Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Sveriges säkerhets- och utrikespolitik. Motivering
Den 24 september 2000 hölls val i Förbundsrepubliken Jugoslavien. Valet förlöpte mycket lugnt. Det serbiska medborgarna utnyttjade sina demokratiska rättigheter i stor utsträckning. Valdeltagandet uppskattas till över 70 procent. Oppositionen har gjort stora framsteg och verkar kunna besätta presidentposten. Enligt den federalt valda valkommittén, som består av ledamöter från de partier som deltog i valet, är det slutliga valresultatet ännu inte klart. Valet som uppmärksammades i hela världen var en stor seger för det av västmakternas bombningar och sanktioner hårt drabbade folket. Det genomfördes med stor värdighet.
Västmakterna hade ställt stora förbättringar i sikte för landet om valet resulterar i att den av väst fördömde och för folkmord i Kosovo anklagade presidenten förlorar sin post. Hoppet står nu till att folkets vilja kommer att få råda och att dess stöd kommer att leda till att de valda företrädarna får möjlighet att skapa ett land som har möjlighet att utvecklas igen som ett självständigt land. Förhoppningsvis kommer de två stora partierna, socialisterna och den oppositionella koalitionen, att finna vägar till samarbete. Oppositionsledaren har fått stort förtroende bland folket genom att inte helt gå väst till mötes.
Det är nödvändigt att EU nu häver sanktionerna, som annars kommer att drabba befolkningen hårt under den kommande vintern. Det råder brist på många av de viktigaste livsmedlen och den gångna varma och torra sommaren har bara givit hälften av en normal skörd. En tiondel av landets elva miljoner innevånare är beroende av Röda korsets dagliga soppransoner. I soppkön står människor från alla sociala grupper, civilingenjörer, lärare och arbetare. En miljon människor är arbetslösa och landet bär Europas tyngsta flyktingbörda, var tionde innevånare är flykting. Efter Natos övertagande av Kosovo har Serbien fått mottaga omkring 300 000 nya flyktingar, serber och andra etniska minoriteter som drivits ut ur Kosovo av den albanska befolkningen. Kosovo är nu i det närmaste ett etniskt rent område. Serbien däremot är det enda verkligt multietniska området på Balkan, med mer än tjugo etniska grupper eller nationaliteter. EU:s flyktingpolitik sägs bygga på att hjälpa flyktingar som finns i närheten av det egna landet. I Serbien har detta inte skett.
USA:s, Natos och EU:s generösa penningerbjudanden inför det jugoslaviska valet skall ses i relation till vad de åsamkat landet i form av sönderbombade bostadshus, sjukhus och fabriker, sönderslagen infrastruktur, totalförstörda broar, järnvägar och kraftverk. Sanktionerna har blockerat utländska investeringar och försvårat för utländska företag att verka i landet. Sammantaget har detta skapat en sextioprocentig arbetslöshet.
De erbjudna summorna framstår som ganska blygsamma i förhållande till det mänskliga lidande som det mot folkrätten stridande 78 dagar långa bombanfallet förorsakade det suveräna lilla landet Jugoslavien. EU:s sanktioner under de senaste 18 månaderna är en fortsättning av kriget och står när det gäller civilbefolkningens lidande inte detta långt efter.
Sveriges uppställning på allt detta kan verka förvånande i synnerhet i relation till den freds- och säkerhetspolitik som Sverige tidigare varit känt för, t.ex. engagemanget för folket i Vietnam. Varför är då den svenska medkänslan med det serbiska folket inte lika stor och deras död och lidande inte lika upprörande som andras och varför utgör det inte en grund för protester?
I Demokratiutredningen har Stig Arne Nohrstedt, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Örebro universitet givit en förklaring. Han menar att någon skillnad som kan motivera att Sverige reagerar så olika på dessa krig inte finns. Att den svenska regeringen fördömde USA:s handlande i Vietnam men visat stor förståelse för stormakternas militära angrepp på den lilla suveräna staten Jugoslavien beror på ändrade strukturer. Sverige är nu med i EU. Vi visste när vi gick in i EU att vi inte kunde behålla den utrikespolitik vi haft som enskilt land, utan måste ge avkall på en del för att i stället kunna påverka i ett större område. USA dominerar på det militära området och även på det ekonomiska och det mediala. Angreppet på Jugoslavien var ovedersägligt ett brott mot etablerad internationell rätt och ett exempel på att USA - med stöd av de viktigaste västmakterna - både har styrka och beredskap att utöva hegemonisk makt i den nya världsordningen, säger Nohrstedt. De flesta länderna i EU är med i Nato. Sverige kan inte inta en annan ställning än dessa länder. Dessutom gör USA:s dominans att EU- ländernas regeringar gärna lyssnar till det som sägs i Washington. Konsekvenserna av detta har inte diskuterats offentligt.
Ett tydligt exempel är beslutet att hemligstämpla hela den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP), som togs i EU i höst, där den tidigare Natochefen Chavier Solana numera är chef. Det var inte utan tvekan som Sverige anslöt sig till GUSP. Många trodde kanske att det fanns en möjlighet att med detta i någon liten mån balansera USA:s totala makt över Europa. Beslutet om hemligstämplingen av det säkerhetspolitiska området där Sverige tidigare intog en särställning visar dock att USA har ett betydande inflytande också på EU:s utrikes- och säkerhetspolitiska ställningstaganden.
När bombningarna inleddes mot Jugoslavien den 23 mars 1999 angavs skälet vara att Jugoslavien inte ville skriva på det s.k. Rambouilletavtalet. Beslutsfattarna i de berörda parlamenten visste inte vad "avtalet" innehöll. I Sverige fick vi se på TV att våra främsta företrädare visade djup förståelse för att det var nödvändigt att bomba Jugoslavien, som inte velat skriva på.
När sedan flyktingarna dök upp i TV-rutan blev detta retroaktivt skälet till att bombningarna inleddes. Det råder nu knappast längre några tvivel om att den kosovoalbanska flyktingvågen accelererade efter det bombningarna inleddes (se bl.a. artikel i New York Review of Books, 21/9, under rubriken "Kosovo: Was it worth it?" författad av den amerikanske Balkanexperten Timothy Garton Ash).
Det går bra för Sverige. Svenska folket får det allt bättre och kan glädja sig åt att bo i ett land som befinner sig i en topposition i många sammanhang. Invaggar vi oss då i en föreställning att vi aldrig kan bli utsatta för någon annans oberäkneliga vrede fast vi nyligen upplevt hur makt ersätter rätt?
Med anledning av det ovan nämnda vill vi understryka vikten av att regeringen vinnlägger sig om att freds- och säkerhetspolitiken görs tydlig, så att medborgarna kan tro på sina möjligheter att i allmänna val påverka det sätt som Sverige styrs på. Sverige är inte medlem i Nato och har så sent som i den regeringsdeklaration som framlades den 19 september ännu en gång klart deklarerat att alliansfriheten fortfarande är fundamentet i svensk utrikespolitik. Trovärdigheten i en sådan avsiktsförklaring undergrävs om Sverige, som i fallet Natos bombkrig mot Förbundsrepubliken Jugoslavien, indirekt ger sitt erkännande till aktionen. Sverige bör därför i EU och andra internationella fora klart deklarera att militär- och säkerhetspolitiska insatser i suveräna stater bara kan komma i fråga under synnerligen speciella omständigheter och endast om aktionerna ifråga är sanktionerade av FN.
Om intresset för den förda politiken och deltagandet i allmänna val ständigt sjunker är det ett tecken på att det inte känns meningsfullt att engagera sig, vilket är ett mått på att demokratin inte fungerar.
Stockholm den 28 september 2000
Karin Wegestål (s)
Bengt Silfverstrand (s)