1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att etablerandet av fungerande demokratier med respekt för de
mänskliga rättigheterna är grunden för en säkerhetsgemenskap.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en modern och verklighetsanpassad säkerhetspolitik.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en folkrätt inom säkerhetspolitiken som först och främst
främjar människors säkerhet.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om säkerhetspolitiska hot från omvärlden.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om internationellt säkerhetspolitiskt samarbete.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att stärka FN som organisation för att framgångsrikt kunna
arbeta med global krishantering.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Sveriges säkerhetspolitiska ansvar i närområdet.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inlemmande av Östersjöområdet i en alleuropeisk och
transatlantisk säkerhetsordning bör vara en hörnsten i svensk
säkerhetspolitik.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om stöd till de baltiska staternas uppbyggnad av totalförsvar och
andra säkerhetsfunktioner.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en alleuropeisk säkerhetsstruktur för 2000-talet.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att framtida hot mot säkerheten i Europa företrädesvis bör
lösas och hanteras gemensamt inom ett utvidgat EU.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Sveriges deltagande i EU:s gemensamma säkerhets- och
försvarspolitik och upprättandet av en effektiv krishanteringsförmåga.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör arbeta för att icke-spridningsavtalen följs upp.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör fortsätta utveckla teknisk kompetens för
övervakning av olika nedrustningsavtal.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett nära och öppet samarbete med Nato.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om utbildningsinsatser för att öka andra länders och regionala
organisationers fredsfrämjande kapaciteter.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om det konfliktförebyggande arbetet och preventiva åtgärder.
En modern säkerhetspolitik
för Sverige
En modern utrikespolitik, anpassad till globaliseringen och
ett ökat ömsesidigt beroende mellan länder och folk måste
vägledas av att människovärdet och mänskliga relationer sätts
i centrum. En säkerhetspolitik väl integrerad med andra
utrikespolitiska sakområden är ett viktigt element i en sådan
utrikespolitisk helhetssyn.
Säkerhetspolitikens mål och principer
För en stabil och hållbar fred krävs i första hand en
säkerhetspolitik som bygger på fredlig konfliktlösning,
rustningskontroll och nedrustning samt politiskt och
ekonomiskt samarbete. Etablerandet av fungerande
demokratier med respekt för mänskliga rättigheter är grunden
för att långsiktigt skapa en säkerhetspolitiskt trygg
gemenskap.
Det gemensamma målet för säkerhets- och försvarspolitiken är att bidra till
fred, frihet och säkerhet för alla människor i vårt samhälle och att solidariskt
bidra till en fredlig utveckling i vår omvärld. Det handlar om att både främja
och försvara människors okränkbara fri- och rättigheter. Såväl civila som
militära medel måste finnas till förfogande för detta.
Endast i nödläge och som en sista utväg är vapenmakt tillåtet. Fred kan
inte byggas utan aktiva och skapande ansträngningar. Människor i hela
världen är etiskt bundna genom ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, och
har ett gemensamt ansvar för varandra. Ingen har rätt, i en attityd av passiv
neutralitet, att överge människor som utsätts för kränkningar av sitt
människovärde.
En modern och verklighetsbaserad
säkerhetspolitik
När det gäller att främja fred och säkerhet i Sverige och i vår
omvärld, kan inte längre fokus vara på föråldrade
säkerhetsdoktriner. Avgörande är inte heller vilken
bokstavskombination (t ex Nato, EU, VEU, EARP) som
används i säkerhetspolitiken, utan organisationsformen är
enbart ett medel för ett högre mål. Säkerhetspolitiken måste
istället vara inriktad på hur vi bäst löser, eller bidrar till att
lösa, problemen, dvs att skydda människors säkerhet. Det
behövs med andra ord en modern och verklighetsanpassad
säkerhetspolitik som framför allt fokuserar på internationellt
samarbete och gemensamt ansvar.
Nya förutsättningar för
säkerhetspolitiken
Mänsklig säkerhet, nya konflikttyper
och säkerhetspolitiska hot
Med det kalla krigets slut upphörde tills vidare hotet om en
storskalig militär operation riktad mot vårt land. Men även
om öppna krig mellan länder blivit mindre vanliga kan de
inte uteslutas varken i Europa eller i andra delar av världen.
Konflikterna inom forna Jugoslavien återförde kriget till den
europeiska kontinenten.
Etniska, religiösa och ekonomiska motsättningar har i vår tid lett till
blodiga konflikter i en omfattning som vi tidigare inte ens kunde ana. Antalet
inomstatliga konflikter som har kommit upp till ytan har drastiskt ökat efter
det kalla krigets slut. Europeiska staters suveränitet har ställts mot krav på
mänskliga rättigheter och individers säkerhet. Förutsättningar för framtida
konflikter liknande dem i forna Jugoslavien finns i varierande grad på flera
olika håll i Europa och i omvärlden. Kraften och varaktigheten i dessa lokala
och regionala konflikter, där etniska, religiösa och kulturella föreställningar
utgör viktiga drivkrafter, får inte underskattas. Ytterst utgör de ett hot mot
de
fortsatta ansträngningarna att bygga en gemensam fred och säkerhet.
I dagens konflikter drabbas den civila befolkningen hårt. Då FN bildades
diskuterades främst hur mellanstatliga konflikter skulle undvikas, och med
principer om staters suveränitet gavs ansvaret till staten för skyddandet av
befolkningens rättigheter. Men med allt fler inomstatliga konflikter, och då
stater inte enbart misslyckas med att skydda sin befolkning utan ibland även
är den direkta förtryckaren, ökar allt mer behovet av att komplettera synen om
staters säkerhet med en medveten syn på människors säkerhet. Det behövs
enligt Kristdemokraterna en folkrättssyn inom det säkerhetspolitiska området
som först och främst främjar människors säkerhet i såväl mellanstatliga som
inomstatliga konflikter, och som skyddar civilbefolkningen från hot och
förtryck.
Utöver mer traditionella konflikter är dagens internationella kriminalitet ett
direkt hot mot den framtida säkerheten. Inslagen av terrorism är särskilt
oroväckande. Den tekniska utvecklingen gör samhället mer sårbart och gör
det möjligt för även relativt resurssvaga aktörer att få tillgång till kunskap
eller att skaffa vapen, som kan utgöra allvarliga hot och åstadkomma stor
skada för institutioner, samhällen och länder. Kanske tydligast framstår detta
inom informationstekniken (IT). Informationssystem kan alltifrån direkt
åverkan till illegalt utnyttjande av systemens information manipuleras för
brottsliga och direkt fientliga syften.
Fjärrstridsmedel kan komma att användas i allt större utsträckning. Ett
annat hot är att bristande kontrollsystem kan leda till ökad spridning av
massförstörelsevapen, där biologiska och kemiska stridsmedel är
förhållandevis billiga. Till de säkerhetshot och risker som måste kunna
hanteras i framtiden hör också katastrofer av skilda slag, t ex naturkatastrofer
och översvämningar.
Angrepp mot Sverige och medborgarna kan således genomföras på många
sätt. Så snart ett angrepp kommer utifrån måste alla sätt att möta det ingå i
säkerhetspolitiken. Det är då bl a fråga om självförsvar enligt artikel 51 i FN-
stadgan, men det kan även gälla att möta angrepp i form av terrorism,
internationell kriminalitet och angrepp av ekonomisk, psykologisk, nukleär,
biologisk, kemisk och informationsteknisk art.
Militära hot har tidigare främst legat till grund för den svenska
försvarsplaneringen. Invasionsförsvarsuppgiften har varit styrande för
uppbyggnaden av totalförsvaret. Med nya konflikttyper och andra
säkerhetspolitiska hot har förutsättningarna förändrats, och därför behövs en
ny säkerhetspolitik.
Hot från omvärlden
De säkerhetspolitiska hoten har för Sveriges del bedömts som
ringa. Det är en av anledningarna till den stora neddragningen
och omorganiseringen av försvarsmakten som nu genomförs.
Det har bedömts att Sverige har en vilopaus på cirka 10 år
från allvarliga hot utifrån.
De alltmer utvecklade globala kommunikationerna, det komplexa moderna
samhället och dess sårbarhet och tillkomsten av nya typer av vapen och andra
medel för påverkan gör det möjligt även för små grupper att få stor verkan av
sina insatser över stora områden och avstånd.
Pågående liksom potentiella konflikter på Balkan påverkar säkerheten för
hela Europa. Den militärpolitiska situationen i Ryssland är labil. Ryssland har
stora problem med sina grannar och lydstater. Som exempel kan nämnas
kriget i Tjetjenien och talibanernas framfart i Afghanistan.
Samtidigt som många centralasiatiska länder stött den antitalibanska
oppositionen i Afghanistan har de också medverkat till upprättandet av en
buffertzon i norra Afghanistan. Nu håller buffertzonen på att försvinna vilket
skapar stor oro också i Ryssland, som har soldater i Tadzjikistan. De bevakar
gränsen mot Afghanistan.
Men det finns fler intressenter i området. Pakistan, Indien och Kashmir
ligger i närheten. Kina, som också är en kärnvapenmakt, gränsar till området.
Två säkerhetspolitiska problemkomplex med anknytning till kärnvapen
dominerar för närvarande den interna östasiatiska utvecklingen, nämligen
relationerna mellan Nordkorea och Sydkorea med de komplementära
relationerna mellan Korea och övriga länder i området samt relationerna
mellan Kina och Taiwan. Båda dessa problemkomplex påverkas i sin tur av
en lång rad mer eller mindre komplexa bilaterala relationer mellan de
östasiatiska länderna och andra angränsande eller mer avlägsna länder.
Potentiellt finns ytterligare interna östasiatiska säkerhetspolitiska problem
samt ett antal problem mellan de östasiatiska länderna och angränsande
länder/länderområden.
Av avgörande betydelse för regionens framtid är att den säkerhetspolitiska
balansen inte rubbas på ett sätt som skapar ökad osäkerhet i relationerna
mellan regionens säkerhetspolitiska huvudaktörer Kina, Japan, Ryssland och
USA. För att en fortsatt utveckling av bl a handel, investeringar och
miljösamarbete skall ske är en stabil säkerhetspolitisk situation nödvändig.
Långsiktigt är osäkerheten betydande. Utvecklingen i Kina är i detta
sammanhang en huvudfaktor i regionens stabilitet.
Detta liksom andra oroshärdar i omvärlden kan få direkta
säkerhetspolitiska konsekvenser för Sverige. De kan även i sin förlängning
innebära deltagande med svenska styrkor i internationella fredsfrämjande
operationer.
Vidgat säkerhetsbegrepp, men med en
bortre gräns
Det har alltid funnits olika hot mot medborgarnas och vårt
samhälles säkerhet. Allt eftersom världen och samhället
förändras och tekniken utvecklas blir också innehållet i
säkerhetsbegreppet annorlunda. Säkerhetshoten sträcker sig
från den hårda kärnan av traditionella säkerhetspolitiska hot
till dem som följer av den globala utvecklingen och det
moderna samhällets sårbarhet. Den ökade sårbarheten kan
utnyttjas vid väpnade angrepp i försök att nå eftergifter,
underminera försvarsviljan och påskynda en motståndares
nederlag.
Det finns många hot som inte är av direkt säkerhetspolitisk natur och där
totalförsvarets resurser inte främst bör komma till användning. Hot mot
välfärden, rättssäkerheten, eller långsiktiga miljö- och ekonomiska hot kan
räknas hit. Andra samhällssektorer handskas bättre med hot som rör
socialpolitik, miljöpolitik, utvecklingssamarbete m m. Det vidgade
säkerhetsbegrepet har således en bortre gräns.
Gränsdragningen är däremot inte lätt att göra. Som exempel kan nämnas
den biotekniska forskningen som kan leda till betydande hot mot
mänskligheten. Globala miljöhot, spridning av sjukdomar (aids, malaria och
tuberkulos), överbefolkning, bristfällig vattenförsörjning och fattigdom
skapar ofta potentiella konflikthärdar. Även om dessa faktorer inte ingår i det
vidgade säkerhetsbegreppet, finns det behov av underrättelsetjänster som
även bevakar sådana områden eftersom de indirekt kan hota säkerheten och
leda till krav på deltagande i internationella fredsfrämjande insatser i
närområdet och i omvärlden.
Säkerhetspolitikens medel och
tidsförhållanden
Säkerhetspolitiken står på två ben vad gäller medlen,
nämligen det utrikespolitiska och det försvarspolitiska, eller
med andra ord diplomati och försvar. Utrikes- och
försvarspolitiken måste därför vara i samklang med varandra.
Inom utrikespolitiken är frågan om samverkande insatser betydelsefull.
Avsikten är att långsiktigt söka påverka förhållandena i omvärlden och
minska de säkerhetspolitiska riskerna. Det kan exempelvis ske genom ett
aktivt deltagande i konfliktförebyggande åtgärder och krishantering, genom
insatser för mänskliga rättigheter och internationell rättsordning samt genom
stärkande av demokratisk utveckling.
Inom försvarspolitiken handlar det om ett effektivt, och i dess vidaste
bemärkelse samordnat, totalförsvar, där det också ingår krishantering och
andra förebyggande åtgärder. Det måste finnas ett ändamålsenligt regelverk
som gör det möjligt att möta risker och hot. Likaså måste det finnas en
ledning och ansvarsfördelning vid samhällets samlade insatser för att
förebygga och hantera hela skalan av hot, risker och katastrofer.
En utveckling mot en mer hotande situation än den vi har idag kan gå fort.
I riskbedömningar måste därför ingå dels tidsförhållanden och dels
möjligheter att rätt tolka signaler för ökande risker. Sveriges egna
erfarenheter av sådana bedömningar och vår beredskap att i tid öka
försvarsförmågan har tidigare inte visat sig vara särskilt goda. Vare sig det
gällde att tyda signalerna under 1930-talet eller att snabbt kunna delta i
nutida
fredsbevarande operationer har Sverige haft tillfredsställande beredskap. Den
omdiskuterade anpassningsprincipen har i dessa sammanhang inte varit
tillräckligt relevant. Kristdemokraterna anser att det behövs en ökad
flexibilitet för hela totalförsvaret.
Tidsfaktorn är exempelvis beräknad utifrån det väpnade försvarets krav
och inte utifrån ett totalförsvarsperspektiv. Kraven på tidsfaktorn måste
analyseras och skärpas. Sverige måste öka sina kunskaper att tolka signaler
för ökade risker för att i tid kunna ingripa mot nya typer av hot.
Internationellt säkerhetspolitiskt
samarbete
Flera olika säkerhetsstrukturer har tillkommit inom Europa,
vilket även medför att förutsättningarna för den svenska
säkerhetspolitiken förändrats. Vi måste därför finna de bästa
lösningarna för att behålla fred och frihet och för att kunna
möta morgondagens utmaningar utan gårdagens låsningar.
Den nya situationen ger möjligheter att bygga upp en bättre
gemensam europeisk säkerhetsordning där grundläggande
säkerhetsbehov tillfredsställs utan att nya skiljelinjer skapas.
Den framtida säkerheten förutsätter ett i vidaste bemärkelse aktivt
agerande, som skall präglas av förutsägbarhet, dialog och öppenhet. Höga
krav på en tydlig svensk säkerhetspolitisk linje bör ställas så att inte
missförstånd om avsikterna uppkommer. Svensk säkerhetspolitik skall präglas
av samarbete, förutseende och helhetslösningar inom en internationell
säkerhetsgemenskap. FN bör reformeras och stärkas som organisation för att
framgångsrikt kunna arbeta med global krishantering. EU och OSSE bör som
regionala europeiska säkerhetsorganisationer reformeras och stärkas i sina
funktioner. Samverkan, dialog och insatsberedskap bör ingå i ett tydligt
koncept för fredssträvanden inom de gemensamma säkerhetsinstitutionerna.
Siktet skall ständigt vara inställt på att det är människor och mänskliga värden
som skall skyddas.
Frågan om neutralitet och alliansfrihet har diskuterats länge i vårt land.
Själva begreppet neutralitet kan ifrågasättas ur både moralisk och praktisk
synpunkt. Vi anser inte att man kan vara neutral i förhållande till kränkningar
och våld. Att vara neutral och passivt stå vid sidan om är dessutom även en
symbolhandling som ofta uppfattas som att ta ställning för endera parten.
Ordet allians har vi i Sverige vanligtvis förknippat med den begränsade
betydelsen av försvars- eller militärallians och exemplifierat alliansfrihet med
att vi står fria från Nato. Samtidigt är vi med i ett förbund (FN) och en union
(EU), med motiveringen att dessa är inga allianser, trots såväl moraliskt
värdemässiga som praktiska förpliktelser.
Det är nu dags att lämna föråldrade säkerhetsdoktriner. Sverige ingår idag i
EU, där ett europeiskt säkerhetspolitiskt samarbete växer fram. Vi kan inte stå
neutrala om våra grannländer anfalls och vi bör vara delaktiga i att lösa
säkerhetsproblem i såväl Europa och närområdet, som efter förmåga och
kapacitet även i övriga delar av världen. Sveriges medlemskap i EU,
samarbetet med Nato och observatörskap i VEU har ökat förutsättningarna för
en aktiv säkerhetspolitik. Vi har en historisk möjlighet att delta i skapandet
av
ett enat Europa präglat av integration, samarbete och gemensam säkerhet.
Den militära alliansfriheten kvarstår eftersom Sverige inte är medlem i
Nato. EU har inte en gemensam armé eller ett gemensamt försvar. Däremot
har Sverige militära förpliktelser inom den europeiska krishanteringen, vilket
gör att diskussionen om Sveriges framtida säkerhetspolitiska väg behöver
aktualiseras och fördjupas.
Med en modern och verklighetsanpassad säkerhetspolitik kan Sverige
samarbeta internationellt på ett konstruktivt sätt, dvs på det sätt som bäst
anses kunna lösa problemen. Vi bör skapa en handlingskraftig
säkerhetspolitik som fokuserar på en folkrättsutveckling vad gäller
människors säkerhet. Svenska militära insatser ska genomföras först efter
självständiga svenska beslut av riksdag och regering.
Samarbete och säkerhet i
Europa
Sedan det kalla krigets slut och Berlinmurens fall har också
det säkerhetspolitiska läget i
Europa förändrats radikalt. Till det ändrade politiska läget hör
utvidgningen av EU och Nato. Samarbete sker idag mellan de flesta
europeiska länder inom Partnerskap för fred (PFF), Organisationen för
säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), Västeuropeiska Unionen (VEU)
och Europarådet. Den demokratiska utvecklingen och respekten för
mänskliga rättigheter förbättras i Öst- och Centraleuropa medan situationen i
Vitryssland går i motsatt riktning och kan orsaka nya konflikter.
Ryssland är trots en viss positiv utveckling ändå en osäkerhetsfaktor i det
svenska närområdet, inte minst med tanke på att man i kärnvapenhänseende
är ett av Sovjetunionens arvtagarländer. I Barentsregionen finns dessutom
allvarliga miljöproblem med bl a svårigheter att hantera skrotningen av
atomdrivna fartyg. Som en följd av etniska motsättningar liksom ekonomiska
och ekologiska oroligheter kan det i framtiden uppstå konflikter på en rad
platser inom Europa. En tydlig fredlig utveckling på Balkan och i
Kaukasusregionen är ännu ej i sikte.
Sverige och ansvaret för närområdet
Av geografiska skäl är det naturligt att närområdet och
Östersjöregionen är de områden där Sverige kan bidra mest
och ta ett större ansvar för en fortsatt fredlig utveckling. Att
ytterligare förstärka samarbetet med de nordiska och baltiska
länderna, liksom att utveckla förtroendefulla relationer till
Ryssland är av största säkerhetspolitiska betydelse.
Närhetsprioriteringen står inte i konflikt med samarbetet för det övriga
Europas säkerhet eller med rollen som solidarisk fredsbevarare i andra
världsdelar. En global uppdelning av ansvaret för fredsbevarande insatser är
nödvändig bl a på grund av begränsade resurser. Det har även FN tydligt
deklarerat beträffande ansvarstagandet för global säkerhet.
Utvecklingen i närområdet spelar en central roll för den svenska
säkerhetspolitiken. Demokratiseringen och en ökad respekt för mänskliga
rättigheter förbättrar närområdets säkerhet och verkar konfliktförebyggande.
Stärkandet av det regionala samarbetet och att inlemma Östersjöområdet i en
alleuropeisk och transatlantisk säkerhetsordning bör därför vara en hörnsten i
Sveriges säkerhetspolitik. Här spelar EU och östutvidgningen en viktig roll,
liksom det säkerhetsskapande PFF-samarbetet, där bland annat Natos och
Förenta staternas engagemang bidrar till att stärka den fredliga utvecklingen
och säkerheten.
Att verka för att alla länder i Östersjöregionen skall kunna finna en
långsiktig säkerhetslösning måste därför vara en fråga av hög prioritet för
Sverige. Det är en fördel att de baltiska länderna enligt besluten vid Natos
toppmöte i Wahington i april 1999 beskrivs på samma sätt som övriga
ansökarländer till Nato. De baltiska ländernas integration i EU och Nato är ett
svenskt säkerhetspolitiskt intresse. Ett fördjupat stöd till dessa länders
uppbyggnad av totalförsvar och andra säkerhetsfunktioner har stor betydelse
för att stärka deras suveränitet och fortsatta integration i de euro-atlantiska
säkerhetsstrukturerna. Den ryska enklaven Kaliningrads speciella situation
måste särskilt beaktas.
Nordkalottens grundläggande kärnvapenstrategiska betydelse kvarstår,
även om kärnvapenavskräckningen inte står lika mycket i fokus som tidigare.
Samarbetet i Barentsregionen genom bl a mellanfolkliga regionala kontakter
är därför av stor vikt för säkerhet och samverkan. Detta samarbete inkluderar
miljöutveckling och ekonomisk utveckling.
I den svenska säkerhetspolitiken ingår att stödja den demokratiska
processen och respekten för de mänskliga rättigheterna i Ryssland samt
främja det internationella samarbetet. Det är viktigt för att undvika framtida
konflikter i regionen.
Ökat regionalt ansvarstagande och
krishantering
Efter Sovjetunionens fall söker ett flertal länder i vårt
närområde nya säkerhetspolitiska lösningar, men fortfarande
finns det ingen klar struktur för den nordiska och
alleuropeiska säkerheten. En sådan struktur behöver
säkerställas. Det är hög tid att europeiska ledare gemensamt
arbetar fram en alleuropeisk säkerhetsstruktur för 2000-talet.
Den världspolitiska utvecklingen med ett ökat regionalt ansvarstagande
innebär att Europa, både moraliskt och praktiskt, måste ta ett större ansvar för
sin egen säkerhet. De senaste årens lärdomar och erfarenheter av krigen på
Balkan är att Europas förmåga vad gäller förebyggande av konflikter och
effektiv krishantering måste förstärkas. Europa måste i större utsträckning
själv bättre kunna hantera europeiska konflikter och försöka lösgöra sig från
beroendet av amerikansk välvilja.
Det europeiska samarbetet är i grund och botten ett fredsprojekt. Det
säkerhetspolitiska samarbetet bör därför vara en naturlig del av
Europasamarbetet. Med den pågående östutvidgningen finns möjligheter att
upprätta ett enat och fredligt Europa. Sveriges medlemskap i EU utgör i sig en
säkerhetspolitisk fördel för vårt land. Strävan från olika länder i Öst- och
Centraleuropa att bli medlemmar har en generell stabiliserande och
säkerhetsfrämjande effekt. Denna strävan bör uppmuntras och stödjas.
Framtida hot mot säkerheten i Europa bör företrädesvis lösas och hanteras
gemensamt inom ett utvidgat EU. För den närmaste framtiden handlar därför
riskhanteringen i ett europeiskt perspektiv främst om hur fred och säkerhet
skall bevaras i Europa samt hur de europeiska säkerhetsstrukturerna skall
förbättras. Krishantering enligt Petersbergsdeklarationen innebär att över ett
brett spektrum bistå med humanitär och ekonomisk hjälp,
uppbyggnadsinsatser och direkta fredsframtvingande insatser. Det är
angeläget att Sverige medverkar aktivt i det arbetet.
EU bör inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
upprätta en effektiv krishanteringsförmåga, med såväl civila som militära
inslag. Gemesamma styrkor skall snabbt kunna sättas in vid konflikter inom
Europa och, efter beslut av FN:s säkerhetsråd eller utifrån folkrättsligt
godtagbara kriterier, även utanför Europa. För att detta skall kunna fungera
effektivt måste den säkerhetspolitiska samordningen inom EU förbättras,
såväl vad gäller den militära som den civila krishanteringsförmågan.
Europeiska rådets beslut i Helsingfors 1999 innebär att EU-länderna
gemensamt senast år 2003 skall kunna sända ut en styrka på 60 000 man inom
60 dygn för krishanteringsinsatser. Sverige bör vara med i den framväxande
gemensamma försvarspolitiken i EU, vilket innebär utveckling av och
deltagande i den europeiska krishanteringsförmågan.
Säkerhetsgemenskap - MR,
nedrustning och konfliktförebyggande
Sedan 1945 har glädjande nog allt fler stater i Europa
förändrat sina relationer från avskräckning till samarbete.
Idag är freden stabil mellan tidigare arvfiender som
exempelvis Tyskland-Frankrike. För att bygga en stabil fred
krävs samarbete och integration. Norden är ett bra exempel
på att det civila samarbetet mellan länder har skapat en
säkerhetsgemenskap. Krig mellan de nordiska länderna är
otänkbart.
En av de viktigaste faktorerna för en säkerhetsgemenskap är
rustningskontroll, som omfattar nedrustning och förtroendeskapande åtgärder.
Viktiga instrument i det arbetet är uppförandekoder inom bl a OSSE och
CFE-avtalet om rustningsbegränsningar av konventionella vapen samt förbud
mot biologiska och kemiska vapen och anti-personella landminor. Vad gäller
kärnvapen bör Sverige fortsätta att agera så att stormakterna, i bland annat
START-avtalens anda, reducerar antalet strategiska kärnvapen. Sverige bör
också arbeta för att icke-spridningsavtalen (NPT), som förbjuder
kärnvapenstater att överlåta kärnvapen och övriga stater att skaffa sådana,
följs upp. Sverige bör fortsätta utveckla teknisk kompetens för övervakning
av olika nedrustningsavtal och för att upptäcka och eliminera nukleära,
biologiska och kemiska hot (NBC-hot).
Frågan om mänskliga rättigheter och demokrati i de stater som tidigare
styrts av en politik och samhällssyn grundad på diktatur och underkastelse är
beroende av förutsättningar för en fri handel och en allmän
välfärdsutveckling. I de sammanhangen kan Sverige spela en tydlig och
framträdande regional roll i Europa. Vi måste även också i vårt eget land och
i övriga västeuropeiska länder ständigt försvara demokratin och den enskilda
människans värdighet och rättigheter. Den europeiska värdegemenskap som
Sverige genom medlemskapet i EU öppet har anslutit sig till leder också till
att Sverige av den nära omgivningen förväntas leva upp till sitt internationella
ansvar och solidariskt medverka till att främja säkerheten i Europa och vårt
närområde.
Inom den framtida alleuropeiska säkerhetsordningen fyller OSSE och
Europarådet viktiga funktioner som komplement och fristående organ till
övriga säkerhetspolitiska institutioner. Båda organisationerna är i princip
alleuropeiska i sin omfattning och därmed unika. OSSE har en god kompetens
att upptäcka potentiella konflikter och spelar en avgörande roll i olika
demokratiuppbyggnadsprocesser. Europarådet bevakar de mänskliga
rättigheterna och har därmed också en nyckelroll i det konfliktförebyggande
arbetet.
Den transatlantiska länken
Den transatlantiska länken är och förblir en avgörande del av
den alleuropeiska säkerhetsstrukturen och är därmed även
viktig för den svenska säkerhetspolitiken. Elva EU-länder är
medlemmar i Nato och ett flertal länder i Öst- och
Centraleuropa söker medlemskap. Samarbetet inom
Partnerskap för fred (PFF) är alleuropeiskt och viktigt för att
förbättra den fredsbevarande kapaciteten. För Sverige innebär
det att vi deltar i Nato-ledda SFOR i Bosnien och KFOR i
Kosovo, samt i ett alltmer intensivt PFF-samarbete.
Observatörskapet i det västeuropeiska försvarsmaterielsamarbetet
(WEAG) innebär möjligheter att påverka inriktningen av en framväxande
europeisk försvarsindustripolitik. Ett nära materielsamarbete möjliggör på sikt
full interoperabilitet (samverkansförmåga) vid internationella insatser.
Medlemskapet i Euro-Atlantiska Partnerskapsrådet (EAPR) är ett annat
exempel på ett viktigt samarbetsområde. Härav följer att den av Nato med
partnerländerna utvecklade standarden för samverkan utgör en viktig grund
för Sveriges militära förmåga. På sikt bör samverkansförmågan utvecklas så
att alla svenska insatsförband kan ingå i Nato-ledda krishanteringsinsatser.
Ett öppet och nära samarbete med Nato är och bör vara en naturlig del av
svensk säkerhetspolitik. Då Nato förändras och utvidgas kan det framöver
komma att omfatta stora delar av Öst- och Centraleuropa, och Sverige måste
därför ständigt vara berett att pröva sin relation med Nato. Sveriges framtida
säkerhet måste tryggas tillsammans med andra fria och demokratiska nationer
i Europa. Vi måste därför ha handlingsfrihet att i takt med förändringar i
omvärlden ta konsekvenserna av den djupa samverkan som vi har med de
fredsbevarande krafterna i Europa.
Global säkerhet
Det senaste årtiondet har den världspolitiska situationen
genomgått stora förändringar. Från en bipolär maktstruktur
går utvecklingen allt mer mot en multipolär världsbild med
olika regionala maktcentra. USA är den enda kvarvarande
supermakten. Men den varken vill eller kan vara den
säkerhetspolitiska garanten för alla människor och länder i
världen. Förenta nationerna (FN) har trots att organisationen
är tung och svårmanövrerad stora möjligheter att spela en
viktig roll i världspolitiken. Veton används nu mer sällan i
säkerhetsrådet, och befogenheterna har utvidgats även om
olika internationella aktioner i allt större omfattning sker
genom skilda regionala insatser. Med ökad ekonomisk handel
och en snabbt framåtskridande teknologisk utveckling förs
människor samman och blir allt mer beroende av varandra.
Detta innebär att de internationella säkerhetspolitiska
förutsättningarna har förändrats radikalt. Olika länder och
folk söker nya säkerhetspolitiska lösningar. Den enskilda
människan hamnar i världspolitikens centrum, då
nationsgränser i viss mån suddas ut.
Samtidigt med globaliseringen finns en tendens till ökad nationalism vilket
ger upphov till etniska motsättningar. Det säkerhetspolitiska läget utanför
Europa är långtifrån stabilt och som exempel kan nämnas olika oroshärdar i
Afrika, Öst- och Sydostasien och Mellanöstern. Utvecklingen i de regionerna,
liksom i andra potentiella oroshärdar i omvärlden, kan få direkta
säkerhetspolitiska konsekvenser för Sverige och föranleda svenskt deltagande
med styrkor i internationella fredsfrämjande operationer.
Sverige i den globala
säkerhetspolitiken
En central del i den svenska säkerhetspolitiken är
medlemskapet i Förenta nationerna (FN), där vi tillsammans
med de andra medlemsstaterna har ett direkt ansvar för
internationell fred och säkerhet. Vi har en god erfarenhet av
att deltaga i traditionella fredsbevarande operationer och är
på ett aktivt sätt med i uppbyggnaden av nya typer av
fredsfrämjande insatser. Sverige bör även fortsättningsvis
efter förmåga och kapacitet deltaga i det globala
säkerhetsarbetet, i såväl olika operationer i omvärlden utifrån
mandat från FN:s säkerhetsråd eller andra folkrättsligt
godtagbara kriterier, som genom utbildningsinsatser för att
öka andra länders och regionala organisationers
fredsfrämjande kapacitet - inte minst i Afrika. I framtidens
fredsfrämjande insatser är det viktigt att kunna verka både i
diplomatiska förhandlingar och i direkta väpnade situationer,
samt att kunna samverka effektivt med olika civila
organisationer i den totala fredsuppbyggande verksamheten.
Konfliktförebyggande och preventiva
åtgärder
En förutseende politik bör främst inriktas mot att med
fredliga medel förebygga kriser och konflikter. Kriser måste
mötas med politikens alla preventiva möjligheter.
Säkerhetspolitiken bildar här tillsammans med utrikes- och
försvarspolitiken, liksom närings-, miljö- och
biståndspolitiken en helhet. Synsättet låter sig lätt vidgas
utanför våra nationella ramar och öppnar för en vidare
internationell samverkan inom FN och inom regionala
organisationer som t ex EU, OSSE och Europarådet.
Möjligheterna att upprätta en europeisk fredskår bör prövas.
Den bör ha till uppgift att bidra till fredlig lösning på
konflikter, hindra att nya konflikter bryter ut samt stå till
tjänst med nödvändiga förtroendeskapande åtgärder.
Den bästa förutsättningen för att undvika väpnade konflikter är att främja
respekten för de mänskliga rättigheterna och att säkra en demokratisk
samhällstradition. Dessa grundvärderingar måste återupprättas och ständigt
försvaras, i såväl etablerade som nybildade demokratier. Samtidigt måste det
skapas bättre mekanismer för att upptäcka potentiella konflikter. Det måste
även finnas institutioner samt bildas en politisk kultur med ökad politisk
vilja,
såväl nationellt som internationellt, för förebyggande insatser.
Människans säkerhet - en folkrätt i
förändring
Den internationella politiska agendan måste nu på allvar
fokusera på den enskilda människan och människovärdet.
Detta innebär att den enskilda människan ställs i centrum
även i säkerhetspolitiken. De förändrade konflikttyperna och
den tilltagande globaliseringen förstärker bilden av att
enskilda människor står i världspolitikens centrum. Detta
synsätt innebär en förskjutning av folkrätten från enbart
staters säkerhet till att även omfatta människors säkerhet. Den
förskjutningen i synen på folkrätten måste också få
konsekvenser för den svenska säkerhetspolitiken.
Säkerhet mellan stater är en nödvändig förutsättning för människors
säkerhet. Men med ett ökat antal inomstatliga konflikter och allt fler civila
offer, är den nationella säkerheten inte tillräcklig för att garantera enskilda
människors säkerhet. Att upprätthålla människors säkerhet, undvika hot och
minimera risker handlar främst om preventiva insatser genom såväl bistånd
som kortsiktiga utrikespolitiska åtgärder. Då förebyggande insatser har
misslyckats kan det bli nödvändigt att genomföra multinationella civila och
militära operationer.