Den grundläggande utgångspunkten för Centerpartiet är varje
människas lika värde och rättigheter, och tron på människans
förmåga att själv förvalta sina möjligheter. Det yttersta målet
för Centerpartiets politik är att göra det möjligt för människor
att växa och förverkliga sina drömmar. Det är ett mål som
omfattar alla, oavsett kön, inkomst och förmögenhet, etnisk
bakgrund, sexuell identitet eller boendeort. För att nå dit
krävs frihet att själv välja sina drömmar och verktyg för att
kunna axla ansvaret för sig själv och för andra.
Centerpartiets utrikes- och säkerhetspolitik, som bygger på dessa
utgångspunkter, strävar efter att möjliggöra för enskilda människor, länder,
grupper av länder, regioner och det globala samfundet att ta ansvar för sig
själva, för andra och för vår gemensamma värld. I den andan strävar den här
motionen efter att stärka skyddet för och värnet av de mänskliga rättigheterna,
bejaka länders självständiga säkerhetspolitiska val, utveckla
konflikthanterande och konfliktläkande instrument, utjämna klyftor mellan
världens fattiga och rika och bejaka tilltron till demokratisk uppbyggnad
underifrån genom starka civila samhällen.
I en tid då vårt ömsesidiga globala beroende växer, är en ökad rättvisa
mellan världens rika och fattiga en förutsättning för fred och en långsiktigt
hållbar utveckling. Hållbar utveckling och rättvis fördelning behövs inom
samhällen och mellan länder, regionalt och globalt men också över tiden,
mellan generationer. I en tid när samhällena är stadda i snabba och påtagliga
förändringar till följd av globaliseringen, är vår politiska uppgift att med
alla
medel utrusta människor, länder, grupper av länder, regioner och det globala
samfundet med de verktyg som krävs för kunna att möta utmaningarna.
Innehållsförteckning
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige skall verka för avskaffad vetorätt och breddad
representation i FN:s säkerhetsråd.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av att FN:s medlemsstater betalar sina medlemsavgifter.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige skall verka för att stärka den globala rättsnorm som
FN-systemet representerar.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en permanent plats för en ungdomsdelegat i Sveriges
delegation till FN.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förslag till åtgärder för slagkraftigare FN-insatser.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige skall verka för kvinnors deltagande och
genusfrågor i FN-insatser, fredsförhandlingar och fredsprocesser.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige skall verka för behovet av ett starkare
internationellt, politiskt, ekonomiskt och etiskt ramverk.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige inom FN-systemet bör verka för att
förutsättningarna för införandet av en s.k. Tobinskatt närmare utreds.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige på lämpliga sätt bör arbeta för att FN:s förklaring
om mänskliga rättigheter även skall förbjuda diskriminering på grund av
sexuell läggning.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige i alla internationella sammanhang skall verka för
att stoppa handeln med kvinnor och barn, stödja offren och införa hårdare
sanktioner mot dem som handlar med kvinnor och barn.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör verka för ett totalförbud för barnsoldater.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige skall verka mot barnarbete.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige skall verka för dödsstraffets avskaffande.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige skall verka för att legitimera och reglera rätten till
humanitär intervention.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att förfina sanktionsvapnet.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om neutralitetsbegreppet.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Sveriges militära alliansfrihet.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige skall verka för att FN skall stödja framväxten av
regionala säkerhetsarrangemang.
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att FN-systemet inte får avsvära sig sitt ansvar för värnet av
internationell fred och säkerhet.
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inleda en dialog med Ryssland om civil/militär och fredlig
samverkan.
21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om EU:s militära krishanteringsförmåga.
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om EU:s civila krishanteringsförmåga.
23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om EU:s ansvar för återuppbyggnad på Balkan.
24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige i alla internationella forum bör utöva påtryckningar
för att misstänkta krigsförbrytare på Balkan utlämnas.
25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige skall gå i spetsen för att mobilisera finansiella
resurser till Ryssland för att utveckla civila företag där
kärnvapenkunnandet kan nyttjas.
26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige skall verka för att trycket på de stater som ännu
inte ratificerat provstoppsavtalet intensifieras.
27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör kritisera USA:s planer på att bygga upp ett
nationellt missilförsvar.
Inledning
Under hela 1990-talet har mänskligheten gjort stora framsteg.
Aldrig förr har det funnits så många demokratier på jorden
som nu. I väst har människor en levnadsstandard som var
svår att föreställa sig bara en generation tillbaka i tiden. Vi är
nu på väg in i ett samhälle där människors kunskap är den
avgörande förutsättningen för ekonomiskt välstånd. Den
ständiga kommunikationen och utbytet av tankar, information
och kunskap lägger grunden för nätverkssamhället. Genom
de globala datornätverken flyter informationen fortare och
friare än någonsin. I takt med växande materiellt välstånd
läggs också grunden för förändrade värderingar, från
fokusering på försörjning till självförverkligande.
Samtidigt förnekas många de möjligheter som de flesta av oss tar för
givna. Människor i stora delar av världen har svårt att få mat för dagen. Det
finns ännu många länder där människor inte får utbyta tankar och idéer fritt.
Samtidigt som människors frihet att röra sig fritt och själva välja livsstil har
ökat, har också lokala och regionala sätt att leva kommit i kläm. Samtidigt
som krig blir alltmer osannolikt på grund av ökat utbyte mellan människor
och ömsesidigt beroende, minskar länders möjligheter att välja sin egen väg.
Globaliseringen har inneburit större krav på gemensamt agerande på
internationell nivå.
Globaliseringen bygger på det ökade internationella ömsesidiga beroendet
och en allt djupare ekonomisk integration. Även om den ekonomiska och
tekniska utvecklingen gått framåt i ett globalt perspektiv, har takten varit
mycket högre i den utvecklade delen av världen, varför avståndet mellan rika
och fattiga ökat. Globaliseringen har lett till stora välståndsökningar
parallellt
med stora välståndsminskningar i andra delar av världen.
Globaliseringen innebär också ofta att traditionella normer och värderingar
ifrågasätts och utmanas, vilket innebär stora kulturella omvälvningar, som i
förlängningen kan leda till politisk och/eller kulturell extremism.
Motsättningarna tar sig ofta uttryck i religiösa eller etniska termer, men
konfliktens grundorsaker är ofta mer strukturella; ojämn fördelning av
politiska, ekonomiska och sociala resurser. Särskilt starkt blir
förändringstrycket i länder med en väldigt skev resursfördelning och
diskriminering och marginalisering av vissa samhällsgrupper, där de grupper
som besitter den politiska och ekonomiska makten försöker bevara det
bestående. Saknar ett samhälle demokratiska institutioner och instrument för
att på fredlig väg lösa konflikter, ligger våldet nära under ytan.
Sedan den 1 juli ingår Sverige i EU:s s.k. trojka. Sverige bär därmed,
såsom medlem i trojkan, ansvar för EU:s gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik i internationella organisationer och gentemot andra länder
och för att bevaka, samordna och framföra EU:s intressen och ståndpunkter.
Detta innebär naturligtvis en unik chans att påverka i vilken riktning EU:s
utrikes- och säkerhetspolitik ska utvecklas.
FN
FN:s styrka ligger dels i de 188 medlemsstaterna som ger
organisationen en global legitimitet, dels i organisationens
breda inriktning på säkerhet med såväl politiska, militära,
ekonomiska och sociala dimensioner. Centerpartiets
engagemang för ett starkt FN grundas på insikten om allas
ömsesidiga och globala beroende. Eftersom de stora hoten
mot människors överlevnad är globala, är och förblir FN det
viktigaste gemensamma organet.
Behovet av FN och FN:s arbete är större än någonsin. Det ställer stora krav
på hur FN fungerar. Det är uppenbart att förändringar krävs för att FN mer
effektivt skall kunna utnyttja de möjligheter som det förändrade
internationella läget skapat. Även om den konfliktförebyggande förmågan
utvecklas, kommer FN och andra internationella organisationer dock under
överskådlig tid också att tvingas hantera akuta kriser, konflikter och
katastrofer. Förmågan att medverka i ett brett spektrum av fredsfrämjande och
humanitära insatser kommer att behöva utvecklas.
FN:s beslutsförmåga har ibland blockerats till följd av att de permanenta
medlemmarna i säkerhetsrådet inte bara haft skilda uppfattningar om vilka
åtgärder som borde vidtas i vissa situationer. De permanenta
rådsmedlemmarna har också ibland missbrukat sin vetorätt. Säkerhetsrådet
har därför inte alltid klarat av sin viktigaste uppgift enligt FN-stadgan -
upprätthållandet av internationell fred och säkerhet, en uppgift för vilken
säkerhetsrådet bär huvudansvaret. Sverige bör verka för att vetorätten i
säkerhetsrådet avskaffas, att rådet breddas och görs mer representativt. Detta
bör ges regeringen till känna.
Säkerhetsrådets beslutsförmåga har förutom av politiska skäl, också
hämmats av finansiella skäl. Förenta staterna har mot bakgrund av sin stora
skuld ett särskilt ansvar. Internationella påtryckningar mot USA att betala sin
medlemsavgift bör därför utövas. FN kan, som det internationella samfundets
organisation, varken bli starkare eller effektivare än vad dess medlemsstater
tillåter den att bli. Vad som ovan sagts om vikten av att FN:s medlemsstater
betalar sina medlemsavgifter bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet anser att det är av utomordentlig vikt att kontinuerligt följa
upp de åtaganden som gjorts och görs vid FN:s konferenser.
Uppföljningskonferenserna är en bra metod för detta. Likaså är det angeläget
att FN:s konventioner, såsom exempelvis FN:s barn- och kvinnokonventioner,
sprids och respekteras, och att instrumenten för att övervaka efterlevnaden av
dem hela tiden utvecklas. Målet måste vara att konventionerna naturligt och
integrerat kan utgöra miniminormer för yttre ramar eller i vart fall genomsyra,
överstatliga, storregionala eller nationella överenskommelser och
lagstiftningar. Sverige ska verka för att den globala rättsnorm som FN-
systemet representerar stärks. Detta bör ges regeringen till känna.
Barnen och ungdomarna är allas vår gemensamma framtid och är därför en
viktig grupp i hela det internationella arbetet, inte minst i FN. Att unga kan
göra sig hörda i internationella sammanhang är därför av avgörande
betydelse. Vid varje session bör därför Sveriges delegation till FN ha en
permanent plats för en ungdomsdelegat. Detta bör ges regeringen till känna.
FN:s medlemsstater måste också stötta och tillhandahålla erforderliga
personella, ekonomiska och andra resurser till de institutioner som vuxit fram
inom FN-systemet, såsom t ex Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag.
Medlemsstaterna måste dessutom ta ett större ansvar för att tillförsäkra FN de
resurser som krävs när säkerhetsrådet beslutar sig för att gå in med en mission
eller genomföra en operation.
För att göra FN:s fredsbevarande insatser slagkraftigare krävs en rad
åtgärder. Soldaterna måste komma på plats snabbare och den civila sidan av
missioner måste utvecklas mer vid sidan av den militära. FN-insatserna måste
baseras på tydliga och därmed mer trovärdiga mandat. Skyddet av civila
måste fullföljas och de uppgifter FN:s fredsbevarande styrkor ges måste vara
möjliga att lösa; styrkorna måste utrustas med tillräckliga mandat för att
uppfylla skyddet. Vad som ovan sägs om förslag till åtgärder för
slagkraftigare FN-insatser bör ges regeringen till känna.
Kvinnors roll i fredsskapande och konfliktläkande arbete förtjänar att
lyftas fram mer. Det civila samhället bärs under väpnade konflikter vanligen
av kvinnorna, genom att de håller ihop samhällena och svarar för barnens
respektive åldringarnas trygghet och säkerhet. Samtidigt som kvinnorna
därmed är de första i det civila samhället som erfar de omedelbara
konsekvenserna av krig, är de också ofta de första med att arbeta för fred och
försoning.
Demokrati är en nödvändig förutsättning för varaktig fred. När kvinnors
deltagande i fredsprocesser garanteras, ökar processens legitimitet, genom att
den görs mer demokratisk och mer lyhörd för prioriteringar hos alla delar av
berörd befolkning. Därför är det uppenbart att kvinnors deltagande i
fredsprocesser, på lika villkor som mäns, är väsentligt och inte kan
exkluderas. Eftersom fredsavtal sätter ramarna för återuppbyggnadsarbete,
måste genusfrågor och överväganden i MR-frågor i ett tidigt skede av
fredsprocessen ges stort utrymme, för att det civila samhället ska kunna dra
någon nytta av det. Fredsavtal som saknar kvinnliga perspektiv saknar
förutsättningar för stabil fred.
Kvinnor, som företrädare för det civila samhället, känner till de
grundläggande behov och hinder som man möter när man formar nya
samhällen och deras erfarenheter kan därför inte uteslutas. Därför behöver
återuppbyggnadsarbetet finnas med redan i fredsförhandlingarna och kvinnors
tillträde till fredsförhandlingar, beslutsfattande fora m.m. behöver stimuleras.
Att kvinnor också i ökad utsträckning aktivt deltar i FN-insatser är lika
angeläget. De perspektiv och de erfarenheter de kan tillföra underlättar många
gånger de fredsbevarande styrkornas kontakter med och bemötande av
lokalbefolkningar. Vad som ovan sagts om att lyfta fram kvinnors deltagande
och genusfrågor i FN-insatser, fredsförhandlingar och fredsprocesser bör ges
regeringen till känna.
Ett starkare internationellt, politiskt, ekonomiskt och etiskt ramverk som
prioriterar både ekonomisk och mänsklig utveckling behövs. Ett sådant ansvar
bör utkrävas inte bara från FN-systemet och de enskilda medlemsländerna,
utan även från alla globaliseringens aktörer, som exempelvis näringslivet. Ett
bra exempel är generalsekreteraren Kofi Annans initiativ till ett kontrakt med
stora företag, där dessa åtar sig att respektera och efterleva vissa etiska
regler
(bl a mänskliga rättigheter). Vad som ovan sägs om behovet av ett starkare
internationellt, politiskt, ekonomiskt och etiskt ramverk bör ges regeringen
till
känna.
Inte heller marknadskrafterna kan ensamma lösa de grundläggande
orättvisorna mellan rika och fattiga. Centerpartiet välkomnar en diskussion
om beskattning av internationella valutatransaktioner, en s.k. Tobinskatt, som
ett led i att tillförsäkra det globala beslutsfattandet tillräckliga resurser.
En
förutsättning är att det går att nå en global enighet om införandet av en sådan
skatt, eftersom inget land skulle kunna göra det på egen hand. Sverige bör
inom FN-systemet verka för att förutsättningarna för ett införande av en s.k.
Tobinskatt utreds närmare. Detta bör ges regeringen till känna.
Mänskliga rättigheter
I några länder syns en ljusning, men globalt sett kränks de
mänskliga rättigheterna i en gigantisk omfattning. Serbien,
Kuba, Kina, Nordkorea, Iran, Irak, Sudan och Burma
utmärker sig som världens mest repressiva länder. Några
ljuspunkter i allt detta mörker kan ändå konstateras. Frågan
om mänskliga rättigheter har kommit upp på dagordningen
överallt och får större och större uppmärksamhet. Frågor som
tidigare knappt diskuterades lyfts nu på alla nivåer.
FN:s krigsförbrytartribunaler för forna Jugoslavien i Haag respektive
syskondomstolen för Rwanda i Arusha har skrivit historia då man betecknat
våldtäkt och sexslaveri som brott mot mänskligheten och del av folkmord.
Domstolarnas verksamhet har bidragit till att ny praxis skapats och att den
internationella rätten utvecklats. Trots alla dystra rapporter om MR-
situationen i världen får vi i Sverige aldrig förtröttas i kampen för de
mänskliga rättigheterna.
Konventionerna om mänskliga rättigheter har med åren blivit många och
därmed tillsammans ganska heltäckande. Även vissa gruppers rättigheters har
lyfts fram under årens lopp. Konventioner och förklaringar har därför
uppmärksammat exempelvis barns, kvinnors, funktionshindrades,
minoriteters och ursprungsfolks utsatta situation i skilda avseenden och slagit
fast rättigheter. I FN:s förklaring om mänskliga rättigheter stipuleras att
ingen
får diskrimineras p g a "ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller
annan
uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i
övrigt". Däremot finns ingenting om diskriminering av människor p g a
sexuell läggning. Detta är en brist i MR-hänseende som snarast behöver
åtgärdas. Sverige bör på lämpliga sätt arbeta för att FN:s förklaring om
mänskliga rättigheter kompletteras med diskriminering på grund av sexuell
läggning. Detta bör ges regeringen till känna.
Barns rätt till överlevnad, trygghet och skydd mot övergrepp finns
nedskrivet i flera dokument. Ingen konvention om mänskliga rättigheter har
ratificerats så snabbt av så många länder som den om barnets rättigheter.
Verkligheten visar att den politiska viljan måste stärkas för att alla barn ska
få
sina rättigheter tillgodosedda.
Handeln med människor, s.k. trafficking, har vuxit explosionsartat de
senaste åren och alltfler kvinnor och barn säljs till prostitution och
sexhandel.
I många länder har aids-vågen vuxit till epidemiska proportioner. Okunskap
och fördomar frodas, t ex tror många att om man har samlag med en oskuld
kan man bli av med sin egen hivsmitta. I jakten på "renare" och allt yngre
flickor används många unga flickor som "exportvara". Detta bidrar också till
den växande människohandeln. Sverige måste i alla internationella
sammanhang verka för att stoppa handeln med kvinnor och barn, stödja offren
och införa hårdare sanktioner mot dem som handlar med kvinnor och barn.
Detta bör ges regeringen till känna.
I dag finns omkring 300 000 barn i världen som är soldater och medverkar
i krig. En del är inte äldre än åtta år. Även om minimåldern för barn som kan
rekryteras till soldater höjts från 15 till 18 år, återstår mycket innan ett
totalförbud mot barnsoldater kan genomföras. Sverige bör verka för ett
totalförbud mot barnsoldater. Detta bör ges regeringen till känna.
I u-länderna arbetar ca 250 miljoner barn i åldern 5-14 år. Alltför många
barn är inte i skolan och ett av fem arbetar med mycket riskfyllda arbeten.
Barnarbete ska i princip vara förbjudet. För att komma tillrätta med detta
krävs förbättrade utbildnings- och ekonomiska möjligheter. När företag
ertappas med att utnyttja barnarbetare måste tydliga krav ställas på att de tar
ett socialt och ekonomiskt ansvar för barnen då detta avvecklas. Sådana
insatser innebär t ex att erbjuda speciella utbildningsstrategier för att ge
alla
barn en bra grundutbildning och socialt och ekonomiskt stöd till föräldrar.
Vad som ovan sagts om vägen bort från barnarbete bör ges regeringen till
känna.
Minst 20 procent av världens kvinnor har misshandlats av en man någon
gång i livet. I Jordanien, Marocko, Syrien och Iran är t ex våld mot kvinnor i
syfte att rädda familjens heder lagligt. I många afrikanska länder är
könsstympning ännu lagligt och varje år riskerar ytterligare 2 miljoner att
utsättas för könsstympning. Varje år dör 585 000 kvinnor i
utvecklingsländerna och 7 miljoner får infektioner eller skador till följd av
graviditet. Samtidigt dör
70 000 kvinnor årligen i osäkra aborter. Av de 130 miljoner barn som i dag
står utanför skolsystemet är två tredjedelar flickor. Fortfarande står kvinnorna
för merparten av det obetalda arbetet i hemmen och i inget land av världens
länder tjänar kvinnor lika bra som män. Flickor diskrimineras genomgående
och överallt. Ännu är vägen mot målet om ökad jämställdhet och mäns och
kvinnors lika rättigheter lång att gå.
Det gångna seklet fick en dyster avslutning. I USA avrättades vid seklets
sista år över 100 personer - den högsta siffran på 45 år. Även om dödsstraffet
tillämpas i färre länder nu än för tio år sedan har antalet avrättningar inte
minskat. Antalet brott som kan bestraffas med döden har tyvärr också, i flera
länders författningar, utvidgats. Det förekommer även dessvärre att länder
som avskaffat dödsstraffet återinför det, och att avrättningar återupptas efter
långa uppehåll. Faktum kvarstår: dödsstraffet är barbariskt, inhumant,
godtyckligt och diskriminerande. Därför måste det avskaffas.
EU har intagit en ledande roll i kampen för dödsstraffets avskaffande.
Trots att FN:s barnkonvention förbjuder dödsstraff för dem som var under 18
år när brottet begicks, förekommer fortfarande i bl a USA och Pakistan att
sådana personer döms till döden. Av världens ledande demokratier är det bara
Japan, Indien och USA som har kvar dödsstraffet. Om USA slutgiltigt skulle
avskaffa detta barbariska straff, skulle det vara en kraftig signal till andra
länder om att straffet saknar all legitimitet. FN och andra
människorättsorganisationer skulle få större tyngd i sitt arbete med att
avskaffa dödsstraffet i fler länder, där man i dag med politiska och religiösa
argument försvarar statens rätt att döda. Vad som ovan sagts om dödsstraffets
avskaffande bör ges regeringen till känna.
Förnyad folkrätt
FN-stadgan har i sak samma lydelse som den fick på
konferensen i San Francisco 1945, när den i andra
världskrigets slutskede tillkom för "att rädda kommande
släktled undan krigets gissel". Vid dess tillblivelse sattes
staternas och regeringarnas intressen framför folkens och
individernas.
De senaste årens erfarenheter från Sierra Leone, Kosovo, Östtimor,
Rwanda och Bosnien har med brutal tydlighet visat den nuvarande folkrättens
brister och det internationella samfundets tillkortakommanden. Något uttalat
folkrättsligt stöd för ett ingripande till förmån för människor, som i dessa
fall
har det gemensamma att deras liv varit hotade, har inte funnits.
På senare år har en förskjutning mot en mer individorienterad rätt, på
statssuveränitetens bekostnad, kunnat anas. Ett viktigt led i att legitimera en
rätt till inblandning när mänskliga värden står på spel var undertecknandet av
den s.k. säkerhetsstadgan vid OSSE:s toppmöte i Istanbul i november 1999,
vilken slår fast principen att konflikter inom en stat är allas angelägenhet.
Även FN måste börja närma sig det synsättet.
Centerpartiet välkomnar utvecklingen mot en mer dynamisk syn på
folkrätten och en folkrätt som alltmer står på människornas och de mänskliga
rättigheternas sida och mindre på staters och regimers sida, även om
noggranna överväganden om hur folkrätten ska formuleras i framtiden krävs.
Tyvärr går det inte i dag att utesluta att nya situationer, där grova
kränkningar av mänskliga rättigheter pågår, uppstår. Mänskliga rättigheter
eller kränkningar av dessa utgör inte enskilda staters inre angelägenheter. För
att förhindra humanitära katastrofer eller grova kränkningar av mänskliga
rättigheter kan inte respekten för nationell suveränitet stå i vägen.
Världssamfundet ska då ha rätt att ingripa i interna konflikter för att värna
universella mänskliga rättigheter.
Sverige bör därför i internationella fora som EU och FN driva på för att
legitimera och reglera en humanitär nödvärnsrätt, s.k. humanitär intervention,
och verka för en förändring av FN-stadgan i enlighet med detta. I extrema
lägen där grundläggande värden står på spel och alla andra vägar uttömts, ska
militära ingripanden från det internationella samfundets sida kunna tillåtas.
Detta bör ges regeringen till känna.
Detta urholkar inte FN:s centrala och grundläggande betydelse för att
upprätthålla internationell fred och säkerhet eller Sveriges strävanden att
fortsatt aktivt verka för att hävda säkerhetsrådets roll. Så länge vetorätten
finns kvar i säkerhetsrådet, bör Sverige emellertid även fortsättningsvis arbeta
för en s.k. vetofri kultur inom säkerhetsrådet och ställa krav på de permanenta
medlemmarna i säkerhetsrådet att leva upp till sitt ansvar.
Det går dock inte i dag att utesluta situationer där säkerhetsrådet förlamas
av veto eller hot om sådant och att grova kränkningar av mänskliga rättigheter
då kan föranleda militära ingripanden från det internationella samfundet.
Dessa måste prövas från fall till fall med hänsyn till om grundläggande
värden står på spel och alla andra vägar uttömts. Om en intervention sker utan
säkerhetsrådsbeslut måste strävan alltid vara att snarast återföra frågan till
rådet.
Förfina sanktionsvapnet
Sanktionsinstrumentet kan vara ett bra och användbart
verktyg i den preventiva diplomatins tjänst och ett effektivt
alternativ till militärt våld. Sanktioner kan vara ett
ändamålsenligt påtryckningsmedel för att sätta kraft bakom
ord och framkalla eftergifter och ett rättsenligt beteende.
Problemet är att sanktioner också kan vara trubbiga och
ineffektiva. Sanktioner kan drabba fel och slå blint. FN:s
sanktioner mot Irak är ett aktuellt exempel på hur oskyldiga
civila drabbas, och det är därför angeläget att FN utvecklar
och förfinar sanktionsinstrumentet så att det blir mer
träffsäkert.
Ett sätt att göra sanktionerna mer träffsäkra är att göra dem riktade. FN har
genom åren prövat olika metoder med varierande framgång. Ekonomiska
sanktioner är en metod som går att rikta direkt mot de ansvariga. EU frös t ex
utpekade individers tillgångar i utlandet under Kosovokriget. En annan metod
är reserestriktioner, vilka är förtjänstfulla för att de är enkla att såväl
införa
som att övervaka. Ytterligare en metod är att till ett konfliktladdat område
strypa tillförseln av vapen och materiel genom att införa mer preciserade
vapenembargon.
Det som är av gemensam vikt för alla slags sanktioner är att de måste
kringgärdas av tydliga villkor för under vilka premisser de verkar. Det måste
vara tydligt när de införs och när och hur de lättas eller hävs eller förändrar
karaktär. Den som drabbas av ett sanktionshot måste kunna se vad som kan
göras för att undvika att sanktionerna träder i kraft (dvs få viss tid på sig
att
komma till efterrättelse). Annars är risken uppenbar att sanktionerna blir
ineffektiva och/eller kontraproduktiva och bara ett slag i luften. Därför är det
också centralt att sanktioner inte används som bestraffningsmedel utan
förbehålls att begagnas just som påtryckningsmedel.
Vad som ovan sagts om förfinat sanktionsvapen bör ges regeringen till
känna.
Säkerhetspolitik
Sveriges säkerhet måste i allt högre grad bygga på gemensam
säkerhet byggd på hållfasta politiska och ekonomiska
relationer mellan demokratiska stater. Väsentligt är att den av
alla OSSE-länder godtagna principen - att varje land har rätt
att självt välja sitt säkerhetspolitiska arrangemang -
upprätthålls. Sverige har ingen anledning som alliansfri stat
att påverka andra länders fria val av säkerhetspolitik. Vår
säkerhet och välfärd är i hög grad beroende av utvecklingen i
omvärlden och av samverkan med andra länder. Sveriges
säkerhet måste således ses i ett globalt perspektiv.
Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att bevara vårt lands fred och
självständighet. Vår demokrati och vårt självstyre bygger på att vi kan hävda
vårt oberoende. Vårt säkerhetspolitiska mål är att i alla lägen och i former
som vi själva väljer trygga en handlingsfrihet att - såsom enskild nation och i
samverkan - kunna utveckla vårt samhälle.
Vår säkerhetspolitik har såväl en nationell som en internationell
dimension. Nationellt ska vi kunna möta militära hot som direkt berör
Sverige. Vi ska också förebygga och kunna hantera situationer som utan att
direkt hota Sveriges fred och självständighet ändå skulle kunna innebära
snabba och allvarliga försämringar av samhällets normala funktioner.
Internationellt ska vi i samverkan med andra stater aktivt verka för fred, ökad
avspänning och säkerhet.
En uthållig säkerhetsordning måste bygga på insikten om vikten av ett
utvidgat säkerhetsbegrepp, som tar hänsyn till nya hotbilder, såsom miljökata-
strofer, flyktingströmmar och IT-hot. Den stora framtida utmaningen för
säkerhetspolitiken är att på såväl internationell som nationell nivå finna
former för att möta dessa hot.
Genom att verka för en stärkt internationell rättsordning och genom att
medverka till konfliktförebyggande insatser, gemensam krishantering samt
försoning och uppbyggnad efter kriser och konflikter kan vi bidra till ökad
säkerhet i omvärlden och därmed också för oss själva. Sverige har deltagit i
krishantering sedan 1950-talet. Vi har gjort stora insatser i Kongo, i Korea, på
Cypern och i Mellanöstern. Under senare år har vi deltagit i Bosnien, i
Makedonien, i Kosovo och på flera ställen. Det ska vi fortsätta att göra.
Centerpartiet anser att militär alliansfrihet är den ram som med nu kända
förutsättningar bäst förmår tillgodose svenska säkerhetspolitiska intressen.
Vår militära alliansfrihet medverkar till att undvika konflikter och spänning i
norra Europa och ger oss goda möjligheter att utveckla förtroendefulla
relationer och samarbete för ökad säkerhet. Mycket talar för att vår militära
alliansfrihet bidrar till ett öppnare samarbetsklimat i Östersjöregionen. Rätt
utnyttjad kan den svenska militära alliansfriheten vara en stor tillgång i
byggandet av en gemensam europeisk fredsordning. Alliansfriheten är således
ett medel, inget självändamål.
Vår militära alliansfrihet minskar inte vår förpliktelse att föra en aktiv
utåtriktad säkerhetsfrämjande politik. Tvärtom skall direkt deltagande i
internationella civila och militära fredsfrämjande insatser även
fortsättningsvis vara en naturlig och integrerad del av svensk utrikespolitik.
Det är Sverige självt som definierar den närmare innebörden av den militära
alliansfriheten.
Neutralitet har, som begrepp och koncept, inte längre samma aktualitet i
den nya säkerhetspolitiska omvärlden. Det finns inte längre "block" att
förhålla sig neutral till på samma sätt som under det kalla kriget. Sverige är
sedan lång tid tillbaka en aktiv aktör i det internationella säkerhetspolitiska
sammanhanget. Det förefaller allt mindre sannolikt att Sverige vid en konflikt
i vårt närområde skulle vara neutralt. Den militära alliansfriheten i fred är
dock ett viktigt medel för att kunna vara neutral i händelse av krig. Vad som
ovan sagts om neutralitetsbegreppet bör ges regeringen till känna.
Sverige samarbetar i dag med Nato på en mängd områden, inte minst i
fredsfrämjande internationella insatser. Sveriges militära alliansfrihet utgör
inget hinder. Den sätter - bortsett från avtal om ömsesidiga försvarsgarantier
- inga andra hinder för Sveriges allsidiga och aktiva deltagande i det alltmer
fördjupade internationella säkerhetssamarbetet även inom det militära
området. Vår säkerhetspolitiska linje utgör heller inget hinder för ett aktivt
deltagande i uppbyggandet av vare sig en europeisk eller en gemensam euro-
atlantisk krishanteringsförmåga.
Sveriges säkerhetspolitik vävs alltmer in i ett brett internationellt
samarbete om säkerhet i Europa. Detta breda samarbete är av grundläggande
betydelse för de stora förbättringar som skett i vårt säkerhetspolitiska läge
sedan det kalla krigets slut. I Europa utgör vårt överordnade
säkerhetspolitiska mål att varaktigt säkra ett förtroendefullt och nära
samarbete mellan alla stater.
Vår strävan är att samarbeta med Europas alla säkerhetsorganisationer.
Jämsides med vår medverkan i FN och OSSE deltar vi sålunda i EU:s
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, samt samarbetar med Nato och
flertalet övriga europeiska stater inom ramen för det Euro-atlantiska
partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för fred (PFF). OSSE är genom
sitt stora antal medlemmar en oundgänglig komponent i det europeiska
fredsarbetet. Den verksamhet OSSE bedriver för demokratiutveckling,
mänskliga rättigheter och valövervakning är av central betydelse för ett
alleuropeiskt samarbete. Vi är vidare en aktiv observatör i Västeuropeiska
unionen (VEU). Därtill kan fogas det regionala och bilaterala samarbetet med
våra grannländer.
Med hänsyn till den begränsade inhemska marknaden, svårigheten att
bibehålla kompetens nationellt och behovet av kostnadseffektiv
materielförsörjning behöver det europeiska samarbetet på
försvarsmaterielområdet utvecklas. Det kunnande och den teknologi som
försvarsindustrin utvecklar spelar dessutom en viktig roll i det civila
samhället. Medlemskapet i WEAG (Western European Armaments Group) är
ett viktigt steg. Det är även av stor säkerhetspolitisk vikt att Sverige deltar
i
det europeiska försvarsindustrisamarbetet. För att Sverige ska kunna
upprätthålla den militära alliansfriheten förutsätts att en betryggande
försvarsförmåga är säkerställd.
De senaste årens internationella utveckling har visat att kriser kan
utvecklas snabbt och få långtgående konsekvenser. Därmed understryks
behovet av att kunna genomföra internationella insatser för krishantering.
Utgångspunkten är att Sverige ska kunna delta i fredsfrämjande och
humanitär verksamhet för att i internationell samverkan hantera uppkomna
konflikter och kriser. Sådan medverkan ska kunna ske under ledning av FN,
OSSE, Nato, VEU eller andra internationella organisationer eller länder. Det
är därför angeläget att utveckla förmågan till internationell samverkan genom
teknisk anpassning och utbildning samt genom samövningar. En förutsättning
för ett svenskt deltagande i fredsfrämjande militära insatser med trupp är ett
mandat från FN:s säkerhetsråd eller beslut av OSSE, om ej en situation
föreligger där säkerhetsrådet är förlamat av veto eller OSSE är satt ur
funktion.
Centerpartiet anser att ett svenskt medlemskap i Nato dock inte skulle öka
vårt lands säkerhet eller förbättra vår handlingsfrihet att utveckla vårt
samhälle. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle inte heller förbättra stabiliteten
i vår omgivning. Den positiva säkerhetspolitiska utvecklingen talar på inget
sätt för att Sverige bör söka medlemskap i Nato för att på detta sätt komma i
åtnjutande av militära alliansgarantier. Det är viktigt att Sverige behåller
sina
beslutsmöjligheter att, med utgångspunkt från grundläggande principer, från
tid till annan anpassa samarbetsformerna till vad som bäst tjänar landets
säkerhetspolitiska intressen. Vad som ovan sagts om Sveriges militära
alliansfrihet bör ges regeringen till känna.
Regional säkerhetsordning
Efterfrågan på FN-ledda insatser förändras över tiden.
Erfarenheterna från Somalia, Rwanda och f d Jugoslavien
talar för att FN inte på egen hand kan genomföra insatser
eller ansvara för ledningen av operationer med trupp för
omfattande och utdragna insatser av fredsframtvingande
karaktär. Flertalet insatser torde bli mindre, men samtidigt
svårare och med högre krav på samverkan mellan militära,
polisiära, diplomatiska och andra civila delar. Detta talar för
att vissa operationer överlåts till regionala aktörer. Redan i
dag kan FN helt stadgeenligt överlåta svåra operationer åt
regionala organ.
Det finns idag ett antal regionala säkerhetsarrangemang (t ex Nato,
afrikanska samarbetsorganisationen OAU m fl). Att regionala aktörer tar ett
ansvar för säkerheten i sin region är något i grunden positivt. Frågan är bara
hur de "vita fläckar" på kartan över regionala säkerhetsarrangemang som
finns, ska hanteras. Där regionala säkerhetssamarbeten saknas måste FN ha en
strategi för hur man kan stödja framväxten av sådana. Detta skulle kunna ske
genom att ekonomiska incitament skapas, exempelvis genom att resurser
tillförs eller handel stimuleras. Vad som ovan sagts om att Sverige ska verka
för att FN stödjer framväxten av regionala säkerhetsarrangemang bör ges
regeringen till känna.
En kartläggning över var sådana regionala säkerhetsarrangemang saknas
måste genomföras. Indien och Pakistan är, bara för att nämna ett exempel,
områden där det vore av stort värde att en regional organisation kunde
inlemma området i en förtroendeskapande atmosfär, där den ömsesidiga
misstänksamheten skulle kunna överbryggas genom öppenhet och
rustningskontroll. Samtidigt som det är viktigt att främja de regionala
säkerhetsarrangemangen, får inte en sådan utveckling leda till att FN-systemet
avsvär sig sitt globala ansvar för värnet av internationell fred och säkerhet.
Vad som ovan sagts om att FN-systemet inte får avsvära sig sitt ansvar för
värnet av fred och internationell säkerhet bör ges regeringen till känna.
Även bilaterala kontakter kan gynna och stärka en regional
säkerhetsordning. Sverige har ett intresse av att ha så förtroendefulla
relationer som möjligt med Ryssland och bidra till att Ryssland inlemmas i ett
bredare multilateralt säkerhetssamarbete. Sverige har också, tillsammans med
Finland, genom sitt geografiska läge och den militärt alliansfria hållningen,
ett särskilt ansvar för att medverka till att minska spänningen i norra Europa.
Genom att använda våra säkerhetspolitiska verktyg på ett aktivt och allsidigt
sätt, ger vi ett regionalt bidrag till en ökad global säkerhet. Sverige borde
därför inleda en dialog med Ryssland om hur en civil/militär och fredlig
samverkan i vårt gemensamma närområde skulle kunna utvecklas. Detta är
angeläget inte minst inom miljö- och kärnsäkerhetsområdet. Vad som ovan
sagts om att Sverige borde inleda en dialog med Ryssland om civil/militär och
fredlig samverkan i vårt gemensamma närområde bör ges regeringen till
känna.
En förstärkt europeisk
krishanteringsförmåga
Det är till fördel för Sverige och för den europeiska
säkerheten om EU utvecklar mer effektiva instrument inom
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. EU är av
grundläggande betydelse för att varaktigt trygga stabilitet och
säkerhet i Europa. EU:s förestående utvidgning och utökade
ekonomiska samarbete med länder i EU:s närområde har stor
betydelse också på det säkerhetspolitiska planet. Det är
angeläget att Sverige aktivt deltar i en fördjupad dialog om
hur EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik kan
stärkas och särskilt hur formerna för en förbättrad
krishanteringsförmåga med civila och militära medel ska se
ut.
Vid EU:s toppmöte i Köln den 3-4 juni 1999 bestämdes att den europeiska
krishanteringsförmågan skulle förstärkas. På detta sätt vill EU öka sitt bidrag
till internationell fred och säkerhet i enlighet med principerna i FN:s stadga.
Slutsatserna från Köln följdes upp vid Europeiska rådets möte i Helsingfors
den 10-11 december 1999, då man på grundval av riktlinjerna från Köln
enades om att anta ett gemensamt mål för militära resurser som ska kunna
sättas in snabbt (inom 60 dagar) för att genomföra Petersbergsuppdrag
(humanitära, fredsbevarande och fredsskapande insatser). Både EU:s
Natomedlemmar och EU:s neutrala och icke-allierade medlemmar ska kunna
delta fullt ut och på lika villkor i EU:s operationer.
EU behöver institutionella strukturer och civil och militär kapacitet för att
utveckla sin förmåga att hantera kriser. År 2003 ska EU:s medlemsländer,
genom ett frivilligt samarbete, kunna sätta in och underhålla styrkor på
50 000-60 000 man under minst ett år. Den militära kapaciteten i EU syftar
till att hantera hela spektrumet av krishanteringsuppgifter, inte till att skapa
någon gemensam stående armé, något gemensamt territorialförsvar eller
utfästelser om säkerhetsgarantier.
Beslut om att genomföra Petersbergsuppdrag fattas av rådet med
enhällighet. Medlemsländernas åtaganden rörande nationella bidrag till
operationer kommer att grundas på deras suveräna beslut. I ordförandeskapets
slutsatser står att EU ska bidra till internationell fred och säkerhet i
enlighet
med principerna i FN:s stadga. EU betonar att FN:s säkerhetsråd har
huvudansvaret för bevarandet av internationell fred och säkerhet. En förstärkt
krishanteringsförmåga kan dock inte ersätta den amerikanska politiska och
militära närvarons betydelse, som är stor inte minst för stabiliteten i norra
Europa inklusive Östersjöregionen. Vad som ovan sagts om EU:s militära
krishanteringsförmåga bör ges regeringen till känna.
Den civila krishanteringsförmågan kommer att ställa höga krav på samtliga
EU:s medlemsländer att identifiera vilka professionella yrkesgrupper som kan
komma att tas i anspråk. Det är likaså viktigt att frågan om hur dessa ska
kunna frigöras vid internationella kriser hanteras. Den civila krishanteringen
får inte bara bli ord, utan måste få ett reellt innehåll. Vad som ovan sagts om
EU:s civila krishantering bör ges regeringen till känna.
Situationen på Balkan
Fortfarande är situationen på Balkan sådan att det inte går att
utesluta att framtida förnyade konflikter kan blossa upp eller
att regionen destabiliseras. Respekten för mänskliga
rättigheter och minoriteter är på många håll runtom i Balkan
långtifrån självklar. Fortfarande kvarstår många
konfliktanledningar, oklarheter och spänningar inom
regionen, som till viss del består av etnisk-nationalistiska
ambitioner och/eller anspråk på ökad autonomi. Omfattande
insatser för försoning, integration och återuppbyggnad
kommer att krävas, för att få samhällena att ånyo fungera. EU
bör spela en framträdande roll i återuppbyggnadsarbetet och
ha beredskap för att vidta nödvändiga åtgärder och ställa
resurser - personella och ekonomiska - till förfogande. EU är
en viktig aktör för att skynda på en process där regionens
demokratiska strukturer och administrationer, inte minst de
rättsvårdande institutionerna, måste byggas upp på nytt. EU
bär ett moraliskt, politiskt, socialt och ekonomiskt ansvar för
att inte Balkan-länderna blir en isolerad ö, präglad av känslor
av revanschism och förfördelning, på en i övrigt relativt
ekonomiskt och socialt välmående europeisk kontinent. Vad
som ovan sagts om EU:s ansvar för återuppbyggnad på
Balkan bör ges regeringen till känna.
Det är angeläget att berörda länder på Balkan samarbetar med den
internationella krigsförbrytartribunalen i Haag och därmed bl.a. utlämnar
misstänkta krigsförbrytare till domstolen. Sverige bör i alla internationella
fora utöva påtryckningar för att misstänkta krigsförbrytare på Balkan ska
utlämnas. Detta bör ges regeringen till känna.
Nedrustning
Det fanns en tid när många människor kände fruktan och
rädsla inför att ett kärnvapenkrig när som helst skulle komma
att bryta ut. Även om hotet starkt minskat så finns det kvar,
och kärnvapnen är fortfarande en viktig faktor i den
internationella säkerhetspolitiken. Trots internationella avtal
får massförstörelsevapnen en ökad uppmärksamhet, och
risken för spridning och utveckling av teknologi för
massförstörelsevapen till nya länder eller aktörer ökar. Målet
om en kärnvapenfri värld ter sig avlägset, eftersom
nedrustningssträvandena gått i baklås och mött ett antal
bakslag de senaste åren.
Rysslands starkt nedsatta konventionella militära förmåga tycks ha
kompenserats av en vidgad roll för kärnvapnen. En väsentlig del av det
globala kärnvapenhotet utgörs av riskerna att terrorister ska komma att
förvärva eller utveckla kärnvapen. Försvarets forskningsanstalt (FOA) varnar
också i en färsk rapport för att ryska experter på biologiska vapen nu riskerar
rekryteras av stater som har ambitioner att utveckla sådana vapensystem. För
att förhindra skurkstater från att rekrytera ryska experter och ryskt kunnande
inom kärnvapenframställning, och därigenom verka för att bromsa ytterligare
spridning, vore det angeläget att finna civil eller militärt fredlig användning
för kunskapen. Sverige skulle kunna gå i spetsen för att mobilisera
internationella finansiella resurser till Ryssland, för att utveckla civila
företag
där kunnandet kunde nyttjas för t ex nedrustning och demobilisering av
kärnvapen. Detta bör ges regeringen till känna.
Sverige måste backa upp den politiska norm mot kärnsprängningar som
det största globala rustningskontrollavtalet, icke-spridningsfördraget (NPT-
fördraget), representerar. NPT-fördraget har 187 fördragsslutande partners;
bara Kuba, Indien, Israel och Pakistan står utanför. Dess värde som
stabiliserande faktor i omvälvningen av det säkerhetspolitiska landskapet får
inte underskattas. När nu kärnvapenmakterna åtagit sig att helt eliminera sina
kärnvapenarsenaler, måste de svenska ansträngningarna och det
internationella trycket fokuseras på att avkräva kärnvapenstaterna en tidtabell
för denna nedrustning av såväl strategiska som taktiska kärnvapen.
För att ge t ex Indien och Pakistan tydliga signaler om färdriktningen eller
att för den delen förhindra s.k. opålitliga staters ambitioner vad gäller
kärnvapenanskaffning, är det nödvändigt att provstoppsavtalet snarast kan
träda i kraft. Trycket på de stater som ännu inte ratificerat provstoppsavtalet,
måste därför intensifieras. Detta bör ges regeringen till känna.
USA:s ambitioner att bygga upp ett nationellt missilförsvar visar att hotet
från massförstörelsevapnen ånyo fått ökad aktualitet. Sverige bör kritisera
planerna på ett sådant försvar. Detta bör ges regeringen till känna.