Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förebyggandet av väpnade konflikter borde ha satts in i ett internationellt maktpolitiskt perspektiv.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en mer fullödig och mindre ensidig redovisning, en mer ingående analys och ett bättre tillvaratagande av de erfarenheter som de senaste årens arbete av konfliktförebyggande och krishantering gett, borde ha legat till grund för de åtgärder regeringen föreslår i sin skrivelse.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förhållandet mellan förebyggande av väpnade konflikter och vapenproduktion och vapenexport.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringens skrivelse borde innehålla ett jämställdhetsperspektiv och ett barnperspektiv på frågan om förebyggande av väpnade konflikter.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om resursfördelningen mellan EU:s krishantering och Sveriges insatser till förebyggande av väpnade konflikter.
Det internationella maktperspektivet
Regeringen förklarar i sin skrivelse Att förebygga väpnade konflikter (Skr 2000/01:2):
Tyngdpunkten i våra insatser har dock - i likhet med det internationella agerandet överhuvudtaget - legat på militär och i viss utsträckning civil krishantering. Att i god tid förebygga en konflikt har aldrig blivit en prioriterad uppgift för världssamfundet, trots att insikten om att det är bättre att förebygga en konflikt än att tvingas söka hejda den, och när den misslyckats, ta hand om dess följder.
Just dessa rader i regeringens skrivelse är ett korrekt konstaterande av rådande förhållanden samtidigt som det omedelbart ger upphov till en viktig och avgörande fråga: När världssamfundet väl vet vad som är bäst, varför handlar det inte i enlighet med sin insikt? Det måste finnas en orsak till denna djupa klyfta mellan insikt och handling.
Det enda rimliga svaret är att "världssamfundet", uppfattat som en helgjuten enhet, trots sin insikt inte helhjärtat sluter upp bakom det som påstås i citatet ovan. Med andra ord: Det som förklaras i regeringens skrivelse är inte en sanning.
Under det kalla kriget präglades världssamfundet, i FN:s gestalt, av två dominerande stormakters agerande och handlande. I dag har den ena stormakten, Sovjetunionen/Ryssland fallit tillbaka och förmår inte framträda som jämbördig motpart till den andra stormakten, USA. Återstår sålunda i dag en enda väl rustad och stark makt i världen.
Detta förhållande borde rimligen sätta en ganska specifik prägel på läget i världen, på världssamfundet, FN, på förhållandena inom en rad andra internationella organisationer. Det borde rimligen också påverka synen på konflikter - deras upphov, förlopp och upplösning. Något sådant perspektiv finns inte alls i regeringens skrivelse. Istället förklarar regeringen:
Det internationella samfundet kan därför på ett annat sätt än tidigare söka förebygga väpnade konflikter utifrån varje konflikts unika karaktär utan samma hänsyn till stormaktsrelationer.
Slutsatsen blir sålunda att, eftersom en av de två stormakterna försvunnit finns det inga stormakter kvar. USA finns inte längre som stormakt. Det är en ytterst egendomlig form av matematik.
En enkel inventering av de många konflikter som pågår i världen, eller håller på att utvecklas, torde visa att USA på varje kontinent på olika sätt är inblandat i flera olika konflikter, inklusive den europeiska. Likafullt finner regeringen inget gemensamt drag i dessa konflikter. Ingenstans antyds att vår planets enda stormakt, starkare än någonsin, skulle finnas med i det världspolitiska spel där konflikter - väpnande och icke väpnade - utgör en avgörande del. Vår tids enda stormakt nämns knappast vid namn när regeringen författar en skrivelse om hur väpnande konflikter bör hanteras.
Regeringen skriver också att stormaktskonflikter från det kalla kriget ersatts med inomstatliga konflikter. Detta är bara delvis ett korrekt påstående. I själva verket är det en ytlig och ofullständig beskrivning av vår tids konflikter. Vi har i flera fall sett hur USA, dominerande inom Nato, genom sitt uppträdande i Rambouillet ställde för Jugoslavien orimliga krav, vilka inte kunde leda fram till annat än bombningar av Jugoslavien med åtföljande serbiska hämndaktioner mot kosovoalbanerna, bombningar som Jugoslaviens nye president, Kostonica, beskrivit som folkmord. USA och Nato fungerade här inte som konfliktlösare utan som "konfliktutlösare". De människor, vars mänskliga rättigheter man förklarade sig vilja försvara, prisgavs försvarslösa åt serbiska terrorförband. Nato och USA bröt mot folkrätten med hänvisning till de mänskliga rättigheterna. När det kom till kritan prisgav man såväl folkrätten som de mänskliga rättigheterna.
Vi har kunnat se hur USA och Storbritannien bombat Irak med hänvisning till en egen självrådig tolkning av FN-resolutioner. Dessa bombningar har tillsammans med ekonomiska sanktioner resulterat i vedervärdiga förhållanden för det irakiska folket, stärkt diktator Saddam Husseins politiska ställning, åsidosatt och komprometterat FN och fått offren för sanktioner och bombningar att närma sig ett folkmords proportioner: 500 000 barn har dött till följd av USA:s och Storbritanniens självrådiga uppträdande och brott mot folkrätten - brott mot folkrätten som i praktiken också innebär brott mot mänskliga rättigheter.
USA är inblandat i konflikten mellan Israel och Palestina, där målet är fred mellan dessa två folk utan att man uppfyller folkrättens villkor och återlämnar av Israel ockuperade områden till palestinierna.
I flera fall har USA ställt FN inför fullbordat faktum. Världssamfundet har i efterhand tvingats att ställa upp på USA:s utrikespolitiska agerande och efter väpnade ingrepp från Natos sida och med bristande resurser ta i itu med ett freds- och försoningsarbete, vilket som i Kosovos fall kan ta generationer att överbrygga.
I flera fall har den tongivande stormakten i dagens värld avstått att betala sin medlemsavgift till FN på det att organisationen brottats med ekonomiska svårigheter och i flera fall inte kunnat ingripa. FN:s ingripande på Östtimor blev valhänt. När det gäller Afghanistan har, sedan det kalla kriget upphörde, mycket lite kunnat göras för att skapa fred, trots att det var USA som understödde Pakistan och Sauidarabien i "talibaniseringen" av landet. Under flera år har Vänsterpartiet krävt att det borde finnas en FN-rapportör om brott mot mänskliga rättigheter i Colombia. Någon sådan har inte utsetts. Men USA satsar enorma summor på plan C för att bekämpa knarkmaffian. Resurser som i stor utsträckning sannolikt kommer att bekämpa FARC- gerillan.
De kontinentvisa redovisningarna av särskilda prioriteringar som regeringen gjort är magra och tämligen intetsägande. När det gäller konflikter i Afrika berörs inte någonstans det lågintensiva kriget i Algeriet eller situationen i Västsahara, inte heller konflikten mellan Eritrea och Etiopien.
Vänsterpartiet anser att ett internationellt maktpolitiskt perspektiv borde ingått i regeringens skrivelse. Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.
Ofullständig redovisning av erfarenheter
I sin skrivelse pekar regeringen också på några exempel där regeringens konfliktförebyggande verksamhet visat sig framgångsrik, medan den utrikespolitik som regeringen bedrivit när det gäller internationella konflikter och som lett till misslyckanden eller till diskutabla resultat, inte diskuteras alls. Som exempel kan anges utvecklingen i f.d. Federativa Republiken Jugoslavien. Detta är anmärkningsvärt eftersom det är av sina misstag man har mycket att lära.
En mer fullödig och mindre ensidig redovisning, en mer ingående analys och ett bättre tillvaratagande av erfarenheterna från de senaste årens arbete av konfliktförebyggande och krishantering borde ha legat till grund för de åtgärder regeringen föreslår i sin skrivelse. Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.
Förebyggande av väpnade konflikter och vapenproduktion
I regeringens skrivelse finns inte heller något om vapenproduktionens och vapenexportens betydelse när det gäller att förebygga väpnade konflikter. Det är ganska egendomligt att regeringen i en skrivelse om väpnade konflikter inte skriver ett ord om vapen och vapenproduktion. Även dessa aspekter på frågan om förebyggande av väpnade konflikter borde ha belysts i regeringens skrivelse. Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.
Jämställdhets- och barnperspektiv saknas
Jämte kvinnorna är det barnen som drabbas värst i samband med krig och väpnade konflikter.
När det gäller jämställdhetsaspekten på förebyggandet av väpnade konflikter sägs endast att man inom den närmaste tiden avser att: "Aktivt bidra till att anlägga ett tydligare jämställdhetsperspektiv i konfliktförebyggande, bl.a. genom att föra in jämställdhetsfrågan i analyser av insatser och i dialog med samarbetspartner."
Detta löfte inför framtiden är det enda som sägs om en stor och komplex fråga i en skrivelse som omfattar 55 sidor. Det är generande magert. Något barnperspektiv finns överhuvudtaget inte med i skrivelsen. De offer som drabbas värst av väpnade konflikter måste i något avseende ha något att tillföra en diskussion om förebyggandet av sådana konflikter.
De senaste årens debatter om krig, fred, konflikter och jämställdhet tycks ha gått skrivelsens författare praktiskt taget helt förbi.
Vänsterpartiet anser att regeringens skrivelse borde innehålla ett jämställdhetsperspektiv och ett barnperspektiv på frågan om förebyggandet av väpnade konflikter. Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.
Resursfördelning och trovärdighet
En av de viktigaste punkterna i svensk utrikespolitik under senare år har varit att Sverige praktiskt taget vid varje möjligt tillfälle i internationella sammanhang framfört och poängterat betydelsen av att ingripa i konflikter innan de övergått till väpnade sådana, till krig eller folkmord. Detta kan knappast ha undgått någon som följt svensk utrikespolitik.
Likafullt satsar inte Sverige några större resurser på att förebygga väpnade konflikter om man jämför med vad Sverige satsar på EU:s krishantering, vilken består i satsning på att bygga upp militära resurser för att hantera situa- tioner då väpnad konflikt redan utbrutit. Det vore mer logiskt att Sverige utifrån vad man ideligen understryker i den internationella diskussionen satsade mer på förebyggande av väpnade konflikter än på EU:s krishantering. EU:s krishantering kan vara hur frivillig som helst; deltagandet av och till i denna verksamhet ger inte någon bild av ett land som handlar i enlighet med sina principer. Den inkonsekvens som kommer till uttryck vid en jämförelse mellan Sveriges utrikespolitiska deklarationer och vårt lands handlande skapar inte någon trovärdighet. Istället får man en bild av ett land som säger sig satsa på förebyggande ingripanden men som i praktiken satsar åtskilligt större resurser på militära insatser, exempelvis inom EU:s ram. Ord är en sak, resursprioritering en annan.
Vänsterpartiet anser följaktligen att resursfördelningen mellan EU:s krishantering och Sveriges insatser till förebyggande av väpnade konflikter borde stå mer i överensstämmelse med av Sverige ofta deklarerade ståndpunkter när det gäller förebyggande av väpnade konflikter. Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.
Stockholm den 8 november 2000
Lars Ohly (v)
Murad Artin (v)
Berit Jóhannesson (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Stig Sandström (v)
Willy Söderdahl (v)
Eva Zetterberg (v)