Riksdagen begär att regeringen vidtar åtgärder för att införa lagstiftning
enligt den österrikiska modellen för att åstadkomma en kärnvapenfri zon
i Europa.
Motivering
Ett årtionde efter det kalla krigets slut inger
kärnvapenutvecklingen i världen på nytt oro. Tiotusentals
kärnvapen finns fortfarande kvar trots träffade
nedrustningsavtal. Någon tidtabell för deras eliminering har
man inte kunnat enas om. Indien och Pakistan har utfört
kärnvapenprov. I USA planerar man för ett missilförsvar som
strider mot det s.k. ABM-avtalet. I Ryssland har man efter
Natos östutvidgning skärpt sin kärnvapendoktrin och sänkt
kärnvapentröskeln.
Det finns därför betydande risker för en förnyad kärnvapenupprustning.
Det saknas i och för sig inte förslag till nya åtgärder för att bryta dagens
nödläge. Sverige verkar aktivt i olika sammanhang för att
kärnvapennedrustningen skall fortsätta. Detta arbete bör nu kompletteras med
att också frågan om kärnvapenfria zoner i Europa åter tas upp på
dagordningen.
I en kärnvapenfri zon får kärnvapen inte framställas, lagras, transporteras
eller användas. Zonerna innefattar också säkerhetsgarantier från
kärnvapenmakterna att de i zonerna deltagande staterna inte skall utsättas för
kärnvapen eller hot om att använda kärnvapen. Antalet sådana zoner har ökat
successivt under senare tid och omfattar nu sammanlagt 112 stater och täcker
ca 50 % av jordens yta, i praktiken större delen av södra halvklotet. Sådana
zoner innebär i praktiken ett dynamiskt element för att förhindra
kärnvapenspridning och verkar stabiliserande.
Frågan om nya zoner har nu väckts på flera håll i världen, bl.a. i
Nordostasien, Sydostasien, Mellersta Östern och Centraleuropa.
En kärnvapenfri zon i Europa är av betydelse för vårt säkerhetspolitiska
läge och kan innefatta Sverige som medlem. Sverige kan därför självt eller
tillsammans med andra stater - t. ex. Finland och Österrike - ta ett eget
initiativ i frågan.
En utgångspunkt är givetvis det nuvarande kärnvapenläget i Europa. Just
nu finns inga kärnvapen i de östeuropeiska länderna bortsett från Ryssland.
Rent faktiskt finns redan en kärnvapenfri zon. Man kan dock inte bortse från
risken att spänningen mellan Ryssland och USA kan öka på nytt och att vi
riskerar gå in i en ny kärnvapenupprustning. Det finns då inga folkrättsliga
garantier mot en förnyad utplacering av kärnvapen i Central- och Östeuropa
(utom f.d. Östtyskland). Nato:s ensidiga förklaring att inte placera kärnvapen
i de nya medlemsländerna i öst saknar folkrättsligt värde. Nato:s och
Rysslands nuvarande kärnvapendoktriner kan antas strida mot folkrätten,
sådan den uttolkats av Haagdomstolen den 8 juli 1996 i ett rådgivande
yttrande om kärnvapnens olaglighet.
I sammanhanget är intressant att notera att Österrike nyligen som en följd
av Nato-utvidgningen genom en lag i juli 1999 infört ett strikt
kärnvapenförbud i Österrike (Bundesgesetzblatt 1999 nr 149). Lagen gäller
också vid en eventuell framtida Natoanslutning. I realiteten innebär detta att
Österrike kan ses som ett embryo till en framtida kärnvapenfri zon i Europa.
En sådan zon skulle verka stabiliserande i framtida krislägen och indirekt
bidra till att förhindra riskerna för kärnvapenspridning. En sådan zon bör
omfatta inte enbart f.d. Warszawapaktsländer, utan också de alliansfria
länderna samt samtliga nordiska länder, oavsett om de är medlemmar i Nato
eller ej. Vidare bör den ryska enklaven Kaliningrad ingå.
Ett avtal om kärnvapenfri zon bör kunna göras så flexibel att den kan
inpassas i ett alleuropeiskt säkerhetssystem. Tillkomsten av en sådan zon bör
också bidra till en översyn av Nato:s och Rysslands kärnvapendoktriner.
Den svenska regeringen engagerade sig under 1980-talet aktivt i frågan om
kärnvapenfria zoner i Europa. Det instabila säkerhetspolitiska läget motiverar
att frågan tas upp på nytt. Några hinder för en svensk aktion på detta område
kan inte föreligga. Vi bestämmer principiellt sett vår egen säkerhetspolitik.
Givetvis bör man undersöka möjligheterna till ett gemensamt agerande med
andra stater, i första hand de alliansfria länderna i Europa.