Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige som ordförandeland i EU och i andra internationella sammanhang verkar för att internationell rätt och FN:s resolutioner efterlevs när det gäller palestiniernas rätt till självbestämmande och suveränitet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige som ordförandeland i EU och i andra internationella sammanhang verkar för att den illegala israeliska bosättningspolitiken på ockuperat palestinskt område stoppas.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige som ordförandeland i EU och i andra internationella sammanhang motsätter sig "bantustaniseringen" av de ockuperade palestinska områdena.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att palestinierna har rätt att utropa en egen suverän stat, dvs. en stat som har kontroll över det egna territoriet, sina gränser, sin handel och andra relationer med andra länder.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige som ordförandeland i EU och i andra internationella sammanhang verkar för palestiniernas rätt till östra Jerusalem.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige som ordförandeland i EU och i andra internationella sammanhang verkar för alla palestiniers rätt till återvändande.
Sverige måste vara garanten för internationell rätt
Sverige har tidigare ansetts vara en garant för folkrätt och för internationell rättvisa. Under många år har Sverige gått i bräschen för FN-beslut. Den svenska utrikespolitiken har på många områden i sitt arbete kunnat hämta stöd och kraft ur folkrörelsers och de många solidaritetsrörelsernas arbete i Sverige. Detta var fallet under Vietnamkrigets dagar, i kampen mot Pinochetdiktaturen i Chile, i kampen mot apartheid i Sydafrika och i flera andra sammanhang.
Den fråga som borde uppta stort utrymme från svensk sida i dag är Palestinafrågan. Där finns många FN-beslut samt internationell rätt att stödja sig på. Där finns också en solidaritetsrörelse som outtröttligt arbetat vidare år efter år. Men Sveriges regering har trots detta förhållit sig förvånansvärt passiv. Varför, frågar man sig, när det finns så många resolutioner och ett så tydligt folkrättsligt regelverk att hålla sig till.
Från det att FN:s resolution 194 antogs om flyktingarnas rätt att återvända och FN:s resolutioner 242 och 338 om palestiniernas rätt till ett eget land på den nu ockuperade Västbanken och Gaza, har svenska regeringen intagit en passiv hållning.
Detta är också märkligt med tanke på alla de övergrepp som gjorts mot palestinierna. Att stillatigande se på när de ockuperade områdena på Västbanken och i Gaza styckas upp i "bantustanliknande" områden är mer uppseendeväckande än vad press och media ger sken av. Dessa områden är i sig en eftergift från palestinsk sida, eftersom de endast utgör en liten del av det som en gång var det brittiska mandatet Palestina.
Suveränitet för en stat betyder att den har kontroll av gränser, vatten och naturtillgångar. En palestinsk stat måste därför innebära palestinsk suveränitet över alla de områden på Västbanken och i Gaza inklusive östra Jerusalem, som Israel ockuperade från juni 1967.
I de förhandlingar som just nu äger rum känner de flesta väl till den omöjliga situation som råder där den palestinska sidan är den klart underlägsna förhandlingsparten. Det är då av yttersta vikt att FN:s medlemsländer fortsätter att hävda att internationell rätt gäller. Särskilt mot bakgrund av att de förhandlingsstrategier som de palestinska förhandlarna tvingats och tvingas in i starkt utmanar den palestinska folkopinionen. Varje eftergift som palestinierna påtvingas är att leka med elden. Minsta antydan till kränkande uppträdande gentemot palestinierna från någon företrädare för det palestinska samhället blir farlig provokation och en lek med elden. Det visar inte minst händelserna i slutet av september 2000.
Vi vill peka på tre avgörande områden där palestinierna behöver och enligt internationell rätt måste få ett starkt stöd från världsopinionen för att i förhandlingarna kunna nå fram till en rättvis fredslösning.
De israeliska bosättningarna
Varje israelisk bosättning är en provokation mot internationell rätt. Det är då mycket viktigt att aldrig acceptera dessa övertramp. Man måste sålunda stoppa alla försök till smyghandel med varor från bosättningar med israelisk beteckning. Men bosättningsfrågan handlar inte bara om israeliska bostäder på ockuperat område, utan även om israelisk kontroll över och utnyttjande av jord- och vattenresurser. I dag används en övervägande del av de ockuperade områdenas vatten av de israeliska bosättningarna, medan palestinierna som är mångdubbelt fler får tillgång till en bråkdel av det. Dessutom förs en stor del av vattnet över till israeliska områden. Detta är glasklara brott mot Genèvekonventionen.
En palestinsk stat
Palestiniernas rätt att finnas kvar i och ha en territoriell kontroll av östra Jerusalem och området runt om kring är oerhört viktig, då detta område är länken till den infrastrukturella sammanhållningen mellan södra och norra Västbanken. Om Israel får igenom sina krav på kontroll över alla vägar till de illegala bosättningarna runt Jerusalem på Västbanken, har de lyckats tillintetgöra alla möjligheter när det gäller tillkomsten av en suverän palestinsk stat. En sådan stat kan inte ens med den bästa vilja i världen påstås ha kontroll över sitt eget territorium, sina egna gränser och över sin handel med andra länder.
Palestinierna har rätt att utropa en egen suverän stat. En palestinsk stat måste också om den skall förtjäna beteckningen stat uppfylla de krav som kännetecknar en sådan, dvs. kontroll över det egna territoriet, sina gränser, sin handel och andra relationer med andra länder. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Rätten att återvända
En annan viktig fråga är de palestinska flyktingarnas rätt att återvända. Sedan länge är denna rätt inskriven i internationell lag. Vänsterpartiet anser att den svenska regeringen inte i första hand skall ta på sig en medlande roll i Mellanöstern, som innebär att man kompromissar i strid med gällande folkrätt och FN-beslut. Vad som behövs nu är i stället att man håller fast vid folkrätten och FN:s olika beslut i Palestinafrågan. En sådan politik inrymmer i sig solidaritet med det palestinska folket. Lika väl som man i svensk rättspraxis kan ge särskilt utsatta personer juridiskt biträde som stöd i en rättegång, skulle Sverige, när man vid årsskiftet inträder i funktionen som ordförandeland i EU, kunna bli ett moraliskt och juridiskt biträde åt den svagare parten i den palestinska konflikten; åt palestinierna som högst påtagligt lidit av de förbrytelser mot internationell rätt som den israeliska ockupationen inneburit.
Sveriges ståndpunkt
Vi anser att Sveriges regering bör, särskilt med tanke på det kommande ordförandeskapet i EU, verka för att internationell rätt och FN:s resolutioner efterlevs när det gäller palestiniernas rätt till självbestämmande och suveränitet. De viktigaste frågorna nu är att stoppa den israeliska bosättningspolitiken och "bantustaniseringen" av de ockuperade områdena, hålla fast vid alla palestiniernas rätt till ett sammanhållet östra Jerusalem och alla palestiniers rätt att återvända. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Stockholm den 1 oktober 2000
Murad Artin (v)
Berit Jóhannesson (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Lars Ohly (v)
Stig Sandström (v)
Willy Söderdahl (v)
Eva Zetterberg (v)