1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige i UNAIDS och i andra internationella forum på ett
offensivt sätt verkar för att initiera olika aktiviteter för att bekämpa hiv
och aids.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en redovisning av hur hiv/aids-frågan behandlas i FN:s olika
organ.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att hiv/aids-arbetet utförs i samarbete med de institutioner och
organisationer som finns i de länder där Sverige arbetar med frågan.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att hiv/aids-förebyggande aktivitetsprogram integreras i
biståndsarbetet med infrastruktur.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att arbeta för en större vilja att tala om sex och samlevnad i u-
länder.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att arbeta för att ledare i utsatta länder skall kunna ta sitt
ansvar beträffande information och utbildning om hiv/aids-frågan.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att de mest hiv/aids-drabbade länderna får tillgång till
förebyggande, bromsande och behandlande mediciner.
Utvecklingen av hiv/aids
Redan 1985 kom signaler från länder i Afrika att sjukhusen
var överfulla med svårt sjuka och döende patienter i aids.
Läkare, politiker och internationella organisationer stod
handfallna och visste inte vad de skulle göra. Situationen var
mycket skrämmande och näst intill outhärdlig. Nöden var
stor och frågetecknen många. Någon bot eller bromsmedicin
var det då inte tal om. Vid den tiden var osäkerheten stor om
hur sjukdomen smittade. Samtidigt rapporterades om en
aidsepidemi i USA.
Även i Sverige var ängslan och oron stor. Innan någon pålitlig testmetod
accepterats smittades även i vårt land människor, som det kan tyckas, i
onödan. Snart upptäcktes hivvirusets smittvägar och omfattande
förebyggande insatser kunde påbörjas.
Genom att noggrant kartlägga de aidssjuka fick man fram smittvägarna
och kunde kalla in människor för provtagningar. De hivinfekterade fick
stränga förhållningsregler att leva efter, samtidigt som en offensiv
informations- och utbildningskampanj sattes igång. Sveriges hälso- och
sjukvårdsapparat involverades och skoleleverna utsattes för en massiv
information. Många frivilliga, både hivsmittade och andra, engagerade sig i
upplysningsverksamhet, vård och omsorg.
I dag, 15 år senare, har vi en större kunskap om hiv/aids-spridning och
bekämpning. Även om ännu ingen bot finns för sjukdomen, finns dyra s k
bromsmediciner som kan fördröja aidssymptomen under många år och ge den
hivdrabbade ett näst intill normalt liv.
Idag liksom för 15 år sedan är det Afrika som är den mest drabbade
kontinenten. Men mycket talar för att nästa stora kontinent som kommer att
drabbas är Asien, där hiv och aids redan idag har en stor spridning och är ett
stort problem i specifika områden.
Ryssland är det tredje stora området där man kan vänta en stor spridning
av hiv/aids. I exempelvis St Petersburg är problemen redan stora. Ju fler
kontakterna blir över gränserna desto mer sprider sig smittan. Hela Öst- och
Centraleuropa är ett allt mer drabbat område. Även i de baltiska länderna
stiger siffrorna över hiv/aids-drabbade.
Hiv/aids-epidemin i
Afrika
Aidsepidemin i Afrika har spridit sig så våldsamt att den
utgör ett hot mot människors framtid i snart hela Afrika. I
flera länder i södra Afrika är nu 25 procent av den vuxna
befolkningen hivsmittad. Levnadsåldern har sänkts med 15
år. Den förväntade livslängden faller i vissa länder till nivåer
som varit ovanliga sedan 1960-talet. I de värst drabbade
länderna, raderas de framsteg som gjorts i utveckling under
de senaste årtiondena. Där man exempelvis börjat få bukt
med barndödligheten har denna utveckling vänts. Den
begränsade mängden kvalificerad arbetskraft minskar där
den skulle kunna öka. Aids är ett av de största hoten mot
Afrikas sociala och ekonomiska utveckling. De hivrelaterade
sjukdomarna påverkar produktiviteten inom både den
formella och informella sektorn. De leder till ökad
personalomsättning, mer frånvaro och förlust av kompetens.
Hiv och aids väcker komplexa frågor kring Afrikas möjligheter till
utveckling, då epidemin genom att orsaka för tidig död bland människor i
produktiv ålder rubbar själva basen för utveckling. Hiv/aids ökar efterfrågan
på hälsovård och annan hjälp och leder till kostnader för service.
Antalet föräldralösa barn ökar genom att barn förlorar en eller båda sina
föräldrar. Idag är miljontals barn föräldralösa p g a aids. Hiv/aids minskar
familjens stabilitet och trygghet. Epidemin urholkar också sparande och
investeringar. Fattiga och marginaliserade människor i samhället drabbas
hårdast. De sociala skillnaderna ökar inte endast inom de drabbade länderna
utan också mellan nationer och världsdelar.
En ytterligare komplikation är att effekterna av epidemin byggs upp under
flera år och kanske inte blir kännbara förrän insatser och program blivit
mycket dyra att genomföra. Framtida generationer kommer att drabbas ännu
hårdare om inte snabba åtgärder vidtas nu.
Sammanfattande
situationsbild
Hiv/aids dödar mer än 2 miljoner människor enbart i Afrika
varje år. Det är mer än 10 gånger det antal som omkommer i
krig och konflikter under samma period.
År 1999 beräknades 33,6 miljoner människor i världen leva med hiv/aids
och mer än 16 miljoner ha dött sedan epidemin började spridas.
95 % av de drabbade finns i utvecklingsländer. Två tredjedelar finns söder
om Sahara i Afrika, där utbredningen av hiv har nått 30 % av den vuxna
befolkningen i sju länder.
År 1999 smittades ytterligare 5,6 miljoner människor, inklusive 570 000
barn födda av hivpositiva mödrar.
Kvinnor är särskilt i riskzonen för att bli hivsmittade beroende på både
sociala och biologiska faktorer.
11,2 miljoner barn är föräldralösa på grund av aids.
Hiv/aids sprids fortast i förhållanden där fattigdom, social instabilitet och
maktlöshet råder.
Hiv/aids innebär ett bakslag för de vinster som uppnåtts med ekonomisk
och social utveckling. I delar av Sydafrika har barndödligheten ökat med
25 % och förväntad livslängd har fallit från 64 till 47 år under en period av
bara tre år.
Hiv/aids drabbar vuxna i deras ekonomiskt mest produktiva ålder.
Inkomsten per capita reduceras så mycket som 0,5 % per år då mer än 8 % av
de vuxna är infekterade.
Förebyggande aktiviteter för att minska sårbarheten och stoppa
överförandet av virus beror på hur effektiv strategin för att kontrollera
epidemins spridning är.
Möjligheten till vård och medicin för hiv/aids har på ett signifikant sätt
reducerat sjukdom och död orsakad av hiv/aids i de industrialiserade
länderna. Det överväldigande flertalet av utvecklingsländerna saknar dock
tillgång till adekvata mediciner, inklusive medicin för behandling av vanliga
opportunistiska infektioner.
Vad kan göras?
Mycket görs och mycket har gjorts för att komma till rätta
med hiv/aids-problemen. Sverige satsar exempelvis 100-tals
miljoner kronor för att bekämpa hiv och aids i den tredje
världen. Trots detta är insatserna långt ifrån tillräckliga.
Enligt det internationella samordningsorganet UNAIDS sprids hiv och aids
tre gånger så snabbt som de medel som tilldelas för att ha kontroll över
epidemin. Eftersom Sverige finns med i de hiv/aids-bekämpande
internationella sammanhangen och dessutom har en stor erfarenhet av lyckade
insatser mot hiv och aids bör de svenska rösterna bli starkare och Sverige bli
mer aktivt inom UNAIDS. Vi har all anledning att vara pådrivande i de
frågorna. Det är önskvärt att få en redovisning av hur hiv/aids-frågan
behandlas i FN:s olika organ.
Det har visat sig att ju mer internationella organisationer och andra satsat
på att iordningställa infrastrukturen i Afrika desto mer har hiv/aids-epidemin
spridits och ökat. Därför är det nödvändigt att integrera hiv/aids-förebyggande
aktivitetsprogram i de program och satsningar som görs för att förbättra och
bygga upp infrastrukturen.
För att lyckas med bekämpningen av hiv/aids är det viktigt att arbeta sy-
steminriktat. Det betyder att hiv/aids-arbetet måste utföras inom och i
samarbete med de bärande institutioner och organisationer som finns inom de
svårt drabbade länderna. Ideella organisationer kan naturligtvis fylla en viktig
funktion men inte ersätta de bärande institutionerna.
I flera länder finns bärande system vilka kan utnyttjas bättre. Det finns
även stora och långsiktigt arbetande ideella organisationer som borde kunna
mobiliseras bättre. I några länder i Asien finns folkrörelseorganisationer
liknande de i Sverige. Det underlättar ett samarbete. Men många viktiga
förutsättningar för ett effektivt arbete saknas också. I många länder i Afrika
saknas exempelvis infrastrukturer för distribuering av läkemedel, vilket
naturligtvis försvårar arbetet. Där finns också stora utbildnings- och
informationsproblem. Många ledare, biståndsarbetare och informatörer har
svårt att tala om sexuella frågor. I det sammanhanget finns således en barriär
på individbasis, som måste forceras. Det är synnerligen angeläget att finna
vägar för att överbrygga motståndet mot att tala om de viktiga förebyggande
frågorna. De måste också föras upp på högsta möjliga politiska nivå.
Den möjlighet som västvärlden har till vård och medicin för hiv/aids har
reducerat sjukdom och död i våra länder. Tyvärr saknar utvecklingsländerna
ekonomiska möjligheter att använda denna medicin. Det är inte acceptabelt.
Här måste västvärlden ta sitt ansvar inte bara i ord utan också i handling. Den
rika världen måste inleda ett samarbete med både internationella
organisationer, såsom FN, och näringslivet för att förbättra u-länders tillgång
till mediciner. Dels måste forskningen styras mot u-ländernas behov av
aidsmediciner. Dels kan i-länderna vara beställare av mediciner från
läkemedelsbolagen åt de fattigaste länderna.
4.1 Exempel på ett framgångsrikt
arbete
I Uganda har arbetet mot hiv och aids varit framgångsrikt.
Uganda drabbades hårt av epidemin vid ett tidigt skede.
Sjukvårdssystemet var sönderslaget efter ett par årtionden av
inbördeskrig. På nationell nivå hade man således svårt att nå
ut till befolkningen med information, vård och stöd. Men
president Museveni tog sitt ansvar tidigt och är en av de få
som vågat tala öppet om hiv/aids. Han tog också tidigt
initiativ till samarbete mellan olika sektorer i samhället samt
statliga och ideella organisationer.
STIP-projektet har arbetat för att bygga upp kompetens och organisation
inom bärande strukturer när det gäller prevention och rådgivning samt med de
logistiska frågorna kring läkemedel för infektioner och kondomtillgänglighet
brett ute i landet. Det svenska och internationella stödet för detta projekt har
ytterligare förstärkt framgången med hiv- och aidsarbetet i Uganda.
En ytterligare orsak är att man tog bort skolavgifterna. Det gav flickorna
större tillträde till skolan och därmed definierades de som "icke tillgängliga"
både i sina egna och andras ögon. Detta är ett exempel som sällan beskrivits i
uppföljningen av hiv- och aids-situationen i Uganda men är ett exempel på
vad som kan kallas en stödjande miljö, dvs ett sätt att stärka faktorer i
samhället som motverkar smittspridning.