1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att inom alla EU:s organ införa meddelarfrihet och
offentlighetsprincip.1
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige skall vara att
inom EU driva att EU bör överföra kompetens till medlemsländerna och
helt skala bort sådana politiska områden som löses bäst på nationell nivå.
1
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige skall vara att
driva frågan hur EU kan omvandlas till att i högre grad vara ett
mellanstatligt samarbete. 1
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige skall vara att
inom EU driva att kommissionens ensamrätt att lägga fram förslag
avskaffas, för att i stället ge de nationella parlamenten och EU-
parlamentet förslagsrätt.1
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige skall vara att
inom EU driva att EU:s protektionism mot omvärlden minskar, dock med
starka sociala och miljömässiga skyddsklausuler mot frihandelns
skadeverkningar. 2
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige skall vara att
inom EU driva att den inre marknadens mål om fri rörlighet för varor och
ohämmad ekonomisk tillväxt ersätts med sociala och miljömässiga mål. 2
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om Schengenavtalet. 3
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige skall vara att
återföra asylpolitiken till nationell nivå. 3
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige skall vara att
inom EU driva att alla förslag som innebär en mer restriktiv asyl- och
invandringspolitik stoppas. 3
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige skall vara att
inom EU driva att den gemensamma jordbrukspolitiken förändras så att
EU endast ger stöd åt ett ekologiskt hållbart, småskaligt och djurvänligt
jordbruk. 4
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige skall vara att
inom EU driva att den gemensamma jordbrukspolitiken förändras så att
den i hög grad flyttas till nationell nivå. 4
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige skall vara att
miljöfrågor alltid görs till minimiregler så att de länder som så önskar
kan införa strängare miljöregler än de EU lagstiftar om. 4
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige skall vara att
inom EU driva att den s.k. miljögarantin skrivs om så att den inte
inskränks av reglerna för den inre marknaden. 4
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige skall vara att
inom EU driva frågan om att införa en substitutionsprincip för
kemikalier. 4
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige skall vara att
verka för införandet av en koldioxidskatt på EU-nivå och att
miljöavgifter och miljöskatter i EU skall vara minimiregler och att
avgifterna skall hanteras av medlemsländerna. 5
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige skall vara att
verka för att EU:s upphandlingsregler ändras så att lokal upphandling kan
ske utan inskränkningar. 6
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige skall vara att
inom EU driva att säkerhetssamarbetet inte definieras i enbart militära
termer utan också i sociala, ekonomiska och ekologiska termer.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige skall vara att
utrikes- och säkerhetspolitiken helt avförs från EU:s kompetensområden.
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige skall vara att
säkerställa att det är människorna i kandidatländerna som i en väl
förankrad demokratisk process fäller avgörandet om ett eventuellt
medlemskap i EU.
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige ska vara att s.k.
pre-accession aid främst skall stödja lokala och småskaliga projekt,
21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige skall vara att
avskaffa EG-kommissionen och i stället ersätta den med ett rent
administrativt organ. 1
22.
1 Yrkandena 1-4 och 21 hänvisade till KU.
2 Yrkandena 5 och 6 hänvisade till NU.
3 Yrkandena 7-9 hänvisade till SfU.
4 Yrkandena 10-14 hänvisade till MJU.
5 Yrkande 15 hänvisat till SkU.
6 Yrkande 16 hänvisat till FiU.
Inledning
Första halvåret 2001 tar Sverige över ordförandeskapet i Europeiska
unionen för ett halvår. Under andra halvåret år 2000 ingår Sverige i den s
k trojkan (vilken består av ordförandelandet, nästkommande
ordförandeland samt förutvarande ordförandeland). Det kommer att
presenteras ett handlingsprogram inför ordförandeskapet, ett arbete som
har påbörjats i samarbete mellan de olika riksdagspartierna. Miljöpartiet
de gröna anser att Sverige bland de utvalda arbetsområdena ska välja att
speciellt lyfta fram miljöfrågorna. Detta utvecklar vi vidare i annan
motion (MJ838). Som trojkaland i synnerhet och som aktivt medlemsland
i allmänhet bör Sverige dock ha en tydlig linje för strategi och
prioriterade sakområden.
Demokrati
Miljöpartiet de gröna har en grundläggande kritik mot EU:s stora
demokratiska underskott. Motorn i unionen, som ska leda utvecklingen
för hundratals miljoner EU-medborgare, är EG-kommissionen. Med
ensamrätt att lägga lagförslag har kommissionen en oerhörd makt.
Kommissionen befinner sig mycket långt ifrån människors vardag, och då
inte bara i form av det geografiska avståndet till Bryssel. Mängder av
andra hinder dyker upp längs med vägen: språkförbistring, bristande
offentlighet som bl a gör att många avgörande dokument är
hemligstämplade och omöjliga att få ut, och en byråkratisk hantering som
är mycket svårgenomtränglig. Allt detta gör EU-systemet till en
guldgruva för olika lobbyister, dvs personer som är anställda för att
påverka de politiska besluten. De som har ekonomiska resurser att
anställa lobbyister präglar därför EU-besluten i hög utsträckning, vilket
ger multinationella företag och andra kapitalstarka företag och
organisationer stor påverkansmöjlighet. Mindre penningstarka
organisationer och intressen har svårt att göra sig hörda. Bristen på insyn i
EU-systemet öppnar också möjligheterna för en mycket omfattande
korruption. För att bekämpa korruptionen ökar EU den interna kontrollen.
Om man samtidigt införde offentlighetsprincip och meddelarfrihet skulle
korruptionen bekämpas avsevärt mycket mer effektivt, samtidigt som det
skulle leda till bättre politiska beslut och öppna EU för medborgarnas
insyn. Miljöpartiet de gröna anser att sådana reformer måste vara högt
prioriterade att driva under ordförandeskapet.
Men det är inte bara fråga om ett organisatoriskt problem. Miljöpartiet
anser att EU:s omfattande centralisering är ett strukturfel i sig. När beslut
flyttas allt längre från dem som berörs så riskerar vi att få en uppgivenhet hos
befolkningen inför möjligheten att påverka framtiden. I och med att EU har
centraliserat flertalet politikområden som passar bättre på andra nivåer i
samhället så har vi också fått ett kantigt system. Exempelvis kan inte
jordbruksreglerna vara samma för alla medlemsstater eftersom vi har olika
förutsättningar. Inom EU finns det en princip som handlar om att besluten ska
fattas på en så pass lokal nivå som möjligt, den så kallade
subsidiaritetsprincipen. Subsidiaritet har emellertid bara blivit ett fint ord
som
skrivs in i dokument och tal. Vad subsidiariteten egentligen är värd fick vi ett
bevis på då den Gröna gruppen i EU-parlamentet lade fram ett förslag om att
detta borde diskuteras och konkretiseras under den pågående
regeringskonferensen. Förslaget röstades ner med stor majoritet. Om en
subsidiaritetsprincip ska vara effektiv innebär det nämligen att EU skulle
använda tid och energi till mycket annat än vad som är fallet idag. Felet ligger
till sist i systemet, man kan inte centralisera makt för att sedan
decentralisera
den. Miljöpartiet de gröna anser att EU bör överföra kompetens till
medlemsländerna och helt skala bort sådana politiska områden som löses bäst
på nationell nivå. En strategi för genomförandet av subsidiaritetsprincipen
borde utarbetas. Detta bör vara en prioriterad fråga för Sverige att driva under
regeringskonferensen.
Även om kommissionen har makten över vilka nya förslag EU skall lägga
fram, så är det ministerrådet som fattar de slutgiltiga besluten. Inom vissa
politiska områden sker detta efter yttrande från EU-parlamentet. Ett nytt
inslag efter Amsterdamfördraget är att EU-parlamentet fått ytterligare utökad
makt då man nu har medbestämmanderätt tillsammans med ministerrådet i en
rad olika frågor. Denna uppdelning gör det mycket svårt att utkräva politiskt
ansvar från ansvariga politiker, dvs även om medborgarna är kritiska mot
beslut går det inte att veta vilka politiker som är ansvariga och borde röstas
bort i nästa val. Att inte kunna utkräva politiskt ansvar är en oerhörd
tillbakagång för demokratin, vilken till viss del kommit till uttryck i det
allmänt låga valdeltagandet till EU-parlamentet.
Miljöpartiet de gröna ganser att det är nödvändigt att strukturera om
beslutsgången inom EU så att politiskt ansvar kan utkrävas. Det är också
viktigt att återföra förslagsrätt till medlemsstaterna, det är orimligt att den
överstatliga EU-kommissionen har den oerhörda makt den har idag. En exakt
formulering för hur EU skall organiseras är en för stor uppgift för att rymmas
i denna motion, men bör vara en prioriterad uppgift för Sverige i samband
med nästa regeringskonferens. Då bör Sverige driva frågan hur EU kan
omvandlas till att i högre grad vara ett mellanstatligt samarbete. Helt klart är
dock att EG-kommissionens roll i en sådan struktur måste övergå till en ren
administrativ enhet, dess ensamrätt att lägga förslag måste försvinna.
Naturligt vore att i stället ge de nationella parlamenten och EU-parlamentet
förslagsrätt.
Vi vill att Sverige som medlem i EU driver:
- att öka EU:s öppenhet genom att inom alla EU:s organ införa
meddelarfrihet och offentlighetsprincip liknande den svenska,
- att EU överför kompetens till medlemsländerna och skalar bort sådana
politiska områden som löses bäst på nationell nivå,
- att Sverige driver på för utarbetandet av en strategi för genomförandet av
subsidiaritetsprincipen,
- frågan hur EU kan omvandlas till att i högre grad vara ett mellanstatligt
samarbete,
- att EU:s politiska organisation måste förändras på ett sätt som möjliggör
för väljarna att utkräva politiskt ansvar,
- att kommissionens ensamrätt att lägga förslag avskaffas, för att i stället
ge de nationella parlamenten och EU-parlamentet förslagsrätt.
Den inre marknaden
En av de viktigaste grunderna i unionen är den s k inre marknaden.
Samtidigt är den inre marknaden full av paradoxer och motsägelser. Den
kanske mest uppenbara paradoxen är hur EU parallellt med arbetet att
harmonisera den inre marknaden fortfarande upprätthåller tullmurar och
handelshinder gentemot omvärlden. Världen är större än EU!
Varför väljer man att bygga upp spänningar inte bara mot de stora
konkurrenterna, USA och Japan, men också gentemot låginkomstländer?
Handelspolitiken gentemot låginkomstländerna bygger på en post-kolonial
politik som går ut på att de fattiga länderna i syd sugs ut genom att de förser
oss i nord med billiga råvaror medan förädlingsindustrin sker inom EU. En
prioriterad fråga under Sveriges ordförandeskap måste vara att driva att EU:s
protektionism mot omvärlden minskar; dock med starka sociala och
miljömässiga skyddsklausuler mot frihandelns skadeverkningar.
Men även inom EU finner vi att den inre marknaden är allt annat än fri.
För att underlätta konkurrensen harmoniseras och standardiseras varuutbudet.
Det innebär att det blir lättare att sälja en och samma produkt inom hela
unionen, men till priset av en reducerad mångfald - något som är ytterst
allvarligt vad gäller exempelvis handeln med fröer. EU rör sig alltså med
någon sorts omvänt språkbruk, man säger sig vilja uppnå en fri marknad, men
resultatet blir det omvända - en detaljreglerad marknad. En strategisk fråga
måste vara att motverka EU:s detaljreglering av varor samtidigt som den inre
marknadens mål om fri rörlighet för varor och ohämmad ekonomisk tillväxt
måste ersättas med sociala och miljömässiga mål.
Vi vill att Sverige aktivt och offensivt i EU
driver:
- att EU:s protektionism mot omvärlden minskar; dock med starka sociala
och miljömässiga skyddsklausuler mot frihandelns skadeverkningar,
- att motverka EU:s detaljreglering av varor,
- att den inre marknadens mål om fri rörlighet för varor och ohämmad
ekonomisk tillväxt ersätts med sociala och miljömässiga mål.
Europol och Schengen
Det kanske mest häpnadsväckande exemplet på det motsägelsefulla språk
som florerar i EU är Schengenregelverket. Syftet sägs vara "gränser utan
kontroll." Av Schengenkonventionens 142 artiklar handlar 138 om
kontroll och 4 om rörelsefrihet. Rörelsefriheten är med andra ord kraftigt
begränsad och syftet blir allt tydligare, att hålla "oönskade" individer
borta från EU:s territorium. Sådana människor är bland annat flyktingar
som flyr undan krig och tortyr. Tanken är att stoppa inträdet redan vid
gränsen, något som inte minst manifesteras i Schengensystemets allt
rigidare visumregler. Genom att införa stränga visumregler har man tänkt
sig att minska antalet flyktingar som ens kommer fram till ett EU-land
eftersom det är först där som man kan söka asyl. Detta förfarande har
kritiserats av många och det har inte utretts huruvida det är förenligt med
Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna.
Samma sak gäller den så kallade Dublinkonventionen som gör det möjligt
att söka asyl i endast ett av EU-länderna, detta trots att den rätten finns
fastslagen i Genève-konventionen. Schengensystemet är idag en stor byggsten
i det som brukar kallas "Fästning Europa", en utveckling som vi och alla
andra gröna partier inom EU är motståndare till.
Med Amsterdamfördraget och toppmötet i Tammerfors hösten 1999 så är
Sverige förhindrat att driva en egen asylpolitik och det går inte heller längre
att ge asyl till flyktingar från andra EU-länder. FN har klagat på detta
eftersom det strider mot Genèvekonventionen. En viktig fråga för Sverige att
driva inom EU måste vara att återföra asylpolitiken till nationell nivå. Tills
så
sker måste Sverige naturligtvis driva att alla förslag som innebär en mer
restriktiv asyl- och invandringspolitik stoppas.
Vi vill att Sverige aktivt och offensivt i EU
driver:
- att Schengenavtalet ska ersättas med överenskommelser som garanterar
fri rörlighet för alla människor inom EU och också underlättar för
människor utanför EU att få resa in i EU,
- att Europol avskaffas, i andra hand reformeras, så att dataregister och
informationsutbyte begränsas samt att hela organisationen ställs under
demokratisk kontroll med den övergripande principen att alla registrerade
personer äger rätt att ta del av sina registeruppgifter,
- att återföra asylpolitiken till nationell nivå,
- att alla förslag som innebär en mer restriktiv asyl- och invandringspolitik
stoppas,
- att Dublinkonventionen omförhandlas så att flyktingar tillåts söka asyl i
samtliga EU-länder.
Miljö och jordbruk
EU:s jordbrukspolitik är kanske det mest skrämmande exemplet på hur fel
centralisering kan slå. Jordbrukspolitiken tar halva EU:s budget i anspråk,
samtidigt som den gynnar storskalig produktion baserad på
bekämpningsmedel och konstgödsel, vilket skapar stora miljöproblem.
Jordbruksmarkerna i EU hotas samtidigt av utarmning på grund av det
jordbruk som bedrivs inom ramen för EU:s jordbrukspolitik, vilket
naturligtvis är en katastrof för kommande generationer. Miljöpartiet anser
att en viktig fråga de närmaste åren måste vara att driva att den
gemensamma jordbrukspolitiken förändras så att EU endast ger stöd åt ett
ekologiskt hållbart, småskaligt och djurvänligt jordbruk samt att den
gemensamma jordbrukspolitiken förändras så att den i hög grad flyttas till
nationell nivå. Sverige bör även verka för att djurskyddet stärks och de
vidriga djurtransporterna upphör.
EU och sund miljöpolitik står i motsatsförhållande. Dels är den inre
marknaden i sig ett miljöhot p g a alla de transporter som skapas. Eftersom
den inre marknaden alltid kommer först kan inget land heller gå före med
hårdare miljökrav på varor. Efter Sveriges EU-anslutning har vi också
tvingats acceptera kemikalier och tillsatsämnen i mat som tidigare varit
förbjudna av hälso- och miljöskäl. Med Amsterdamfördraget har dessutom
den s k miljögarantin försvagats.
Den progressiva nationella kemikaliepolitik som fördes innan
medlemskapet i EU är som bortglömd och många tidigare framgångsrika
myndighetsprojekt har fått frysa inne eller helt enkelt avvecklas. Denna
feghet måste offensivt brytas när Sverige tar över ordförandeskapet och
arbetet med att få bort farliga kemikalier från marknaden måste återupptas
och intensifieras. En nyckel i detta arbete är att kraftfullt införa
substitutionsprincipen inom hela EU.
EU:s arbete med uppföljningen av Kyotokonferensen har gått mycket trögt
och några steg i riktning mot att bekämpa växthuseffekten har egentligen inte
tagits. I stället ökar alltjämt koldioxidutsläppen och den stora boven är
transportnäringen. Utvecklingen går alltjämt mot ökade utsläpp av de flesta
växthusgaser, inte bara koldioxid. EU saknar helt och hållet ett
aktionsprogram för hur man ska kunna uppnå sina åtaganden i
Kyotoprotokollet som gäller en minskning med åtta procent av utsläppen av
växthusgaser. Sverige bör verka för att införa en koldioxidskatt på EU-nivå.
Miljöpartiet de gröna anser dock att miljöavgifter och miljöskatter i EU alltid
skall vara minimiregler och att avgifterna ska hanteras av medlemsländerna.
Vidare bör Sverige driva att EU:s forskningsprogram vad gäller energifrågor
helt ska inriktas på forskning och utveckling kring förnyelsebara energikällor,
i stället för forskning kring kärnkraft.
När det gäller närproducerade livsmedel ställer EU:s handlingsregler till
förtret. En prioriterad fråga för Sverige att driva måste vara att ändra EU:s
upphandlingsregler, vilka bl a inskränker det kommunala självstyret, så att
lokal upphandling kan ske utan inskränkningar.
Vi vill att Sverige aktivt och offensivt i EU
driver:
- att den gemensamma jordbrukspolitiken förändras så att EU endast ger
stöd åt ett ekologiskt hållbart, småskaligt och djurvänligt jordbruk,
- att den gemensamma jordbrukspolitiken förändras så att den i hög grad
flyttas till nationell nivå,
- att miljöfrågor alltid måste vara minimiregler - inte harmoniseringsregler
- för att möjliggöra att de länder som så önskar kan införa strängare
miljöregler än de EU lagstiftar om; den s k miljögarantin måste därför
skrivas om så att den inte inskränks av reglerna för den inre marknaden,
- att kraftfullt införa substitutionsprincipen inom hela EU,
- att införa en koldioxidskatt på EU-nivå,
- att miljöavgifter och miljöskatter i EU skall vara minimiregler och
avgifterna skall hanteras av medlemsländerna,
- att EU:s forskningsprogram vad gäller energifrågor helt inriktas på
forskning och utveckling kring förnyelsebara energikällor,
- att EU:s upphandlingsregler ändras så att lokal upphandling kan ske utan
inskränkningar.
Den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken
Ett stort bakslag i och med Amsterdamfördraget var utvecklingen inom
andra pelaren, dvs EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik
(GUSP). Ländernas vetorätt försvagades samtidigt som EU nu skapar ett
gemensamt utrikesdepartement och en gemensam EU-utrikesminister, dvs
en befattning som unionens högsta företrädare gentemot tredje land.
Denna post innehas nu av den tidigare generalsekreteraren i Nato, Javier
Solana. Detta har resulterat i en kraftig ökning av de militära kontakterna
mellan Nato och EU, något som är ett allvarligt hot mot svensk
alliansfrihet. I de beslut som fattats på detta område kan man se en tydlig
koppling mellan Natos interna system och det som nu anammas på EU-
nivå. Ett exempel är att Solana lyckades få samtliga medlemsstater med
sig på ett beslut om att inte över huvud taget offentlighetspröva papper
som har med den militära politiken eller civil krishantering att göra. Detta
är det förfarande som används inom Nato, men passar inte inom EU där
man nu ska pröva om beslutet är ett fördragsbrott.
VEU, EU:s militära del, har nu kopplats till EU så att EU:s ministerråd kan
besluta om militära aktioner. Detta beslutades på toppmötet i Helsingfors, och
efter det har vi kunnat se en utveckling som vi i Miljöpartiet de gröna varnade
om för länge sedan, nämligen en militarisering. Det finns nu bland annat
beslut på en gemensam insatsstyrka som omfattar 60 000 personer, och planer
på samarbete för att främja vapenexport utanför EU är långt framskridna. EU
ska enligt besluten också kunna agera självständigt utanför EU:s gränser,
detta även om det inte finns ett FN-mandat för en militär intervention.
Kommissionen, med kommissionsordföranden Romano Prodi i spetsen, är
mycket tydlig med hur man vill ha den fortsatta utvecklingen av EU:s GUSP.
Prodi vill se ett gemensamt försvar.
Under den pågående regeringskonferensen anser vi att Sverige skall driva
att utrikes- och säkerhetspolitiken helt skall avföras från EU:s
kompetensområden. Till dess sker måste Sveriges linje naturligtvis vara att
aktivt arbeta för att göra EU:s internationella politik så solidarisk som
möjligt.
Likaså måste Sverige arbeta för att säkerhetssamarbetet inte definieras i
enbart militära termer utan också i sociala, ekonomiska och ekologiska termer
med en breddad och modernare definition av säkerhetspolitik.
Vi vill att Sverige aktivt och offensivt i EU:
- verkar för att utrikes- och säkerhetspolitiken helt avförs från EU:s
kompetensområden,
- arbetar för att göra EU:s internationella politik så solidarisk som möjligt,
- arbetar för att säkerhetssamarbetet inte definieras i enbart militära termer
utan också i sociala, ekonomiska och ekologiska termer.
Östutvidgningen
Av Europas länder är färre än hälften medlemmar i EU. En
utvidgningsprocess österut är i full gång med förhandlingar med ett antal
länder.
Allmänt ska sägas att man hittills i processen prioriterat helt fel. Mycket av
engagemanget går primärt ut på att integrera ansökarländerna i den inre
marknaden istället för att ta sin utgångspunkt i varje lands möjligheter att
anpassa sig till aquis communautaire, det gemensamma regelverket. Tidigare
var ansökarländerna uppdelade i olika delgrupper, en första
förhandlingsgrupp som ansågs ligga närmare medlemskap än andra. Detta
ändrade man på i och med mötet i Köln, och det kan bl a ses som en framgång
för de gröna som hela tiden drivit att alla länder ska bedömas individuellt.
Den nya hållningen är betydligt bättre än den tidigare då de länder som inte
var med i första gruppen inte kände någon direkt anledning till att ändra sina
system samtidigt som det nya systemet nu leder till en sund konkurrens
mellan ansökarländerna. Definitivt har man inte satt en tid för när man kan
tänkas vara klar för nya medlemsländer, men årtalet 2003 är det man nämner i
sammanhanget.
I förhandlingarna mellan EU och ansökarländerna har man haft vissa
problem. EU vill ha bättre nationella planer för hur man ska inkorporera
regelverket. Ansökarländerna har å sin sida känt att de ligger i ett
problematiskt underläge gentemot kommissionens förhandlare, då deras
ekonomi är i sämre skick. Andra problem som kan tänkas komma fram är
implementeringen av regelverket, då detta kommer att resultera i stora
strukturomvandlingar inom ansökarländerna.
Den kanske största förändringen som kommer att ske gäller jordbruket och
detta främst p g a två anledningar.
I många av ansökarländerna, speciellt i Polen, är en stor del av
befolkningen ekonomiskt beroende av jordbruket, inte sällan i mindre
jordbruk. Detta får implikationer på den förda politiken, då man ska anpassa
sig till en fri inre marknad där man ska konkurrera med storbönder från resten
av EU. Detta kommer att resultera i att kostnaderna för jordbrukspolitiken
inom EU ökar ännu mer och det finns en risk att vi går ännu längre ifrån den
avreglerade marknaden vi hade i Sverige innan medlemskapet. Agenda 2000,
som skulle försöka lösa detta, är enligt de flesta bedömare inte tillräckligt
radikal för att förhindra en sådan utveckling.
EU:s stödsystem är anpassat efter hur jordbruket ser ut i Västeuropa.
Storskaligheten och betydligt färre antal anställda i jordbruket kommer att
krocka med östjordbruket. I många avseenden är också EU:s jordbruk
betydligt mer beroende av kemikalier.
Ett problem hittills i utvidgningsförhandlingarna är att de medel som
avsatts i s k "pre-accession aid" framför allt syftat till genomförandet av den
inre marknaden. Endast liten uppmärksamhet och lite pengar har gått till
konsumentskydd, miljö och social policy. Totalt sett är summan endast 45
miljarder under perioden 2000-2006. I regelverket för utvidgningen sägs det
att man inte ska ge pengar till projekt där summan understiger 5 miljoner
euro, vilket har resulterat i att insatserna är storskaliga och svåra att
genomföra på regional och lokal basis. Då stora delar av l´acquis
communautaire består av direktiv så finns det en viss frihet för
medlemsländerna att formulera lagarna i sin nationella lagstiftning. Problemet
blir dock om man ska anpassa sig till EU där lagarna finns formulerade. Utan
tillräckliga medel för implementeringsarbetet kommer man kanske att bli
tvungen att ta de lösningar resten av EU valt.
Transitionsperioder är ett sätt att underlätta för ansökarländerna att ge tid
för implementeringen. Tyvärr har strategin hittills varit att ge
övergångsrespiter bara för områden som miljö och energi. Den inre
marknadens övriga regler har man knappt velat ge några övergångstider alls.
Detta anser vi gröna är en felaktig prioritering och visar allt för tydligt på
obalansen mellan parterna i utvidgningsprocessen.
En viktig del av arbetet med utvidgningen är att den sker i demokratisk
ordning där ansökarländernas befolkning ges möjlighet att bestämma
huruvida de vill gå med eller ej. En fri och öppen folkomröstning är ett bra
sätt, men självklart ska metoden bestämmas av ansökarlandet självt.
Vi vill att Sverige aktivt och offensivt i EU
driver:
- att det är människorna i ansökarländerna som i en väl förankrad
demokratisk process fäller avgörandet om ett eventuellt medlemskap i EU,
- att EU:s jordbrukspolitik måste reformeras på ett sätt som garanterar att
östländernas jordbruk inte diskrimineras i något avseende.
Framtiden
Hur kommer den framtida utvecklingen inom EU att se ut? Naturligtvis
finns många tänkbara scenarier. Att både fördjupa och utvidga
samarbetet, både geografiskt och politiskt, torde dock bli en svår uppgift.
I Sverige har den nödvändiga debatten om EU:s framtid länge varit
lågmäld och för det mesta icke-existerande. Ofta beror detta på att den före
detta ja-sidan inte vill ha en debatt om det långsiktiga, utan snarare om
direktiv och dagspolitik. Det var därför positivt när den tyske utrikesministern
Joscha Fischer i ett tal om det federala Europa satte igång debatten. Fischer är
för en framtida europeisk federal stat, något som vi motsätter oss, men det
positiva är att alltfler idag tvingas ta den debatt vi i Miljöpartiet så länge
efterfrågat.
Tyvärr har inte den svenska regeringen hörsammat debatten om framtidens
EU, utan man har istället fortsatt att diskutera detaljfrågor om röstviktning i
ministerrådet. Vi skulle vilja se att det svenska ordförandeskapet bland annat
användes för att bredda debatten om det framtida EU och att många åsikter
kan få föras fram om detta. Vi i Miljöpartiet de gröna har i denna motion och
andra bidragit med vår syn på den federala utvecklingen av EU.