1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige inriktar
en del av sitt framtida biståndsarbete på den ekonomiska och
administrativa återuppbyggnaden av Somalia.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att det svenska
biståndet i ett första skede inriktar sig på desarmering av de minor som
efter kriget finns spridda över stora områden i Somalia.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige som
ordförandeland i EU bör verka för att EU inriktar en del av sitt bistånd på
återuppbyggnad av Somalia.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den svenska
regeringen inom olika internationella organisationer bör verka för att
Garaad Abshir Salaah friges.
Från framsteg och
utveckling till krig och
misär
De båda kolonierna Brittiska och Italienska Somaliland
erhöll 1960 självständighet. Den sistnämnda hade dock i tio
år varit ett protektorat under FN:s beskydd. I dag har landet
en befolkning på 10,7 miljoner invånare. Större delen av
landet utgörs av ofruktbar halvöken. Tillsammans bildade de
båda tidigare kolonierna den självständiga staten Somalia. I
samband med självständigheten fick Somalia en författning
av traditionellt västerländskt mönster med ett folkvalt
parlament, regering och president.
Övergången till ett nytt system efter brittisk, italiensk och FN-administra-
tion var dock inte särskilt väl förbredd och det nya systemet var inte anpassat
till somaliska förhållanden. Det somaliska samhället var ett klansamhälle, där
man hade andra samhälleliga auktoriteter än de som är vanliga i ett
västerländskt parlamentariskt system. Det system som infördes efter
avkoloniseringen började därför snart att vittra sönder.
År 1969 grep Siad Barre makten i landet genom en kupp. Han införde,
liksom man gjort i många andra afrikanska länder, ett enpartisystem. Han
genomförde också en rad reformer som ledde till att levnadsstandarden ökade.
Det somaliska språket fick ett skriftspråk grundat på det latinska alfabetet.
Något skriftspråk hade inte funnits tidigare. Olika försök hade gjorts, men
inget hade lyckats. Man genomförde en omfattande alfabetiseringskampanj i
landet. Somalias bundsförvant under denna tid bland stormakterna var
Sovjetunionen, varifrån man även fick ett visst bistånd. Denna tid, som varade
fram till 1973, uppfattas i dag av många somalier som en tid av utveckling
och framsteg i landet.
Senare under 70-talet råkade man i krig med Etiopien om Ogaden. Till en
början stöddes Somalia av Sovjetunionen, Libyen och Kuba. Men mitt under
kriget bytte Somalias bundsförvanter sida och började i stället stödja Etiopien.
I Etiopien hade en ny regim trätt till efter det att kejsaren, Haile Selassie,
störtats. Sovjetunionen och Kuba förlorade sitt intresse för Somalia och
intresserade sig mer för Etiopien. Under senare delen av 70-talet sökte sig
Somalia nya bundsförvanter i de oljerika staterna runt Persiska viken.
Somalia fick också i snabbt växande utsträckning bistånd från USA,
Storbritannien och Italien. Detta bistånd blev till slut så omfattande att det
utgjorde 57 % av bruttonationalprodukten. Man kan alltså här verkligen tala
om biståndsberoende.
Biståndet användes dessutom till att bygga upp en militärapparat och en
säkerhetspolis som utifrån somaliska förhållanden måste betraktas som
kolossal. Statsapparaten korrumperades snabbt. Det uppstod en politikerklass
som levde i lyx och överflöd. En klyfta mellan folket och den styrande eliten
uppstod som snabbt vidgades.
Denna process var en följd av de stormaktspolitiska motsättningarna under
det kalla kriget, där Somalia av båda sidor betraktades som ett strategiskt
område.
Under 80-talet började dock Said Barres auktoritet och förmåga att
kontrollera utvecklingen att svikta. På olika håll i landet började andra
auktoriteter knutna till klanerna att ifrågasätta Barres maktställning och 1991
tvingades han att lämna landet. Sedan dess har det rått kaos i Somalia. Någon
centralmakt har inte funnits. Olika krigsherrar har behärskat olika delar av
landet och bekämpat varandra. Huvudstaden Mogadishu förstördes till stora
delar när en av dessa krigsherrar erövrade staden från den flyende Siad Barre.
Efter hand kom Somalia att uppdelas i tre områden med var sin ledning:
Somaliland som utgör ett område i norr och gränsar till Djibouti, Puntland
som omfattar spetsen på Afrikas horn och Somalia i söder med gräns mot
Kenya. Krigsherrarnas antal var dock fortfarande stort. Kriminaliteten var hög
och människor har de senaste tio åren levt under ytterst osäkra förhållanden.
Många har lämnat landet på grund av krigsförhållandena.
Många försök att skapa
fred
Sedan störtandet av Siad Barre har olika försök att skapa
fred gjorts samtidigt som inbördeskriget pågått. Inte mindre
än 13 fredskonferenser har anordnats av grannländerna, bl.a.
av Egypten, Kenya och Djibouti. Det är endast den senaste,
som ägde rum i maj i år i staden Arta i Djibouti, som kan
sägas ha varit framgångsrik.
Det finns en viktig skillnad att notera när det gäller den senaste
fredskonferensen i förhållande till de tolv tidigare. Till de tidigare kallades
endast krigsherrar. Man träffades, diskuterade och gjorde överenskommelser,
men när man väl kom hem hade minnet av överenskommelserna avklingat
och situationen förblev oförändrad. Man förmådde inte hålla de löften man
givit varandra.
Till den senaste konferensen i Arta hade man samlat företrädare för de
krafter som skulle kunna sägas representera det civila samhället i Somalia.
Det fredsförslag som lades fram hade utformats av Djiboutis president Isamel
Omar Guelleh. Det fick stort internationellt stöd av bland annat FN, EU,
Afrikanska Enhetsorganisationen och Arabförbundet. Själva konferensen
stöddes av FN:s säkerhetsråd.
Vid konferensen i Djibouti valdes ett interimistiskt parlament bestående av
245 ledamöter, varav 27 var kvinnor. Konferensen valde även president:
Abdelkassim Salad Hassan som tidigare varit minister i Siad Barres regering.
De flesta krigsherrarna har varit emot konferensen, eftersom de sett sin
maktställning rubbas. Ledningarna i Puntland och Somaliland har förhållit sig
skeptiska och avvaktande till konferensens resultat, sannolikt av likartade
orsaker. En skillnad föreligger dock mellan Somaliland och Puntland.
Puntland anser principiellt att man i framtiden bör ansluta sig till Somalia.
Somaliland har en något mer negativ attityd. En av dem som från
Somaliland deltog i Artakonferensen, Garaad Abshir Salaah, ställdes inför
rätta och dömdes till sju års fängelse för högförräderi, vilket måste betraktas
som en konstruerad anklagelse och ett brott mot de mänskliga rättigheterna.
Vänsterpartiet anser att den svenska regeringen via FN och EU bör inskrida
mot detta brott och kräva Abshir Saalahs frigivning. Detta bör regeringen ges
till känna.
Krigsherrarnas makt
minskar
Krigsherrarnas ställning i olika delar av Somalia ser i dag ut
att vackla. Detta har sannolikt sin grund i en utbredd
krigströtthet och i att människor upptäcker att det inte leder
någonstans att satsa på någon av krigsherrarna. Allt fler
upptäcker att de saknar förmåga att ena landet och skapa en
dräglig framtid för landets befolkning. När sedan den
nyvalde presidenten tillsammans med parlamentet faktiskt
beger sig till Mogadishu för att låta sig installeras och
människor möter honom i tiotusental på flygplatsen börjar
det bli tydligt för många att krigsherrarnas makt håller på att
undergrävas. Den tidigare mäktige Aidid i Somalia har
alldeles uppenbart börjat förlora i inflytande vilket kan
mätas i att 4 000 soldater, av de ca 10 000 som fanns i hans
armé, har lämnat den för att ansöka om arbete i den centrala
polisstyrka som den nye presidenten och parlamentet avser
att bygga upp.
Stöd till en framtid i fred
Situationen i Somalia är efter tio års krig på väg att ljusna,
men mycket arbete återstår när det gäller att bygga upp en
fungerande statsmakt i Somalia, som världssamfundet kan
erkänna. Självklart krävs det stöd utifrån för att den nye
presidenten och interimsparlamentet skall kunna stärka sin
ställning och ena landet. Detta stöd måste komma dels från
FN, dels från EU. Det kan även komma bilateralt från
Sverige. Ett bistånd till Somalias återuppbyggnad skulle
ligga väl i linje med Sveriges politik att stödja länder i
Afrika och särskilt de fattigaste länderna på denna kontinent,
dit Somalia hör. Detta bör ges regeringen till känna.
Somalia är som många fattiga och krigshärjade länder fullt av
fattigmansvapen, dvs. anti-personella minor. På det här området har Sverige
en omfattande kompetens och erfarenhet. Det borde vara en av de första
biståndsåtgärder som Sverige skulle bidra med förutom att understödja
återuppbyggnaden av landets ekonomi och administration. Detta bör ges
regeringen till känna.
EU:s bistånd är starkt koncentrerat till Nordafrika och inte på de fattigaste
länderna i Afrika, vilket inte ligger i linje med Sveriges Afrikastrategi. Det
vore därför av betydelse om Sverige som ordförandeland inom EU kunde
driva på organisationen att öka sitt stöd i olika former till Somalia. Detta bör
ges regeringen till känna
Utvecklingen i Somalia befinner sig i dag i ett känsligt skede. Det är i
sådana skeden som hjälpen, om den sker på ett klokt sätt, har den största
effekten. Det är nu och inom en snar framtid som mycket kan göras.