Innehållsförteckning
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen begär att regeringen både nationellt och internationellt skall verka för att konfliktförebyggande åtgärder prioriteras framför militära aktioner inom all säkerhetspolitisk verksamhet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla Sveriges internationella uppdrag och mandat före, under och efter en konflikt genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv.
3. Riksdagen begär att regeringen skall skapa förutsättningar för kvinnors aktiva deltagande i konflikthantering före, under och efter en konflikt.
4. Riksdagen begär att regeringen skall prioritera och aktivt verka för att jämställdhetsarbete skall inkluderas vid varje internationellt försvarssamarbete som Sverige deltar i.
5. Riksdagen begär att regeringen skall slå vakt om och aktivt arbeta för att Sverige skall vara en alliansfri och neutral stat.
6. Riksdagen begär att regeringen i förhandling med de övriga medlemsstaterna i EU kräver att Sverige skall stå utanför den militära dimensionen och därmed erhåller ett undantag i enlighet med Danmarks.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att, om Sverige inte erhåller ett undantag från det militära samarbetet, bör varje svenskt deltagande i EU:s militära insatser vara sanktionerat av FN eller OSSE.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige endast skall delta i EU:s civila del av krishanteringen.
9. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en parlamentariskt sammansatt utredning med uppdrag att genomföra en konsekvensanalys av hur ett svenskt medlemskap i WEAG påverkar efterlevnaden av de svenska riktlinjerna för krigsmaterielexport.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inte skall medverka i PFF utan i stället verka för att det försvarspolitiska samarbetet utvecklas inom ramen för FN och/eller OSSE.
11. Riksdagen begär att regeringen internationellt verkar för att utveckla och stärka OSSE:s roll som FN:s regionala organ.
12. Riksdagen begär att regeringen internationellt verkar för att FN skall förändras och inta rollen som den legitima internationella fredsskapande, -bevarande och -framtvingande makten.
13. Riksdagen begär att regeringen aktivt verkar för att kvinnor skall få större inflytande inom FN:s organisation, med målet att könsfördelningen skall vara jämn.
Säkerhetspolitiskt fredsarbete
Av tradition har begreppet säkerhetspolitik främst avsett relationer mellan stater och deras militära kapacitet. Detta synsätt håller äntligen på att förändras. Säkerhet, i betydelsen militär säkerhet, svarar dåligt mot de komplexa hot som människan, naturen, de politiska systemen och staten ställs inför. Det nya säkerhetsbegreppet sätter individen i centrum och omfattar en grundläggande respekt för mänskliga rättigheter. I den internationella diskussionen används begreppet Human security, d.v.s. mänsklig säkerhet, samtidigt som fokus har förflyttats från mellanstatliga till inomstatliga konflikter. Dessa konflikter ges ofta etniska eller religiösa förtecken, men har sin grund i sociala, ekonomiska och politiska konflikter. Etnicitet är sällan ett problem i sig utan ett symptom på underliggande spänningar.
I diskussionen om mänsklig säkerhet - som omfattar både politiska, civila, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i enlighet med de två FN- konventionerna från 1966 (International Covenant on Civil and Political Rights och International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights) - har jämställdhet mellan kvinnor och män spelat en underordnad roll. Det har funnits och finns en brist på kunskap om existerande grundläggande skillnader och behov när man talar om kvinnors och mäns, flickors och pojkars säkerhet. Det nya och utvidgade säkerhetsbegreppet visar därför tydligt att de traditionella militära medlen som används för att lösa säkerhetspolitiska problem fungerar otillräckligt, för att inte säga kontraproduktivt. Att arbeta för fred och säkerhet är kopplat till arbetet att undanröja krigens grundorsaker och skapa social och ekonomisk rättvisa.
Sverige har historiskt sett spelat en viktig roll i arbetet för fred, nedrustning och säkerhet i världen. Vi har arbetat för att konfliktförebyggande skall vara en integrerad del av utrikes- och säkerhetspolitiken. I det svenska handlingsprogrammet Att förebygga väpnade konflikter (Ds 1999:24) understryks förebyggandets nödvändighet för svensk och internationell politik.
Konflikter och krig drabbar människor på olika sätt. Våld och förtryck ser olika ut beroende på t.ex. i vilket land och i vilken världsdel man bor, under vilka sociala, ekonomiska och ekologiska villkor man lever och om man är kvinna eller man. Följaktligen innebär en säkerhetspolitisk analys mer än att bara se till relationerna mellan stater och deras militära institutioner. Nationellt och internationellt säkerhetsarbete innebär därför ett brett och djupt fredsarbete och inte enbart satsningar på och utveckling av den militära organisationen.
Att förebygga väpnade konflikter
Krig är förödande. Genom att förebygga eskaleringen till väpnade konflikter kan man förhindra det stora mänskliga lidande världen över som dessa förorsakar. Det handlar om att flytta fokus från senare faser av kriser till de tidiga varningssignalerna, att fördjupa och bredda kunskapen om konflikter och att utveckla metoder och medel. Det handlar om att använda våra resurser till att bygga upp och utveckla istället för att bryta ner och tillintetgöra. Därför bör den svenska regeringen både nationellt och internationellt verka för att konfliktförebyggande åtgärder prioriteras framför militära aktioner inom all säkerhetspolitisk verksamhet. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
En stor majoritet av världens flyktingar är kvinnor och barn. De flesta offer som skördas i krig och konflikter är civila, där kvinnor och barn är de mest oskyddade. I konfliktområden och flyktingläger utsätts kvinnor och barn för systematiska våldtäkter och övergrepp. När en väpnad konflikt övergår i en uppbyggnadsfas så osynliggörs ofta kvinnors och barns behov. Därför skall man konsekvent analysera konflikter och återuppbyggnaden efter krig ur ett könsperspektiv för att på så sätt kunna finna mer effektiva och verksamma metoder för konfliktlösning som kan skapa förutsättningar för en varaktig fred. I enlighet med detta bör alla Sveriges internationella uppdrag och mandat före, under och efter en konflikt genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Konfliktförebyggande åtgärder kan vidtas innan en konflikt övergått i våldshandlingar, de kan vidtas under en väpnad konflikt, för att t.ex. hindra dess spridning, men man kan också vidta konfliktförebyggande åtgärder efter att parterna i en konflikt lagt ner sina vapen. Konfliktförebyggande åtgärder är både långsiktiga och kortsiktiga. Långsiktiga förebyggande åtgärder kan bestå av demokratiutveckling, arbete för ekonomisk och social jämlikhet/jämställdhet, mellanstatligt samarbete o.s.v. Civil krishantering kan sägas utgöra en av många direkta kortsiktiga konfliktförebyggande åtgärder. I dagens debatt används begreppet ofta med hänsyftning till polisiära insatser som kan sättas in när en konflikt är mycket nära att bli våldsam. Det är därför viktigt att uppmärksamma att civil krishanteringskapacitet likaväl som poliser kan bestå av kvinnliga och manliga medlare, jurister, människorättsobservatörer, journalister, informatörer, administratörer, pedagoger, psykologer, barnmorskor, byggnadsarbetare osv.
I slutdokumentet från FN:s Kvinnokonferens i Beijing fastställs det bland annat: "Om kvinnor skall spela en jämställd roll vid upprättandet och bevarandet av fred, måste de få mer politisk och ekonomisk makt och vara tillräckligt representerade på alla nivåer inom beslutsfattandet." Därför bör regeringen skapa förutsättningar för kvinnors aktiva deltagande i konflikthantering före, under och efter en konflikt. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Jämställdhet och den militära strukturen
I regeringens skrivelse 1999/2000:24 Jämställdhetspolitiken inför 2000-talet står det: "Jämställdhet är i Sverige ett prioriterat område. (...) Jämställdhet handlar om rättvisa och fördelning av ekonomisk och politisk makt. Det handlar om demokrati, om att värdera kvinnor och män lika. Det handlar om att bryta den samhällsstruktur som fortfarande råder och som varje dag säger oss att: män är norm och kvinnor undantag, män är överordnade och kvinnor underordnade samt att män har stor makt, kvinnor liten."
Den militära strukturen är av tradition mycket starkt bunden till de konventioner och normer som beskrivs ovan. Ett uttryck för detta är könsrelaterade krigsförbrytelser som t.ex. systematiska våldtäkter. Andra uttryck är t.ex. att prostitutionen ökar i områden där internationella insatsstyrkor baserats eller att sexuella trakasserier är ett stort problem inom Försvarsmakten. Det är svårt att hitta någon mer mansdominerad samhällsinstitution än den militära. Andelen kvinnor bland yrkesofficerarna i den svenska försvarsmakten låg 1999 på 2,6 procent. Man kan anta att könsfördelningen ser ut ungefär likadant inom andra länders försvar, med några få undantag. Militärer är män. Detta kan ses både som en orsak till och en konsekvens av att de militära institutionerna och strukturerna bygger på normen om att män som grupp är överordnad kvinnor som grupp. Den könsrelaterade maktstrukturen är alltså inte enbart en fråga om representation, eftersom det också handlar om att både män och kvinnor skall vara delaktiga på lika villkor, både inom det militära och i det civila samhället.
Detta förhållande håller på att förändras i Sverige, men som med alla andra strukturförändringar är det en långsam process som inte heller sker utan problem. Arbetet för jämställdhet i den bemärkelse som angivits i regeringens skrivelse 1999/2000:24 måste inkludera även vårt internationella försvarssamarbete. Därför bör regeringen prioritera och aktivt verka för att jämställdhetsarbete skall inkluderas vid varje internationellt försvarssamarbete som Sverige deltar i. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Alliansfrihet och neutralitet - svensk trovärdighet
Den svenska alliansfriheten är starkt kopplad till vår trovärdighet som aktör på den internationella arenan. Vår tradition av neutralitet innebär en rad förpliktelser som gör Sverige lämpat som en fredsbevarande kraft. Den svenska alliansfriheten och neutralitetspolitiken har aldrig inneburit att Sverige avstått från att protestera mot övergrepp. Vi har aldrig stått likgiltiga inför förtryck, krig eller orättvisor i neutralitetens namn - tvärtom.
Under de senaste tio åren har det militära säkerhetspolitiska läget i världen radikalt förändrats. Kalla krigets upprustning och idén om invasionsförsvaret har bytts ut mot minskade försvarsutgifter i och ökat militärt samarbete mellan länderna i vår omvärld. Även i Sverige har vi nu fattat beslut om att sänka försvarets utgifter och förändra dess verksamhet. En av de fyra huvuduppgifter som det svenska försvaret har är att bidra till fred och säkerhet i omvärlden. Detta kräver samarbete med andra länder. Idag håller det mellanstatliga militära samarbetet på att ta nya former. Länder sluter avtal om hur multinationella fredsbevarande och -framtvingande styrkor skall organiseras. I denna utveckling bör vi vara med och påverka. Men det är av största vikt att det militära samarbetet alltid sker på ett sådant sätt att Sverige kan driva sin egen politiska linje. Annars riskerar vi att våra möjligheter att verka för demokrati, rättvisa och jämställdhet begränsas. Därför bör den svenska regeringen slå vakt om och aktivt arbeta för att Sverige skall vara en alliansfri och neutral stat. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Europeiska unionen
Den svenska alliansfriheten och neutraliteten har under de senaste åren gradvis urholkats genom vår EU-anpassning. Man har kunnat se små men betydelsefulla positionsförskjutningar som endast kan förklaras med vårt EU-medlemskap. Från observatör i Västeuropeiska unionen (VEU), som nu håller på att avvecklas, har Sverige gått till att fullt ut vara delaktig i EU:s militarisering. Efter skrivningarna i Maastrichtfördraget från 1991 var det inte förrän på toppmötet i Köln för drygt ett år sedan som de lösliga målformuleringarna i fördraget på allvar började konkretiseras, men sedan dess har det gått mycket snabbt. I Köln bestämdes det att EU skall ha en egen militär kapacitet. Denna skall bygga på de så kallade Petersbergsuppgifterna som bland annat omfattar "humanitära insatser och räddningsinsatser, fredsbevarande insatser och med stridskrafter vid krishantering inklusive fredsskapande åtgärder". I texterna från toppmötet i Helsingfors i slutet av 1999 framkommer det att det ytterst kan handla om att sätta in flygstridskrafter. Från slutet av år 2003 skall EU ha en insatsstyrka med cirka 60 000 soldater som skall kunna mobiliseras inom 60 dagar och sättas in var som helst i världen. På mötet i Helsingfors bestämdes även att EU självständigt bör kunna fatta beslut om och utföra militära operationer "om Nato som helhet inte är engagerat". Vidare skall ett system för "fullständigt samråd, samarbete och insyn mellan EU och Nato" upprättas. Alla beslut och aktioner i EU-regi kan ske utan mandat från vare sig OSSE eller FN. Sverige har ställt sig bakom alla steg i denna utveckling och preliminärt erbjudit 900 armésoldater i stridsfordon, fyra Spaningsviggen, ett minjaktfartyg och fem transportplan, totalt över 1 300 soldater till EU:s militära styrka. Sveriges deltagande i EU:s militära dimension strider mot vår alliansfrihet. Därför bör regeringen i förhandling med de övriga medlemsstaterna i EU kräva att Sverige skall stå utanför den militära dimensionen och därmed erhåller ett undantag i enlighet med Danmarks. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Om Sverige inte erhåller ett undantag från det militära samarbetet bör varje svenskt deltagande i EU:s militära insatser vara sanktionerat av FN eller OSSE. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
På Europeiska rådets möte i Santa Maria da Feira i juni 2000 beslutades bl.a. att Turkiet - trots sina grova brott mot de mänskliga rättigheterna - skall kunna delta i militära operationer ledda av EU. Stats- och regeringscheferna uttryckte sig positivt över Turkiets deltagande som de menar kommer att "förbättra den europeiska kapaciteten". Detta pekar på ett mycket allvarligt och svårt problem, nämligen vem som har legitimitet att bestämma vilka brott mot de mänskliga rättigheterna som kräver militär intervention. Turkiets delaktighet i EU:s militära organisation innebär också att medlemsstaterna accepterar de brott mot de mänskliga rättigheterna som begås av den turkiska staten. Sveriges möjligheter att aktivt och trovärdigt arbeta för en demokratiutveckling i Turkiet har minskats betydligt genom att vi är med och utvecklar EU:s militära kapacitet.
EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik betonar idag starkt den militära krishanteringen. Vad gäller den civila delen av krishanteringen berör den endast polisiära insatser. Medlemsstaterna har åtagit sig att senast år 2003 kunna bidra med upp till 5 000 poliser för internationella uppdrag. Från finsk och svensk sida har man vid flera tillfällen understrukit vikten av större satsningar på särskilt den polisiära krishanteringen. Beslut i den riktningen har också fattats. Däremot har de preventiva åtgärderna och alla de övriga viktiga aspekterna av den civila krishanteringen tills vidare berörts endast i liten utsträckning. Den europeiska krishanteringen sker på bekostnad av konfliktförebyggande arbete och icke-polisiär civil krishantering. Den utveckling vi ser nu står i strid med det nya och utvidgade säkerhetsbegreppet, som uttryckligen beaktar andra aspekter än den militära. Därför bör Sverige endast delta i EU:s civila del av krishanteringen. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Försvarsindustriellt samarbete
Det finns en tydlig koppling mellan vapenhandeln, världsfattigdomen och kvinnoförtrycket ur ett globalt perspektiv. En relativt stor andel av världens totala krigsmaterielexport går, mer eller mindre lagenligt, till redan fattiga och odemokratiska stater. Regeringarna i dessa stater använder därför resurser till militära satsningar istället för sociala. Sett ur detta perspektiv bidrar dessa vapen till förödelse på flera olika sätt, inte bara genom att de används i väpnade konflikter utan också genom att investeringar undanhålls på områden som är viktiga för demokrati och rättvisa. Detta drabbar alla medborgare, men framför allt kvinnor och barn.
I år har EU-ländernas överbefälhavare träffats för första gången och diskuterat de militära strategierna. Den militära dimensionen av EU innefattar även ett utökat samarbete mellan de europeiska försvarsindustrierna med "harmonisering av militära krav samt planering och anskaffande av vapen". Följdriktigt har Sverige begärt inträde i Västeuropeiska försvarsmaterielgruppen WEAG (Western European Armaments Group). Organisationen har 13 medlemmar, alla Nato-länder. Finland, Österrike och Sverige har för närvarande observatörstatus. De svenska riktlinjerna för vapenexport ter sig vid en internationell jämförelse relativt restriktiva. Ett viktigt villkor för att Sverige skall delta i ett utvidgat europeiskt försvarsindustrisamarbete är att den svenska hållningen avseende krigsmaterielexport kan upprätthållas. Därför krävs det att det genomförs en konsekvensanalys av hur ett svenskt medlemskap i WEAG påverkar efterlevnaden av de svenska riktlinjerna för krigsmaterielexport. Regeringen bör därför tillsätta en parlamentariskt sammansatt utredning med ett sådant uppdrag. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Den 27 juli 2000 undertecknade Sverige tillsammans med Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Italien och Spanien ett ramavtal om åtgärder för att underlätta en omstrukturering av den europeiska försvarsindustrin. Några områden som avtalet omfattar är forskning och utveckling, harmonisering av de militära kraven på försvarsmateriel samt regler för export. Alla samarbetsprojekt mellan de sex länderna skall i framtiden falla under detta ramavtal. För varje projekt kommer det att göras en lista över vilka de tänkta köparländerna är. Dessa länder skall först ha blivit godkända av de regeringar som är inblandade i projektet. Listan över godkända köparländer skall vara bindande för samtliga avtalsländer, vilket betyder att det finns en stor risk att de svenska riktlinjerna för krigsmaterielexport kommer att urholkas. Avtalet innebär dessutom att Sverige blir skyldigt att leverera vapen till avtalsländerna oavsett om dessa uppfyller kraven för de svenska riktlinjerna eller ej. Det undertecknade ramavtalet kan komma att innebära att fler länder blir öppna för svensk vapenexport, och därför bör Sverige inte delta i detta försvarsindustriella samarbete. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Partnerskap för fred
Samtidigt som EU militariseras skall samarbetet med Nato bli tätare genom att ett system för "fullständigt samråd, samarbete och insyn mellan EU och Nato" upprättas. Flertalet EU-länder är ju också medlemmar i Nato. Dessutom är Sverige knutet till Nato även på andra sätt. Utifrån Nato har Partnerskap för fred (PFF) bildats. I partnerskapet deltar Natos 16 medlemsstater och 27 länder som står utanför alliansen. PFF syftar till att öka de deltagande ländernas förmåga att delta i internationella insatser. Gemensamma övningar och den kontaktyta dessa ger är viktigt för den internationella verksamheten. Men PFF-medlemskapet kan motverka Sveriges intresse av att vår alliansfrihet uppfattas som konsekvent och stabil av omvärlden. Därför bör Sverige inte medverka i PFF utan istället verka för att det försvarspolitiska samarbetet utvecklas inom ramen för FN och/eller OSSE. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) har en viktig roll som försvarare av demokratiska grundprinciper, mänskliga rättigheter och förebyggande fredsarbete i hela Europa. OSSE bör stärkas, snarare än försvagas, i en tid då EU:s försvarsdimension blivit verklighet och Natos roll förändrats. OSSE bör också i den nya situationen garanteras en roll som aktiv fredsbevarande organisation framför allt då det gäller att förebygga kriser, men också i återuppbyggnadsskedet efter en kris eller regelrätt krig. Det är även mycket viktigt att EU inte försöker överta den rollen, utan att man i stället både politiskt och ekonomiskt stöder en utveckling av OSSE. På OSSE:s årliga konferens i S:t Petersburg i juli 1999 fick den svenska delegationen igenom några viktiga förslag till den gemensamma slutresolutionen. Ett av förslagen innebar att man skulle fortsätta stödja idén med att skapa en OSSE- akademi för att bland annat kunna uppmärksamma effektivt civilt-militärt samarbete, valövervakning, flyktingassistans och utvecklandet av demokratiska institutioner, liksom speciella aspekter som rör markförhållanden på särskilda platser.
Förslaget innebär alltså en förstärkning av OSSE:s kompetens som fredsbevarande och fredsfrämjande organisation, genom att ge OSSE nya verktyg bl.a. i en akademi för konflikthantering. Men det krävs ytterligare initiativ för att resolutioner av de här slagen skall komma till verkställighet. Vi föreslår därför att regeringen tar initiativ till att stärka OSSE på olika sätt. Ett sätt är att internationellt verka för att utveckla och stärka OSSE:s roll som FN:s regionala organ. Detta bör därför riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Förenta nationerna
Förenta nationerna (FN) har under hela sin livstid levt med dilemmat mellan å ena sidan idén om universella rättigheter för alla människor och å andra sidan idén om nationalstatens suveränitet. I den internationella debatten om huruvida mänskliga rättigheter är överordnade folkrätten kan en förskjutning anas från folkrätt mot mänskliga rättigheter. Sådana förskjutningar sker dock inte frikopplat från internationella maktförhållanden. Under de senaste åren har vi sett en rad exempel på att man hävdar försvarandet av de mänskliga rättigheterna på bekostnad av folkrätten: Natos bombningar av Kosovo, USA:s missiler mot Sudan och Afghanistan samt USA:s och Storbritanniens angrepp på Irak. I samtliga av dessa fall skedde angreppen utan FN-mandat, men i inget av dessa fall där folkrättsbrott begicks har läget när det gäller mänskliga rättigheter förbättrats. Debatten om motsättningen mellan folkrätten och mänskliga rättigheter aktualiserar kravet på att FN skall ha det överordnade ansvaret och helhetsgreppet när det gäller hanteringen av internationella konflikter. Situationen visar också på det stora behovet av en reformering av FN:s säkerhetsråd, vad gäller dess sammansättning och arbetsordning. Säkerhetsrådets brister och svagheter innebär idag att regionala organisationer som EU och Nato tar över ansvaret för fred och säkerhet. Denna hotfulla utveckling minskar FN:s möjligheter att förebygga och lösa konflikter innan de hunnit bli en kris eller ett regelrätt krig. Därför bör den svenska regeringen internationellt verka för att FN skall förändras så att organisationen kan inta rollen som den legitima internationella fredsskapande, -bevarande och -framtvingande makten. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Mot ovanstående bakgrund är det av stor vikt att vetorätten i FN:s säkerhetsråd avskaffas. Detta är en politiskt känslig och svårlöst fråga, men utgångspunkten för en diskussion om vetorätten måste vara att vissa länders regeringar inte skall ha några särskilda privilegier framför andra i FN när det gäller beslut om ingripanden vid internationella konflikter.
Även andra villkor inom FN måste förändras. Det är orimligt att säkerhetsrådets ställning och sammansättning bygger på intressen och styrkeförhållandena mellan staterna efter andra världskriget. Idag handlar det inte längre om öst och väst, utan snarare om förhållandet mellan nord och syd. Det handlar om skuldkrisen, demokratiutveckling, jämställdhet, konfliktförebyggande och konfliktlösande. Det säger sig självt att fler u- länder måste finnas representerade i FN:s säkerhetsråd.
Vad gäller representation är det också av yttersta vikt att FN blir mer jämställt. FN måste uppfylla sina egna mål om jämställdhet som bland annat handlar om att könsfördelningen på alla poster inom FN-systemet skall vara 50/50 år 2000. I slutet av 1999 var den totala andelen kvinnor i sekretariatet 37%, och andelen i hela FN-systemet var ännu lägre. På de lägsta posterna var andelen kvinnor knappt 50%, medan andelen kvinnor på den högsta nivån var mindre än 10%. Detta är oacceptabelt. Därför bör den svenska regeringen aktivt verka för att kvinnor ska få större inflytande inom FN:s organisation, med målet att könsfördelningen skall vara jämn. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Kärnvapen
Kärnvapen är militärt oanvändbara, men utgör ett hot mot mänsklighetens överlevnad.
Varje användning av kärnvapen kan leda till ett kärnvapenkrig och mänsklighetens utrotning. Det spelar heller ingen roll om den sammanlagda kärnvapenarsenalen kan förinta jorden en eller fler gånger, resultatet är ändå detsamma. Sverige driver idag frågan om nedrustning kraftfullt och på flera fronter.
Icke-spridningsavtalet, The Treaty on the Non-Proliferation of Nuclear Weapons (NPT) trädde i kraft 1970. Idag är 187 länder anslutna till avtalet. Endast 4 länder står utanför: Kuba, Indien, Israel och Pakistan. Avtalet definierar kärnvapenstater (NWS) som de stater som hade kärnvapen 1968, nämligen USA, Sovjetunionen, Kina, Frankrike och Storbritannien. Övriga stater är enligt avtalet icke-kärnvapenstater (NNWS).
Under NPT-konferensen våren 2000 i New York samlades avtalsländerna för att göra en översyn av det 30 år gamla avtalet. Konferensens slutdokument innehåller några små steg i rätt riktning. Ett steg är en otvetydig avsikt av kärnvapenmakterna att åstadkomma den fullständiga elimineringen av sina kärnvapenarsenaler, ett annat är en överenskommelse om att minska de taktiska kärnvapnen. Man har också bestämt att minska beroendet av kärnvapnen i säkerhetspolitiken samt att sänka den operationella beredskapen för kärnvapnen.
Trots dessa små framgångar pekar utvecklingen efter NPT-konferensen i fel riktning. Utsikterna för en kärnvapenfri värld har blivit sämre. Den "otvetydiga" avsikten att avskaffa kärnvapnen överensstämmer inte med andra dokument antagna av både den ryska och den amerikanska statsledningen. Överenskommelsen om att minska de taktiska kärnvapnen överensstämmer inte heller med den nya ryska strategiska doktrinen. Ryssland har också lagt ökad vikt vid kärnvapnen i säkerhetspolitiken. Sedan är frågan vad man menar med "den operationella beredskapen". Gäller det avskaffandet av "high alert", så borde ju det uttryckligen ha klargjorts. Dessutom planerar USA ett nytt missilförsvar, som kan starta en ny kärnvapenkapprustning.
Kärnvapenländernas ledare talar väl, men handlar mindre. Sverige skall naturligtvis fortsätta att i alla tänkbara internationella forum driva nedrustningsfrågorna, men de som också kan hjälpa till med detta är alla de NGO:er (Non-Governmental Organization) som finns i dessa länder. Det finns redan upparbetade kanaler via våra svenska NGO:er.
Sverige bör använda denna möjlighet och via de svenska antikärnvapenorganisationerna aktivt stödja de krafter i kärnvapenländerna som mobiliserar en folklig opinion för kärnvapnens avskaffande. Det handlar bland annat om att försöka få den svenska och europeiska opinionen att förstå att Nato-expansionen försvårar arbetet med kärnvapnens avskaffande i Ryssland. En kärnvapenfri zon i Europa från Östersjön till Svarta havet skulle vara ett värdefullt steg i rätt riktning.
Stockholm den 30 september 2000
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Stig Eriksson (v)
Owe Hellberg (v)
Tanja Linderborg (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Berit Jóhannesson (v)