1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige skall påverka övriga medlemsländer i EU för att så
snabbt som möjligt bygga upp en handlingskraftig ordningsmakt och ett
fungerande rättsväsende i Kosovo.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige långsiktigt skall verka för att Kosovo skall bli
självständigt.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att verka för att Kosovo liksom övriga länder på Balkan
integreras i det europeiska samarbetet, EU.
Valet i Serbien
I Jugoslavien är situationen näst intill kaotisk. Slobodan
Milosevic och de andra makthavarna i hans regim kan inte
acceptera att de vid valet den 24 september besegrades av
oppositionen, trots att OSSE bland många andra konstaterat
att oppositionen under Kostunica fick en majoritet av
rösterna. Världen tycks hålla andan i avvaktan på Milosevics
nästa drag. Då Milosevic inte erkänner att oppositionen fått
mer än 50 procent anser han att det ska genomföras en andra
valomgång, vilket oppositionen motsätter sig.
Milosevic kommer förmodligen att hålla sig kvar vid makten så länge han
kan. Oavsett om han lyckas med detta ytterligare en tid kommer det
nuvarande politiska systemet att vittra sönder. Ingen kan garantera att det inte
kan bli en militärkupp. Med tanke på att militären varit en av den serbiska
nationalismens starkaste stöttepelare under hela förra seklet och fram till idag
kan man knappast förvänta sig att en sådan kupp i så fall skulle gå i liberal
riktning.
Europa och USA har med spänning väntat på valutgången. I avvaktan på
att något oförutsett positivt skulle hända är det många frågor som rör Balkan
som ofta skjutits upp. Att inte ta tag i de olösta frågorna är ett ytterligare
svek
mot de människor på Balkan som är offren vid det forna Jugoslaviens
sönderfall. Dessutom utgör situationen ett hot mot den europeiska säkerheten.
Kosovo
Det angelägnaste frågan är Kosovos aktuella situation. Det
är omöjligt att föreställa sig att kosovoalbanerna återigen
skulle gå in i en sådan situation att de på nytt blir kuvade och
trakasserade av serberna. Det vill säga i det förtryck som
pågått under de tio år som följde på Milosevics beryktade
högtidlighållande av 600-årsminnet av slaget på Trastfältet.
Lika otänkbart är det att den etniska resningen skall tillåtas
fullföljas i motsatt riktning.
I det längsta trodde kosovoalbanerna att Europa skulle sätta stopp för den
serbiska centralmaktens tyranni. Men Europa teg. Man tycktes inte ha lärt
något av händelserna i Bosnien. Med ödesbestämd logik föddes en albansk
beväpnad motståndsrörelse, UCK, som snabbt lärde sig serbernas taktik. När
morden på civila kosovoalbaner kunde räknas i tusental, när uppåt en miljon
kosovoalbaner drivits på flykt och deras hem förstörts, då först reagerade
världssamfundet. I realiteten var det USA som tog initiativet. Ryssland
bromsade och stödde som vanligt serberna. Västeuropa ställde upp på USA:s
sida. Kanske mest av rädsla för det flyktingproblem fördrivningen av den
kosovoalbanska befolkningen var och skulle kunna bli.
I dag håller UNMIK och KFOR ställningarna i ett Kosovo där
återuppbyggnaden gör goda framsteg. Men där råder ett politiskt vakuum och
fortfarande begås terrorhandlingar mellan folkgrupper, även inom den
kosovoalbanska majoriteten. Det är endast ytterlighetskrafterna som i längden
kommer att dra fördel av den situation som råder ifall den tillåts bestå.
Lösningen på detta problem ligger i att stärka de demokratiska krafterna,
att snabbast möjligt bygga upp ett civilsamhälle där alla medborgare oavsett
nationalitet och religion ges samma rättigheter i verkligheten och inte endast
på papperet. EU har i många fall inte infriat givna löften, framförallt inte när
det gäller löften om humanitärt bistånd och återuppbyggnad.
En av förutsättningarna för ett fungerande civilsamhälle är ett fungerande
rättssystem med domstolar och ordningsmakt. Antalet poliser som olika EU-
länder ställt till förfogande är långt under det som initialt avsågs och ännu
längre ifrån det som behövs.
Sverige bör således verka för, både genom egna insatser och genom att
påverka övriga medlemsländer i EU, att så snabbt som möjligt bygga upp en
handlingskraftig ordningsmakt. I den ordningsmakten bör förutom erfarna
poliser från olika EU-länder även ingå poliser från Kosovos olika
befolkningsgrupper. Avsikten bör vara att på sikt tunna ut och avsluta det
europeiska deltagandet i polisstyrkan när demokratin har fått ett verkligt
fotfäste. En förstärkning av polismakten och rättsväsendet bör kunna leda till
en betydlig minskning av KFOR-styrkan redan på kort sikt, och därmed av
totalkostnaderna för de medverkande länderna.
Givetvis bör uppbyggnaden av rättsväsendet ske jämsides med
uppbyggandet av en handlingskraftig ordningsmakt. Att serbiska
krigsförbrytare gång på gång kunnat fly ur KFOR:s förvar minskar den
albanska majoritetens samarbetsvilja. Liknande kan sägas om den
gränsdragning som i praktiken tillåtits i norra Kosovo med staden Mitrovica
som fäste för serbisk nationalism. Kosovoalbaner har långt efter KFOR:s
intåg i Kosovo fördrivits från den staden. Detta påminner om det som skett i
Bosnien och som fortfarande är ett öppet sår i Europa. Ett villkor för att
befolkningen inte tar lagen i sina egna händer är att krigsförbrytare och andra
förbrytare grips och ställs inför domstol så snabbt som möjligt.
Det näst mest angelägna problemet att ta itu med är Kosovos framtid. Att
skjuta den frågan framför sig undergräver befolkningens förtroende i
fredsprocessen och spelar nationalisterna på båda sidor i händerna. Den
rimligaste lösningen borde vara att landet blir självständigt. På sikt bör
Kosovo liksom övriga länder på Balkan integreras i det europeiska
samarbetet, EU.