Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs beträffande kampen mot världsfattigdomen.
Kampen mot
världsfattigdomen
Poor people live without fundamental freedoms of action and choice that
the better-off take for granted. They often lack adequate food and shelter,
education and health, deprivations that keep them from leading the kind
of life that everyone values. They also face vulnerability to ill health,
economic dislocation, and natural disasters. And they are often exposed
to ill treatment by institutions of the state and society and are powerless
to influence key decisions affecting their lives. These are all dimensions
of poverty.
Så inleds sammanfattningen av Världsbankens World
Development Report 2000-01. Banken konstaterar att den
politik som drivits världen över de senaste åren misslyckats.
Medelinkomsten i de rikaste 20 länderna är 37 gånger så stor
som medelinkomsten i de 20 fattigaste - ett gap som
dubblerats under de senaste 40 åren. I Latinamerika, Sydasien
och Afrika söder om Sahara växer antalet fattiga ständigt. De
länder som utsatts för nyliberal chockterapi under 90-talet i
Europa och Centralasien har mer än tjugodubblat antalet
människor som lever på mindre än en dollar om dagen. I rika
länder är det mindre än 1 av 100 barn som inte lever till sin
femte födelsedag, medan det i de fattigaste länderna kan vara
upp till 20 % av barnen som får sätta livet till.
Det är positivt att Världsbanken konstaterat att politiken misslyckats. Men
då man letar i rapporten efter de konkreta åtgärderna blir man besviken. Även
om rapporten talar väl om den så misskrediterade välfärdsstaten, så vill man i
allt väsentligt fortsätta bedriva den politik som effektivt rivit ner
välfärdsstaterna i land efter land de senaste åren. Först och främst på bankens
program står fortfarande att minska risktagandet för privata investerare och
riva ner alla hinder för det globala utbytet av varor och tjänster.
I de fattiga länderna ska de investerare som enligt banken tillsammans med
teknologiska framsteg är de främsta drivkrafterna för att skapa jobb och
inkomster garantera en stabil skatte- och valutapolitik, stabila regler för
investeringar, sunda finansiella system och en klar och transparent
affärsmiljö. Korruption ska motarbetas - däribland favored monopolies vilket
ska läsas som de statliga företagen. Länderna ska också öppna sina marknader
för konkurrens, och även om banken vill att man ska genomföra detta
öppnande för världsekonomin omsorgsfullt och planerat så lyser de stora
långivarnas intressen igenom. Genom att tvinga fram ett öppnande av tredje
världens marknader får de multinationella företagen goda möjligheter till
billiga investeringar när en av utländsk konkurrens utslagen inhemsk industri
köps upp till reapris och industrivärldens arbetare kan hållas på mattan genom
ständiga hot om att flytta dit arbetskraften är billigare. På så sätt etableras
den
koloniala strukturen återigen när de fattiga länderna producerar
arbetsintensiva varor för att kunna betala sina rekordstora lån samt köpa in
mer avancerade varor från den kunskapsintensiva industrin i västvärlden och
Östasien.
De rika länderna ska öppna sina marknader fullständigt för import från
fattiga länder - en politik så god som någon annan men om man som banken
undviker att tala om villkoren på arbetsmarknaden så skjuter den högt förbi
målet. Världens fattiga gynnas inte av att hela världen blir en enda
spotmarknad där länder utan sociala och fackliga rättigheter för arbetare
obehindrat kan konkurrera med länder där arbetarna har en starkare ställning.
Tvärtom riskerar det att konservera ett system där de fattiga länderna blir
leverantörer av billiga varor till västvärlden.
Analysen och målsättningarna hos Världsbanken är lovande, men bakom
fasaden döljer sig tyvärr samma gamla nyliberala politik. Det är denna politik
sociala rörelser världen över protesterar alltmer högljutt emot. Världen har
nog med resurser för att försörja alla. Människan klarar av att placera folk på
månen och producera de mest fruktansvärda vapen för att mer omsorgsfullt ta
kål på varandra, men enligt de nyliberala ideologerna har vi inte råd att
avskaffa världsfattigdomen. De röster som nu höjs för att sätta ekonomin i
folkets tjänst, i stället för att placera hela samhällen i tjänst hos en
ekonomisk
modell som misslyckats i mer än 20 år, förtjänar att tas på allra största
allvar.
Sverige spelar en nyckelroll i kampen för en rättvisare världsordning, som
en alliansfri stat med starka internationalistiska traditioner. Därför behöver
Sverige en mer offensiv politik i dessa frågor. Denna politik kan i korthet
sammanfattas kring följande punkter:
Att sluta upp kring Jubel 2000 med fleras krav om en avskrivning av de
fattiga ländernas skulder. Även om den partiella nedskrivning som nu
processas är bättre än ingenting, kommer fortfarande de fattigaste länderna att
stå i ett fullständigt kolonialt förhållande till västvärlden då skulderna är så
pass stora i förhållande till ländernas BNP.
Att driva på i IMF och Världsbanken för ett förändrat ekonomiskt
tänkande där man slutar ställa krav på liberalisering av ekonomierna för att få
nya lån. Lärdomarna från de senaste 20 åren visar med all önskvärd tydlighet
att de strategier som lagts upp i Washington för ländernas ekonomiska
utveckling inte nått önskvärt resultat, och talet om demokrati och delaktighet
är ju onekligen en chimär om det egna folket inte ens får en möjlighet att
påverka sin egna ekonomiska politik.
Att inom kort genomföra en höjning av biståndet till 2 % av BNI samt att i
internationella sammanhang kräva att alla industriländer lever upp till
"anständighetens gräns" om 0,7 % av BNI.
Att resa krav på institutionella förändringar i Bretton Woods-
institutionerna så att de underställs FN:s generalförsamling och sammansätts
efter mandatfördelningen där; en reform som drastiskt skulle öka de fattiga
folkens inflytande över det världsekonomiska systemet.
Att inom EU och FN kräva genomförandet av en s.k. Tobin tax på
internationella valutatransaktioner, för att minska de skadliga kortsiktiga
strömmarna av spekulationskapital.
Att ställa krav på att alla medlemsländer i WTO ska följa ILO:s
överenskommelser om arbetares rättigheter.