Konfliktförebyggande och jämställd säkerhetspolitik
Innehållsförteckning
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen begär att regeringen både nationellt och internationellt skall
verka för att konfliktförebyggande åtgärder prioriteras framför militära
aktioner inom all säkerhetspolitisk verksamhet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att alla Sveriges internationella uppdrag och mandat före,
under och efter en konflikt genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv.
3. Riksdagen begär att regeringen skall skapa förutsättningar för kvinnors
aktiva deltagande i konflikthantering före, under och efter en konflikt.
4. Riksdagen begär att regeringen skall prioritera och aktivt verka för att
jämställdhetsarbete skall inkluderas vid varje internationellt
försvarssamarbete som Sverige deltar i.
5. Riksdagen begär att regeringen skall slå vakt om och aktivt arbeta för att
Sverige skall vara en alliansfri och neutral stat.
6. Riksdagen begär att regeringen i förhandling med de övriga
medlemsstaterna i EU kräver att Sverige skall stå utanför den militära
dimensionen och därmed erhåller ett undantag i enlighet med Danmarks.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att, om Sverige inte erhåller ett undantag från det militära
samarbetet, bör varje svenskt deltagande i EU:s militära insatser vara
sanktionerat av FN eller OSSE.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige endast skall delta i EU:s civila del av
krishanteringen.
9. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en parlamentariskt sammansatt
utredning med uppdrag att genomföra en konsekvensanalys av hur ett
svenskt medlemskap i WEAG påverkar efterlevnaden av de svenska
riktlinjerna för krigsmaterielexport.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige inte skall medverka i PFF utan i stället verka för att
det försvarspolitiska samarbetet utvecklas inom ramen för FN och/eller
OSSE.
11. Riksdagen begär att regeringen internationellt verkar för att utveckla och
stärka OSSE:s roll som FN:s regionala organ.
12. Riksdagen begär att regeringen internationellt verkar för att FN skall
förändras och inta rollen som den legitima internationella fredsskapande,
-bevarande och -framtvingande makten.
13. Riksdagen begär att regeringen aktivt verkar för att kvinnor skall få större
inflytande inom FN:s organisation, med målet att könsfördelningen skall
vara jämn.
Säkerhetspolitiskt
fredsarbete
Av tradition har begreppet säkerhetspolitik främst avsett
relationer mellan stater och deras militära kapacitet. Detta
synsätt håller äntligen på att förändras. Säkerhet, i betydelsen
militär säkerhet, svarar dåligt mot de komplexa hot som
människan, naturen, de politiska systemen och staten ställs
inför. Det nya säkerhetsbegreppet sätter individen i centrum
och omfattar en grundläggande respekt för mänskliga
rättigheter. I den internationella diskussionen används
begreppet Human security, d.v.s. mänsklig säkerhet,
samtidigt som fokus har förflyttats från mellanstatliga till
inomstatliga konflikter. Dessa konflikter ges ofta etniska eller
religiösa förtecken, men har sin grund i sociala, ekonomiska
och politiska konflikter. Etnicitet är sällan ett problem i sig
utan ett symptom på underliggande spänningar.
I diskussionen om mänsklig säkerhet - som omfattar både politiska, civila,
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i enlighet med de två FN-
konventionerna från 1966 (International Covenant on Civil and Political
Rights och International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights)
- har jämställdhet mellan kvinnor och män spelat en underordnad roll. Det
har funnits och finns en brist på kunskap om existerande grundläggande
skillnader och behov när man talar om kvinnors och mäns, flickors och
pojkars säkerhet. Det nya och utvidgade säkerhetsbegreppet visar därför
tydligt att de traditionella militära medlen som används för att lösa
säkerhetspolitiska problem fungerar otillräckligt, för att inte säga
kontraproduktivt. Att arbeta för fred och säkerhet är kopplat till arbetet att
undanröja krigens grundorsaker och skapa social och ekonomisk rättvisa.
Sverige har historiskt sett spelat en viktig roll i arbetet för fred,
nedrustning och säkerhet i världen. Vi har arbetat för att
konfliktförebyggande skall vara en integrerad del av utrikes- och
säkerhetspolitiken. I det svenska handlingsprogrammet Att förebygga
väpnade konflikter (Ds 1999:24) understryks förebyggandets nödvändighet
för svensk och internationell politik.
Konflikter och krig drabbar människor på olika sätt. Våld och förtryck ser
olika ut beroende på t.ex. i vilket land och i vilken världsdel man bor, under
vilka sociala, ekonomiska och ekologiska villkor man lever och om man är
kvinna eller man. Följaktligen innebär en säkerhetspolitisk analys mer än att
bara se till relationerna mellan stater och deras militära institutioner.
Nationellt och internationellt säkerhetsarbete innebär därför ett brett och
djupt
fredsarbete och inte enbart satsningar på och utveckling av den militära
organisationen.
Att förebygga väpnade
konflikter
Krig är förödande. Genom att förebygga eskaleringen till
väpnade konflikter kan man förhindra det stora mänskliga
lidande världen över som dessa förorsakar. Det handlar om
att flytta fokus från senare faser av kriser till de tidiga
varningssignalerna, att fördjupa och bredda kunskapen om
konflikter och att utveckla metoder och medel. Det handlar
om att använda våra resurser till att bygga upp och utveckla
istället för att bryta ner och tillintetgöra. Därför bör den
svenska regeringen både nationellt och internationellt verka
för att konfliktförebyggande åtgärder prioriteras framför
militära aktioner inom all säkerhetspolitisk verksamhet. Detta
bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
En stor majoritet av världens flyktingar är kvinnor och barn. De flesta offer
som skördas i krig och konflikter är civila, där kvinnor och barn är de mest
oskyddade. I konfliktområden och flyktingläger utsätts kvinnor och barn för
systematiska våldtäkter och övergrepp. När en väpnad konflikt övergår i en
uppbyggnadsfas så osynliggörs ofta kvinnors och barns behov. Därför skall
man konsekvent analysera konflikter och återuppbyggnaden efter krig ur ett
könsperspektiv för att på så sätt kunna finna mer effektiva och verksamma
metoder för konfliktlösning som kan skapa förutsättningar för en varaktig
fred. I enlighet med detta bör alla Sveriges internationella uppdrag och
mandat före, under och efter en konflikt genomsyras av ett
jämställdhetsperspektiv. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som
sin mening.
Konfliktförebyggande åtgärder kan vidtas innan en konflikt övergått i
våldshandlingar, de kan vidtas under en väpnad konflikt, för att t.ex. hindra
dess spridning, men man kan också vidta konfliktförebyggande åtgärder efter
att parterna i en konflikt lagt ner sina vapen. Konfliktförebyggande åtgärder
är både långsiktiga och kortsiktiga. Långsiktiga förebyggande åtgärder kan
bestå av demokratiutveckling, arbete för ekonomisk och social
jämlikhet/jämställdhet, mellanstatligt samarbete o.s.v. Civil krishantering kan
sägas utgöra en av många direkta kortsiktiga konfliktförebyggande åtgärder. I
dagens debatt används begreppet ofta med hänsyftning till polisiära insatser
som kan sättas in när en konflikt är mycket nära att bli våldsam. Det är därför
viktigt att uppmärksamma att civil krishanteringskapacitet likaväl som poliser
kan bestå av kvinnliga och manliga medlare, jurister,
människorättsobservatörer, journalister, informatörer, administratörer,
pedagoger, psykologer, barnmorskor, byggnadsarbetare osv.
I slutdokumentet från FN:s Kvinnokonferens i Beijing fastställs det bland
annat: "Om kvinnor skall spela en jämställd roll vid upprättandet och
bevarandet av fred, måste de få mer politisk och ekonomisk makt och vara
tillräckligt representerade på alla nivåer inom beslutsfattandet." Därför bör
regeringen skapa förutsättningar för kvinnors aktiva deltagande i
konflikthantering före, under och efter en konflikt. Detta bör riksdagen
tillkännage för regeringen som sin mening.
Jämställdhet och den
militära strukturen
I regeringens skrivelse 1999/2000:24 Jämställdhetspolitiken
inför 2000-talet står det: "Jämställdhet är i Sverige ett
prioriterat område. (...) Jämställdhet handlar om rättvisa och
fördelning av ekonomisk och politisk makt. Det handlar om
demokrati, om att värdera kvinnor och män lika. Det handlar
om att bryta den samhällsstruktur som fortfarande råder och
som varje dag säger oss att: män är norm och kvinnor
undantag, män är överordnade och kvinnor underordnade
samt att män har stor makt, kvinnor liten."
Den militära strukturen är av tradition mycket starkt bunden till de
konventioner och normer som beskrivs ovan. Ett uttryck för detta är
könsrelaterade krigsförbrytelser som t.ex. systematiska våldtäkter. Andra
uttryck är t.ex. att prostitutionen ökar i områden där internationella
insatsstyrkor baserats eller att sexuella trakasserier är ett stort problem inom
Försvarsmakten. Det är svårt att hitta någon mer mansdominerad
samhällsinstitution än den militära. Andelen kvinnor bland yrkesofficerarna i
den svenska försvarsmakten låg 1999 på 2,6 procent. Man kan anta att
könsfördelningen ser ut ungefär likadant inom andra länders försvar, med
några få undantag. Militärer är män. Detta kan ses både som en orsak till och
en konsekvens av att de militära institutionerna och strukturerna bygger på
normen om att män som grupp är överordnad kvinnor som grupp. Den
könsrelaterade maktstrukturen är alltså inte enbart en fråga om representation,
eftersom det också handlar om att både män och kvinnor skall vara delaktiga
på lika villkor, både inom det militära och i det civila samhället.
Detta förhållande håller på att förändras i Sverige, men som med alla andra
strukturförändringar är det en långsam process som inte heller sker utan
problem. Arbetet för jämställdhet i den bemärkelse som angivits i regeringens
skrivelse 1999/2000:24 måste inkludera även vårt internationella
försvarssamarbete. Därför bör regeringen prioritera och aktivt verka för att
jämställdhetsarbete skall inkluderas vid varje internationellt
försvarssamarbete som Sverige deltar i. Detta bör riksdagen tillkännage för
regeringen som sin mening.
Alliansfrihet och neutralitet
- svensk trovärdighet
Den svenska alliansfriheten är starkt kopplad till vår
trovärdighet som aktör på den internationella arenan. Vår
tradition av neutralitet innebär en rad förpliktelser som gör
Sverige lämpat som en fredsbevarande kraft. Den svenska
alliansfriheten och neutralitetspolitiken har aldrig inneburit
att Sverige avstått från att protestera mot övergrepp. Vi har
aldrig stått likgiltiga inför förtryck, krig eller orättvisor i
neutralitetens namn - tvärtom.
Under de senaste tio åren har det militära säkerhetspolitiska läget i världen
radikalt förändrats. Kalla krigets upprustning och idén om invasionsförsvaret
har bytts ut mot minskade försvarsutgifter i och ökat militärt samarbete
mellan länderna i vår omvärld. Även i Sverige har vi nu fattat beslut om att
sänka försvarets utgifter och förändra dess verksamhet. En av de fyra
huvuduppgifter som det svenska försvaret har är att bidra till fred och
säkerhet i omvärlden. Detta kräver samarbete med andra länder. Idag håller
det mellanstatliga militära samarbetet på att ta nya former. Länder sluter avtal
om hur multinationella fredsbevarande och -framtvingande styrkor skall
organiseras. I denna utveckling bör vi vara med och påverka. Men det är av
största vikt att det militära samarbetet alltid sker på ett sådant sätt att
Sverige
kan driva sin egen politiska linje. Annars riskerar vi att våra möjligheter att
verka för demokrati, rättvisa och jämställdhet begränsas. Därför bör den
svenska regeringen slå vakt om och aktivt arbeta för att Sverige skall vara en
alliansfri och neutral stat. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som
sin mening.
Europeiska unionen
Den svenska alliansfriheten och neutraliteten har under de
senaste åren gradvis urholkats genom vår EU-anpassning.
Man har kunnat se små men betydelsefulla
positionsförskjutningar som endast kan förklaras med vårt
EU-medlemskap. Från observatör i Västeuropeiska unionen
(VEU), som nu håller på att avvecklas, har Sverige gått till att
fullt ut vara delaktig i EU:s militarisering. Efter skrivningarna
i Maastrichtfördraget från 1991 var det inte förrän på
toppmötet i Köln för drygt ett år sedan som de lösliga
målformuleringarna i fördraget på allvar började
konkretiseras, men sedan dess har det gått mycket snabbt. I
Köln bestämdes det att EU skall ha en egen militär kapacitet.
Denna skall bygga på de så kallade Petersbergsuppgifterna
som bland annat omfattar "humanitära insatser och
räddningsinsatser, fredsbevarande insatser och med
stridskrafter vid krishantering inklusive fredsskapande
åtgärder". I texterna från toppmötet i Helsingfors i slutet av
1999 framkommer det att det ytterst kan handla om att sätta
in flygstridskrafter. Från slutet av år 2003 skall EU ha en
insatsstyrka med cirka 60 000 soldater som skall kunna
mobiliseras inom 60 dagar och sättas in var som helst i
världen. På mötet i Helsingfors bestämdes även att EU
självständigt bör kunna fatta beslut om och utföra militära
operationer "om Nato som helhet inte är engagerat". Vidare
skall ett system för "fullständigt samråd, samarbete och insyn
mellan EU och Nato" upprättas. Alla beslut och aktioner i
EU-regi kan ske utan mandat från vare sig OSSE eller FN.
Sverige har ställt sig bakom alla steg i denna utveckling och
preliminärt erbjudit 900 armésoldater i stridsfordon, fyra
Spaningsviggen, ett minjaktfartyg och fem transportplan,
totalt över 1 300 soldater till EU:s militära styrka. Sveriges
deltagande i EU:s militära dimension strider mot vår
alliansfrihet. Därför bör regeringen i förhandling med de
övriga medlemsstaterna i EU kräva att Sverige skall stå
utanför den militära dimensionen och därmed erhåller ett
undantag i enlighet med Danmarks. Detta bör riksdagen
tillkännage för regeringen som sin mening.
Om Sverige inte erhåller ett undantag från det militära samarbetet bör varje
svenskt deltagande i EU:s militära insatser vara sanktionerat av FN eller
OSSE. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
På Europeiska rådets möte i Santa Maria da Feira i juni 2000 beslutades
bl.a. att Turkiet - trots sina grova brott mot de mänskliga rättigheterna -
skall
kunna delta i militära operationer ledda av EU. Stats- och regeringscheferna
uttryckte sig positivt över Turkiets deltagande som de menar kommer att
"förbättra den europeiska kapaciteten". Detta pekar på ett mycket allvarligt
och svårt problem, nämligen vem som har legitimitet att bestämma vilka brott
mot de mänskliga rättigheterna som kräver militär intervention. Turkiets
delaktighet i EU:s militära organisation innebär också att medlemsstaterna
accepterar de brott mot de mänskliga rättigheterna som begås av den turkiska
staten. Sveriges möjligheter att aktivt och trovärdigt arbeta för en
demokratiutveckling i Turkiet har minskats betydligt genom att vi är med och
utvecklar EU:s militära kapacitet.
EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik betonar idag starkt den
militära krishanteringen. Vad gäller den civila delen av krishanteringen berör
den endast polisiära insatser. Medlemsstaterna har åtagit sig att senast år 2003
kunna bidra med upp till 5 000 poliser för internationella uppdrag. Från finsk
och svensk sida har man vid flera tillfällen understrukit vikten av större
satsningar på särskilt den polisiära krishanteringen. Beslut i den riktningen
har också fattats. Däremot har de preventiva åtgärderna och alla de övriga
viktiga aspekterna av den civila krishanteringen tills vidare berörts endast i
liten utsträckning. Den europeiska krishanteringen sker på bekostnad av
konfliktförebyggande arbete och icke-polisiär civil krishantering. Den
utveckling vi ser nu står i strid med det nya och utvidgade
säkerhetsbegreppet, som uttryckligen beaktar andra aspekter än den militära.
Därför bör Sverige endast delta i EU:s civila del av krishanteringen. Detta bör
riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Försvarsindustriellt
samarbete
Det finns en tydlig koppling mellan vapenhandeln,
världsfattigdomen och kvinnoförtrycket ur ett globalt
perspektiv. En relativt stor andel av världens totala
krigsmaterielexport går, mer eller mindre lagenligt, till redan
fattiga och odemokratiska stater. Regeringarna i dessa stater
använder därför resurser till militära satsningar istället för
sociala. Sett ur detta perspektiv bidrar dessa vapen till
förödelse på flera olika sätt, inte bara genom att de används i
väpnade konflikter utan också genom att investeringar
undanhålls på områden som är viktiga för demokrati och
rättvisa. Detta drabbar alla medborgare, men framför allt
kvinnor och barn.
I år har EU-ländernas överbefälhavare träffats för första gången och
diskuterat de militära strategierna. Den militära dimensionen av EU innefattar
även ett utökat samarbete mellan de europeiska försvarsindustrierna med
"harmonisering av militära krav samt planering och anskaffande av vapen".
Följdriktigt har Sverige begärt inträde i Västeuropeiska
försvarsmaterielgruppen WEAG (Western European Armaments Group).
Organisationen har 13 medlemmar, alla Nato-länder. Finland, Österrike och
Sverige har för närvarande observatörstatus. De svenska riktlinjerna för
vapenexport ter sig vid en internationell jämförelse relativt restriktiva. Ett
viktigt villkor för att Sverige skall delta i ett utvidgat europeiskt
försvarsindustrisamarbete är att den svenska hållningen avseende
krigsmaterielexport kan upprätthållas. Därför krävs det att det genomförs en
konsekvensanalys av hur ett svenskt medlemskap i WEAG påverkar
efterlevnaden av de svenska riktlinjerna för krigsmaterielexport. Regeringen
bör därför tillsätta en parlamentariskt sammansatt utredning med ett sådant
uppdrag. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Den 27 juli 2000 undertecknade Sverige tillsammans med Frankrike,
Tyskland, Storbritannien, Italien och Spanien ett ramavtal om åtgärder för att
underlätta en omstrukturering av den europeiska försvarsindustrin. Några
områden som avtalet omfattar är forskning och utveckling, harmonisering av
de militära kraven på försvarsmateriel samt regler för export. Alla
samarbetsprojekt mellan de sex länderna skall i framtiden falla under detta
ramavtal. För varje projekt kommer det att göras en lista över vilka de tänkta
köparländerna är. Dessa länder skall först ha blivit godkända av de regeringar
som är inblandade i projektet. Listan över godkända köparländer skall vara
bindande för samtliga avtalsländer, vilket betyder att det finns en stor risk
att
de svenska riktlinjerna för krigsmaterielexport kommer att urholkas. Avtalet
innebär dessutom att Sverige blir skyldigt att leverera vapen till
avtalsländerna oavsett om dessa uppfyller kraven för de svenska riktlinjerna
eller ej. Det undertecknade ramavtalet kan komma att innebära att fler länder
blir öppna för svensk vapenexport, och därför bör Sverige inte delta i detta
försvarsindustriella samarbete. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen
som sin mening.
Partnerskap för fred
Samtidigt som EU militariseras skall samarbetet med Nato bli
tätare genom att ett system för "fullständigt samråd,
samarbete och insyn mellan EU och Nato" upprättas. Flertalet
EU-länder är ju också medlemmar i Nato. Dessutom är
Sverige knutet till Nato även på andra sätt. Utifrån Nato har
Partnerskap för fred (PFF) bildats. I partnerskapet deltar
Natos 16 medlemsstater och 27 länder som står utanför
alliansen. PFF syftar till att öka de deltagande ländernas
förmåga att delta i internationella insatser. Gemensamma
övningar och den kontaktyta dessa ger är viktigt för den
internationella verksamheten. Men PFF-medlemskapet kan
motverka Sveriges intresse av att vår alliansfrihet uppfattas
som konsekvent och stabil av omvärlden. Därför bör Sverige
inte medverka i PFF utan istället verka för att det
försvarspolitiska samarbetet utvecklas inom ramen för FN
och/eller OSSE. Detta bör riksdagen tillkännage för
regeringen som sin mening.
Organisationen för säkerhet
och samarbete i Europa
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE)
har en viktig roll som försvarare av demokratiska
grundprinciper, mänskliga rättigheter och förebyggande
fredsarbete i hela Europa. OSSE bör stärkas, snarare än
försvagas, i en tid då EU:s försvarsdimension blivit
verklighet och Natos roll förändrats. OSSE bör också i den
nya situationen garanteras en roll som aktiv fredsbevarande
organisation framför allt då det gäller att förebygga kriser,
men också i återuppbyggnadsskedet efter en kris eller
regelrätt krig. Det är även mycket viktigt att EU inte försöker
överta den rollen, utan att man i stället både politiskt och
ekonomiskt stöder en utveckling av OSSE. På OSSE:s årliga
konferens i S:t Petersburg i juli 1999 fick den svenska
delegationen igenom några viktiga förslag till den
gemensamma slutresolutionen. Ett av förslagen innebar att
man skulle fortsätta stödja idén med att skapa en OSSE-
akademi för att bland annat kunna uppmärksamma effektivt
civilt-militärt samarbete, valövervakning, flyktingassistans
och utvecklandet av demokratiska institutioner, liksom
speciella aspekter som rör markförhållanden på särskilda
platser.
Förslaget innebär alltså en förstärkning av OSSE:s kompetens som
fredsbevarande och fredsfrämjande organisation, genom att ge OSSE nya
verktyg bl.a. i en akademi för konflikthantering. Men det krävs ytterligare
initiativ för att resolutioner av de här slagen skall komma till verkställighet.
Vi föreslår därför att regeringen tar initiativ till att stärka OSSE på olika
sätt.
Ett sätt är att internationellt verka för att utveckla och stärka OSSE:s roll
som
FN:s regionala organ. Detta bör därför riksdagen tillkännage för regeringen
som sin mening.
Förenta nationerna
Förenta nationerna (FN) har under hela sin livstid levt med
dilemmat mellan å ena sidan idén om universella rättigheter
för alla människor och å andra sidan idén om nationalstatens
suveränitet. I den internationella debatten om huruvida
mänskliga rättigheter är överordnade folkrätten kan en
förskjutning anas från folkrätt mot mänskliga rättigheter.
Sådana förskjutningar sker dock inte frikopplat från
internationella maktförhållanden. Under de senaste åren har
vi sett en rad exempel på att man hävdar försvarandet av de
mänskliga rättigheterna på bekostnad av folkrätten: Natos
bombningar av Kosovo, USA:s missiler mot Sudan och
Afghanistan samt USA:s och Storbritanniens angrepp på Irak.
I samtliga av dessa fall skedde angreppen utan FN-mandat,
men i inget av dessa fall där folkrättsbrott begicks har läget
när det gäller mänskliga rättigheter förbättrats. Debatten om
motsättningen mellan folkrätten och mänskliga rättigheter
aktualiserar kravet på att FN skall ha det överordnade
ansvaret och helhetsgreppet när det gäller hanteringen av
internationella konflikter. Situationen visar också på det stora
behovet av en reformering av FN:s säkerhetsråd, vad gäller
dess sammansättning och arbetsordning. Säkerhetsrådets
brister och svagheter innebär idag att regionala organisationer
som EU och Nato tar över ansvaret för fred och säkerhet.
Denna hotfulla utveckling minskar FN:s möjligheter att
förebygga och lösa konflikter innan de hunnit bli en kris eller
ett regelrätt krig. Därför bör den svenska regeringen
internationellt verka för att FN skall förändras så att
organisationen kan inta rollen som den legitima
internationella fredsskapande, -bevarande och -framtvingande
makten. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som
sin mening.
Mot ovanstående bakgrund är det av stor vikt att vetorätten i FN:s
säkerhetsråd avskaffas. Detta är en politiskt känslig och svårlöst fråga, men
utgångspunkten för en diskussion om vetorätten måste vara att vissa länders
regeringar inte skall ha några särskilda privilegier framför andra i FN när det
gäller beslut om ingripanden vid internationella konflikter.
Även andra villkor inom FN måste förändras. Det är orimligt att
säkerhetsrådets ställning och sammansättning bygger på intressen och
styrkeförhållandena mellan staterna efter andra världskriget. Idag handlar det
inte längre om öst och väst, utan snarare om förhållandet mellan nord och
syd. Det handlar om skuldkrisen, demokratiutveckling, jämställdhet,
konfliktförebyggande och konfliktlösande. Det säger sig självt att fler u-
länder måste finnas representerade i FN:s säkerhetsråd.
Vad gäller representation är det också av yttersta vikt att FN blir mer
jämställt. FN måste uppfylla sina egna mål om jämställdhet som bland annat
handlar om att könsfördelningen på alla poster inom FN-systemet skall vara
50/50 år 2000. I slutet av 1999 var den totala andelen kvinnor i sekretariatet
37%, och andelen i hela FN-systemet var ännu lägre. På de lägsta posterna
var andelen kvinnor knappt 50%, medan andelen kvinnor på den högsta nivån
var mindre än 10%. Detta är oacceptabelt. Därför bör den svenska regeringen
aktivt verka för att kvinnor ska få större inflytande inom FN:s organisation,
med målet att könsfördelningen skall vara jämn. Detta bör riksdagen
tillkännage för regeringen som sin mening.
Kärnvapen
Kärnvapen är militärt oanvändbara, men utgör ett hot mot
mänsklighetens överlevnad.
Varje användning av kärnvapen kan leda till ett kärnvapenkrig och
mänsklighetens utrotning. Det spelar heller ingen roll om den sammanlagda
kärnvapenarsenalen kan förinta jorden en eller fler gånger, resultatet är ändå
detsamma. Sverige driver idag frågan om nedrustning kraftfullt och på flera
fronter.
Icke-spridningsavtalet, The Treaty on the Non-Proliferation of Nuclear
Weapons (NPT) trädde i kraft 1970. Idag är 187 länder anslutna till avtalet.
Endast 4 länder står utanför: Kuba, Indien, Israel och Pakistan. Avtalet
definierar kärnvapenstater (NWS) som de stater som hade kärnvapen 1968,
nämligen USA, Sovjetunionen, Kina, Frankrike och Storbritannien. Övriga
stater är enligt avtalet icke-kärnvapenstater (NNWS).
Under NPT-konferensen våren 2000 i New York samlades avtalsländerna
för att göra en översyn av det 30 år gamla avtalet. Konferensens slutdokument
innehåller några små steg i rätt riktning. Ett steg är en otvetydig avsikt av
kärnvapenmakterna att åstadkomma den fullständiga elimineringen av sina
kärnvapenarsenaler, ett annat är en överenskommelse om att minska de
taktiska kärnvapnen. Man har också bestämt att minska beroendet av
kärnvapnen i säkerhetspolitiken samt att sänka den operationella beredskapen
för kärnvapnen.
Trots dessa små framgångar pekar utvecklingen efter NPT-konferensen i
fel riktning. Utsikterna för en kärnvapenfri värld har blivit sämre. Den
"otvetydiga" avsikten att avskaffa kärnvapnen överensstämmer inte med
andra dokument antagna av både den ryska och den amerikanska
statsledningen. Överenskommelsen om att minska de taktiska kärnvapnen
överensstämmer inte heller med den nya ryska strategiska doktrinen.
Ryssland har också lagt ökad vikt vid kärnvapnen i säkerhetspolitiken. Sedan
är frågan vad man menar med "den operationella beredskapen". Gäller det
avskaffandet av "high alert", så borde ju det uttryckligen ha klargjorts.
Dessutom planerar USA ett nytt missilförsvar, som kan starta en ny
kärnvapenkapprustning.
Kärnvapenländernas ledare talar väl, men handlar mindre. Sverige skall
naturligtvis fortsätta att i alla tänkbara internationella forum driva
nedrustningsfrågorna, men de som också kan hjälpa till med detta är alla de
NGO:er (Non-Governmental Organization) som finns i dessa länder. Det
finns redan upparbetade kanaler via våra svenska NGO:er.
Sverige bör använda denna möjlighet och via de svenska
antikärnvapenorganisationerna aktivt stödja de krafter i kärnvapenländerna
som mobiliserar en folklig opinion för kärnvapnens avskaffande. Det handlar
bland annat om att försöka få den svenska och europeiska opinionen att förstå
att Nato-expansionen försvårar arbetet med kärnvapnens avskaffande i
Ryssland. En kärnvapenfri zon i Europa från Östersjön till Svarta havet skulle
vara ett värdefullt steg i rätt riktning.