1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige i FN
måste verka för att USA:s och Storbritanniens bombningar av Irak
upphör.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige till
följd av att sanktionerna mot Irak inte alls får den effekt som avses i FN
verkar för att sanktionerna hävs.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen
inom FN och EU bör verka för att en federal lösning kommer till stånd
när det gäller norra Irak/irakiska Kurdistan på ett sådant sätt att det
kurdiska folkets ställning i folkrättsligt avseende stärks och skyddas.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att eftersom det
s.k. Food for Oil-programmet inte fungerar måste den svenska regeringen
i FN verka för att den irakiska befolkningen ges snabb och effektiv hjälp
med livsmedel och mediciner så snart sanktionerna hävts och
bombningarna upphört.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den svenska
regeringen bör verka för att FN utarbetar andra metoder och typer av
sanktioner mot stater som begår brott mot folkrätten eller mot mänskliga
rättigheter än de som vi sett i bl.a. Irak, vilka drabbar oskyldiga i stället
för dem som är ansvariga för brotten.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige i FN
bör verka för att en ny resolution, som när den konkret tillämpas innebär
stöd och skydd för kurderna i norra Irak/irakiska Kurdistan och som även
innefattar militära ingripanden, utan att dessa innebär urskiljningslösa
bombningar av den typ som USA och Storbritannien genomfört mot Irak.
Bakgrund
Förenta nationerna skapades i andra världskrigets slutskede
1945. Som världsomfattande organisation borde FN ha rönt
större förtroende och respekt än vad som var fallet under de
följande åren. Den har kunnat medla och skapa fred vid flera
tillfällen, vilket organisationen skall hållas räkning för. Men
ofta har FN förlamats och inte förmått att agera. Detta har
dock inte varit FN:s fel. Det var ett fel som byggdes in av
grundarna av organisationen - de fyra segrande makterna i
andra världskriget. Det var motsättningen mellan de två
främsta stormakterna, USA och Sovjetunionen, som efter
andra världskriget kom att förlama organisationen.
Efter det kalla krigets slut 1989/90 fanns på den världspolitiska arenan
endast en verklig stormakt kvar i världen, supermakten USA. Frankrike och
England hade i realiteten förlorat mycket av sin stormaktsställning i samband
med efterkrigstidens avkolonisering. Efter Sovjetunionens upplösning
1989/90 var Ryssland ekonomiskt, militärt och politiskt försvagat.
Den ena stormaktens försvinnande från den världspolitiska arenan betyder
inte att den kvarvarande stormaktens ekonomiska, politiska, ideologiska och
kulturella ambitioner automatiskt upphör.
Det borde efter ett studium av de senaste tio årens utveckling stå klart att
den stormakt som blev kvar på arenan inte agerat utifrån de mål som är FN:s
och mänsklighetens utan utifrån eget gottfinnande och med egna snäva
intressen som riktmärke.
Några exempel på detta är de repressalier i form av missilangrepp som
USA vidtog efter terroraktionerna mot USA:s ambassader i Nairobi och Dar
es Salaam och som på lösa grunder antogs vara initierade från Sudan och
Afghanistan. Som terroristbekämpning var dessa angrepp fullständigt
meningslösa, eftersom missilerna antingen träffade oskyldiga människor eller
i sammanhanget perifera mål.
Syftet med dessa attacker var dock knappast att uppvisa skjutskicklighet
utan snarare makt och militär styrka. Båda attackerna saknade sanktion från
FN. Även USA:s och Natos ingripande mot Jugoslavien skedde utan FN-
mandat. Resultatet av bombningarna av Jugoslavien blev att kosovoalbanerna,
vars mänskliga rättigheter man sade sig vilja försvara, offrades.
Milosevicregimen tog bombningarna som en förevändning att gå till angrepp
mot kosovoalbanerna, vilka fördrevs från sina hem, plundrades och utsattes
för massakrer, något som många varnat för innan bombningarna inleddes. I
samtliga tre fall var det frågan om folkrättsbrott och i samtliga hade FN
skjutits åt sidan på ett sätt som demonstrativt visade en oerhörd brist på
respekt för FN och världssamfundet.
Gulfkriget
Folkrätten förbjuder angreppskrig. Saddam Hussein bröt mot
detta förbud när han angrep Kuwait 1990. Han hade dock
talat med USA:s ambassadör Gillespie och fått ett beskedet
att USA inte hade något avtal eller annan överenskommelse
med Kuwait, ett besked som han tolkade som att ett angrepp
på Kuwait kunde ske med USA:s goda minne. (Det torde inte
vara osannolikt att han ansåg att Irak borde få något i utbyte
för att han i åtta år fört krig mot en av USA:s främsta fiender,
Iran.)
När Irak väl gick till angrepp mot Kuwait fick man inte det minsta stöd
från USA eller andra länder. Tvärtom möttes man av en mycket häftig
reaktion från USA:s sida.
Eftersom det handlade om ett folkrättsbrott begånget av Irak kunde USA få
FN:s sanktion för ett ingripande till Kuwaits försvar. Svaret på Iraks angrepp
på Kuwait blev operation Ökenstorm, vars huvuddel bestod av amerikansk
och brittisk militär under FN-flagg. Militära anläggningar och andra viktiga
mål i Bagdad bombades under föregivande att man endast attackerade
militära mål. Man förklarade att man gjorde kirurgiska ingrepp mot dessa och
att civilbefolkningen inte drabbades. Detta var ett propagandistiskt påfund.
(Sannolikt kommer "kirurgiska ingrepp" i militära sammanhang att få samma
klang som "skjuten under flyktförsök" fått. Det sistnämnda uttrycket
användes efter att man hittat Rosa Luxemburg ihjälslagen i Landwehrkanalen
i Berlin. I sammanhang där detta begrepp använts har det visat sig vara
osant.)
Samtidigt med bombardemanget av Bagdad gick FN-trupper, främst
bestående av amerikanska soldater, till angrepp mot de irakiska
ockupationsstyrkorna i Kuwait och drev ut dem ur landet. Under den irakiska
arméns återtåg utsattes denna för skoningslöst bombardemang av amerikanskt
FN-flyg. Sannolikt gick mer än 100 000 människoliv (vissa källor anger det
dubbla) till spillo under denna meningslösa slakt på flyende soldater.
Massförstörelsevapen i Irak
och annorstädes
Liksom andra länder i området, exempelvis Israel och
Turkiet, var Irak i besittning av massförstörelsevapen, som
man tidigare fått hjälp med att bygga upp av sina nya fiender.
Efter Gulfkriget krävde FN att dessa skulle monteras ned. Det
föll dock aldrig USA, och andra som ingått i FN-aktionen
mot Irak, in att begära av andra länder i området att göra
samma sak.
USA hade för övrigt flera år tidigare, när de betraktade Irak som sin
bundsförvant i FN, motsatt sig en resolution där en rad länder ville fördöma
Saddam Husseins massaker på kurder i staden Halabja. Bristen på konsekvens
när det gäller den politiska hanteringen av olika länders arsenaler av
massförstörelsevapen och indignationen över Saddam Husseins användning
av dem torde därför ha andra motiv än humanitära.
För att förmå Irak att släppa in vapeninspektörer införde FN
handelssanktioner mot landet.
Samtidigt inleddes, till kurdernas beskydd i norr och shiamuslimernas i
söder, en flygförbudszon för irakiskt flyg, som övervakades av amerikanskt
och brittiskt flyg.
Sanktioner och bombningar
Det blev snart uppenbart att dessa handelssanktioner fick en
fullständigt missriktad effekt. Det var inte Saddam Hussein
och hans regim som drabbades av den utan det irakiska
folket. Livsmedelsbrist uppstod snart. Människors
hälsotillstånd försämrades alltmer. Barnadödligheten ökade.
FN försökte efter några år att mildra effekterna av sanktionerna och tillät
Irak att byta olja mot mat. Någon märkbar förändring av människors
hälsotillstånd i landet har dock inte märkts genom detta program. I dag
beräknas FN:s sanktioner enligt Unicef ha kostat 500 000 barn livet, och 200
barn dör dagligen till följd av sanktionerna. Vidare beräknas 1,5 miljoner
människor (män, kvinnor och barn) ha dött till följd av sanktionerna i ett land
där tillståndet i folkhälsan för tio år sedan var mycket gott.
En av orsakerna till att mildrandet av sanktionerna inte har någon effekt är
att USA och Storbritannien utan FN:s mandat bombat Irak. Det handlar
uppenbarligen inte enbart om att utföra bombningar till kurders och
shiamuslimers skydd. Man bombar även infrastrukturen; kommunikationerna
råkar i kaos, vattentäkter förstörs, vatten förorenas och sjukdomar sprids.
USA bombar alltså inte enbart militära anläggningar utan även sjukhus,
livsmedelsfabriker, distributionscentra, kraftstationer, moskéer, broar, vägar
och avloppsledningar. Livsmedel går till spillo eller blir omöjliga att
distribuera. Detsamma gäller för mediciner.
Dessa bombningar i kombination med sanktioner har en förödande effekt
när det gäller den irakiska befolkningens levnadsvillkor och hälsa. Man lider
brist på livsmedel och mediciner. FN:s program Food for Oil fungerar inte.
Skadorna bland den irakiska befolkningen kommer att ha återverkningar
långt fram i tiden. Olika bristsjukdomar förorsakar kroniska sjukdomar och
hjärnskador. Vad som försiggår, men som media i väst ger knapphändig eller
förvrängd information om, är en verksamhet som håller på att få karaktären
av folkmord.
I september 1988 avgick Dennis Halliday, chef för FN:s humanitära
program. Han hade till uppgift att leda Food for Oil-programmet i Irak men
avgick i protest och förklarade att han inte längre kunde administrera en
omoralisk och illegal politik. Hans efterträdare, Hans von Sponeck, avgick
även han tillsammans med chefen för World Food Programme.
FN:s politik och USA:s
intressen
Trots de skrämmande effekterna av sanktioner och
bombningar finns en skillnad mellan FN:s politik å ena sidan
och USA:s och Storbritanniens å den andra. Medan FN:s
politik är att förmå Saddam Hussein och Irak att göra sig av
med alla sina massförstörelsevapen är USA:s och
Storbritanniens krigsmål mer långtgående. Där ser man inte
ett slut på kriget förrän man har en ledning i landet som
passar dessa båda länders intressen i området. Därför bombar
Irak utan FN-mandat.
Att på detta vis sätta sig i världsorganisationens ställe kom till uttryck när
Madeleine Albright i amerikansk TV frågades om den politik USA förde var
värt det höga priset av 500 000 barn. Hon svarade tydligt att hon ansåg att den
var värd detta pris och sade:
- "I think this is a very hard choice, but the price, we think the price is
worth it."
Här är inte platsen att diskutera Madeleine Albrights person och
moraluppfattning. Hon torde dock när hon uttrycker sig på detta sätt markera
USA:s politiska hållning. Mot bakgrund av alla andra förhållanden och
sammanhang när det gäller USA:s politik gentemot det irakiska folket torde
"hårdheten" eller "svårigheten" inte vara sprungen ur ett engagemang till
försvar för de mänskliga rättigheterna utan ur maktambitioner och ekonomisk
dominans över ett av världens oljerikaste områden.
USA och
massförstörelsevapnen i
Mellanöstern
Det som gör att man har anledning att starkt misstänka att
USA:s politik egentligen inte handlar om nedmonteringen av
massförstörelsevapnen är att förekomsten av dessa vapen i
dag befinner sig på en nivå som ligger en bra bit under den
Irak hade när landet var USA:s bundsförvant och USA i FN
vägrade fördöma Iraks gasangrepp på kurderna i Halabja
1988. Nivån när det gäller förekomsten av
massförstörelsevapen i Irak i dag är den lägsta på tio år.
Enligt FN:s vapenexportörer är 95 % av Iraks
massförstörelsevapen nedmonterade.
USA:s politik när det gäller massförstörelsevapen är inkonsekvent och
hycklande. Man accepterar förekomsten av massförstörelsevapen i Turkiet
och Israel - två stater som båda uppvisar ett aggressivt beteende mot
grannländer eller minoriteter i det egna landet. Turkiet bombar och
intervenerar i norra Irak och ockuperar fortfarande delar av Cypern. Israel
ockuperar palestinska områden och ockuperade länge delar av Libanon. Det
finns i dag fem länder bland Iraks grannar som inte följer FN:s resolution 687
om massförstörelsevapen: Turkiet, Israel, Saudiarabien, Egypten och Iran.
Det är en sällsam blandning av länder, vilket vittnar om att det egentligen
inte är förekomsten av massförstörelsevapen som är huvudmotivet för USA.
Det är inte heller att få till stånd en demokratisk regim i Irak, eftersom man
accepterar massförstörelsevapen i Saudiarabien. Det enda som räknas är att
den regim som sitter vid makten i landet gagnar USA:s intressen, och
regimerna kan se ut hur som helst, vara demokratiska eller diktatoriska,
inneha massförstörelsevapen eller ej.
USA tillåter för övrigt inte heller någon inspektion av sin egen arsenal av
massförstörelsevapen.
Vidare har det rapporterats i media att den amerikanske chefen för FN:s
vapeninspektörer, David Kay, först rapporterat om sitt arbete till USA:s
regering och först därefter överlämnat sina resultat till FN. Det är sällan som
man i diplomatins värld uppträder på ett så uppenbart provokativt sätt. Det
vittnar om hur USA i dag ser på sig självt och på sitt förhållande till FN.
Utifrån ovanstående menar vi att Sverige i FN måste verka för att USA:s
och Storbritanniens bombningar av Irak upphör. Dessförinnan kommer
knappast Irak att ge FN full insyn när det gäller landets massförstörelsevapen.
Eftersom det s.k. Food for Oil-programmet inte fungerar och sanktionerna
mot Irak inte alls får avsedd effekt måste den svenska regeringen i FN verka
för att sanktionerna hävs och att den irakiska befolkningen ges snabb och
effektiv hjälp med livsmedel och mediciner så snart sanktionerna hävts och
bombningarna upphört.
Detta vill vi ge regeringen tillkänna.
Den svenska regeringen måste verka för att FN utarbetar andra typer av
sanktioner mot stater som begår brott mot folkrätten eller mot mänskliga
rättigheter, än de som vi sett i bland annat Irak, vilka drabbar oskyldiga i
stället för dem som är ansvariga för brotten.
Detta vill vi ge regeringen till känna.
Kurdernas situation i norra
Irak/irakiska Kurdistan
Det argument som främst framförs till stöd för sanktionerna
och bombningarna är Iraks innehav av massförstörelsevapen.
Utifrån detta argument rättfärdigar man den förödande
effekten sanktioner och bombningar har på det irakiska
folkets situation. Det finns dock en effekt av de militära och
ekonomiska sanktionerna som sällan tas upp i debatten,
nämligen den kurdiska befolkningens situation i norra
Irak/irakiska Kurdistan. De flygförbudszoner som är en del
av aktionerna mot Irak har medfört att livet för den kurdiska
befolkningen temporärt förbättrats. De kurdiska
organisationerna betonar ständigt att man inte kräver att få
bilda en egen stat. Det kurdiska parlamentet har istället
enhälligt ställt sig bakom en federal lösning. Men det finns en
uppenbar och välmotiverad oro bland kurderna för att Irak
under Saddam Hussein skall intervenera i norra Irak/irakiska
Kurdistan och göra slut på den relativa friheten och
självstyret som i dag finns i denna del av landet.
Ett upphävande av sanktionerna och bombningarna av Irak kan därför inte
vara utformat så att den kurdiska befolkningen i norra Irak/irakiska Kurdistan
överges. För att detta skall kunna undvikas torde det inte vara nödvändigt att
utsätta den irakiska befolkningen för sanktioner och bombningar som innebär
undernäring, sjukdom och massdöd. Det måste rimligen finnas andra utvägar
än att man ställs inför situationen att välja mellan vilket lands eller vilket
områdes befolkning som skall lida och dö.
Militära insatser, exempelvis i form av flygbevakning och eventuella
bombningar, är därför tänkbara till skydd för den kurdiska befolkningen, utan
att dessa för den skull måste drabba den irakiska befolkningen på det
förödande sätt som skett under de år som Irak varit utsatt för sanktioner.
Detta vill vi ge regeringen till känna.
Ett upphävande av de FN-resolutioner, som USA och Storbritannien i dag
söker ett bräckligt stöd i för sina aktioner mot Irak, kan medföra att
befolkningen i norra Irak/irakiska Kurdistan utsätts för stora faror och det
uppbyggnadsarbete som skett där under senare år går om intet.
En ny FN-resolution måste antas, som när den konkret tillämpas innebär
ett stöd och ett skydd för kurderna i norra Irak/irakiska Kurdistan. En sådan
resolution kan även innefatta militära insatser såsom exempelvis
flygbombningar. Den måste dock samtidigt utesluta de urskiljningslösa
bombningar som USA och Storbritannien genomfört mot Irak och som
drabbat befolkningen hårdare än regimen. En sådan resolution skulle stärka
det kurdiska folkets folkrättsliga ställning.