1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inom EU och WTO verka för en mer generös
handelspolitik gentemot u-länder, i synnerhet vad gäller
jordbruksprodukter.1
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inom EU verka för reformer av WTO syftande till en bättre
balans mellan handelsöverenskommelser och miljö- och socialpolitiska
överenskommelser.1
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inom EU verka för en tydlig strategi för klimatfrågan.2
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inom EU verka för en gemensam energipolitik.1
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inom EU verka för samordning av EU-ländernas bistånd
genom kommissionens representationer i tredje land.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inom EU verka för utvärdering, kontroll och tydligare
fokusering av EU-biståndet.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inom EU verka för en gemensam asylpolitik.3
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inom EU verka för resursförstärkning för den gemensamma
krishanteringsförmågan.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inom EU ge säkerställandet av gränsskydd och
polismyndigheter i kandidatländerna en högre prioritet.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inom EU verka för en gemensam strategi för relationerna
över EU:s framtida östra gränser.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inom EU ge planeringen för hållbar utveckling högre
prioritet i samarbetet med kandidatländerna.2
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inom EU verka för en konstitutionalisering av EG:s
fördrag.4
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av att knyta stadgan om grundläggande mänskliga
rättigheter till Europarådets konvention om mänskliga rättigheter.4
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inom EU verka för administrativa reformer av kommission
och parlament.4
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inom EU verka för en europeisk åklagarmyndighet för
bekämpande av svinn i EU:s medel.5
16.
1 Yrkandena 1, 2 och 4 hänvisade till NU.
2 Yrkandena 3 och 11 hänvisade till MJU.
3 Yrkande 7 hänvisat till SfU.
4 Yrkandena 12-14 hänvisade till KU.
5 Yrkande 15 hänvisat till JuU.
4 Inledning
Efter Sveriges inträde i Europeiska unionen har Kristdemokraternas
Europapolitik tagit sikte på medborgarnas verklighet, deras möjligheter
och behov. Därför har vi arbetat hårt för att driva igenom konkreta
förbättringar på avgörande politikområden. Vi tror nämligen att EU, för
att få legitimitet, måste lyckas bättre på de områden av
överstatlig/mellanstatlig politik som verkligen är av betydelse för våra
medborgares livssituation. Fokusering och avgränsning är två nyckelord
för hur vi vill omforma EU:s arbete i framtiden.
En diskussion måste därför föras kring vad som ska vara EU:s uppgifter.
En möjlighet är att skapa en kompetenskatalog inom ramen för EU:s fördrag,
vilken skulle klargöra vilka områden EU-institutioner har befogenhet att
verka inom. En större öppenhet och insyn i EU:s maktfördelning är
nödvändig för att öka medborgarnas förståelse av hur EU-samarbetet
fungerar. En konstitutionalisering av EU-fördragen skulle kunna vara ett sätt
att tydliggöra hur den politiska makten i EU ska fördelas.
EU skall vara en garant för fred, säkerhet och dialog mellan de europeiska
folken. Den utan jämförelse viktigaste uppgiften för EU är därför att snarast
möjligt ge kandidatländerna i Öst- och Centraleuropa medlemskap i unionen
- och att genom institutionella reformer se till att EU själv är förberedd för
nya medlemmar. EU måste visa flexibilitet inför kandidatländernas speciella
ekonomiska och politiska villkor.
EU har ett internationellt ansvar som inte kan begränsas till våra
grannländer. Ett globalt perspektiv måste ligga till grund för EU:s
verksamhet, till exempel när det gäller ekonomisk integration, handelspolitik,
miljöpolitik och biståndspolitik. EU skall eftersträva att uppnå
överenskommelser på global nivå. Här måste ett helhetsperspektiv på hållbar
global utveckling vara vägledande. Solidariteten med omvärlden skall komma
till uttryck i en sammanhållen politik. Endast då visar vi den respekt för det
universella människovärdet som är grunden för demokratin och de mänskliga
rättigheterna.
Den europeiska identiteten bör stärkas. Det finns i EU-länderna ett
livskraftigt idéarv som grundar sig i den judisk-kristna religionen,
humanismen, och den romerska rättstraditionen. I dag grundar sig
gemenskapen, förutom på dessa grundläggande traditioner, också på
övertygelsen om det demokratiska systemet, den sociala marknadsekonomin
och de mänskliga rättigheterna. Denna värdegemenskap bör värnas och
stärkas. Tyvärr har dock frågor om identitet och värden ofta varit förbisedda i
EU-sammanhang. Arbetet med stadgan för grundläggande rättigheter kan
vara ett steg mot en stärkt värdegemenskap, och därmed ett större förtroende
för EU som projekt.
Kristdemokraterna är ett parti för Europa. Med våra värderingar om
maktdelning, subsidiaritet, social marknadsekonomi, och medborgerliga
rättigheter, har vi en god idémässig grund för en sund Europapolitik. En
politik som tar fasta på de enskilda medborgarnas möjligheter och behov.
5 Vår Europapolitik
I förra årets Europapolitiska motion lade Kristdemokraterna fram sin syn
på hela omfattningen av EU:s verksamhet. I årets motion fokuseras på
fem områden av fundamental betydelse för EU:s framtid. I detta kapitel
sammanfattar vi huvudpunkterna i vår tidigare politik.
Europapolitikens inriktning måste vara att skapa förutsättningar för ett
familjernas och medborgarnas Europa. Det innebär att EU ska ha en social
dimension. EU kan användas för ett konstruktivt och flexibelt samarbete
kring bl a sysselsättningsfrågor, där medlemsländerna lär av varandra. Det
gäller att skapa goda villkor för arbetstagare, studenter och andra grupper att
leva och verka i alla EU-länder. Ett konkret område gäller handikappades
framkomlighet; här krävs en mer enhetlig lagstiftning för att handikappade
ska kunna utnyttja den fria rörligheten.
På miljöpolitikens område måste EU höja sina ambitioner.
Försiktighetsprincipen och ett integrerat hållbarhetstänkande måste få ett
mycket större genomslag. Skatteväxling syftande till större resurseffektivitet
bör genomföras på Europanivå. En stärkt miljögaranti bör införas, där
bevisbördan om en produkts miljöfarlighet även kan läggas på producenten.
Beslut om miniminivåer för miljöavgifter ska kunna fattas med kvalificerad
majoritet, vilket inte är fallet i dag.
EU ska främja ekonomisk utveckling genom regelförenkling och
konkurrenspolitik som förverkligar den inre marknaden. EMU blir en
avgörande beståndsdel i denna inre marknad. EMU är dessutom en
fortsättning och fördjupning av det politiska samarbetet, som Sverige inte bör
stå utanför. En gemensam valuta ger fördelar såsom pristransparens och ökad
konkurrens. Kristdemokraterna vill se en svensk folkomröstning i EMU-
frågan. Den europeiska ekonomin bör få incitament till att utvecklas inom
sociala och ekologiska ramar. Vi verkar också för en hög
konsumentskyddsnivå på EU-nivå.
EU:s jordbrukspolitik måste utformas i balans mellan internationella
hänsyn - främst u-ländernas exportsituation - och de speciella värden som
europeiskt jordbruk står för i form av småskalighet, ekologiska hänsyn, och
betydelsen av egen produktionsförmåga. Grundförutsättningar för att bedriva
jordbruk i hela landet måste finnas. Därför måste de skatter -
skatteryggsäcken - som missgynnar svenska bönder på den europeiska
marknaden avvecklas i Sverige. EU bör starkt stödja utvecklingen mot ett
ekologiskt jordbruk. Högre djurkyddskrav i EU är en svensk profilfråga som
ska drivas även i fortsättningen.
EU har ett stort ansvar att i praktiken genomföra försiktighetsprincipen i
fråga om bioetik. Det är välkommet att strängare regler för hanterandet av
biologisk arvsmassa nu kommer att antas inom EU, med strikt ansvar för
skador på människa och miljö, samt tydlig märkning av GMO-produkter.
Patent på liv ska inte tillåtas.
Rättslig samverkan är ett annat samarbetsområde som måste fördjupas. Det
är nödvändigt för att möta hotet från gränsöverskridande kriminalitet. En
fullständig avveckling av de inre gränserna inom Schengen får inte ske förrän
det finns en lösning på smugglingsproblemet. Hinder för samarbete mellan
brottsutredande myndigheter måste bort. Vissa former av grov brottslighet
kräver samarbete i form av gemensamma europeiska handlingsplaner; det
gäller exempelvis sexhandeln, narkotikahandeln, den högteknologiska
brottsligheten och storstadsbrottsligheten.
6 En Kristdemokratisk Europavision
Tyvärr råder i Sverige en påtaglig brist på debatt om Europas
framtidsfrågor. I synnerhet regeringen visar ett anmärkningsvärt ointresse
för flera av de stora Europafrågorna. Vi hoppas att det kommande
svenska ordförandeskapet i EU kan ändra på detta.
6.1 Ett globalt perspektiv på Europapolitiken
Europeiska unionen har som mål att, på grundval av gemensamma
värderingar om demokrati, mänskliga rättigheter och rättssamhällets
principer, ena Europas stater och underlätta ekonomiskt och politiskt
samarbete. Denna ambition har ibland av länder och regioner utanför
Europa uppfattats som ett inåtvänt projekt. Det talas om
stormaktsambitioner och eurocentrism. Vår uppfattning är att dessa
farhågor måste tas på allra största allvar för att undvikas.
En avgörande uppgift för EU under det kommande decenniet måste vara
att skapa förtroende för EU som en solidarisk och internationell organisation
fullt beredd att axla sitt ansvar i de globala ödesfrågorna. På flera områden av
internationell politik blir det nödvändigt att EU får en ledarroll. Vi tror att
EU
är en nödvändig regional union för att Europa på ett kraftfullt och samlat sätt
ska kunna ta ansvar för fredlig stabilitet och en hållbar utveckling i världen.
Samtidigt måste alla ansträngningar för att göra unionen mer solidarisk med
sin omvärld stödjas. Ytterst handlar det om att tillföra vår utrikespolitik en
moralisk dimension. EU:s internationella relationer ska bygga på respekten
för det universella människovärdet.
6.1.1 EU i spetsen för friare och rättvisare världshandel
EU bör fortsätta att verka för ökad frihandel i världen. Det stärker
världsekonomin och rymmer stora möjligheter till ekonomiska framsteg
även för de fattiga länderna. Samtidigt är det hög tid för EU att göra andra
politikområden mer samstämmiga med ambitionerna på
utvecklingsområdet. Det är oacceptabelt att EU genom inrikespolitik eller
handelspolitik motverkar den solidaritet med utvecklingsländerna man
säger sig eftersträva. Det finns ett stort behov av bättre samstämmighet i
unionens relationer med omvärlden. EU måste inom WTO verka för ett
handelssystem för jordbruksvaror och råvaror som betydligt ökar u-
ländernas exportförmåga. Problemen med prissättningen på
råvarumarknaderna måste åtgärdas. Inom UNCTAD har framförts förslag
om en speciell FN-konferens om råvaror. Framför allt måste
jordbruksprotektionismen minska bland i-länderna, så att u-länder kan
öka sin marknadsandel. Även om miljömässiga och regionalpolitiska skäl
talar för europeiskt stöd till jordbruket, bör detta generellt minska. Tullar
och exportsubventioner bör tas bort. CAP måste reformeras på ett mer
radikalt sätt. Det är mycket glädjande att EU-kommissionen helt nyligen
lagt ett förslag om total tullfrihet för i princip all varuimport från de 48
fattigaste länderna. EU:s regler för GSP - generalized system of
preferences - bör göras om och administrationen kring GSP förenklas så
att det kan utnyttjas i större grad av u-ländernas exportindustrier.
Dessutom bör GSP-reglerna tydligt gynna miljövänliga exportindustrier.
Enkla och tydliga regler för miljömärkning från icke EU-länder måste
skapas.
Generellt måste EU gå i spetsen för att reformera handelssystemet inom
WTO. Det handlar bl a om att öka öppenheten i organisationen, och om att ge
u-länder större kapacitet att delta fullt ut i förhandlingsarbetet. Det är
nödvändigt för att kunna integrera de fattigaste länderna i
världshandelssystemet. Och det behövs för att öka förtroendet för EU som en
solidarisk aktör i världspolitiken.
6.1.2 Globala spelregler
Det är viktigt att frihandel kombineras med regelsystem som integrerar
hänsyn till miljömässiga och sociala förhållanden i världsekonomin. Det
handlar i ett längre perspektiv om att stärka "global governance" - en
uppsättning regler som kan balansera marknadskrafterna. Det är
nödvändigt även utifrån ett ekonomiskt perspektiv - en framgångsrik
marknadsekonomi kräver stabila spelregler. EU bör ta ledningen i detta
arbete, med tanke på den tveksamhet som bl a USA visar.
En följd av den globala ekonomin är att handelspolitiken måste kopplas
samman med framför allt miljöpolitik och sociala frågor. Det behövs en stärkt
mekanism som kan avgöra konflikter mellan WTO-överenskommelser och de
miljöpolitiska mål eller överenskommelser som gjorts i andra internationella
organ. Försiktighetsprincipen måste få en starkare ställning. WTO bör öka
samarbetet med FN:s organ på dessa områden, och därmed öka sin egen
kompetens. Nya förhandlingssrundor måste präglas av ett
hållbarhetsperspektiv. Dock gäller det att reglerna utformas på ett för u-
länderna rättvist sätt. EU har en nyckelroll i den pedagogiska uppgiften att
övertyga u-länderna om nödvändigheten i sådana förändringar. Vi välkomnar
därför den omsvängning i EU:s handelspolitik under senare år, som tagit fasta
just på "handel och - frågor"; d v s handelspolitikens kopplingar till andra
politikområden (handel och miljö, handel och bistånd etc). EU måste fortsätta
att utveckla denna linje. Utifrån försiktighetsprincipen bör EU:s restriktiva
syn på handel med GMO-produkter gälla även i fortsättningen.
FN som idé och organisation har ett omistligt värde för det globala
samarbetet. Men FN:s arbete präglas idag av ineffektivitet och toppstyre.
Administrativa reformer inom hela FN-systemet är nödvändiga för att göra
arbetet effektivare och modernare. Förslaget om att EU ska få en gemensam
plats i ett reformerat säkerhetsråd bör övervägas vidare. En sådan ändring
skulle stärka unionens profil i den globala politiken, och är en logisk
konsekvens av att unionen driver en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
6.1.3 EU och en hållbar global utveckling
De gränsöverskridande miljöproblemen måste lösas på internationell och
regional nivå, inte minst genom EU. Vi tror också att EU har de bästa
förutsättningarna att driva på resten av världen mot en hållbar utveckling
på global nivå. Här bör finnas ett större miljömedvetande, och acceptans
för politiska styrmedel som ger ramar för marknadsekonomin.
När det gäller t ex klimatfrågan, är det i första hand EU som kan påverka
USA att revidera sin bakåtsträvande attityd. Men också EU brister allvarligt
på detta område. Det står klart att varken EU eller USA med nuvarande
trender klarar de mål för koldioxidutsläpp som sattes upp vid klimatmötet i
Kyoto 1997. Nu är det hög tid för EU att vända den utvecklingen. Det är
dessutom en ekonomisk fråga; resurseffektivitet och långsiktig hållbarhet
kommer att bli en konkurrensfördel i framtiden. Därför föreslår vi följande
åtgärder:
EU:s kompetensområde bör utvidgas så att det finns rättslig grund för en
gemensam energipolitik. Detta är logiskt när man bestämt sig för att skapa en
gemensam marknad, och dessutom som en part förbundit sig att uppfylla
Kyotoprotokollet.
EU som union bör ratificera Kyoto-protokollet senast 2002.
En ambitiös EU-strategi för klimatfrågan bör skapas. Den bör integrera
klimatfrågan i flera olika områden såsom energi, transporter och jordbruk.
Energieffektivisering och förnybar energi bör uppmuntras. All offentlig
upphandling bör premiera energieffektivitet. Handel med utsläppsrättigheter
är ett effektivt sätt att låta marknaden arbeta för en grönare ekonomi.
Miljöskatter och -avgifter bör harmoniseras på EU-nivå genom
miniminivåer. Dels är det motiverat ur miljösynpunkt dels skapar det
rättvisare konkurrensvillkor för näringslivet. En harmoniserad koldioxidskatt
bör införas.
Energieffektivitet och förnybara energikällor bör ha hög prioritet i EU:s
bistånd.
EU bör tar initiativ till en ny dialog med USA om överenskommelser på
energiområdet.
EU måste också gå vidare med arbetet att skapa en ekologiskt hållbar
utveckling, för att kunna vara trovärdig i detta arbete på global nivå. Då är
det
inte minst viktigt med institutionella förändringar på miljöområdet. Det är
mycket positivt att EU nu färdigställer ett direktiv om mer strategiska
hållbarhetsbeskrivningar för planer och program inom EU. Sådana
konsekvensbedömningar bör även omfatta EU:s strukturfonder. Det är också
viktigt att stärka utvärderingen av unionens politik. En myndighet för
ekorevision med befogenhet till inspektioner i medlemsländerna bör kopplas
till den europeiska miljöbyrån EEA. Principen om att förorenaren betalar bör
lagfästas. Dessutom bör s k internalisering av kostnaderna för förorening
genomdrivas.
Ett annat intressant förslag som väckts av kommissionen, är att "nationella
miljöombudsmän" inrättas, vilka samarbetar i ett nytt hållbarhetsråd, och
fungerar både som övervakare av nationell implementering och som en länk
till det civila samhället. Vidare bör speciell uppmärksamhet ges åt
hållbarhetsutvärdering i dels strukturfonder och CAP-program, dels
biståndsinsatserna i Öst- och Centraleuropa. Miljövänlig upphandling bör
lagfästas på europeisk nivå. Sverige bör vid det kommande miljötoppmötet i
Göteborg leda EU i riktning mot dessa förslag.
Vi uppmanar regeringen att verka för en europeisk handlingsplan för
hållbara transporter. I dag ökar både person- och godstrafik inom unionen på
ett miljömässigt ohållbart sätt. En gemensam handlingsplan bör bl a ta fasta
på möjligheten att med ny teknologi och framsynt samhällsplanering förändra
transportbehov och beteenden. Här kan både IT och e-handel få en stor roll att
spela. Transportsektorns ökning är i dag ett av de största hoten mot målen i
Kyotoprotokollet.
Samtidigt med interna reformer bör EU medverka till en förstärkning av
hållbarhetsdimensionen i FN-samarbetet. UNEP bör stärkas. Kopplingen
mellan FN, andra miljöforum och WTO bör institutionaliseras.
6.1.4 Effektivisera EU:s bistånd
EU:s utvecklingssamarbete är ett av världens mest betydelsefulla och
omfattande. Det är av stor vikt att detta fungerar väl - inte minst utifrån
ovanstående resonemang. Biståndet har fått mycket kritik för att vara
fragmenterat, dåligt styrt och omodernt i sin utformning. Redan i vår
tidigare biståndsmotion pekade vi på behovet av radikala reformer inom
detta område. Det behövs en större fokusering av EU:s
biståndsverksamhet. Ett nyckelord i sammanhanget är komplementaritet,
d v s att medlemsstaterna och EU kan koordinera sina insatser på ett
effektivare sätt för att undvika dubbelarbete och administrativt kaos i
mottagarländer. Vi tror att komplementaritet kan åstadkommas genom att
kommissionens representationer i utvecklingsländer i större utsträckning
blir samordningscentraler för EU-ländernas bistånd. Andra nyckelord är
konsekvens och samordning med EU:s övriga politikområden.
EU:s biståndsverksamhet präglas i dag av byråkrati, oklar
resultatutveckling och allvarliga förseningar - enligt uppgift finns en s k
eftersläpning om runt 20 miljarder euro, d v s medel som inte kunnat
användas. Det skapar självfallet problem såväl i mottagarländerna som i
ideella organisationer. Det krävs även ökade resurser, bl a i fråga om
personal, och ordentlig kompetensutveckling. Ett effektivt bistånd måste
fungera i enlighet med den snabba utveckling som skett inom
biståndstänkandet under 1990-talet. Det gäller inte minst att tillämpa
resultatstyrning, decentraliserad organisation, och noggrann utvärdering. Den
senare bör utföras av ett oberoende utvärderingsinstitut.
Biståndsadministrationen bör också öppnas så att det civila samhället,
näringsliv och hjälporganisationer får en bättre insyn och att förutsättningarna
för gott samarbete förbättras. Det är positivt att regeringen arbetar för att
integrera svenska erfarenheter av övergripande landstrategier och partnerskap
i EU-biståndet. Under ledning av kommissionär Poul Nielson har
reformarbetet nu inletts; det är positivt. Sverige bör verka för att samtliga
europeiska länder uppnår enprocentsmålet för utvecklingssamarbete.
Kristdemokraterna vill ytterligare betona vikten av stabila fungerande
institutioner som grunden för ekonomisk utveckling. Uppbyggnaden av
demokratiska institutioner har därför stor betydelse. Vi anser att EU:s
utrikespolitik skall genomsyras av etik, moral och medmänsklighet. Det
innebär tydliga ställningstaganden för den enskilda människans rätt, och en
mer kritisk hållning till staters rätt att själva råda i inre omständigheter.
Därför bör demokrati och mänskliga rättigheter bli ledstjärnor för unionens
biståndsverksamhet. Korruptionsbekämpning bör vara en huvuddel i sådan
politik.
Utvecklingssamarbetet kan inte enbart inriktas på fattigdomsbekämpning i
ett kortare perspektiv. I ett längre perspektiv handlar det också om att skapa
långsiktiga förutsättningar för hållbar utveckling. Därmed är också sagt att
konsekvenserna för miljön måste klargöras för varje europeiskt
biståndsprogram. Det är en viktig fråga för Sveriges ordförandeskap i EU
nästa år. Mer specifikt måste miljövänlig teknik inom bl a energi, transporter
och vattenhushållning premieras. Konceptet "tekniksprång" måste förankras i
utvecklingsarbetet. Det kan delvis göras genom intelligent utnyttjande av
modern ICT (informations- och kommunikationsteknologi). Den kan komma
till stor användning exempelvis i undervisning och medicin. Men då måste u-
länder få hjälp att bära de enorma kostnader som en sådan omstrukturering
innebär. I varje landstrategi måste långsiktiga miljöplaner få hög prioritet.
Västerländska produktions- och konsumtionsmönster som de i dag ser ut, kan
inte exporteras problemfritt till u-världen. (Det innebär naturligtvis att om EU
ska vara trovärdigt måste hållbar utveckling få hög prioritet även på
respektive lands hemmaplan.) Det är positivt att Europaparlamentet och rådet
nu enats om att gå vidare med miljöintegrering på biståndsområdet.
6.1.5 Ett öppnare Europa - gemensam asylpolitik
Det är viktigt att en gemensam asylpolitik utformas inom EU. Det är
nödvändigt att samarbeta för att på bästa sätt ta hand om dem som måste
söka skydd i Europa, och samtidigt sätta upp klara och tydliga kriterier för
flyktingmottagande. Utgångspunkten måste vara att EU ska öppnas mot
omvärlden, och inte upplevas som inåtvänd. Den gemensamma
asylpolitiken måste därför vara generös och human. Tyvärr drar många
EU-länders asylpolitik i dag på sig allvarlig kritik från ansedda
humanitära hjälporganisationer liksom från forskarrapporter.
EU:s asylpolitik måste bestå av tydliga minimiregler för hur behandlingen
av asylsökande ska ske för att garantera mänsklig värdighet och ett rättvist
handläggande. Det måste finnas regler för handläggningstider, och kriterier
för avvisning på saklig grund. Vidare är det både rimligt och nödvändigt att
en ekonomisk ansvarsfördelning mellan medlemsländerna genomförs i
flyktingpolitiken, för att sprida kostnaderna och hjälpa de länder som får en
oproportionerligt stor del flyktingar - särskilt i ljuset av den förestående
utvidgningen. Vi anser att asylsökandes rättigheter måste slås fast i lag - t ex
rätten att få kommunicera på sitt eget språk. Barn, äldre och handikappade
måste få speciella hänsyn. Europaparlamentet har nyligen antagit en
resolution som stöder dessa förslag. Anhöriginvandring ska tillåtas utifrån ett
familjebegrepp som även inbegriper vuxna söner/döttrar samt far- och
morföräldrar.
EU bör utarbeta en långsiktig strategi för utveckling och stabilitet i
migrationens ursprungsregioner. Det är viktigt att på detta sätt se kopplingen
mellan asylpolitik, bistånd och andra politikområden. Utöver detta bör EU-
länderna också samarbeta i integrationspolitiken och kampen mot
främlingsfientlighet. Kopplingen mellan dessa områden och asylpolitiken bör
uppmärksammas.
Ytterligare en aspekt på EU:s öppenhet mot omvärlden gäller relationen
till de regioner som gränsar till Europa. Här är det nödvändigt att EU kan
befästa en bild av unionen såsom öppen och samarbetsinriktad. Därför vill vi
betona vikten av att EU, inom ramen för den antagna medelhavsstrategin,
fortsätter ett förtroendefullt och successivt närmare samarbete med
kringliggande länder. I synnerhet gäller att relationen till Turkiet bör vårdas,
så att framstegen mot demokrati och mänskliga rättigheter fortsätter. EU
måste också fortsätta att verka för en lösning av Cypernkonflikten.
6.2 En förnyad europeisk säkerhetspolitik
Det pågår en mycket snabb utveckling av militära och civila
krishanteringsfunktioner inom EU. Vid toppmötet i Helsingfors i
december 1999 togs det avgörande beslutet att skapa en gemensam
krishanteringsstyrka. Uppbyggnadsprocessen är nu i full gång. Denna
utveckling har gjorts möjlig av det kalla krigets slut, som skapat en ny
säkerhetspolitisk situation i Europa. Den skapar större möjligheter till
konstruktivt europeiskt samarbete för att främja stabiliteten i vårt
närområde. EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik blir ett
viktigt medel för att uppnå EU:s grundläggande syfte; en stabil fred i
Europa. Denna politik bör i första hand drivas genom förebyggande,
stabilitetsskapande politik och humanitära insatser, men i andra hand även
med fredsbevarande eller fredsframtvingande medel. Det handlar om att
gemensamt slå vakt om det okränkbara människovärdet, inte bara i ord
utan också i handling, även då detta innebär uppoffringar.
Traditionell neutralitetspolitik blir allt mindre meningsfull i det nya
Europa. Det behövs därför en översyn av svensk säkerhetspolitik. I och med
integrationen av europeiska länder ekonomiskt och politiskt, har Europas
säkerhet blivit odelbar. Vad som behövs är en alleuropeisk säkerhetsordning.
En verklighetsbaserad säkerhetspolitik måste sikta på internationellt
säkerhetsskapande samarbete. Ansvarstagande och realism måste prägla
politiken. EU måste ta ett större ansvar för internationell säkerhet vid sidan
av
USA och NATO. Sverige å sin sida måste ta sin del av Europas ansvar för
stabiliteten på kontinenten. Realismen innebär att både EU och Sverige bör
vara noga med att inte lova mer än man kan uppfylla. Allt detta innebär att
Sverige bör utnyttja en mångfald av fora för sin säkerhetspolitik. Det behövs
flexibilitet för att utnyttja de möjligheter till samarbete som bäst bidrar till
ett
högre mål: enskilda människors säkerhet. EU är en sådan organisation. Men
även framgent kommer OSSE, Europarådet, Partnerskap för fred m fl
organisationer att spela viktiga roller. Viktigt är också att i praktiken
utforma
politiken efter ett vidgat säkerhetsbegrepp, där ekonomiskt och politiskt
samarbete inom en mängd områden kan ligga till grund för långsiktig
säkerhet.
Civil krishantering bör därför få hög prioritet i det nya samarbetet. Den
civila krishanteringskommittén måste snarast möjligt bli operativ, så att EU
kan vara handlingskraftigt även i icke-militära krissituationer. Det gäller
resurser inom polis, sjukvård, räddningstjänst, kontroll av mänskliga
rättigheter m m. I synnerhet kommer det att finnas behov av vältränade
polisstyrkor med gedigen utbildning fokuserad på insatser i kriser och
politiskt oroliga områden. Nu genomförs en inventering av befintliga resurser
inom EU. Därefter bör varje land ges ett beredskapsuppdrag för resurser att
ställa till gemensamt förfogande. Samträning inom ovanstående områden bör
också genomföras. De erfarenheter som kommit genom NATO:s s k civil
emergency planning bör tillvaratas.
En effektiv krishantering kräver stora resurser. Insatsstyrkan på
50 000-60 000 man är ett viktigt bidrag. Men de höga målsättningar som EU
satt upp motsvaras knappast av de faktiska resurserna. Följden av detta kan
bli en farlig övertro på EU:s förmåga. Medlemsländerna i EU bör gemensamt
bygga upp en ekonomisk fond för krishantering. För att förebygga akuta
likviditetskriser och förseningar bör det finnas förberedda finansieringsvägar.
Vidare behövs resurser inom underrättelsetjänst och planering/samordning,
och den s k Policy Planning and Early Warning Unit (PPU) bör utvecklas för
att kunna svara för underrättelsesamarbete och omvärldsanalys. De militära
och civila kommittéerna bör få större resurser för samordningen av nationella
styrkor. Här väntar nämligen stora organisatoriska svårigheter, när
samordningen ska fungera smidigt även långt ner i organisationerna.
Gemensamma europeiska krishanteringsövningar bör genomföras i sådan
omfattning att insatsstyrkorna fungerar väl tillsammans.
På den materiella sidan behövs ordentliga transportresurser för att en
insatsstyrka ska bli operativ. Därför bör medlemsländerna samordna en större
del av strategiska resurser i luft och på vatten. Detta kan t ex ordnas genom
att
länderna samordnar en "pool" av transportresurser. Dessutom behövs ett
militärteknologiskt utvecklingssamarbete för att EU ska kunna utnyttja
intelligent teknik i sina fredsframtvingande operationer; här är inte alltid
traditionellt "tunga" vapen så lämpliga. Rent kostnadsmässigt måste EU-
länderna gå samman om man ska kunna bära kostnaderna för ett sådant
utvecklingsarbete. EU-länderna måste sinsemellan komma överens om vilka
ekonomiska åtaganden som krävs för att uppfylla målsättningarna. En viss
specialisering mellan medlemsländerna är en tänkbar väg att sänka
kostnaderna. Det är i detta sammanhang oroväckande att Sveriges
neddragningar på försvaret minskat möjligheterna att bidra till den
gemensamma krishanteringsförmågan. Med den drastiska nedrustning som
regeringen nu påbörjar växer ett gap mellan Sveriges åtaganden och resurser.
6.3 En lyckad östutvidgning
I Sverige råder en bred enighet om vikten av en snar anslutning av
kandidatländerna till EU. Östutvidgningen är, enligt vår mening, den utan
jämförelse viktigaste frågan för EU inom den närmaste framtiden. Det
handlar egentligen om att fullfölja EU:s allra mest grundläggande uppgift:
att ena Europa. Först när kandidatländerna blivit medlemmar i unionen,
har vi lyckats med den uppgift som EU:s grundare en gång ålade oss - att
skapa ett alleuropeiskt samarbete. Efter kommunismens fall kan detta nu
bli verklighet även för Öst- och Centraleuropa.
Tyvärr delas inte detta engagemang för utvidgningen av alla i EU.
Tvärtom, på många håll växer rädslan inför de förändringar som den kan
medföra. Orsakerna är många. Det finns i flera länder en oro för att nya EU-
medborgare ska ta jobb ifrån befolkningen i de gamla medlemsländerna. Det
finns också en oro för konsekvenserna inom jordbrukspolitiken. Dessutom
finns farhågor om ökad brottslighet, smuggling och förlorad kontroll över
gränserna. En del av oron kan vara befogad, men mycket saknar grund.
Denna oro måste avhjälpas. Dels kan det göras genom ökad information i
medlemsstaterna, vilket kommissionen redan tagit initiativ till. (Till exempel
visar kommissionens undersökningar att arbetskraftsmigrationen till
medlemsstaterna av allt att döma kommer att bli låg.) Men det är också viktigt
att förhandlingsarbetet snabbas på, och att samtliga medlemsländer visar en
tydlig vilja att komma överens och nå resultat. Det är inte rimligt att
förespråka folkomröstningar i frågan. Utvidgningen måste ses som en
självklarhet, en fortsättning på hela idén med den europeiska unionen. EU bör
anstränga sig för att snarast möjligt kunna sätta upp måldatum för
utvidgningen.
Risken är i dag överhängande att opinionen i flera kandidatländer svänger
över i en mer EU-skeptisk hållning, om inte förtroendet för
utvidgningsprocessen hålls uppe. Därför bör EU göra mer för
kunskapsspridning och debatt om EU i kandidatländerna. Vi föreslår att en
ambitiös och långsiktig informationskampanj finansieras av EU i
kandidatländerna. En sådan bör ha som målsättning att aktivt engagera så
stora delar av det civila samhället som möjligt, för att stärka medvetenheten
om Europafrågor hos befolkningen. Framför allt måste kunskapen öka om
vad EU är och vad unionen har för syfte.
6.3.1 Säkerheten främst
Inför Sveriges ordförandeskap i EU vill vi särskilt betona vikten av
säkerhetsfrågor - i en vid bemärkelse. Hur ska EU kunna bli ett område
av frihet, säkerhet och rättvisa samtidigt som östländerna med alla sina
problem på dessa områden inlemmas i unionen? Detta är frågan som
måste besvaras. Inte minst därför att många européer har farhågor i fråga
om gränsskydd, brottsbekämpning m m, som skapar motstånd mot
utvidgningen. Om man vill påskynda processen måste man därför visa på
vägar att lösa problemen. Det är tyvärr mycket tveksamt om tillräcklig
uppmärksamhet har givits åt de potentiellt mycket allvarliga problemen
vid de nya yttre gränserna.
EU bör snarast presentera en plan för stärkandet av gränsskydd och
tullmyndigheter i kandidatländerna. Kandidatländernas resurser måste stärkas.
Det är också rimligt att de stora kostnader gränsskyddet innebär, bärs
solidariskt av medlemsländerna. Korruption inom myndigheter måste
motverkas till varje pris. Kristdemokraterna har tidigare argumenterat för
europeiska handlingsplaner - och ökad harmonisering av strafflagstiftningen -
för särskilt svåra brott, inte minst gränsöverskridande brottslighet. Detta blir
än viktigare i och med utvidgningen.
EU bör också, inom ramen för den pågående utvecklingen av
krishanteringsfunktioner, undersöka hur dessa kan verka i de nya
gränsområdena. Påfrestningarna på länderna vid den östra gränsen kan bli
avsevärda. Kandidatländerna måste därför integreras i EU:s nya
krishanteringsförmåga. Det bör vara klart innan länderna når medlemskap.
Behoven kan nämligen komma snabbt därefter. Det gäller inte bara den
militära delen av krishanteringen; till detta kommer samordning av
polisinsatser, räddningstjänst, fredsförebyggande aktioner i gränssnittet
civil/militär verksamhet. Över huvud taget bör EU överväga att utarbeta en
samlad gemensam strategi för relationerna över gränserna i öster. Här finns
många svåra problem att lösa. Ett rör som sagt hanteringen av kriser, både
politiska och andra.
Ett annat stort problemområde gäller de relationer, ekonomiska men också
politiska, som byggts upp över gränserna mellan kandidatländer och deras
östra grannar. Här finns ofta ett ekonomiskt utbyte av mycket stor betydelse
för båda länderna. För viss del av befolkningen i gränsområden är handeln
över gränsen den enda möjligheten till försörjning i en synnerligen fattig
omgivning. Två exempel gäller gränsområdena mellan Polen och Ukraina
respektive Rumänien och Moldavien. Ett annat gäller Kaliningrad. De stränga
krav på gränskontroll och brottsbekämpning som nu måste ställas, får inte
innebära att dessa ekonomiska relationer upphör. Det är nödvändigt att hitta
en sund balans däremellan. Inte minst därför att relationer över gränserna
fyller en funktion som sammanlänkande och stabiliserande. Dessutom kan de
utgöra en länk för kulturell och idémässig överföring åt båda håll.
Ett annat allvarligt potentiellt problem, som är kopplat till säkerhetsfrågor,
är flykting- och migrationsströmmar. I och med östutvidgningen finns det ett
allt större behov av att samordna medlemsländernas politik på detta område.
Hur ska t ex EU:s regler om första asylland fungera, om en oproportionerligt
stor andel flyktingar i framtiden kommer just genom östländerna? Det behövs
stort stöd till administrationen av flyktingmottagande och flyktingbehandling.
Även migrationsströmmar från kandidatländerna till nuvarande EU bör
utredas ytterligare.
6.3.2 Förbered kandidatländerna för hållbar utveckling
Det är viktigt att redan nu planera för en hållbar utveckling i
kandidatländerna i och med deras anslutning till EU och till den inre
marknaden. Problemen härvidlag är uppenbara, och svårigheten att leva
upp till EU:s miljölagstiftning framhålls ibland som ett av de mest
avgörande hindren i anslutningsprocessen.
Tyvärr har dock miljön inte spelat någon framträdande roll i
kommissionens rapporter om framstegen på vägen mot utvidgning (även om
viktiga insatser görs genom PHARE och andra program). Även om man inte
bör ställa orimliga krav så att utvidgningen försenas, bör EU på ett positivt
sätt lägga upp planer för förändring - i nära samarbete med kandidatländerna
själva. Det innebär ett krav på flexibilitet - inte oavvisliga krav, snarare en
vilja att göra så mycket som möjligt innan anslutningen och att fortsätta med
ett stödjande miljöarbete även därefter. Det bör också påpekas att
kandidatländernas anpassning till EU:s miljökrav beräknas kosta uppåt 120
miljarder euro. Denna kostnad måste EU solidariskt hjälpa till att bära.
Eftersom kandidatländerna befinner sig på en avsevärt lägre
utvecklingsnivå, finns det stora möjligheter att styra den ekonomiska
utvecklingen för att undvika de misstag som gjorts i västländerna.
Möjligheten till "tekniksprång" mot en hållbar utveckling bör således
utnyttjas. Inte minst handlar det om att på ett framsynt sätt planera
transportsystemen i kandidatländerna. Eftersom
t ex järnvägsnäten är väl utbyggda finns en relativt god grund för en fortsatt
positiv utveckling. De s k TEN (transeuropeiska nätverk) bör vidareutvecklas
i dessa områden, men med ett tydligt fokus på hållbar utveckling. Dessutom
måste allt stöd, t ex inom strukturfonder och jordbruksområdet, godkännas
utifrån hållbarhetsanalyser. En mer långsiktig och betydligt mer övergripande
strategi för hållbar utveckling bör utarbetas just för kandidatländerna.
Det är också viktigt att stärka och skydda det lågintensiva jordbrukssystem
som är vanligt i öst, och som är mer gynnsamt när det gäller biologisk
mångfald och låg användning av gifter. På jordbrukssidan måste man
dessutom tackla frågan om strukturanpassningar på landsbygden. Om en stor
andel jordbrukare får det svårt att fortsätta sin verksamhet, finns en
överhängande risk för en dramatisk migrationsström till städerna, med
efterföljande sociala och miljömässiga problem. Om EU vill förhindra detta,
måste det finnas en plan för alternativa sysselsättningar på den jordbruksmark
som blir över när lantbruket effektiviseras. Möjligen kan produktion av
energiskog och biomassa vara en del i en sådan plan - och samtidigt bidra till
en hållbar energipolitik.
6.4 En konstitution för Europa
En konstitution är önskvärd för att tydligt fördela ansvar och befogenheter
mellan unionen och dess medlemsstater.
I själva verket kan man hävda att EU redan har en konstitution men att
denna är allt för otydlig. EU som organisation är en hybrid mellan ett
mellanstatligt samarbete och överstatlighet - en fullkomligt unik
samarbetsform i världen. Denna hybrid har successivt fått ökade
befogenheter. Det är befogat att tala om EU som en självständig aktör på
många områden av internationell politik, och som en politisk nivå överordnad
den nationella i flera viktiga avseenden. Nationell lagstiftning underordnas
europeisk lagstiftning på områden såsom handelspolitik, jordbrukspolitik och
väsentlig ekonomisk politik. Vi har alltså ett delvis federalt EU-system, där
unionen styr politiken över och mellan medlemsländerna. De regler som i dag
styr unionens maktfördelning och beslutsordning är i praktiken en slags
konstitution.
Mot denna bakgrund vill vi argumentera för att EU-fördragen bör
konstitutionaliseras, för att på så sätt ge en tydligare och mer formell
struktur
åt EU-systemet. Att förespråka en konstitutionalisering är inte detsamma som
att förespråka ökad överstatlighet - det är ett krav på ökad tydlighet
beträffande unionens roll.
Det främsta skälet för en konstitutionalisering är demokratins stärkande.
Medborgarna upplever EU:s nuvarande beslutsprocesser som mycket
svåröverblickbara. Därmed upplevs också EU som svårt eller omöjligt att
påverka underifrån. Följden av detta är både stark misstro mot EU-systemet
och ett växande politiskt ointresse. Vi menar att detta kan förändras genom en
enkel och tydlig bild över maktfördelning och beslutsordning i EU. En
konstitution kan utgöra en sådan tydlig beskrivning. Det hör naturligtvis till
saken att en konstitution skall utformas på ett betydligt rakare och mindre
snårigt sätt än nuvarande regler. Den bör dessutom sätta upp regler för s k
flexibel integration. Denna typ av fördjupat samarbete kan bli nödvändig, inte
minst för att nya medlemsstater ska få möjlighet att integreras i sin egen takt.
En mer flexibel struktur skulle alltså kunna påskynda utvidgningen. Flexibel
integration bör tillåtas, under förutsättning att det flexibla samarbetet står
öppet för alla och inte hotar EU:s enhet.
6.4.1 Utformning
En konstitution för EU bör skapas genom att de fundamentala,
grundlagsmässiga delarna av fördragen (med behövliga ändringar) förs
samman till en enhetlig text. Vid sidan av denna text bör en regelrätt
lagsamling skapas, som innehåller alla övriga lagar inom EU.
Konstitutionen skall då innehålla regler för förändringar av denna senare
lagsamling. Detta förslag har bl a förts fram av den s k Dehaene-rapporten
1999. Framförallt ska en EU-konstitution vara kortfattad och
lättförståelig. Den bör bl a innehålla en stadga om grundläggande
rättigheter.
6.4.2 Stadga om grundläggande rättigheter
Europas värdegemenskap bör stärkas. Det framtida Europasamarbetet bör
i större utsträckning fokusera på gemensamma värden. Därför är det
angeläget att en god grund för framtida politik finns redan i
konstitutionen. Genom en stadga om grundläggande rättigheter kan
medborgarna få en garanti för vilka universella principer som skall gälla
inom EU:s egna verksamhetsområden.
Det gäller förstås de "klassiska" mänskliga rättigheterna, såsom rätten till
liv, till samvets- och yttrandefrihet, m m. Men också ett försök att utvidga
rättighetsbegreppet till ett antal principer som EU-länderna tillsammans anser
vara självklara och nödvändiga fundament för offentlig verksamhet. Här
handlar det bl a om frihet för konst och vetenskap, eller rätten att välja
utbildning. Stadgan tar även upp viktiga nya frågor som inte täcks av gamla
rättighetsförklaringar - t ex regler om bioetik, och rätten till personlig
integritet vid databehandling.
EU som organisation bör ansluta sig till Europakonventionen om
mänskliga rättigheter. Det går att ändra de juridiska förutsättningarna i
konventionen och i EU så att detta blir möjligt. På så vis skulle stadgan
förstärka och bygga vidare på det bestående.
6.4.3 Principer för unionens verksamhet
De politiska principerna som ska ligga till grund för verksamheten bör
slås fast i ett inledningskapitel. Innehållet måste naturligtvis diskuteras,
men det gäller exempelvis:
- Demokratin; all offentlig makt ska utgå från medlemsstaternas folk.
- Rättsäkerheten.
- Offentlighetsprincipen; d v s att en nordiskt inspirerad
offentlighetslagstiftning bör införas.
- Subsidiaritetsprincipen; d v s att beslut ska tas på lägsta möjliga effektiva
nivå.
- Respekt för medlemsstaternas kultur och språk.
- Unionen skall vara en juridisk person.
- Medborgarskapet; varje medborgare i en medlemsstat skall samtidigt
vara medborgare i EU. EU-medborgarnas rättigheter - t ex när det gäller
allmänna val - och skyldigheter ska slås fast.
Dessutom bör det finnas en definition av unionens mål. En sådan finns
redan i det nuvarande fördraget om Europeiska unionen, men kan behöva
utökas. Fördraget fastslår att unionen ska:
- främja ekonomiska och sociala framsteg, bl a genom ekonomisk och
monetär union
- hävda sin identitet i internationella sammanhang
- stärka skyddet av medborgarnas rättigheter
- bevara och utveckla unionen som ett område med frihet, säkerhet och
rättvisa
- upprätthålla gemenskapens regelverk och säkerställa dess effektivitet
Utöver detta kan man tänka sig att ytterligare målsättningar skrivs in, som
t ex en hållbar utveckling.
6.4.4 EU:s befogenheter
Detta kapitel måste göra en klar uppdelning mellan de politikområden där
EU får federala befogenheter, och de där kompetensen är delad mellan
medlemsstaterna och EU. De finns ett antal områden som enligt vår
mening ska tillhöra den federala sfären. Dit hör bl a den fria rörligheten
för personer, varor, tjänster och kapital, den externa handelspolitiken,
inrättandet av en inre marknad, jordbruks- och fiskepolitiken, den
monetära politiken och konkurrenspolitiken. Delad kompetens bör
appliceras på bl a utrikes- och säkerhetspolitik, regional utveckling,
miljöpolitik och energipolitik. På vissa områden måste alltså EU få ökad
kompetens. Exempelvis saknar EU kompetens att driva energipolitik idag.
Samtidigt finns områden som bör avlägsnas från EU:s dagordning. Det
gäller t ex turism, medier och idrott, områden där EU idag driver politik.
Dessutom bör EU minska den detaljlagstiftning som idag präglar dess
arbete, och som ofta får absurda konsekvenser. EU behöver kraftsamla på
de områden där samarbete verkligen är nödvändigt. Det är detta vi menar
med ökad fokusering av EU:s verksamhet.
6.4.5 Institutionerna - organisation och kompetens
Vissa förändringar i EU:s struktur blir nödvändiga, även om de nuvarande
institutionerna behålls. Kommissionen kvarstår som den verkställande och
förslagsgivande makten. Den bör bestå av en kommissionär per
medlemsstat. Det är viktigt att varje medlemsland är företrätt i den
verkställande makten. Man kan dock tänka sig att vissa kommissionärer
sitter "utan portfölj", alltså att de inte är ansvariga för ett eget
generaldirektorat. Rådet är en av de två beslutsfattande instanserna, och
representerar medlemsstaternas regeringar. Röstviktningen bör ske enligt
en avvägning mellan en överstatlig princip (röstantal efter
befolkningsmängd) och en mellanstatlig princip ( ett land, en röst). Det
skall finnas ett minsta antal röster per land, liksom ett högsta antal, för att
inte skapa alltför stor obalans mellan små och stora länder.
Europaparlamentet är den andra beslutsfattande instansen. Det bör finnas
ett tak på 700 ledamöter, för att inte göra arbetet alltför otympligt. Det bör
finnas en miniminivå på sex ledamöter per land, men också ett tak för
maximalt antal. Parlamentet utövar också kontrollmakt och bör efter beslut
med absolut majoritet kunna avsätta kommissionen. EG-domstolen ska
fortsätta att vara högsta instans inom EG-rätten. Det måste också utredas hur
författningskontroll kan genomföras inom ramen för EG-domstolen, för att
säkerställa att EU-lagstiftningen blir förenlig med konstitutionen.
Revisionsrätten ska som oberoende myndighet ha ansvar för att unionens
verksamhet genomgår effektiv revision. Utredningsbyrån OLAF ska stå till
revisionsrättens tjänst. Dessutom bör en europeisk åklagarmyndighet skapas.
Regionkommittén utgör ett viktigt konsultationsforum där regionala och
lokala nivåer kan ge sin syn på effekten av EU:s regler. Det är viktigt att dess
roll värnas, som en balans mot centralistiska tendenser i EU.
6.4.6 Rättssystemet
Det behövs ett enklare och tydligare system för beslutsfattande i EU. Vi
föreslår att europeisk lag skapas genom att 1) Initiativ till lagar framställs
av kommissionen, 2) en majoritet av Europaparlamentets medlemmar
antar förslaget, och 3) en kvalificerad majoritet av rådets medlemmar
antar förslaget. Den europeiska budgeten och kommissionens
ansvarsfrihet antas som lagar. På så vis uppnås en god balans mellan
medborgarnas två kanaler in i EU; en direktdemokratisk via parlamentet,
den andra via medborgarens nationella regering. Parlamentet bör alltså få
en med rådet jämställd roll i lagstiftningsprocessen. Kvalificerad majoritet
måste vara regel för beslut i rådet. Undantag bör endast göras för de
frågor som rör egna ekonomiska medel, samt den nationella säkerheten.
6.4.7 Medlemsstaternas ställning
Det bör finnas en paragraf som möjliggör för ett land att utträda ur
unionen. Det kan ske genom att ett utträdesfördrag upprättas mellan
unionen och landet ifråga. Det bör dessutom klargöras hur och under
vilka omständigheter ett land kan suspenderas som medlemsstat. Denna
fråga har aktualiserats på sista tiden, och det är viktigt att det råder tydliga
regler i framtiden. Unionen måste kunna vidta kraftfulla åtgärder mot en
medlemsstat som på ett allvarligt och bestående sätt bryter mot unionens
principer.
6.4.8 Ändring av konstitutionen
En av de stora fördelarna med en konstitution är att EU-samarbetet får en
större kontinuitet. Man kommer ifrån de ständiga kontroverserna kring
nya regeringskonferenser. Istället bör det finnas regler för tillägg och
ändringar inom ramen för konstitutionen. Initiativ till ändringar av
konstitutionen bör kunna tas av rådet, parlamentet och kommissionen. En
regel skulle kunna vara att Europeiska rådet ska anta ändringsförslag med
enhällighet, och Europaparlamentet med 2/3 majoritet.
6.5 Administrativa reformer för ett effektivare EU
Det är allvarligt att EU i så stor utsträckning präglas av en ineffektiv och
ibland urmodig administration. Detta inverkar menligt på förmågan att
utföra de uppgifter som ålagts unionen. Därför behövs krafttag för att
förändra hela den organisatoriska kulturen inom EU. Vi vill här peka på
ett antal reformer inom budgetprocess, kommission och parlament som vi
tror kan öka effektiviteten.
6.5.1 Budgeten
EU:s budgetprocess fungerar dåligt i dag. Skillnaden mellan
betalningsåtaganden (d v s utfästelser om framtida betalningar) och
betalningsbemyndiganden (d v s faktiska betalningar) är ofta mycket
stora. Det visar på stora brister i budgetarbetet. I vissa fall kanske det helt
enkelt är fråga om överbudgetering, där man alltså skulle kunna krympa
anslagen. Men i många fall handlar det om dålig kontakt mellan EU-
administrationen och dess motparter. Presumtiva betalningsmottagare
känner kanske inte till att anslag existerar och därför söker man heller inte
bidrag ur detta. Dessutom bygger många anslag, inte minst inom det stora
jordbruksområdet, på prognoser som sällan slår in. Eftersläpningen i
jordbruksbidragen, strukturfonderna och biståndet är ibland över 50 %.
Detta är oacceptabelt. Uppföljningen av utvecklingen inom
anslagsområden måste göras snabbare. Anslag som inte används bör
kunna slussas tillbaka till medlemsländerna, eller, i undantagsfall, till de
budgetområden som uppvisar oväntat stora behov.
En annan stor fråga är hur akuta biståndsinsatser ska finansieras. Ett
avskräckande fall är när krisen i Kosovo tvingade unionen att skära ner i
biståndsbudgeten på annat håll för att kunna finansiera EU:s åtaganden.
Istället bör det bli lättare att använda sig av s k flexibilitetsinstrument, och
skapa större reservanslag än tidigare. Man skulle kunna säga att oväntade
kriser alltid kan förväntas. Därför måste EU ha en finansiell beredskap för
sådana situationer.
6.5.2 Parlamentets arbetsordning
Europaparlamentet är folkens direktkanal in i EU:s beslutsfattande. Det är
viktigt för den demokratiska legitimiteten i EU-samarbetet att denna
direktkanal fungerar. Tyvärr finns dock vissa brister i dag. En sådan är
den akuta överbelastningen i arbetsbörda. Trots att parlamentet fått ökade
befogenheter, och därmed en större arbetsbörda, kvarstår procedurer från
den tid då parlamentet var i det närmaste maktlöst. Till exempel tar
brådskande ärenden, s k urgencies, mycket tid under plenarsessionerna.
Ofta handlar det om ett mindre relevant tyckande om saker där unionen
saknar kompetens. Nu är det dags att förändra detta system. Kriterierna
för brådskande ärenden bör vara betydligt hårdare, och de bör begränsas
till två per session. En annan tidsödande faktor är antalet ändringsförslag
till betänkanden som behandlas i plenum. Ett enskilt betänkande kan
ibland innehålla hundratals ändringsförslag. Det säger sig självt att det
parlamentariska arbetet då blir svåröverblickbart och ineffektivt. Reglerna
bör alltså stramas upp.
Parlamentarikerna borde också ges bättre möjligheter att möta sina väljare
och därmed föra en debatt i Europafrågorna på hemmaplan. Det räcker inte
med att några månader inför valet vart femte år påminna väljarna om att
parlamentet existerar. Ledamöterna måste verka i sina valkretsar även i
mellanvalsperioderna. Därför vore det rimligt att införa mötesfria veckor
varje kvartal. Det uttalade syftet skulle vara att ge ledamöterna möjlighet att
göra längre och mer sammanhängande besök i sina valkretsar. Det är troligt
att detta också skulle öka intresset för en nyanserad Europadebatt i bl a
Sverige.
Själva parlamentets administration måste också stramas upp. Den
ekonomiska redovisningen måste förbättras, liksom parlamentarikernas
ersättningssystem. Ett system måste skapas där ersättningar kvitteras ut mot
faktiska utgifter. Det är viktigt att en ny ledamotsstadga fastställer tydliga
regler för detta liksom för ledamöternas löner i allmänhet.
En källa till berättigat folkligt missnöje med parlamentet är de månatliga
resorna till Strasbourg, då hela parlamentet flyttar sin verksamhet, vilket
innebär både stora extra kostnader och, vilket är värre, förlorad effektivitet i
parlamentsarbetet. Det är inte rimligt att låta ett parlament ha en så dålig
arbetssituation. Därför måste EU på längre sikt låta parlamentet självt
bestämma om sitt säte. Då är det rimligt att flytta sessionerna till Bryssel,
där
kontakten med andra institutioner underlättas.
6.5.3 Kommissionen
Kommissionens organisationskultur är långt ifrån tillfredsställande.
Organisationerna är strängt hierarkiska vilket hämmar effektiviteten.
Anställningar bestäms ofta mera av tjänsteår än kompetens. Det råder en
allvarligt brist på öppenhet, liksom på god sed för ämbetsmännens
uppträdande mot medborgare. Här tror vi att det svenska
ämbetsmannasystemet har en hel del att lära ut ifråga om både öppenhet
och service-krav gentemot medborgarna. Sverige bör därför aktivt delta i
reformarbetet som nu inletts av kommissionären Neil Kinnock. Den
vitbok om administrativa reformer som i år presenterats lovar gott inför
framtiden. En väg till större kontinuitet och långsiktighet i reformarbetet
vore att inrätta ett oberoende institut för organisationsutveckling inom
EU. Det skulle ägna sig åt utveckling av kapaciteten ifråga om
utvärdering, kvalitetssäkring m m.
Personalbrist är en bidragande orsak till effektivitetsproblemen. Trots att
det säkerligen finns överbemanning på vissa håll i kommissionen, lider andra
av en skriande brist på kompetent personal. Det gäller områden som
forskning, bistånd, handelspolitik, miljö m m. Kommissionen har nyligen
kommit fram till att ett stort antal tjänstemän måste rekryteras, samtidigt som
interna organisationsreformer genomförs (många av dessa tjänster kan dock
fyllas genom effektiviseringar och omprioriteringar). Det är viktigt att
kommissionen får resurser för att genomföra den planerade omställningen.
Men det behövs också en extern och oberoende kontrollenhet, som kan
förbättra utvärderingen av administrationen. I kombination med en europeisk
åklagarmyndighet skulle en sådan enhet leda till större insyn och mindre
svinn i EU-medlen.
6.5.4 Åklagarmyndighet
Fusk och slarv med EU:s medel fortsätter att förekomma i en oacceptabel
omfattning. De medel EU förfogar över är offentliga medel. En europeisk
åklagarmyndighet skulle ge ett bättre samarbete mot svinn. De instanser
som i dag utreder interna problem har inte nödvändiga befogenheter. En
åklagarmyndighet skulle ges befogenhet att genomföra utredningar och
föra till domstol fall av bedrägeri eller misskötsel med EU:s egna medel.
Åklagarmyndighetens kompetens skulle alltså endast gälla EU:s
verksamhet.