Motion till riksdagen
2000/01:U615
av Artin, Murad (v)

Palestinakonflikten och folkrätten


Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige som
ordförandeland i EU och i andra internationella sammanhang verkar för
att internationell rätt och FN:s resolutioner efterlevs när det gäller
palestiniernas rätt till självbestämmande och suveränitet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige som
ordförandeland i EU och i andra internationella sammanhang verkar för
att den illegala israeliska bosättningspolitiken på ockuperat palestinskt
område stoppas.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige som
ordförandeland i EU och i andra internationella sammanhang motsätter
sig "bantustaniseringen" av de ockuperade palestinska områdena.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att palestinierna
har rätt att utropa en egen suverän stat, dvs. en stat som har kontroll över
det egna territoriet, sina gränser, sin handel och andra relationer med
andra länder.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige som
ordförandeland i EU och i andra internationella sammanhang verkar för
palestiniernas rätt till östra Jerusalem.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige som
ordförandeland i EU och i andra internationella sammanhang verkar för
alla palestiniers rätt till återvändande.
Sverige måste vara
garanten för
internationell rätt
Sverige har tidigare ansetts vara en garant för folkrätt och
för internationell rättvisa. Under många år har Sverige gått i
bräschen för FN-beslut. Den svenska utrikespolitiken har på
många områden i sitt arbete kunnat hämta stöd och kraft ur
folkrörelsers och de många solidaritetsrörelsernas arbete i
Sverige. Detta var fallet under Vietnamkrigets dagar, i
kampen mot Pinochetdiktaturen i Chile, i kampen mot
apartheid i Sydafrika och i flera andra sammanhang.
Den fråga som borde uppta stort utrymme från svensk sida i dag är
Palestinafrågan. Där finns många FN-beslut samt internationell rätt att stödja
sig på. Där finns också en solidaritetsrörelse som outtröttligt arbetat vidare
år
efter år. Men Sveriges regering har trots detta förhållit sig förvånansvärt
passiv. Varför, frågar man sig, när det finns så många resolutioner och ett så
tydligt folkrättsligt regelverk att hålla sig till.
Från det att FN:s resolution 194 antogs om flyktingarnas rätt att återvända
och FN:s resolutioner 242 och 338 om palestiniernas rätt till ett eget land på
den nu ockuperade Västbanken och Gaza, har svenska regeringen intagit en
passiv hållning.
Detta är också märkligt med tanke på alla de övergrepp som gjorts mot
palestinierna. Att stillatigande se på när de ockuperade områdena på
Västbanken och i Gaza styckas upp i "bantustanliknande" områden är mer
uppseendeväckande än vad press och media ger sken av. Dessa områden är i
sig en eftergift från palestinsk sida, eftersom de endast utgör en liten del av
det som en gång var det brittiska mandatet Palestina.
Suveränitet för en stat betyder att den har kontroll av gränser, vatten och
naturtillgångar. En palestinsk stat måste därför innebära palestinsk suveränitet
över alla de områden på Västbanken och i Gaza inklusive östra Jerusalem,
som Israel ockuperade från juni 1967.
I de förhandlingar som just nu äger rum känner de flesta väl till den
omöjliga situation som råder där den palestinska sidan är den klart
underlägsna förhandlingsparten. Det är då av yttersta vikt att FN:s
medlemsländer fortsätter att hävda att internationell rätt gäller. Särskilt mot
bakgrund av att de förhandlingsstrategier som de palestinska förhandlarna
tvingats och tvingas in i starkt utmanar den palestinska folkopinionen. Varje
eftergift som palestinierna påtvingas är att leka med elden. Minsta antydan till
kränkande uppträdande gentemot palestinierna från någon företrädare för det
palestinska samhället blir farlig provokation och en lek med elden. Det visar
inte minst händelserna i slutet av september 2000.
Vi vill peka på tre avgörande områden där palestinierna behöver och enligt
internationell rätt måste få ett starkt stöd från världsopinionen för att i
förhandlingarna kunna nå fram till en rättvis fredslösning.
De israeliska
bosättningarna
Varje israelisk bosättning är en provokation mot
internationell rätt. Det är då mycket viktigt att aldrig
acceptera dessa övertramp. Man måste sålunda stoppa alla
försök till smyghandel med varor från bosättningar med
israelisk beteckning. Men bosättningsfrågan handlar inte
bara om israeliska bostäder på ockuperat område, utan även
om israelisk kontroll över och utnyttjande av jord- och
vattenresurser. I dag används en övervägande del av de
ockuperade områdenas vatten av de israeliska
bosättningarna, medan palestinierna som är mångdubbelt fler
får tillgång till en bråkdel av det. Dessutom förs en stor del
av vattnet över till israeliska områden. Detta är glasklara
brott mot Genèvekonventionen.
En palestinsk stat
Palestiniernas rätt att finnas kvar i och ha en territoriell
kontroll av östra Jerusalem och området runt om kring är
oerhört viktig, då detta område är länken till den
infrastrukturella sammanhållningen mellan södra och norra
Västbanken. Om Israel får igenom sina krav på kontroll över
alla vägar till de illegala bosättningarna runt Jerusalem på
Västbanken, har de lyckats tillintetgöra alla möjligheter när
det gäller tillkomsten av en suverän palestinsk stat. En sådan
stat kan inte ens med den bästa vilja i världen påstås ha
kontroll över sitt eget territorium, sina egna gränser och över
sin handel med andra länder.
Palestinierna har rätt att utropa en egen suverän stat. En palestinsk stat
måste också om den skall förtjäna beteckningen stat uppfylla de krav som
kännetecknar en sådan, dvs. kontroll över det egna territoriet, sina gränser,
sin
handel och andra relationer med andra länder. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Rätten att återvända
En annan viktig fråga är de palestinska flyktingarnas rätt att
återvända. Sedan länge är denna rätt inskriven i
internationell lag. Vänsterpartiet anser att den svenska
regeringen inte i första hand skall ta på sig en medlande roll
i Mellanöstern, som innebär att man kompromissar i strid
med gällande folkrätt och FN-beslut. Vad som behövs nu är i
stället att man håller fast vid folkrätten och FN:s olika beslut
i Palestinafrågan. En sådan politik inrymmer i sig solidaritet
med det palestinska folket. Lika väl som man i svensk
rättspraxis kan ge särskilt utsatta personer juridiskt biträde
som stöd i en rättegång, skulle Sverige, när man vid
årsskiftet inträder i funktionen som ordförandeland i EU,
kunna bli ett moraliskt och juridiskt biträde åt den svagare
parten i den palestinska konflikten; åt palestinierna som
högst påtagligt lidit av de förbrytelser mot internationell rätt
som den israeliska ockupationen inneburit.
Sveriges ståndpunkt
Vi anser att Sveriges regering bör, särskilt med tanke på det
kommande ordförandeskapet i EU, verka för att
internationell rätt och FN:s resolutioner efterlevs när det
gäller palestiniernas rätt till självbestämmande och
suveränitet. De viktigaste frågorna nu är att stoppa den
israeliska bosättningspolitiken och "bantustaniseringen" av
de ockuperade områdena, hålla fast vid alla palestiniernas
rätt till ett sammanhållet östra Jerusalem och alla palestiniers
rätt att återvända. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

Stockholm den 1 oktober 2000
Murad Artin (v)
Berit Jóhannesson (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Lars Ohly (v)
Stig Sandström (v)
Willy Söderdahl (v)
Eva Zetterberg (v)