Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att inom alla EU:s organ införa meddelarfrihet och offentlighetsprincip.1
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige skall vara att inom EU driva att EU bör överföra kompetens till medlemsländerna och helt skala bort sådana politiska områden som löses bäst på nationell nivå. 1
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige skall vara att driva frågan hur EU kan omvandlas till att i högre grad vara ett mellanstatligt samarbete. 1
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige skall vara att inom EU driva att kommissionens ensamrätt att lägga fram förslag avskaffas, för att i stället ge de nationella parlamenten och EU- parlamentet förslagsrätt.1
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige skall vara att inom EU driva att EU:s protektionism mot omvärlden minskar, dock med starka sociala och miljömässiga skyddsklausuler mot frihandelns skadeverkningar. 2
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige skall vara att inom EU driva att den inre marknadens mål om fri rörlighet för varor och ohämmad ekonomisk tillväxt ersätts med sociala och miljömässiga mål. 2
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om Schengenavtalet. 3
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige skall vara att återföra asylpolitiken till nationell nivå. 3
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige skall vara att inom EU driva att alla förslag som innebär en mer restriktiv asyl- och invandringspolitik stoppas. 3
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige skall vara att inom EU driva att den gemensamma jordbrukspolitiken förändras så att EU endast ger stöd åt ett ekologiskt hållbart, småskaligt och djurvänligt jordbruk. 4
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige skall vara att inom EU driva att den gemensamma jordbrukspolitiken förändras så att den i hög grad flyttas till nationell nivå. 4
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige skall vara att miljöfrågor alltid görs till minimiregler så att de länder som så önskar kan införa strängare miljöregler än de EU lagstiftar om. 4
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige skall vara att inom EU driva att den s.k. miljögarantin skrivs om så att den inte inskränks av reglerna för den inre marknaden. 4
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige skall vara att inom EU driva frågan om att införa en substitutionsprincip för kemikalier. 4
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige skall vara att verka för införandet av en koldioxidskatt på EU-nivå och att miljöavgifter och miljöskatter i EU skall vara minimiregler och att avgifterna skall hanteras av medlemsländerna. 5
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige skall vara att verka för att EU:s upphandlingsregler ändras så att lokal upphandling kan ske utan inskränkningar. 6
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige skall vara att inom EU driva att säkerhetssamarbetet inte definieras i enbart militära termer utan också i sociala, ekonomiska och ekologiska termer.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige skall vara att utrikes- och säkerhetspolitiken helt avförs från EU:s kompetensområden.
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige skall vara att säkerställa att det är människorna i kandidatländerna som i en väl förankrad demokratisk process fäller avgörandet om ett eventuellt medlemskap i EU.
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige ska vara att s.k. pre-accession aid främst skall stödja lokala och småskaliga projekt,
21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att en prioriterad fråga för Sverige skall vara att avskaffa EG-kommissionen och i stället ersätta den med ett rent administrativt organ. 1 22. 1 Yrkandena 1-4 och 21 hänvisade till KU.
2 Yrkandena 5 och 6 hänvisade till NU.
3 Yrkandena 7-9 hänvisade till SfU.
4 Yrkandena 10-14 hänvisade till MJU.
5 Yrkande 15 hänvisat till SkU.
6 Yrkande 16 hänvisat till FiU.
Inledning
Första halvåret 2001 tar Sverige över ordförandeskapet i Europeiska unionen för ett halvår. Under andra halvåret år 2000 ingår Sverige i den s k trojkan (vilken består av ordförandelandet, nästkommande ordförandeland samt förutvarande ordförandeland). Det kommer att presenteras ett handlingsprogram inför ordförandeskapet, ett arbete som har påbörjats i samarbete mellan de olika riksdagspartierna. Miljöpartiet de gröna anser att Sverige bland de utvalda arbetsområdena ska välja att speciellt lyfta fram miljöfrågorna. Detta utvecklar vi vidare i annan motion (MJ838). Som trojkaland i synnerhet och som aktivt medlemsland i allmänhet bör Sverige dock ha en tydlig linje för strategi och prioriterade sakområden.
Demokrati
Miljöpartiet de gröna har en grundläggande kritik mot EU:s stora demokratiska underskott. Motorn i unionen, som ska leda utvecklingen för hundratals miljoner EU-medborgare, är EG-kommissionen. Med ensamrätt att lägga lagförslag har kommissionen en oerhörd makt. Kommissionen befinner sig mycket långt ifrån människors vardag, och då inte bara i form av det geografiska avståndet till Bryssel. Mängder av andra hinder dyker upp längs med vägen: språkförbistring, bristande offentlighet som bl a gör att många avgörande dokument är hemligstämplade och omöjliga att få ut, och en byråkratisk hantering som är mycket svårgenomtränglig. Allt detta gör EU-systemet till en guldgruva för olika lobbyister, dvs personer som är anställda för att påverka de politiska besluten. De som har ekonomiska resurser att anställa lobbyister präglar därför EU-besluten i hög utsträckning, vilket ger multinationella företag och andra kapitalstarka företag och organisationer stor påverkansmöjlighet. Mindre penningstarka organisationer och intressen har svårt att göra sig hörda. Bristen på insyn i EU-systemet öppnar också möjligheterna för en mycket omfattande korruption. För att bekämpa korruptionen ökar EU den interna kontrollen. Om man samtidigt införde offentlighetsprincip och meddelarfrihet skulle korruptionen bekämpas avsevärt mycket mer effektivt, samtidigt som det skulle leda till bättre politiska beslut och öppna EU för medborgarnas insyn. Miljöpartiet de gröna anser att sådana reformer måste vara högt prioriterade att driva under ordförandeskapet.
Men det är inte bara fråga om ett organisatoriskt problem. Miljöpartiet anser att EU:s omfattande centralisering är ett strukturfel i sig. När beslut flyttas allt längre från dem som berörs så riskerar vi att få en uppgivenhet hos befolkningen inför möjligheten att påverka framtiden. I och med att EU har centraliserat flertalet politikområden som passar bättre på andra nivåer i samhället så har vi också fått ett kantigt system. Exempelvis kan inte jordbruksreglerna vara samma för alla medlemsstater eftersom vi har olika förutsättningar. Inom EU finns det en princip som handlar om att besluten ska fattas på en så pass lokal nivå som möjligt, den så kallade subsidiaritetsprincipen. Subsidiaritet har emellertid bara blivit ett fint ord som skrivs in i dokument och tal. Vad subsidiariteten egentligen är värd fick vi ett bevis på då den Gröna gruppen i EU-parlamentet lade fram ett förslag om att detta borde diskuteras och konkretiseras under den pågående regeringskonferensen. Förslaget röstades ner med stor majoritet. Om en subsidiaritetsprincip ska vara effektiv innebär det nämligen att EU skulle använda tid och energi till mycket annat än vad som är fallet idag. Felet ligger till sist i systemet, man kan inte centralisera makt för att sedan decentralisera den. Miljöpartiet de gröna anser att EU bör överföra kompetens till medlemsländerna och helt skala bort sådana politiska områden som löses bäst på nationell nivå. En strategi för genomförandet av subsidiaritetsprincipen borde utarbetas. Detta bör vara en prioriterad fråga för Sverige att driva under regeringskonferensen.
Även om kommissionen har makten över vilka nya förslag EU skall lägga fram, så är det ministerrådet som fattar de slutgiltiga besluten. Inom vissa politiska områden sker detta efter yttrande från EU-parlamentet. Ett nytt inslag efter Amsterdamfördraget är att EU-parlamentet fått ytterligare utökad makt då man nu har medbestämmanderätt tillsammans med ministerrådet i en rad olika frågor. Denna uppdelning gör det mycket svårt att utkräva politiskt ansvar från ansvariga politiker, dvs även om medborgarna är kritiska mot beslut går det inte att veta vilka politiker som är ansvariga och borde röstas bort i nästa val. Att inte kunna utkräva politiskt ansvar är en oerhörd tillbakagång för demokratin, vilken till viss del kommit till uttryck i det allmänt låga valdeltagandet till EU-parlamentet.
Miljöpartiet de gröna ganser att det är nödvändigt att strukturera om beslutsgången inom EU så att politiskt ansvar kan utkrävas. Det är också viktigt att återföra förslagsrätt till medlemsstaterna, det är orimligt att den överstatliga EU-kommissionen har den oerhörda makt den har idag. En exakt formulering för hur EU skall organiseras är en för stor uppgift för att rymmas i denna motion, men bör vara en prioriterad uppgift för Sverige i samband med nästa regeringskonferens. Då bör Sverige driva frågan hur EU kan omvandlas till att i högre grad vara ett mellanstatligt samarbete. Helt klart är dock att EG-kommissionens roll i en sådan struktur måste övergå till en ren administrativ enhet, dess ensamrätt att lägga förslag måste försvinna. Naturligt vore att i stället ge de nationella parlamenten och EU-parlamentet förslagsrätt.
Vi vill att Sverige som medlem i EU driver:
- att öka EU:s öppenhet genom att inom alla EU:s organ införa meddelarfrihet och offentlighetsprincip liknande den svenska,
- att EU överför kompetens till medlemsländerna och skalar bort sådana politiska områden som löses bäst på nationell nivå,
- att Sverige driver på för utarbetandet av en strategi för genomförandet av subsidiaritetsprincipen,
- frågan hur EU kan omvandlas till att i högre grad vara ett mellanstatligt samarbete,
- att EU:s politiska organisation måste förändras på ett sätt som möjliggör för väljarna att utkräva politiskt ansvar,
- att kommissionens ensamrätt att lägga förslag avskaffas, för att i stället ge de nationella parlamenten och EU-parlamentet förslagsrätt.
Den inre marknaden
En av de viktigaste grunderna i unionen är den s k inre marknaden. Samtidigt är den inre marknaden full av paradoxer och motsägelser. Den kanske mest uppenbara paradoxen är hur EU parallellt med arbetet att harmonisera den inre marknaden fortfarande upprätthåller tullmurar och handelshinder gentemot omvärlden. Världen är större än EU!
Varför väljer man att bygga upp spänningar inte bara mot de stora konkurrenterna, USA och Japan, men också gentemot låginkomstländer? Handelspolitiken gentemot låginkomstländerna bygger på en post-kolonial politik som går ut på att de fattiga länderna i syd sugs ut genom att de förser oss i nord med billiga råvaror medan förädlingsindustrin sker inom EU. En prioriterad fråga under Sveriges ordförandeskap måste vara att driva att EU:s protektionism mot omvärlden minskar; dock med starka sociala och miljömässiga skyddsklausuler mot frihandelns skadeverkningar.
Men även inom EU finner vi att den inre marknaden är allt annat än fri. För att underlätta konkurrensen harmoniseras och standardiseras varuutbudet. Det innebär att det blir lättare att sälja en och samma produkt inom hela unionen, men till priset av en reducerad mångfald - något som är ytterst allvarligt vad gäller exempelvis handeln med fröer. EU rör sig alltså med någon sorts omvänt språkbruk, man säger sig vilja uppnå en fri marknad, men resultatet blir det omvända - en detaljreglerad marknad. En strategisk fråga måste vara att motverka EU:s detaljreglering av varor samtidigt som den inre marknadens mål om fri rörlighet för varor och ohämmad ekonomisk tillväxt måste ersättas med sociala och miljömässiga mål.
Vi vill att Sverige aktivt och offensivt i EU driver:
- att EU:s protektionism mot omvärlden minskar; dock med starka sociala och miljömässiga skyddsklausuler mot frihandelns skadeverkningar,
- att motverka EU:s detaljreglering av varor,
- att den inre marknadens mål om fri rörlighet för varor och ohämmad ekonomisk tillväxt ersätts med sociala och miljömässiga mål.
Europol och Schengen
Det kanske mest häpnadsväckande exemplet på det motsägelsefulla språk som florerar i EU är Schengenregelverket. Syftet sägs vara "gränser utan kontroll." Av Schengenkonventionens 142 artiklar handlar 138 om kontroll och 4 om rörelsefrihet. Rörelsefriheten är med andra ord kraftigt begränsad och syftet blir allt tydligare, att hålla "oönskade" individer borta från EU:s territorium. Sådana människor är bland annat flyktingar som flyr undan krig och tortyr. Tanken är att stoppa inträdet redan vid gränsen, något som inte minst manifesteras i Schengensystemets allt rigidare visumregler. Genom att införa stränga visumregler har man tänkt sig att minska antalet flyktingar som ens kommer fram till ett EU-land eftersom det är först där som man kan söka asyl. Detta förfarande har kritiserats av många och det har inte utretts huruvida det är förenligt med Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna.
Samma sak gäller den så kallade Dublinkonventionen som gör det möjligt att söka asyl i endast ett av EU-länderna, detta trots att den rätten finns fastslagen i Genève-konventionen. Schengensystemet är idag en stor byggsten i det som brukar kallas "Fästning Europa", en utveckling som vi och alla andra gröna partier inom EU är motståndare till.
Med Amsterdamfördraget och toppmötet i Tammerfors hösten 1999 så är Sverige förhindrat att driva en egen asylpolitik och det går inte heller längre att ge asyl till flyktingar från andra EU-länder. FN har klagat på detta eftersom det strider mot Genèvekonventionen. En viktig fråga för Sverige att driva inom EU måste vara att återföra asylpolitiken till nationell nivå. Tills så sker måste Sverige naturligtvis driva att alla förslag som innebär en mer restriktiv asyl- och invandringspolitik stoppas.
Vi vill att Sverige aktivt och offensivt i EU driver:
- att Schengenavtalet ska ersättas med överenskommelser som garanterar fri rörlighet för alla människor inom EU och också underlättar för människor utanför EU att få resa in i EU,
- att Europol avskaffas, i andra hand reformeras, så att dataregister och informationsutbyte begränsas samt att hela organisationen ställs under demokratisk kontroll med den övergripande principen att alla registrerade personer äger rätt att ta del av sina registeruppgifter,
- att återföra asylpolitiken till nationell nivå,
- att alla förslag som innebär en mer restriktiv asyl- och invandringspolitik stoppas,
- att Dublinkonventionen omförhandlas så att flyktingar tillåts söka asyl i samtliga EU-länder.
Miljö och jordbruk
EU:s jordbrukspolitik är kanske det mest skrämmande exemplet på hur fel centralisering kan slå. Jordbrukspolitiken tar halva EU:s budget i anspråk, samtidigt som den gynnar storskalig produktion baserad på bekämpningsmedel och konstgödsel, vilket skapar stora miljöproblem. Jordbruksmarkerna i EU hotas samtidigt av utarmning på grund av det jordbruk som bedrivs inom ramen för EU:s jordbrukspolitik, vilket naturligtvis är en katastrof för kommande generationer. Miljöpartiet anser att en viktig fråga de närmaste åren måste vara att driva att den gemensamma jordbrukspolitiken förändras så att EU endast ger stöd åt ett ekologiskt hållbart, småskaligt och djurvänligt jordbruk samt att den gemensamma jordbrukspolitiken förändras så att den i hög grad flyttas till nationell nivå. Sverige bör även verka för att djurskyddet stärks och de vidriga djurtransporterna upphör.
EU och sund miljöpolitik står i motsatsförhållande. Dels är den inre marknaden i sig ett miljöhot p g a alla de transporter som skapas. Eftersom den inre marknaden alltid kommer först kan inget land heller gå före med hårdare miljökrav på varor. Efter Sveriges EU-anslutning har vi också tvingats acceptera kemikalier och tillsatsämnen i mat som tidigare varit förbjudna av hälso- och miljöskäl. Med Amsterdamfördraget har dessutom den s k miljögarantin försvagats.
Den progressiva nationella kemikaliepolitik som fördes innan medlemskapet i EU är som bortglömd och många tidigare framgångsrika myndighetsprojekt har fått frysa inne eller helt enkelt avvecklas. Denna feghet måste offensivt brytas när Sverige tar över ordförandeskapet och arbetet med att få bort farliga kemikalier från marknaden måste återupptas och intensifieras. En nyckel i detta arbete är att kraftfullt införa substitutionsprincipen inom hela EU.
EU:s arbete med uppföljningen av Kyotokonferensen har gått mycket trögt och några steg i riktning mot att bekämpa växthuseffekten har egentligen inte tagits. I stället ökar alltjämt koldioxidutsläppen och den stora boven är transportnäringen. Utvecklingen går alltjämt mot ökade utsläpp av de flesta växthusgaser, inte bara koldioxid. EU saknar helt och hållet ett aktionsprogram för hur man ska kunna uppnå sina åtaganden i Kyotoprotokollet som gäller en minskning med åtta procent av utsläppen av växthusgaser. Sverige bör verka för att införa en koldioxidskatt på EU-nivå. Miljöpartiet de gröna anser dock att miljöavgifter och miljöskatter i EU alltid skall vara minimiregler och att avgifterna ska hanteras av medlemsländerna. Vidare bör Sverige driva att EU:s forskningsprogram vad gäller energifrågor helt ska inriktas på forskning och utveckling kring förnyelsebara energikällor, i stället för forskning kring kärnkraft.
När det gäller närproducerade livsmedel ställer EU:s handlingsregler till förtret. En prioriterad fråga för Sverige att driva måste vara att ändra EU:s upphandlingsregler, vilka bl a inskränker det kommunala självstyret, så att lokal upphandling kan ske utan inskränkningar.
Vi vill att Sverige aktivt och offensivt i EU driver:
- att den gemensamma jordbrukspolitiken förändras så att EU endast ger stöd åt ett ekologiskt hållbart, småskaligt och djurvänligt jordbruk,
- att den gemensamma jordbrukspolitiken förändras så att den i hög grad flyttas till nationell nivå,
- att miljöfrågor alltid måste vara minimiregler - inte harmoniseringsregler - för att möjliggöra att de länder som så önskar kan införa strängare miljöregler än de EU lagstiftar om; den s k miljögarantin måste därför skrivas om så att den inte inskränks av reglerna för den inre marknaden,
- att kraftfullt införa substitutionsprincipen inom hela EU,
- att införa en koldioxidskatt på EU-nivå,
- att miljöavgifter och miljöskatter i EU skall vara minimiregler och avgifterna skall hanteras av medlemsländerna,
- att EU:s forskningsprogram vad gäller energifrågor helt inriktas på forskning och utveckling kring förnyelsebara energikällor,
- att EU:s upphandlingsregler ändras så att lokal upphandling kan ske utan inskränkningar.
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
Ett stort bakslag i och med Amsterdamfördraget var utvecklingen inom andra pelaren, dvs EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP). Ländernas vetorätt försvagades samtidigt som EU nu skapar ett gemensamt utrikesdepartement och en gemensam EU-utrikesminister, dvs en befattning som unionens högsta företrädare gentemot tredje land. Denna post innehas nu av den tidigare generalsekreteraren i Nato, Javier Solana. Detta har resulterat i en kraftig ökning av de militära kontakterna mellan Nato och EU, något som är ett allvarligt hot mot svensk alliansfrihet. I de beslut som fattats på detta område kan man se en tydlig koppling mellan Natos interna system och det som nu anammas på EU- nivå. Ett exempel är att Solana lyckades få samtliga medlemsstater med sig på ett beslut om att inte över huvud taget offentlighetspröva papper som har med den militära politiken eller civil krishantering att göra. Detta är det förfarande som används inom Nato, men passar inte inom EU där man nu ska pröva om beslutet är ett fördragsbrott.
VEU, EU:s militära del, har nu kopplats till EU så att EU:s ministerråd kan besluta om militära aktioner. Detta beslutades på toppmötet i Helsingfors, och efter det har vi kunnat se en utveckling som vi i Miljöpartiet de gröna varnade om för länge sedan, nämligen en militarisering. Det finns nu bland annat beslut på en gemensam insatsstyrka som omfattar 60 000 personer, och planer på samarbete för att främja vapenexport utanför EU är långt framskridna. EU ska enligt besluten också kunna agera självständigt utanför EU:s gränser, detta även om det inte finns ett FN-mandat för en militär intervention.
Kommissionen, med kommissionsordföranden Romano Prodi i spetsen, är mycket tydlig med hur man vill ha den fortsatta utvecklingen av EU:s GUSP. Prodi vill se ett gemensamt försvar.
Under den pågående regeringskonferensen anser vi att Sverige skall driva att utrikes- och säkerhetspolitiken helt skall avföras från EU:s kompetensområden. Till dess sker måste Sveriges linje naturligtvis vara att aktivt arbeta för att göra EU:s internationella politik så solidarisk som möjligt. Likaså måste Sverige arbeta för att säkerhetssamarbetet inte definieras i enbart militära termer utan också i sociala, ekonomiska och ekologiska termer med en breddad och modernare definition av säkerhetspolitik.
Vi vill att Sverige aktivt och offensivt i EU:
- verkar för att utrikes- och säkerhetspolitiken helt avförs från EU:s kompetensområden,
- arbetar för att göra EU:s internationella politik så solidarisk som möjligt,
- arbetar för att säkerhetssamarbetet inte definieras i enbart militära termer utan också i sociala, ekonomiska och ekologiska termer.
Östutvidgningen
Av Europas länder är färre än hälften medlemmar i EU. En utvidgningsprocess österut är i full gång med förhandlingar med ett antal länder.
Allmänt ska sägas att man hittills i processen prioriterat helt fel. Mycket av engagemanget går primärt ut på att integrera ansökarländerna i den inre marknaden istället för att ta sin utgångspunkt i varje lands möjligheter att anpassa sig till aquis communautaire, det gemensamma regelverket. Tidigare var ansökarländerna uppdelade i olika delgrupper, en första förhandlingsgrupp som ansågs ligga närmare medlemskap än andra. Detta ändrade man på i och med mötet i Köln, och det kan bl a ses som en framgång för de gröna som hela tiden drivit att alla länder ska bedömas individuellt. Den nya hållningen är betydligt bättre än den tidigare då de länder som inte var med i första gruppen inte kände någon direkt anledning till att ändra sina system samtidigt som det nya systemet nu leder till en sund konkurrens mellan ansökarländerna. Definitivt har man inte satt en tid för när man kan tänkas vara klar för nya medlemsländer, men årtalet 2003 är det man nämner i sammanhanget.
I förhandlingarna mellan EU och ansökarländerna har man haft vissa problem. EU vill ha bättre nationella planer för hur man ska inkorporera regelverket. Ansökarländerna har å sin sida känt att de ligger i ett problematiskt underläge gentemot kommissionens förhandlare, då deras ekonomi är i sämre skick. Andra problem som kan tänkas komma fram är implementeringen av regelverket, då detta kommer att resultera i stora strukturomvandlingar inom ansökarländerna.
Den kanske största förändringen som kommer att ske gäller jordbruket och detta främst p g a två anledningar.
I många av ansökarländerna, speciellt i Polen, är en stor del av befolkningen ekonomiskt beroende av jordbruket, inte sällan i mindre jordbruk. Detta får implikationer på den förda politiken, då man ska anpassa sig till en fri inre marknad där man ska konkurrera med storbönder från resten av EU. Detta kommer att resultera i att kostnaderna för jordbrukspolitiken inom EU ökar ännu mer och det finns en risk att vi går ännu längre ifrån den avreglerade marknaden vi hade i Sverige innan medlemskapet. Agenda 2000, som skulle försöka lösa detta, är enligt de flesta bedömare inte tillräckligt radikal för att förhindra en sådan utveckling.
EU:s stödsystem är anpassat efter hur jordbruket ser ut i Västeuropa. Storskaligheten och betydligt färre antal anställda i jordbruket kommer att krocka med östjordbruket. I många avseenden är också EU:s jordbruk betydligt mer beroende av kemikalier.
Ett problem hittills i utvidgningsförhandlingarna är att de medel som avsatts i s k "pre-accession aid" framför allt syftat till genomförandet av den inre marknaden. Endast liten uppmärksamhet och lite pengar har gått till konsumentskydd, miljö och social policy. Totalt sett är summan endast 45 miljarder under perioden 2000-2006. I regelverket för utvidgningen sägs det att man inte ska ge pengar till projekt där summan understiger 5 miljoner euro, vilket har resulterat i att insatserna är storskaliga och svåra att genomföra på regional och lokal basis. Då stora delar av l´acquis communautaire består av direktiv så finns det en viss frihet för medlemsländerna att formulera lagarna i sin nationella lagstiftning. Problemet blir dock om man ska anpassa sig till EU där lagarna finns formulerade. Utan tillräckliga medel för implementeringsarbetet kommer man kanske att bli tvungen att ta de lösningar resten av EU valt.
Transitionsperioder är ett sätt att underlätta för ansökarländerna att ge tid för implementeringen. Tyvärr har strategin hittills varit att ge övergångsrespiter bara för områden som miljö och energi. Den inre marknadens övriga regler har man knappt velat ge några övergångstider alls. Detta anser vi gröna är en felaktig prioritering och visar allt för tydligt på obalansen mellan parterna i utvidgningsprocessen.
En viktig del av arbetet med utvidgningen är att den sker i demokratisk ordning där ansökarländernas befolkning ges möjlighet att bestämma huruvida de vill gå med eller ej. En fri och öppen folkomröstning är ett bra sätt, men självklart ska metoden bestämmas av ansökarlandet självt.
Vi vill att Sverige aktivt och offensivt i EU driver:
- att det är människorna i ansökarländerna som i en väl förankrad demokratisk process fäller avgörandet om ett eventuellt medlemskap i EU,
- att EU:s jordbrukspolitik måste reformeras på ett sätt som garanterar att östländernas jordbruk inte diskrimineras i något avseende.
Framtiden
Hur kommer den framtida utvecklingen inom EU att se ut? Naturligtvis finns många tänkbara scenarier. Att både fördjupa och utvidga samarbetet, både geografiskt och politiskt, torde dock bli en svår uppgift.
I Sverige har den nödvändiga debatten om EU:s framtid länge varit lågmäld och för det mesta icke-existerande. Ofta beror detta på att den före detta ja-sidan inte vill ha en debatt om det långsiktiga, utan snarare om direktiv och dagspolitik. Det var därför positivt när den tyske utrikesministern Joscha Fischer i ett tal om det federala Europa satte igång debatten. Fischer är för en framtida europeisk federal stat, något som vi motsätter oss, men det positiva är att alltfler idag tvingas ta den debatt vi i Miljöpartiet så länge efterfrågat.
Tyvärr har inte den svenska regeringen hörsammat debatten om framtidens EU, utan man har istället fortsatt att diskutera detaljfrågor om röstviktning i ministerrådet. Vi skulle vilja se att det svenska ordförandeskapet bland annat användes för att bredda debatten om det framtida EU och att många åsikter kan få föras fram om detta. Vi i Miljöpartiet de gröna har i denna motion och andra bidragit med vår syn på den federala utvecklingen av EU.
Stockholm den 2 oktober 2000
Yvonne Ruwaida (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Per Lager (mp)
Kia Andreasson (mp)
Lars Ångström (mp)