Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om Sveriges säkerhetspolitiska definition.
Bromsad förnyelse
Det gamla neutralitetsbegreppet avskaffades våren 1992. Då
försvann den automatiska neutraliteten vid krig i närområdet.
I stället formulerades i bred enighet en ny definition
innebärande att Sverige är militärt alliansfritt, syftande till
möjligheten för Sverige att kunna vara neutralt i händelse av
krig i närområdet.
Så sent som i mitten på 90-talet ville dock centern återgå till den gamla
automatiska neutralitetsformuleringen. Också socialdemokraterna har bromsat
förnyelsen. I Försvarsberedningen fanns föreslaget att den nuvarande
säkerhetspolitiska definitionen skulle utmönstras. Sverige skulle kort och gott
beskrivas som militärt alliansfritt. Majoriteten ändrade sig dock och den
gamla formuleringen blev kvar. Detta är ett symptom på att den
säkerhetspolitiska moderniseringen har lång väg kvar.
Föråldrad definition
Den nuvarande formuleringen är obsolet. Det är knappast
möjligt att se en enda situation där neutralitet skulle kännas
rimlig, naturlig eller ens möjlig i närområdet. Som EU-
medlem kan Sverige aldrig stå neutralt om ett annat EU-land
attackeras. Det kan vi heller inte göra om våra baltiska
grannar hotas. I dagsläget kan Sveriges säkerhetspolitiska
definition bara beskrivas som att landet är militärt alliansfritt.
Det är därför anmärkningsvärt att statsministern i regeringsförklaringen än
en gång låste fast sig vid vad som är en inkorrekt beskrivning av verkligheten.
Sverige måste bättre finna sin roll i den framväxande alleuropeiska
säkerhetsordningen. Det gäller vår egen situation, men också vårt agerande
för strukturens utveckling.
Den militära alliansfriheten är ett medel i svensk säkerhetspolitik, den är
inte ett mål. Från början var detta tydligt, men under det kalla krigets senare
del sammanblandades neutralitetspolitiken med en moralisk dimension. I
varje tid måste Sverige välja den väg som bäst gynnar vår säkerhetspolitiska
situation och bidrar till stabilitet i vår del av världen. För att detta skall
bli
tydligt är det viktigt att historien är väl utredd och rätt beskriven.
Vad ligger då bakom den säkerhetspolitiska eftersläpningen det senaste
decenniet? En icke sanningsenlig beskrivning av samarbetet med USA och
den felaktiga kålsuparteorin är förmodligen två av orsakerna.
Beroende av USA
I Sverige har det varit vanligt att kritisera USA och officiellt
avsvärja sig allt militärt och tidigare också säkerhetspolitiskt
samröre med USA. Inofficiellt har dock de flesta vetat och
förstått att Sverige har varit och är beroende av USA för sin
säkerhet.
Utan USA och Nato i ryggen hade det svenska försvaret behövt utformas
och dimensioneras på ett helt annat sätt också under det kalla krigets mest
utpräglade neutralitetspolitik. Norra Europa - däribland också Sverige - har
varit beroende av det amerikanska kärnvapenparaplyet.
Europa är inte heller i dag förmöget att klara sin egen säkerhet utan den
transatlantiska solidariteten. USA bidrar varje år med miljontals dollar för
säkerheten i Europa. USA är också det enda land som har de resurser som
krävs att klara t.ex. försvar av Nordens rygg, det norska havet.
Det är av stor vikt att framtida säkerhetspolitiska lösningar inkluderar en
bevarad transatlantisk solidaritet. Vikten av den transatlantiska länken står
inte i motsats till ett ökat europeiskt ansvarstagande för den egna säkerheten.
Vidare är ett samarbete med USA och Nato nödvändigt för att EU skall
klara av att utföra sina krishanteringsuppgifter. EU har inte, och har heller
inte föresatt sig att skaffa, den utrustning som skulle krävas för ett
självständigt agerande i form av t.ex. transportkapacitet.
Felaktig syn på
Sovjetunionen
Under stora delar av det kalla kriget och långt fram i vår tid
dominerade den så kallade kålsuparteorin svensk
säkerhetspolitik. Sverige stod enligt denna neutralt mellan två
parter, som delade lika på skulden för spänningen i Europa.
Vår syn var värderingsfri, åsiktslös om de båda
konkurrerande systemen.
Ansvaret för det kalla kriget kan naturligtvis inte delas lika mellan Öst och
Väst. Sovjetunionen var en diktatur, baserad på kommunismen med miljoner
liv på sitt samvete. Väst umgicks inte med planer på att invadera
demokratiska grannländer, vilket Sovjetunionen och Warszawapakten gjorde.
Det förnekades under det kalla kriget att Sovjetunionen var Sveriges
egentliga fiende, trots att alla visste motsatsen.
I själva verket hamnade Sverige fel i ett moraliskt ställningstagande mellan
rätt och fel, mellan demokrati och diktatur, mellan respekt och förakt för
mänskliga rättigheter och mellan anpasslighet eller protest mot ockupation av
våra baltiska grannländer.
Brott mot mänskliga rättigheter accepterades vara "interna
angelägenheter", trots att människors rättigheter är universella och knappast
kan vara annat än lika för alla oavsett var man bor.
Efter hand har bilden av det gamla Sovjetunionen verklighetsanpassats.
Arkiven har öppnats. Men alltjämt finns behov för Sverige att göra upp med
hur sovjetpolitiken såg ut och hur folken i Central- och Östeuropa sveks.
Neutraliteten förändrades
Neutralitetspolitiken övergick från att vara en beskrivning av
att Sverige inte ingick i någon militär allians och inte avsåg
att ta ställning i en krigssituation - om vi inte angreps - till
att bli en moralisk värdering.
Det ansågs att vi inte politiskt kunde samverka med länder med vilka vi
delade grundläggande värderingar om demokrati, marknadsekonomi och
mänskliga rättigheter. Detta var ett skäl till att Sverige hamnade vid sidan av
EG i så många år.
Det ansågs också att vi inte kunde tala klarspråk om kränkningar av
mänskliga rättigheter i Sovjetunionen och Östblocket, eftersom det skulle
kunna äventyra trovärdigheten i neutralitetspolitiken. I folkrättslig mening
finns alls inte ett sådant krav, men neutralitetspolitiken blev under decennier
till en inrikespolitiskt mål, i lika hög grad som ett utrikespolitiskt medel.
Denna föreställning att neutralitet mellan ont och gott var mer ett moraliskt
förhållningssätt än ett tydligt politiskt ställningstagande lever delvis kvar i
svensk debatt. Trots att ingen kan peka ut situationer där neutralitet i dag
skulle vara ett rimligt alternativ, så kan regeringen inte tänka sig att
uppdatera
landets säkerhetspolitiska definition. Möjligheten för Sverige att stå neutral i
händelse av krig i vårt närområde är borta.
Sverige är i dag de facto militärt alliansfritt, innebärande varken mer eller
mindre än att landet står utanför militära allianser. Den officiella
säkerhetspolitiska definitionen bör ändras i enlighet med detta.