Motion till riksdagen
2000/01:U412
av Lennmarker, Göran (m)

Sverige och säkerheten i Europa


Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige inte kan stå likgiltigt om ett medlemsland i EU
eller ett grannland utsätts för hot eller angrepp.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av att Sverige stöder de baltiska ländernas strävan att
bli Natomedlemmar.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige inte i framtiden hamnar i en situation där vi är det
enda av de nordisk-baltiska länderna som valt att stå utanför Nato.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om hur det faktum att Sverige inte är Natomedlem påverkar våra
möjligheter till inflytande över formaliserandet av relationerna mellan
EU och Nato.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om de säkerhetspolitiska konsekvenserna för Sverige av de
amerikanska planerna på att bygga ett nationellt missilförsvar som kan
komma att utsträckas även till de europeiska Natoländerna.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige skall ha en snabbinsatsförmåga för att kunna agera
på ett trovärdigt sätt i en krissituation.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör kunna bistå med ökade polisinsatser i framtida
krishanteringsoperationer.
Europa och Sverige
En fri och säker nation
Den svenska säkerhets- och försvarspolitiken syftar ytterst till
att värna om medborgarnas väl i en fri och säker nation. Idag
är kraven på många sätt större på den förda politiken än under
den tid då spänningen mellan öst och väst var den
dominerande säkerhetspolitiska utmaningen. Även om
Europa blivit säkrare och det inte längre finns något
överhängande massivt militärt hot är det omöjligt att förutse
vilka risker vi kommer att stå inför i framtiden. Mot denna
bakgrund utgör ett nära samarbete mellan Europa och USA
den bästa fredsgarantin. Nato utgör den hårda kärnan för
säkerhet och stabilitet på den europeiska kontinenten.
Sveriges frihet och säkerhet är beroende av säkerhetspolitisk samverkan
med andra länder. Idag utgör ett öppet och nära samarbete med Nato en
självklar del av svensk politik. Svensk fredsbevarande trupp i Kosovo står
under Natobefäl och svenska officerare kommer att ingå i den Natostab som
leder operationerna i Kosovo. Gamla föreställningar om neutralitet och
alliansfrihet har förlorat sin relevans. Även om EU saknar ömsesidiga
försvarsförpliktelser är det självklart att ett medlemsland inte kan stå
likgiltigt
om något annat medlemsland och därmed unionen utsätts för hot eller
angrepp.
Säkerhetspolitiken måste vara långsiktig och föras aktivt. Den får inte
grundas på icke-beslut eller "vänta-och-se"-politik. Ett svenskt medlemskap i
Nato utgör ett naturligt steg på den väg mot utökat engagemang för samarbete
i Europa som varit Sveriges alltsedan 1990-talets början. Sverige måste ha
beredskap för att gå vidare och ta ett gemensamt ansvar för fred och säkerhet i
Europa. Genom att ta steget in i Nato skulle vi också ta vår del av ansvaret för
en solidarisk utrikespolitik i ett nytt Europa. Ett Nato-medlemskap skulle
erbjuda nya möjligheter för Sverige och stärka vår säkerhetspolitiska roll och
vårt inflytande. Det säkerhetspolitiska samarbetet handlar i grunden om
gemensamt ansvar. Den solidaritet vi visar på Balkan, måste vi kunna visa
också vid en kris i vårt närområde. Europas säkerhet är odelbar.
Det faktum att de tre länderna Polen, Tjeckien och Ungern nu är
Natomedlemmar stärker säkerheten och stabiliteten i Europa. Särskilt Polens
medlemskap har stor betydelse för säkerheten i Östersjöområdet. Att fler
länder i Rysslands närhet blir medlemmar i Nato innebär att "brunröda"
expansiva ambitioner får svårare att få stöd i den ryska politiska debatten.
Säkra grannar och säkra gränser bidrar till Rysslands trygghet och till att
landet kan bygga säkerhet på grundval av samarbete.
Av grundläggande betydelse för att uppnå varaktig trygghet i
Östersjöområdet är att de baltiska länderna blir medlemmar i både EU och
Nato. Estland, Lettland och Litauens strävan att bli Natomedlemmar förtjänar
Sveriges fulla stöd. Sveriges militära stöd till dessa länder är här av stor
betydelse, men det krävs också att regeringen gör en tydlig politisk markering
om vikten av Natomedlemskap för de baltiska länderna. Den dag samtliga
nordiska och baltiska länder delar samma säkerhetsordning kommer
möjligheten att bygga gemensamma lösningar och samarbete att underlättas.
Det är viktigt att Sverige i framtiden inte hamnar i en situation där vårt
land utgör det enda av de nordisk-baltiska länderna som valt att stå utanför
Nato. En sådan situation skulle leda till en isolerad position för Sverige,
vilket
skulle stå i direkt strid med svenska intressen. Den svenska linjen måste vara
att vidta nödvändiga förberedelser för att ha säkerhetspolitisk handlingsfrihet
och inte stå oförberedd i en situation när säkerhetsläget i Östersjöregionen
förändras.
Relationerna till Ryssland utgör en av huvudfrågorna inom europeisk
säkerhetspolitik. Det är viktigt att Europa tillsammans med USA bygger upp
ett långsiktigt och nära samarbete med Ryssland. Målet måste vara att
Ryssland inlemmas i de europeiska samarbetsstrukturerna. För närvarande
utgör Tjetjenienkonflikten ett hinder i denna process. Ryssland måste aktivt
verka för en politisk lösning av Tjetjenienkonflikten och agera i enlighet med
de normer som man själv godkänt i OSSE och som medlem av Europarådet.
Ukraina är en viktig partner för EU-länderna. Det svenska samarbetet med
Ukraina bör syfta till att stärka landets inlemmande i den alleuropeiska
säkerhetsgemenskapen.
Den allvarliga politiska situationen i Vitryssland fortsätter. Bristerna på
MR- och demokratiområdet  är oacceptabla. Sverige bör upprätta en svensk
utlandsmyndighet i Minsk för att på plats kunna bidra till att stödja en
demokratisk utveckling i landet.
OSSE:s stöd till att främja fred och säkerhet i Europa utgör ett viktigt
element i det säkerhetspolitiska samarbetet. Det är viktigt att internationella
organisationer kan fungera på ett sätt som är ömsesidigt förstärkande och att
funktioner inte dubbleras.
För närvarande pågår amerikanska förberedelser att upprätta ett nationellt
missilförsvar för att skydda landet mot missilattacker från regimer som
Nordkorea och Irak. Det handlar om ett vitalt intresse för USA. Sannolikheten
att det amerikanska systemet kommer att byggas är därför stor. Frågan om sy-
stemets omfattning är ännu inte avgjord. Missilförsvaret kan på sikt komma
att utsträckas till de europeiska Natoländerna.  Det är viktigt att regeringen
noggrant utvärderar de säkerhetspolitiska konsekvenserna för Sverige av en
sådan utveckling.
Sverige bör aktivt medverka till att driva på arbetet med den säkerhets- och
försvarspolitiska dimensionen i EU. Erfarenheterna från Balkan visar tydligt
att EU:s krishanteringsförmåga måste stärkas. EU:s insatser skall ske i
enlighet med FN-stadgans principer.
Den gemensamma europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESDP) är
ett välkommet komplement till Nato. Att Europa tar större del i och en större
andel av militära insatser på den egna kontinenten - i nära samverkan med
Nato - stärker den transatlantiska säkerhetsgemenskapen.
Fortfarande är det en realitet att en större kris på den europeiska
kontinenten kommer att kräva att Nato agerar militärt. EU-ledda militära
insatser kommer endast att bli aktuella i situationer där Nato som helhet valt
att inte agera. Vid EU-ledda militära insatser är tanken att Nato skall kunna
bistå med militär planering och resurser. Ytterst handlar detta arbete om att
formalisera relationerna mellan EU och Nato. Det faktum att Sverige står
utanför Nato begränsar vårt inflytande över ESDP-processen.
År 2003 skall EU ha beredskap att snabbt sätta in en militär styrka på upp
till 60 000 man samt upp till 5 000 civilpoliser i en krissituation,vilket för
att
uthålligt uppfyllas kräver betydligt större styrka. När EU tar steg mot en
stärkt krishanteringsförmåga krävs att retoriken backas upp med resurser. Det
vore inte trovärdigt att bygga upp nya militära strukturer inom EU, utan att
tillföra ökad militär kapacitet. Men det handlar också om förmåga till snabba
insatser. Det måste finnas väl fungerande beslutsmekanismer och politisk
vilja att agera om det uppstår en krissituation som kräver en EU-ledd insats.
EU:s medlemsländer ansvarar för att kapacitetsmålen uppfylls. Flera
europeiska länder, däribland Sverige, har kraftigt skurit ned sina
försvarsbudgetar. Detta inger oro och sänder en felaktig signal till omvärlden.
Sverige måste ta sitt ansvar och bidra till att kapacitetsmålen kan mötas. Detta
kräver ökade satsningar och stora förändringar inom det svenska försvaret.
Den senfärdighet som regeringen uppvisade i Kosovo får inte upprepas.
Den svenska styrkan skulle ha varit på plats efter 30 dagar. I verkligheten tog
det närmare fem månader. Regeringen måste aktivt vidta åtgärder för att
skapa en trovärdig snabbinsatsförmåga.
Erfarenheterna inte minst från Balkan visar att militära insatser måste
kompletteras med återuppbyggnadsinsatser och demokratiuppbyggnad för att
uppnå varaktig fred i konfliktdrabbade regioner. Sverige bör hålla en högre
beredskap när det gäller civila insatser, inte minst vad gäller poliser. Genom
en dimensionering av svensk polis som också tar hänsyn till behoven av
poliser i internationell tjänst kan detta uppnås. Vi bör även överväga vilka
polisinsatser vi ska kunna bidra med. Med en ökad kapacitet skulle Sverige i
ökad utsträckning kunna bidra till att fylla det säkerhetsgap som ofta uppstår
mellan militära och civila insatser.

Stockholm den 3 oktober 2000
Göran Lennmarker (m)
Henrik Landerholm (m)
Bertil Persson (m)
Olle Lindström (m)
Liselotte Wågö (m)
Rolf Gunnarsson (m)
Sten Tolgfors (m)
Anna Lilliehöök (m)
Karin Enström (m)
Björn Leivik (m)
Roy Hansson (m)
Göran Lindblad (m)
Birgitta Wistrand (m)
Gunnar Hökmark (m)
Gustaf von Essen (m)
Anders Björck (m)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)
Carl Fredrik Graf (m)
Lars Tobisson (m)
Inga Berggren (m)
Henrik S Järrel (m)
Ingvar Eriksson (m)
Lennart Fridén (m)