindrar utvecklingen medför en försämring av situationen.
Det står alltmer klart att bistånd till en regim som förhindrar utvecklingen
inte bara är bortslösade utan direkt skadliga. Det säger sig självt att det
aldrig
kan vara riktigt att i ett u-land stärka de mest utvecklingsfientliga krafterna,
som tyvärr inte sällan just är den egna statsmakten.
När Europa var förrött efter andra världskriget gav USA ett mycket
förnämligt erbjudande för återuppbyggnaden av den krigshärjade och utfattiga
kontinenten. Det var Marshallhjälpen, som hade tre väsentliga ingredienser.
För det första var det en generös hjälp som stimulerade utvecklingen på bred
front. För det andra var den tidsbegränsad till fyra år. Det handlade alltså
inte
om ett fortgående penningflöde utan om att komma igång - en hjälp till
självhjälp. Poängen var att Europa fick hjälp med igångsättningen men att den
fortsatta utvecklingen måste bygga på egna ansträngningar. För det tredje
gavs Marshallhjälpen inte direkt till enskilda länder utan ett villkor var att
organiserat samarbete skapades mellan mottagarländerna. I själva verket var
det ett embryo till det europeiska samarbete och den integration som har
fortsatt alltsedan dess.
Det finns anledning att erinra sig dessa europeiska erfarenheter när vi ser
på Afrika.
I stället för ett bistånd som fortsätter decennium ut och decennium in bör
man koncentrera sig på en mer kortvarig och bred igångsättning av egna
utvecklingsansträngningar. Det är länderna själva som i allt väsentligt måste
skapa sin egen utveckling. Den kan inte skapas av utomstående krafter.
Biståndet skall också utformas så att det stimulerar och kanske till och med
tvingar fram samarbete mellan länderna. Det var vad som skedde i Europa
och det är vad som i särskilt stor utsträckning behövs i Afrika där krig och
konflikter blir allt vanligare.
När det gäller frågan om hur generös hjälpen skall vara finns det anledning
att titta tillbaka på de gångna decenniernas erfarenhet.
Att fortsätta med biståndsflöden under decennier verkar inte rimligt. Det
traditionella biståndet måste omvandlas så att en snabb utveckling verkligen
kommer till stånd.
Risken med biståndsberoende är att det skiljer regimen från sitt eget folk.
Regimen kan genom biståndet bli oberoende av det egna folkets beslut och
ansträngningar. För åtskilliga afrikanska regimer har det länge varit viktigare
att hålla sig väl med utländska biståndsgivare än att bygga upp ett förtroende
hos det egna folket. Regimen har kunnat framställa sig som de goda gåvornas
givare gentemot det egna folket i stället för att vara ett av folket valt sätt
att
arrangera landets egna samhällsförhållanden.
Oavsett hur usla regimerna är har västvärlden dock ett ansvar för att kunna
hjälpa befolkningen vid akuta katastrofer. Detta stöd bör dock om möjligt
vara utformat så att det inte leder till ett långvarigt beroende.
Otillräcklig sjukvård och
utbildning
Sjukdom och ohälsa är ett dominerande problem som både är
en orsak till och ett resultat av underutvecklingen. I vissa
länder minskar medellivslängden och understiger på sina håll
t.o.m. 50 år. Aids, malaria, hakmask, snäckfeber, sömnsjuka
och många andra sjukdomar förkortar liv och gör livet svårt i
stora delar av kontinenten. Aidskatastrofen i Afrika har ännu
inte gått att bromsa. Av uppskattningsvis 35 miljoner
hivsmittade människor i världen finns över 2/3 i Afrika söder
om Sahara. Medellivslängden i de värst drabbade länderna
har redan sjunkit med nästan tio år. Hela familjer drabbas hårt
när de arbetsföra blir sjuka och barnen tvingas stanna hemma
från skolan och arbeta på åkrarna. Enbart i södra Afrika har
ca 2,5 miljoner barn blivit föräldralösa på grund av aids.
Förutom det direkta lidande och skada sjukdomarna orsakar försvårar de
också utvecklingsansträngningarna i ett större perspektiv. Människor som
lider av sjukdomar och ohälsa får svårare att ha den energi och den
utvecklingskraft som behövs för att få ett samhälle att blomstra.
Med en snabb ekonomisk utveckling skulle sjukdomarna inte få de
förödande konsekvenser som de nu har. Den basala hälsovård som länderna
borde ha utvecklat för länge sedan, skulle väsentligt kunna reducera
problemen med sjukdom och ohälsa. Problemet har inte varit brist på resurser.
Endast en mindre del av biståndsflödet hade krävts för att bygga upp en
grundläggande hälsovård, som i sin tur kraftfullt hade främjat både social och
ekonomisk utveckling.
Erfarenheter från alla länder som utvecklats snabbt pekar på hur väsentliga
satsningar på hälso- och sjukvård är för utvecklingen i sin helhet.
Ett stort problem är att få fram effektiva och billiga mediciner mot tropiska
sjukdomar. Det förekommer försök med olika typer av aidsmedicin på
befolkningsgrupper i Afrika men när medicinen väl är färdigutvecklad är den
alldeles för dyr för att kunna användas där. Mönstret går igen vad det gäller
vacciner och mediciner mot tropiska sjukdomar. Det är inte ekonomiskt
lönsamt att satsa forsknings- och utvecklingspengar på sjukdomar som nästan
bara förekommer i världens fattigaste länder.
En lösning på detta problem kan vara en modell som den amerikanske
Harvardprofessorn Jeffrey Sachs presenterat. Den innebär att de rika länderna
garanterar en marknad för ett visst vaccin eller en viss medicin. Exempelvis
skulle EU kunna lova att köpa ett effektivt malariavaccin till Afrikas 25
miljoner nyfödda varje år om ett effektivt sådant vaccin utvecklas. Vidare kan
också ett minimipris per dos garanteras.
De mottagande länderna kan tillfrågas om att ta en del av kostnaden, men
poängen är att inget land eller organisation ger några pengar förrän ett
effektivt vaccin verkligen existerar. Läkemedelsindustrin står för forskning
och utveckling och för risken av misslyckade projekt.
Även om direkta svältsituationer numera har blivit alltmer sällsynta så
råder på många håll fortfarande undernäring och felnäring. En stor andel av
barnen utvecklas långsamt till följd av brister i näringsintaget under de första
levnadsåren.
Utbildningen är också en nyckelfråga. I Sverige innebar 1842 års
folkskolestadga en dramatisk förändring i så måtto att en hel befolkning inte
bara skulle ges möjlighet att utbilda sig utan också genom skolplikten faktiskt
fick en skyldighet att göra det.
I Afrika är analfabetismen fortfarande utbredd. Det är inte bara den äldre
generationen som saknar skolunderbyggnad utan även en alltför liten grupp
av de unga får grundläggande utbildning i konsten att läsa, skriva och räkna.
Det säger sig självt att det är svårt att få till stånd en utveckling i ett land
där de flesta inte har någon utbildning alls. Att ta till sig ny kunskap och
idéer
om man inte ens kan läsa, skriva eller räkna är oftast oöverstigligt.
Det finns ingen ursäkt för att barn och ungdomar inte går i skolan. Det
måste gälla alla även flickorna. Barn och ungdom skall inte arbeta eller vara
soldater utan faktiskt gå i skolan. Även detta handlar inte om stora insatser
utan mer om en förmåga att organisera samhället så att detta blir möjligt.
Skuldavskrivning skulle möjligen vara ett sätt att få till stånd en bred
satsning på både hälsovård och utbildning. Villkoret för skuldavskrivning
skulle kunna utformas så att man inom relativt få år faktiskt fick till stånd en
allmän hälsovård och utbildning för varje barn och ungdom och dessutom
helst också utbildning för vuxna analfabeter.
Vad skall omvärlden göra?
Den första långsiktiga åtgärden är att i verklig mening öppna
upp för Afrikas länder att fritt få exportera sina varor och
tjänster till de utvecklade länderna. Europeiska unionen och
övriga i-länder skall undanröja sina handelshinder, inte minst
vad det gäller jordbruksvaror. Sverige bör genom EU driva
frågan om avskaffade tullar och handelshinder gentemot u-
länderna i WTO. Därmed läggs en långsiktig grund för sunda
handelsförhållanden, vilket är en god grund för en både
snabb och långsiktig välståndsökning.
När det gäller tillförsel av externt kapital för att finansiera
infrastrukturprojekt är detta i grunden inget särskilt stort bekymmer så länge
det förs en riktig politik. Upplåning av staten är endast nödvändigt för sådana
projekt som inte kan marknadsfinansieras, främst vissa satsningar på vägar,
vatten och avlopp.
Flödet av privat kapital för att finansiera god utveckling i u-länder är inte
begränsat. I-ländernas samlade pensionskapital är av den storleksordningen
att också ringa andelar av detta som kan användas för mera riskabla
investeringar gott och väl kan finansiera t.ex. utvecklingen i Afrika. Ett
nettoflöde av privat kapital på hundra miljarder dollar årligen till Afrika i
form av direktinvesteringar, portföljinvesteringar och i mer begränsad
omfattning lån till specifika projekt vore naturligtvis möjligt också på kort
sikt. Det är inte pengarna i sig som är problemet utan att få till stånd goda
investeringsprojekt inom ramen för en sund politik i u-landet som helhet.
Fram till början av 1980-talet kunde ju ingen tro att det skulle vara möjligt
att investera privat i Kina, ett utfattigt och gravt vanstyrt land som utsatts
för
avsiktlig svält och förstörelse genom Det stora språnget och
kulturrevolutionen. När den rätta utvecklingsviljan finns är det möjligt också
för mycket fattiga länder att få till stånd en snabb utveckling som kan
finansieras genom god tillgång på privat kapital från omvärlden.
Skall det bli möjligt att få till stånd en sådan god cirkel där en god politik
drar till sig kapital och därmed möjliggör en fortsatt och förstärkt utveckling
måste dock den nuvarande trenden brytas.
För det krävs en specifik satsning på ett par tre faktorer.
Skuldbördan
För det första måste den förlamning som sker i åtskilliga av
de afrikanska länderna genom en skuldbörda som inte kan
betalas undanröjas. För nya regimer är den gamla regimens
skulder som en kvarnsten kring halsen som ofta omöjliggör
en ny och framgångsrik politik.
Att skriva av de skulder som Afrika har är i allt väsentligt inte en fråga om
resurser. EU bör kunna ta ett särskilt ansvar för att finansiera en
skuldavskrivning i Afrika i samverkan med övriga i-länder. Det viktiga med
skuldavskrivningarna är att de sker på ett sådant sätt att de faktiskt främjar
utvecklingen och inte göder korruption och vanstyre.
Inte sällan är den orimliga skuldbelastningen just ett resultat av vanstyre
och korruption. Lånade pengar har inte använts för att skapa utveckling och
kan därmed inte ge den avkastning som skall betala lånet. I stället har lån
använts för att berika presidenten eller det härskande partiet. Lån har ibland
också använts för att direkt motverka utvecklingen. I Tanzania genomfördes
t.ex. vid början av självständigheten en reform som slog sönder
landsbygdsutvecklingen och lade grunden för en permanent fattigdom. Denna
förödande åtgärd var i stor utsträckning finansierad från omvärlden, inklusive
Sverige.
En generös skuldavskrivning är en viktig åtgärd men den måste bestämt
kombineras med fasta villkor. Skuldavskrivningen får inte ge utrymme för en
ny oansvarig upplåning. Det är lönlöst att göra sig av med de existerande
skulderna för att bygga upp nya. Strävan måste vara att statsmakterna i
länderna inte skall finansiera fortsatta åtaganden genom upplåning. Den
upplåning som behövs för att klara kapitaltillförseln i ett snabbt växande u-
land sker inte genom statsmakten utan direkt i de projekt som ger
utvecklingen. Det ankommer på normala kreditgivare att göra den
riskbedömning som måste ske vid all investering. Det är förvisso både
sannolikt och rimligt att en del projekt inte kommer att lyckas, på samma sätt
som åtskilliga investeringsprojekt i i-länder inte blir framgångsrika.
Konkurser och kreditförluster är ett normalt inslag i en marknadsekonomi.
Denna risk får dock inte undanröjas genom att statsmakten går in som
garantigivare eller för att täcka förlusterna. Det ankommer på det privata
näringslivet och de privata långivarna att hantera detta. Erfarenheten visar att
man på den privata sidan är beredd att skjuta till kapital också för verkligt
riskfyllda projekt.
Det är dock ofta svårt att från början avgöra om en ny regim kommer att
visa sig så framstegsvänlig som den utlovar. Ett sätt att förhindra att
skuldavskrivning leder till en ansvarslös nyupplåning kan vara att under några
övergångsår göra lånen ränte- och amorteringsfria. Om den nya regimen
verkligen visar sig hållbart utvecklingsinriktad avskrivs lånen efter denna
prövotid. En utvecklingshämmande regim får däremot ha det moralstärkande
hotet om en återkommande lånebörda hängande kvar.
Rättsstat
Vissa länders svårigheter att attrahera riskkapital löses,
förutom genom skuldsanering, genom inrättandet av
demokratiska institutioner. Detta ger en förutsägbarhet för
investeringars utfall och skapar därför stora möjligheter till
marknadsfinansiering.
Den goda utvecklingen kan inte ske om det inte finns en fungerande
rättsstat. Det skall finnas goda lagar och de skall efterlevas. Statsmakten får
inte vara ett instrument för att suga ut eller terrorisera medborgarna. Tvärtom
skall staten vara ett värn för den enskildes frihet och rätt.
Det handlar återigen inte om stora ekonomiska satsningar utan mer om ett
förhållningssätt. Omvärlden kan hjälpa till i den processen genom att
stimulera ett samarbete vad gäller mänskliga rättigheter och demokrati i
Afrika.
Satsningar på skola och
sjukvård
En idé som den brittiska hjälporganisationen Oxfam har
lanserat är att skuldavskrivningar till ett u-lands statsmakt
skall förknippas med mycket bestämda villkor att de pengar
som frigörs i form av uteblivna ränte- och
amorteringskostnader direkt skall användas för satsningar på
nyckelområden. Det är en tankegång som är väl värd att ta
vara på. Det belopp som skuldavskrivningen frigör skulle
kunna villkoras med att motsvarande satsningar görs från
statsmakten på de två mest prioriterade statliga satsningarna,
nämligen grundläggande hälsovård och utbildning för alla
barn och ungdomar. Endast genom satsningar på hälso- och
sjukvård kan epidemiska sjukdomar hejdas och aidstragedin
hindras. Ofta kan detta dessutom kombineras med
utbildningsmålen, då utbildning i hälsofrågor är ett bra steg
för att förbättra hälsostandarden. Skuldavskrivningen kunde
därmed bli ett instrument att förverkliga den satsning på
fundamentala utvecklingsfaktorer som är nödvändig för att
möjliggöra en snabb och uthållig tillväxt.
Villkoren för att skuldavskrivningar skall ske kan alltså sammanfattas i
följande punkter:
- landet skall föra en utvecklingsvänlig politik, inriktad på välståndets
grundläggande förutsättningar - marknadsekonomi, demokrati och
rättsstat,
- skuldavskrivningarna får inte gynna misshushållning och korruption eller
finansiera krig,
- statsmakten får inte vara involverad i anfallskrig,
- de resurser som frigörs genom skuldavskrivningarna skall satsas på
grundläggande hälsovård och utbildning,
- ny statsupplåning får endast ske för infrastrukturprojekt som inte kan
marknadsfinansieras.
Biståndets utformning
Världsbanken har nyligen i sin rapport konstaterat att i ett
land med gott styre leder en ökning av biståndet med 1 % till
en tillväxtökning på 0,5 %. Motsvarande biståndsökning till
ett land med dåligt styre leder till en tillväxtminskning med
0,3 %.
En del av problemen med bistånd till korrupta eller misskötta länder kan
avhjälpas genom att kanalisera biståndet till andra parter än de skadliga
regimerna. Därför bör en ökad andel av biståndet gå till
frivilligorganisationer.
Bistånd som inte främjar utvecklingen skall snarast avvecklas. Det handlar
främst om bistånd som ges till statsmakter som hindrar landets utveckling.
(Om detta bör inte någon oenighet föreligga. Svårigheten ligger i att avgöra
hur landets politik verkligen påverkar utvecklingen.)
Även bistånd som ger god effekt skall successivt avvecklas. Landet självt
måste ta över ansvaret för viktiga samhällsfunktioner. Det får inte i längden
vara en uppgift för utomstående.
Erfarenheter från de snabbväxande länderna i Asien som på kort tid
avvecklat fattigdomen visar hur viktig tidsaspekten är i biståndet. Ett
kraftfullt initialt bistånd som ger en god start, men som trappas ned inom en
bestämd tid, är den rekommendation som bestämt ges från dessa länder.
Tidsperspektivet i biståndet har alltså en central betydelse för resultatet.
Nedtrappning av ett generöst bistånd måste påbörjas tidigt. Den exakta takten
i avvecklingsprocessen kan behöva avvägas med hänsyn till utvecklingsnivån.
Bistånd med perspektiv att fortgå i decennier är dock inte rimligt ur
utvecklingsperspektiv. Det visar inte minst erfarenheter från länder med stort
och ihållande biståndsberoende.
Det är svårt att ge bistånd som verkligen främjar utvecklingen. Ofta ges
bistånd med utgångspunkt från givarlandets perspektiv. Inte sällan framstår
själva givandet som det viktiga i stället för den utveckling som skall bli
resultatet. I ett avseende är det oundvikligt. Det är givarlandet som anger
biståndets omfattning och i allt väsentligt även dess inriktning. Vad som inte
är oundvikligt är att arbete med bistånd vad avser strategi och ledning också
utformas i ett givarlands miljö. Det är naturligtvis inte rimligt att
utvecklingsfunktionen på Sida är förlagd till Sverige, med dess stora mentala
avstånd till ett u-lands verklighet. För att verkligen förstå utvecklingens
villkor och problem bör man leva så nära dess problem och möjligheter som
låter sig göras.
Vi menar att Sidas utvecklingsfunktion bör finnas i södra Afrika,
förslagsvis Moçambique. Ekonomiska och administrativa funktioner kan dock
väl finnas kvar i Sverige.
Erbjudande om nystart
Kombinationen av krig, skuldfälla, aids och en misslyckad
utvecklingspolitik ger ett dystert perspektiv i många
afrikanska länder.
Det behövs en nytändning för att åstadkomma det genombrott av snabb
tillväxt som blir självgenererande och självförstärkande. Vi får inte tappa
perspektivet att det faktiskt är möjligt för ett land att ta sig från absolut
fattigdom till relativt välstånd på en generation. För det behövs inte stora
naturrikedomar eller stora biståndsflöden. Vad som behövs är goda värden
och en samhällsordning som uppmuntrar också den fattige bonden att
förbättra sin lott, att satsa på nya idéer och finna att ansträngning verkligen
ger resultat.
Omvärlden kan göra två saker för att hjälpa till. Det ena är att ta bort
hinder i den internationella handeln så att ett fattigt afrikanskt land får
chansen att bygga upp handel och andra kontakter.
Det andra är att ge en starthjälp. Se till att under en begränsad tid på
kanske fem år bidra till att skapa fred, ta bort förlamande skuldbetalning, se
till att alla barn går i skolan och att det finns en elementär hälsovård till
dem
som behöver. Allt detta inom ramen för ett rättssamhälle.
Sverige skulle tillsammans med likasinnade länder inom eller utom EU
erbjuda en sådan nystart med bestämda villkor till ett antal afrikanska länder
som är beredda att uppfylla sin del av kontraktet.
Alternativet till en sådan nystart vore en fortsättning på den utveckling
som präglat många afrikanska länder de senaste trettio åren. Det perspektivet
är inte upplyftande.
Det är inte pengar som är problemet utan viljan och förmågan till
förändring. Även ett utfattigt u-land med rätt politik och hyggligt goda
samhällsförhållanden kan attrahera det utländska privata kapital som behövs
för en snabb utveckling.
Vi ska vara beredda att ge starthjälpen. Förutsättningen är att det finns en
ärlig vilja till utveckling.