med anledning av skr. 2000/01:2 Att förebygga väpnade konflikter
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att förebyggandet av väpnade konflikter borde ha satts in i ett
internationellt maktpolitiskt perspektiv.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att en mer fullödig och mindre ensidig redovisning, en mer
ingående analys och ett bättre tillvaratagande av de erfarenheter som de
senaste årens arbete av konfliktförebyggande och krishantering gett,
borde ha legat till grund för de åtgärder regeringen föreslår i sin
skrivelse.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förhållandet mellan förebyggande av väpnade konflikter och
vapenproduktion och vapenexport.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringens skrivelse borde innehålla ett
jämställdhetsperspektiv och ett barnperspektiv på frågan om
förebyggande av väpnade konflikter.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om resursfördelningen mellan EU:s krishantering och Sveriges
insatser till förebyggande av väpnade konflikter.
Det internationella maktperspektivet
Regeringen förklarar i sin skrivelse Att förebygga väpnade konflikter (Skr
2000/01:2):
Tyngdpunkten i våra insatser har dock - i likhet med det internationella
agerandet överhuvudtaget - legat på militär och i viss utsträckning civil
krishantering. Att i god tid förebygga en konflikt har aldrig blivit en
prioriterad uppgift för världssamfundet, trots att insikten om att det är
bättre att förebygga en konflikt än att tvingas söka hejda den, och när den
misslyckats, ta hand om dess följder.
Just dessa rader i regeringens skrivelse är ett korrekt konstaterande av
rådande förhållanden samtidigt som det omedelbart ger upphov till en
viktig och avgörande fråga: När världssamfundet väl vet vad som är bäst,
varför handlar det inte i enlighet med sin insikt? Det måste finnas en
orsak till denna djupa klyfta mellan insikt och handling.
Det enda rimliga svaret är att "världssamfundet", uppfattat som en
helgjuten enhet, trots sin insikt inte helhjärtat sluter upp bakom det som
påstås i citatet ovan. Med andra ord: Det som förklaras i regeringens skrivelse
är inte en sanning.
Under det kalla kriget präglades världssamfundet, i FN:s gestalt, av två
dominerande stormakters agerande och handlande. I dag har den ena
stormakten, Sovjetunionen/Ryssland fallit tillbaka och förmår inte framträda
som jämbördig motpart till den andra stormakten, USA. Återstår sålunda i
dag en enda väl rustad och stark makt i världen.
Detta förhållande borde rimligen sätta en ganska specifik prägel på läget i
världen, på världssamfundet, FN, på förhållandena inom en rad andra
internationella organisationer. Det borde rimligen också påverka synen på
konflikter - deras upphov, förlopp och upplösning. Något sådant perspektiv
finns inte alls i regeringens skrivelse. Istället förklarar regeringen:
Det internationella samfundet kan därför på ett annat sätt än tidigare söka
förebygga väpnade konflikter utifrån varje konflikts unika karaktär utan
samma hänsyn till stormaktsrelationer.
Slutsatsen blir sålunda att, eftersom en av de två stormakterna försvunnit
finns det inga stormakter kvar. USA finns inte längre som stormakt. Det
är en ytterst egendomlig form av matematik.
En enkel inventering av de många konflikter som pågår i världen, eller
håller på att utvecklas, torde visa att USA på varje kontinent på olika sätt är
inblandat i flera olika konflikter, inklusive den europeiska. Likafullt finner
regeringen inget gemensamt drag i dessa konflikter. Ingenstans antyds att vår
planets enda stormakt, starkare än någonsin, skulle finnas med i det
världspolitiska spel där konflikter - väpnande och icke väpnade - utgör en
avgörande del. Vår tids enda stormakt nämns knappast vid namn när
regeringen författar en skrivelse om hur väpnande konflikter bör hanteras.
Regeringen skriver också att stormaktskonflikter från det kalla kriget
ersatts med inomstatliga konflikter. Detta är bara delvis ett korrekt påstående.
I själva verket är det en ytlig och ofullständig beskrivning av vår tids
konflikter. Vi har i flera fall sett hur USA, dominerande inom Nato, genom
sitt uppträdande i Rambouillet ställde för Jugoslavien orimliga krav, vilka inte
kunde leda fram till annat än bombningar av Jugoslavien med åtföljande
serbiska hämndaktioner mot kosovoalbanerna, bombningar som Jugoslaviens
nye president, Kostonica, beskrivit som folkmord. USA och Nato fungerade
här inte som konfliktlösare utan som "konfliktutlösare". De människor, vars
mänskliga rättigheter man förklarade sig vilja försvara, prisgavs försvarslösa
åt serbiska terrorförband. Nato och USA bröt mot folkrätten med hänvisning
till de mänskliga rättigheterna. När det kom till kritan prisgav man såväl
folkrätten som de mänskliga rättigheterna.
Vi har kunnat se hur USA och Storbritannien bombat Irak med hänvisning
till en egen självrådig tolkning av FN-resolutioner. Dessa bombningar har
tillsammans med ekonomiska sanktioner resulterat i vedervärdiga
förhållanden för det irakiska folket, stärkt diktator Saddam Husseins politiska
ställning, åsidosatt och komprometterat FN och fått offren för sanktioner och
bombningar att närma sig ett folkmords proportioner: 500 000 barn har dött
till följd av USA:s och Storbritanniens självrådiga uppträdande och brott mot
folkrätten - brott mot folkrätten som i praktiken också innebär brott mot
mänskliga rättigheter.
USA är inblandat i konflikten mellan Israel och Palestina, där målet är fred
mellan dessa två folk utan att man uppfyller folkrättens villkor och återlämnar
av Israel ockuperade områden till palestinierna.
I flera fall har USA ställt FN inför fullbordat faktum. Världssamfundet har
i efterhand tvingats att ställa upp på USA:s utrikespolitiska agerande och efter
väpnade ingrepp från Natos sida och med bristande resurser ta i itu med ett
freds- och försoningsarbete, vilket som i Kosovos fall kan ta generationer att
överbrygga.
I flera fall har den tongivande stormakten i dagens värld avstått att betala
sin medlemsavgift till FN på det att organisationen brottats med ekonomiska
svårigheter och i flera fall inte kunnat ingripa. FN:s ingripande på Östtimor
blev valhänt. När det gäller Afghanistan har, sedan det kalla kriget upphörde,
mycket lite kunnat göras för att skapa fred, trots att det var USA som
understödde Pakistan och Sauidarabien i "talibaniseringen" av landet. Under
flera år har Vänsterpartiet krävt att det borde finnas en FN-rapportör om brott
mot mänskliga rättigheter i Colombia. Någon sådan har inte utsetts. Men
USA satsar enorma summor på plan C för att bekämpa knarkmaffian.
Resurser som i stor utsträckning sannolikt kommer att bekämpa FARC-
gerillan.
De kontinentvisa redovisningarna av särskilda prioriteringar som
regeringen gjort är magra och tämligen intetsägande. När det gäller konflikter
i Afrika berörs inte någonstans det lågintensiva kriget i Algeriet eller
situationen i Västsahara, inte heller konflikten mellan Eritrea och Etiopien.
Vänsterpartiet anser att ett internationellt maktpolitiskt perspektiv borde
ingått i regeringens skrivelse. Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall
ge regeringen till känna.
Ofullständig redovisning av erfarenheter
I sin skrivelse pekar regeringen också på några exempel där regeringens
konfliktförebyggande verksamhet visat sig framgångsrik, medan den
utrikespolitik som regeringen bedrivit när det gäller internationella
konflikter och som lett till misslyckanden eller till diskutabla resultat, inte
diskuteras alls. Som exempel kan anges utvecklingen i f.d. Federativa
Republiken Jugoslavien. Detta är anmärkningsvärt eftersom det är av sina
misstag man har mycket att lära.
En mer fullödig och mindre ensidig redovisning, en mer ingående analys
och ett bättre tillvaratagande av erfarenheterna från de senaste årens arbete av
konfliktförebyggande och krishantering borde ha legat till grund för de
åtgärder regeringen föreslår i sin skrivelse. Detta vill vi att riksdagen som
sin
mening skall ge regeringen till känna.
Förebyggande av väpnade konflikter och
vapenproduktion
I regeringens skrivelse finns inte heller något om vapenproduktionens och
vapenexportens betydelse när det gäller att förebygga väpnade konflikter.
Det är ganska egendomligt att regeringen i en skrivelse om väpnade
konflikter inte skriver ett ord om vapen och vapenproduktion. Även dessa
aspekter på frågan om förebyggande av väpnade konflikter borde ha
belysts i regeringens skrivelse. Detta vill vi att riksdagen som sin mening
skall ge regeringen till känna.
Jämställdhets- och barnperspektiv saknas
Jämte kvinnorna är det barnen som drabbas värst i samband med krig och
väpnade konflikter.
När det gäller jämställdhetsaspekten på förebyggandet av väpnade
konflikter sägs endast att man inom den närmaste tiden avser att: "Aktivt
bidra till att anlägga ett tydligare jämställdhetsperspektiv i
konfliktförebyggande, bl.a. genom att föra in jämställdhetsfrågan i analyser
av insatser och i dialog med samarbetspartner."
Detta löfte inför framtiden är det enda som sägs om en stor och komplex
fråga i en skrivelse som omfattar 55 sidor. Det är generande magert. Något
barnperspektiv finns överhuvudtaget inte med i skrivelsen. De offer som
drabbas värst av väpnade konflikter måste i något avseende ha något att
tillföra en diskussion om förebyggandet av sådana konflikter.
De senaste årens debatter om krig, fred, konflikter och jämställdhet tycks
ha gått skrivelsens författare praktiskt taget helt förbi.
Vänsterpartiet anser att regeringens skrivelse borde innehålla ett
jämställdhetsperspektiv och ett barnperspektiv på frågan om förebyggandet av
väpnade konflikter. Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge
regeringen till känna.
Resursfördelning och trovärdighet
En av de viktigaste punkterna i svensk utrikespolitik under senare år har
varit att Sverige praktiskt taget vid varje möjligt tillfälle i internationella
sammanhang framfört och poängterat betydelsen av att ingripa i
konflikter innan de övergått till väpnade sådana, till krig eller folkmord.
Detta kan knappast ha undgått någon som följt svensk utrikespolitik.
Likafullt satsar inte Sverige några större resurser på att förebygga väpnade
konflikter om man jämför med vad Sverige satsar på EU:s krishantering,
vilken består i satsning på att bygga upp militära resurser för att hantera
situa-
tioner då väpnad konflikt redan utbrutit. Det vore mer logiskt att Sverige
utifrån vad man ideligen understryker i den internationella diskussionen
satsade mer på förebyggande av väpnade konflikter än på EU:s krishantering.
EU:s krishantering kan vara hur frivillig som helst; deltagandet av och till i
denna verksamhet ger inte någon bild av ett land som handlar i enlighet med
sina principer. Den inkonsekvens som kommer till uttryck vid en jämförelse
mellan Sveriges utrikespolitiska deklarationer och vårt lands handlande
skapar inte någon trovärdighet. Istället får man en bild av ett land som säger
sig satsa på förebyggande ingripanden men som i praktiken satsar åtskilligt
större resurser på militära insatser, exempelvis inom EU:s ram. Ord är en sak,
resursprioritering en annan.
Vänsterpartiet anser följaktligen att resursfördelningen mellan EU:s
krishantering och Sveriges insatser till förebyggande av väpnade konflikter
borde stå mer i överensstämmelse med av Sverige ofta deklarerade
ståndpunkter när det gäller förebyggande av väpnade konflikter. Detta vill vi
att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.