1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att en ny svensk säkerhetspolitisk doktrin bör utgå från att
Sverige aktivt skall bidra till att skapa en alleuropeisk fredsordning.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige i likhet med de tre baltiska staterna bör söka
medlemskap i Nato.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om det nya Nato.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförts om att Sverige redan i dag är en aktiv aktör i det nya Nato.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om svenskt deltagande i formandet av en europeisk
krishanteringsförmåga för såväl civil som militär krishantering.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att en europeisk krishanteringsförmåga måste skapas i fullt
samarbete med USA, där EU och Nato har sina respektive och
kompletterande roller att fylla.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige skall ge de baltiska staterna fullt stöd i deras
ansökan om medlemskap i Nato.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att alla europeiska forum måste stå öppna för ett demokratiskt
Ryssland på samma villkor som för alla andra europeiska stater.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ökade satsningar på internationella fredsbevarande och
fredsfrämjande insatser.
Förändrad omvärld - nya
förutsättningar
Förutsättningarna för Sveriges säkerhetspolitik har påtagligt
förändrats sedan 1989 då Berlinmuren föll. Årtionden med
supermaktsblock och konfrontation har det senaste decenniet
ersatts av en allt tätare väv av samarbete mellan fria och
alltmer demokratiska stater i Europa. EU, Nato, OSSE och
Europarådet samlar idag Europas stater i byggandet av fred
och säkerhet, frihet och demokrati i hela Europa. Genom att
dessa organisationer har olika uppgifter, arbetssätt och olika
kriterier för medlemskap kan stater utifrån sina respektive
nationella och historiska förutsättningar därigenom maximera
sitt bidrag och sin medverkan i det europeiska
säkerhetsbygget.
Tio år efter det att järnridån gick upp har dock den första euforin avtagit.
Tio år av staters upplösning och ofattbara mänskliga grymheter på Balkan och
i norra Kaukasus har visat att Europa alltjämt behöver trovärdiga strukturer,
som kan stå upp emot dem som hotar frihet, demokrati och mänskliga
rättigheter. Konflikten i Kosovo 1998-1999 visade slutgiltigt att denna
säkerhetsstruktur också behöver stå på militära ben.
I Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE) ingår alla
stater i Europa, norra Kaukasus och Centralasien med undantag av
Jugoslavien.
I Europarådet ingår alla europeiska stater som uppfyller dess kriterier
rörande demokratisk utveckling och respekt för mänskliga fri- och rättigheter.
I Nato ingår förutom USA, Kanada och 14 europeiska stater och sedan
våren 1999 även de forna Warszawapaktsmedlemmarna Polen, Tjeckien och
Ungern. Ett antal länder - bland dem de tre baltiska staterna - har sökt
medlemskap i Nato. Genom Partnerskap för fred (PFF) har Nato ett
organiserat samarbete med praktiskt taget alla medlemmar av OSSE.
I EU ingår i dag 15 västeuropeiska stater. Medlemskapsförhandlingar har
inletts med 12 av de 13 kandidatländerna, däribland Estland, Lettland och
Litauen. EU har därutöver samarbetsformer med de flesta övriga europeiska
stater.
Nya säkerhetspolitiska förutsättningar ställer Sverige inför nya vägval.
Folkpartiet anser att den svenska säkerhetspolitiska doktrinen att "Sveriges
militära alliansfrihet, syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i
händelse av krig i vårt närområde", har spelat ut sin roll. Med vårt
medlemskap i EU lämnade vi uttryckligen den traditionella
neutralitetspolitiken bakom oss. Som medlem i EU kan Sverige aldrig stå
neutralt inför en extern aggression mot en annan medlem i EU. Som medlem
av de fria demokratiska staternas gemenskap anser vi att Sverige inte heller
skulle kunna stå neutralt vid en extern aggression mot någon av våra tre
baltiska systernationer. En sådan aggression skulle innebära en åtminstone
indirekt men av alla händelser mycket kraftig inskränkning i Sveriges
säkerhetspolitiska förutsättningar.
Trots att den militära alliansfriheten idag bara är ett faktiskt uttryck för att
Sverige inte är med i någon bindande försvarsallians, ser sig regeringen
fortsättningsvis tvungen att förklara varför olika svenska internationella
bidrag till att förverkliga en alleuropeisk fredsordning inte står i strid med
alliansfriheten. Detta medför onödiga låsningar och bidrar felaktigt till att ge
intryck av att alliansfrihet fortfarande skulle vara ett övergripande mål i sig
för svensk säkerhetspolitik.
Vår framtida säkerhet skapar vi tillsammans med andra fria och
demokratiska stater. Det är en följd av att vi tillsammans slår vakt om
grundläggande gemensamma värden. Det förutsätter ett aktivt svenskt
deltagande i alla fora som erbjuds såväl i byggande av den framtida
europeiska säkerhetsstrukturen som i kris- och konflikthantering.
De europeiska demokratiernas säkerhet har under årtionden garanterats av
Nato. Detta samarbete mellan USA och Europa är viktigt också i framtiden.
En ny svensk säkerhetspolitisk doktrin bör utgå från att Sverige aktivt ska
bidra till att skapa en alleuropeisk fredsordning. Sverige ska därför, i likhet
med de tre baltiska staterna, omgående söka medlemskap i Nato. I vårt eget
närområde skulle det vara av stor betydelse om Sverige, de tre baltiska
staterna och Finland - vilket självfallet förutsätter att det finska folket så
önskar - blev medlemmar av Nato i nästa utvidgningsomgång.
Det nya Nato
Nato har under sina femtio år byggt upp ett stort
förtroendekapital. Vi vet alla att förtroende - tillit - är en
nyckelfaktor i allt säkerhetsbyggande. Fyrtio år av enighet,
från 1949 till 1989 - då inte ett enda skott avlossades i strid -
har resulterat i tio år av segrar. Nato segrade i det kalla kriget.
Under 90-talet var Natos ingripande avgörande för att få slut
på kriget i Bosnien och det serbiska förtrycket i Kosovo.
Natos roll på Balkan
Sedan FN i juli 1995 demonstrerat sin oförmåga att skydda
människorna i Srebrenica, en av de av FN förklarade
"fredade zonerna" i Bosnien, fick Natoflyg en avgörande roll
när den bosnien-serbiska krigföringen till slut stoppades. Den
Natoledda Iforstyrkan i Bosnien (sedermera omdöpt till
SFOR) gav Nato en helt ny uppgift i europeisk krishantering
efter det kalla kriget. Det stod nu klart för de flesta att Nato
hade en ny men oumbärlig roll i det europeiska
säkerhetsbygget. Det nya Nato var inte längre enbart en
defensiv försvarsallians för de egna medlemmarna. Det nya
Nato fick sina framtida uppgifter och förutsättningar för nya
medlemmar fastlagda vid Natomötet i Berlin i juni 1996. Där
klarades också ut att en särskild europeisk identitet inom
Natos ram skulle skapas.
Luftkampanjen mot Jugoslavien under knappt 80 dagar från slutet av mars
till början av juni 1999 blev ett första test på allvar av det nya Natos såväl
militära som politiska förmåga. Ett test som Nato kanske aldrig på riktigt
förutsett, men som man drogs in i genom såväl Milosevics som den
kosovoalbanska UCK-gerillans agerande. Trots en rad brister och politiska
låsningar som t ex det tidiga uteslutandet av att kunna sätta in marktrupp
utföll testet i militärt avseende lyckat. Milosevic tvingades på knä utan att
Nato tvingats registrera annat än smärre materiella förluster.
Trots den lyckade militära kampanjen får man nog ändå anse det politiska
testet på Natos interna sammanhållning som den mest betydelsefulla
framgången för Nato. 19 stater med mycket skilda engagemang i
utvecklingen på Balkan, med olika egna agendor t ex när det gäller
relationerna till Ryssland och med mycket olika historiskt och inrikespolitiskt
betingade hemmaopinioner, lyckades trots påtagliga påfrestningar stå enade
till dess att kampanjen var slutförd. Trots att det aldrig handlade om något
existentiellt hot mot vare sig Nato eller någon Natomedlem.
Även om Nato med insatsen för Kosovo demonstrerat sin avgörande roll
och betydelse för det europeiska säkerhetssystemet ledde insatsen till att en
rad frågeställningar rests eller fått förnyad aktualitet inom Nato. I
fortsättningen vill Nato undvika att dras in i liknande sammanhang utan att ha
bättre kontroll på utvecklingen dithän. I det sammanhanget har riskerna med
nya medlemmar, som kan komma att dra in Nato i Artikel 5-förpliktelser, på
nytt kommit i fokus. Tillsammans med önskan att inte bidra till ytterligare
påfrestningar i relationerna till Ryssland, utöver de mycket allvarliga som
Kosovoinsatsen medfört, bidrar det med stor sannolikhet till att ytterligare dra
ned på farten i utvidgningsprocessen. Inte minst när det gäller länder som de
tre baltiska.
Utvärderingen av Kosovokampanjen har inom Nato och dess
medlemsstater lett till att man nu ser ett antal områden inom de militära
sektorerna som behöver förnyade ansträngningar. I alltfler europeiska
Natostater gör man nu bedömningen att ytterligare ekonomiska satsningar
måste göras på kvalitativ förnyelse inom en rad områden, där Europa halkat
långt efter den amerikanska förmågan. Vi kommer knappast att få se några
Natostater som påtagligt minskar sina försvarsansträngningar de närmaste
åren.
Nya medlemmar
Efter ett år av förhandlingar inbjöds Polen, Tjeckien och
Ungern vid Natos toppmöte i Madrid sommaren 1997 att
förhandla om medlemskap. Vid Natos 50-årsjubileum i
Washington i april 1999 hade 16 medlemmar utökats till 19. I
Washington antogs ett nytt strategiskt koncept. Därigenom
har krishantering blivit en av huvuduppgifterna för det nya
Nato. Huvuduppgifterna är således inte längre helt knutna till
Artikel 5.
Vidare antogs i Washington en aktionsplan för hur nya medlemmar ska
kunna anslutas till Nato. Samtliga ansökarländer, däribland de tre baltiska
staterna, nämndes uttryckligen som tänkbara nya medlemmar.
Förutom de baltiska staterna står nu nio länder i kö för medlemskap. PFP-
samarbetet omfattar ett tjugofemtal länder. Medelhavsdialogen med länder i
Nordafrika omfattar sex länder. Det euro-atlantiska partnerskapsrådet har 43
medlemmar, inklusive Ryssland. Allt detta visar att Nato är den i särklass
viktigaste organisationen för fred och säkerhet i Europa.
Nato har på 1990-talet utvecklats till att fullt ut fylla rollen som det
militära benet i den alleuropeiska säkerhetsstruktur som många efterlyste efter
den europeiska kommunismens fall. Det nya strategiska koncept som antogs
vid jubileumstoppmötet i Washington förra året fullbordar utvecklingen mot
ett nytt Nato.
I detta nya Nato är Sverige redan djupt engagerat, med anpassning av det
svenska försvaret för att gemensamma operationer, med mängder av
gemensamma PFP-övningar, med svenska officerare i Natohögkvarteret, en
svensk ambassad inne på området och - sist, men naturligtvis viktigast -
svensk trupp under Natobefäl i militära operationer. Att inte ha en sådan
position att vi också kan utöva maximal påverkan på den organisation vi är så
oerhört beroende av för vår egen säkerhet är enligt Folkpartiets uppfattning
inte rimligt.
Europeisk krishantering
EU bildades för att bryta en tusenårig tradition av krig. Fred i
Europa förblir det allra djupaste syftet. Samarbetet i unionen
måste vara så tätt att krig mot en annan unionsmedlem inte
bara framstår som absurt utan också praktiskt ogenomförbart.
Ju fler länder som kommer med i unionen, desto större blir
det område där interna krig inte kan förekomma.
Men EU:s roll som främjare av fred måste få konsekvenser också utanför
unionens territorium. Det är t ex djupt olyckligt om europeiska länder genom
historiska eller andra bindningar hamnar på olika sidor i konflikter i andra
delar av världen. Helt oacceptabelt är att olika EU-länder exporterar vapen till
båda sidor i pågående krig.
Framtidens säkerhetspolitik måste i mycket högre grad än gårdagens bygga
på icke-militära metoder. Vi ser t ex EU:s utvidgning österut som den
viktigaste förbättring av Sveriges långsiktiga säkerhet som kan tänkas.
Genom Amsterdamfördraget fick EU ökade befogenheter inom utrikes-
och säkerhetspolitiken. EU fick här möjligheter att utföra humanitära insatser,
fredsbevarande samt fredsskapande uppgifter. Dessa uppgifter specificerades
vid toppmötet i Helsingfors i december 1999. Där beslöts att EU senast år
2003 ska införa en militär kapacitet för att kunna genomföra krishantering
och fredsbevarande uppgifter. En styrka på 60 000 man ska kunna vara redo
att sättas in för dessa uppdrag. EU ska också ha en ständig politisk
säkerhetskommitté och införa en samordningsmekanism för civil
krishantering.
Efter EU:s misslyckande på Balkan framstår det som oerhört angeläget att
EU har förmåga att kunna agera i sitt eget närområde och i tid kunna
tillhandahålla personal och resurser för konflikthantering och fredsbevarande.
VEU:s institutionella och operativa strukturer bör fullt ut integreras i den
gemensamma säkerhetspolitiken.
Regeringen säger sig vara beredd att bidra till arbetet med att utforma en
europeisk krishanteringsförmåga, vilket vi givetvis välkomnar. Men
fortfarande är det oklart hur regeringen ställer sig till den militära kapacitet
som EU är på väg att bygga upp och då i nära samarbete med Nato. Det blir
mer och mer uppenbart att EU:s gemensamma säkerhetspolitik inte bara
kommer att handla om den civila krishantering som regeringen talar om.
Alltfler inser vikten av att Europa kan agera också med militära medel vid
krishantering i Europa, där inte nödvändigtvis USA ser sig tvunget att spela
en ledande roll. Trots detta ser svensk socialdemokrati och den svenska
regeringen som sin huvuduppgift att förklara vad europeisk krishantering inte
är och varför den därför inte står i strid med svensk alliansfrihet. Svensk
socialdemokrati förmår inte sluta att titta i backspegeln, när Europas framtid
formas.
Fred och säkerhet i Europa är odelbart. Sverige måste på alla sätt
medverka i ansträngningarna att bygga upp en krishanteringsförmåga också
med militära medel. Sverige måste sluta agera ständig bromskloss med ett
ängsligt sneglande i backspegeln på en förlegad alliansfrihet. Hänsyn till
alliansfrihetens hanterande på hemmaplan får inte heller göra att Sverige ser
en utpräglad europeisk lösning som mindre svår att acceptera för att den inte
på samma sätt kolliderar med oron för alltför nära relationer till USA och
Nato.
Den transatlantiska länken är hörnpelaren i den europeiska
säkerhetsordning vi nu bygger. En europeisk krishanteringsförmåga måste
därför skapas i fullt samarbete och förtroende med USA. EU och Nato har
båda sina respektive och kompletterande roller att fylla i det europeiska
säkerhetsbygget. EU ska inte ta över uppgifter som Nato har bättre möjlighet
till och är bättre lämpat att sköta.
EU:s säkerhetspolitik måste utvecklas så att även de alliansfria länderna
kan delta. Beslut bör tas med kvalificerad majoritet men möjligheten till
konstruktivt veto, dvs att ett land kan välja att stå utanför men inte hindra de
andra att gå vidare, bör kvarstå.
Vårt säkerhetspolitiska
närområde
Baltikum
Förutsättningarna för svensk säkerhetspolitik har förändrats i
grunden med det kalla krigets slut. Upplösningen av
Sovjetunionen och alldeles särskilt Estlands, Lettlands och
Litauens återkomst som fria och demokratiska stater vid
Östersjöns sydöstra kust har skapat ett säkerhetspolitiskt läge
i vårt närområde som saknar historiskt gynnsamt motstycke.
Det är därför en huvuduppgift för svensk utrikes- och säkerhetspolitik att
göra allt för att medverka till att de tre baltiska staterna integreras så
fullständigt som möjligt i de framväxande europeiska samarbetsstrukturerna.
Ökad säkerhet för Estland, Lettland och Litauen betyder ökad säkerhet för
Sverige.
Estland, Lettland och Litauen har alla tre sökt medlemskap i både EU och
Nato. Ingenting kan så aktivt bidra till ekonomisk och social utveckling och
stabilitet i de tre baltiska staterna som ett snabbt medlemskap i den europeiska
unionen. Ingenting kan så aktivt bidra till säkerhetspolitisk förutsägbarhet och
stabilitet för de tre baltiska staterna som ett snabbt medlemskap i Nato. Att
underlätta och skapa opinion för medlemskap i EU och Nato för Estland,
Lettland och Litauen är därför ett starkt svenskt säkerhetspolitiskt intresse.
Den svenska regeringen för ett omoraliskt dubbelspel, när den å ena sidan
öppet hävdar USA:s och Natos ansvar för fred och säkerhet också i
Östersjöområdet och å andra sidan passar inför de baltiska staternas önskan
om Natomedlemskap under hänvisning till att Sverige inte kan ha någon
uppfattning, då vi själva inte är med i Nato.
Ryssland
Utvecklingen i Ryssland är traditionellt av mycket stor
betydelse för Sveriges säkerhet. Med det kalla krigets slut,
Sovjetunionens upplösning, de tre baltiska staternas frigörelse
och Rysslands om än trevande inträde i samarbetet mellan
fria och demokratiska stater i Europa, har förutsättningar
skapats för fredligt och förtroendefullt samarbete mellan
Ryssland och alla dess grannar i Europa. Det är därför av stor
betydelse att alla europeiska fora står öppna för ett
demokratiskt Ryssland på samma villkor som för alla andra
europeiska stater. Inte heller utvidgningen av EU eller Nato
får i förväg begränsas i tid eller rum för någon del av Europa.
Det finns emellertid anledning att varna för att riskerna för en fortsatt
upplösning av den ryska statsmakten är betydande. Kosovokriget
demonstrerade Rysslands internationella svaghet på ett kanske alltför tydligt
sätt.
Moskva spelade ett högt spel i krisens inledning och lyckades bara genom att
byta strategi i krisens slutskede och genom ett mer konstruktivt agerande, och
därmed påskynda Milosevics reträtt, skaffa sig utrymme för fortsatt samarbete
med det demokratiska Europa och USA.
Bilden av Ryssland som ett svagt och splittrat land har efter valet av
Vladimir Putin till ny rysk president något förändrats. I motsats till sin
föregångare har Putin visat mer handlingskraft när det gäller att ta itu med de
interna problem som landet brottas med, fast den politiska, ekonomiska och
sociala situationen på intet sätt kan sägas vara stabil. Putins uttalade
positiva
inställning till mera samarbete med EU och USA är också en faktor som
påverkat Rysslandsbilden till det bättre.
Samtidigt är situationen i Ryssland mycket svårbedömd. Det är för tidigt
att göra någon bedömning av Putins egentliga ambitioner och avsikter så vitt
avser Rysslands fortsatta demokratiska och ekonomiska utveckling samt när
det gäller relationerna till omvärlden. Fortfarande saknas verkligt fungerande
demokratiska institutioner i Ryssland. Rysslands svaga ekonomiska situation
riskerar att leda till att landet tvingas söka inkomstkällor genom t ex
försäljning av försvarsmateriel till odemokratiska och opålitliga länder. Redan
idag exporterar Ryssland vapen till diktaturstaten Kina, vilket enligt vår
uppfattning är ett klart destabiliserande bidrag till den i vissa avseenden
explosiva säkerhetspolitiska miljön i Ostasien. Rysslands agerande gentemot
Tjetjenien är ett annat exempel på Rysslands oberäkneliga agerande. Den
urskillningslösa ryska militära kampanjen mot Tjetjenien, där Putin är och har
varit starkt pådrivande, kräver kraftfulla fördömanden från Sveriges och de
internationella samfundens sida.
Ryssland utgör i dag inget militärt hot mot något annat självständigt land i
Europa. Men den interna utvecklingen i Ryssland inger fortfarande betydande
oro. Den utgör främst ett betydande hot mot invånarna i Ryssland. Ett
demokratiskt Ryssland utgör knappast något militärt hot mot vare sig Estland,
Lettland eller Litauen. I ett Ryssland där ledningen i Moskva inte längre
förmår utöva någon ledning, finns däremot betydande risker - främst för
Ryssland men också för dess grannar, i till exempel Baltikum.
De närmaste fem till tio åren kan därför komma att bli avgörande för de
baltiska staternas framtid. En lokal rysk krigsherre i Baltikums grannskap,
som överväger en militär utpressning mot någon av de baltiska staterna, kan
räkna med en mycket mer förutsägbar reaktion från omvärlden om dessa är
fullvärdiga medlemmar av EU och särskilt Nato än tvärtom. Denna ökade
förutsägbarhet är det främsta skälet till varför säkerheten skulle öka för de
baltiska staterna vid ett medlemskap i Nato. Omvänt skulle det förstärka
intrycket av att de baltiska staterna befinner sig i ett gråzonsområde, om av
Östersjöns strandstater de ensamma, tillsammans med Ryssland, lämnades
utanför Natomedlemskap.
Sveriges deltagande i
internationella insatser
Sverige har en lång tradition av deltagande i fredsbevarande
militära insatser i FN:s regi. Det har givit det svenska
försvaret värdefulla erfarenheter att under 90-talet bidra med
i de fredsbevarande och fredsskapande insatserna i Kroatien,
Makedonien, Bosnien och nu senast i Kosovo. Dessa insatser
i europeiska konflikthärdar är mer påtagligt också ett sätt att
medverka i att skapa förutsättningar också för vår egen
säkerhet i Europa. De illustrerar att Sveriges fred och
säkerhet främjas genom ett aktivt deltagande i internationella
insatser särskilt i Europa och dess närområde. Internationella
insatser är en integrerad del av det svenska försvarets
huvuduppgifter.
Under Unprofor-insatsen och därefter den Natoledda Iforinsatsen i
Bosnien hade Sverige tillsammans med mindre kontingenter i Kroatien och
Makedonien en betydligt större numerär närvaro i det forna Jugoslavien än vi
därefter haft inom ramen för SFOR i Bosnien. Av rena budgetskäl har den
socialdemokratiska regeringen kraftigt minskat den svenska internationella
närvaron. Det har helt saknats grund för detta - de lokala behoven har inte
minskat. Särskilt påtagligt framstod denna socialdemokratiska
budgetrestriktion, när den svenska KFOR-insatsen krävde att den svenska
SFOR-kontingenten togs hem i förtid. Våra nordiska grannländer har relativt
sin befolkning alla en högre förmåga till internationella insatser än vad
Sverige tycks ha.
Turerna kring SFOR och KFOR blev särskilt oacceptabla när insatsen i
Kosovo tog över ett halvår att få på plats. Den politiska förlamningen i
Regeringskansliet har givetvis en stor andel i detta, men det kan inte uteslutas
att det också är uttryck för en oacceptabel oförmåga hos Försvarsmakten att i
tid planera och förbereda insatser som den i Kosovo. Det är särskilt allvarligt
då denna insats kunnat förutses sedan sommaren 1998. Hur ska det då bli vid
ett behov av en insats som uppstår under mycket kortare tidsrymd?
Det svenska försvaret måste redan i omedelbar närtid ges förutsättningar
för internationella insatser av en storleksordning 2 till 3 gånger den
nuvarande. Efter valen i Jugoslavien är utvecklingen på Balkan mycket
osäker. Sverige måste vara berett på att omedelbart kunna utföra
fredsbevarande och fredsfrämjande insatser om nya konflikter blossar upp.
Utrymme för detta saknas dock helt i den nu föreslagna budgetpropositionen.
I Folkpartiets försvarsmotion föreslås att ytterligare 500 miljoner kronor
tillförs anslaget 6:2 Fredsfrämjande truppinsatser genom en omfördelning
från anslaget 6:1 Förbandsverksamhet och beredskap m.m.