1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att avveckla Sveriges bilaterala bistånd.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att lägga ner Sida.
Bilateralt bistånd splittrar världens resurser
Under FN:s generalförsamling 1999 antog andra utskottet en resolution
om globalisering där FN för första gången knäsatte en viktig princip för
förändringarna inom utvecklingsprogrammet UNDP:s verksamhet,
nämligen kravet på "good governance", ett gott styrelseskick. Det innebär
att UNDP ställer krav på mottagarländer av FN-bistånd att de skall ha ett
styrelseskick som tillgodoser folkets behov och som grundas på en
effektiv, deltagande, transparent och ansvarsfull offentlig förvaltning och
beslutsprocess. FN har insett att det är orimligt att ge bistånd som får
negativa effekter.
I bjärt kontrast mot detta står delar av svensk bilateral biståndsgivning. En
internationell forskargrupp, som studerat givarländerna Sveriges, USA:s och
Kinas strategier under åren 1961-1995, hävdar i en studie att Sida under de
25 åren genom villkorslöst bistånd uppmuntrat korruptionen i Tanzania.
Schweiziska bankexperter har beräknat att enbart afrikanska ledare har mellan
20 och 30 miljarder dollar av undanhållna biståndsmedel på hemliga konton i
Schweiz.
Förutom den dåliga kontrollen av att bilateralt bistånd används till
befolkningens bästa innebär förekomsten av många olika aktörer på arenan
stora problem. Det finns exempel på mottagarländer där det pågår tusentals
multilaterala och bilaterala projekt utan någon inbördes samordning, som det
är omöjligt för de mottagande ländernas regeringar att administrera på ett
vettigt sätt. Att det finns ett otal aktörer öppnar också möjligheter för
mottagarländerna att spela ut de olika givarländerna mot varandra.
Endast ca en tredjedel av Sveriges bistånd kanaliseras via FN. UNDP har
en årlig budget på ca 700 miljoner USD, vilket är mindre än Sidas budget.
Det bilaterala biståndet genom Sida innebär en oerhörd splittring av
resurserna.
Till detta skall läggas att Sverige också deltar i EU:s biståndsverksamhet
med över 700 miljoner kronor om året. Årligen avsätts ca sex miljarder euro
av den totala EG-budgeten för internationellt utvecklingsarbete. Regeringen
skriver i budgetpropositionen att gemenskapens utvecklingsarbete
kännetecknas av låg effektivitet, som tar sig uttryck i långa beredningstider,
förseningar i verkställighet och svag samverkan med partnerlandets
myndigheter och med andra biståndsgivare.
Det är svårt att se något skäl till att bistånd till tredje världen skall anses
ligga inom EU:s kompetens. Det vore en fördel om EU i stället koncentrerade
sig på erforderliga insatser i ansökarländerna i Europa. Enligt vad som har
uppgivits från tjänstemän vid den svenska FN-delegationen finns det mycket
stora brister i samordningen mellan EU och berörda FN-organ när det gäller
administrationen av humanitära insatser, precis som regeringen själv skriver.
När EG-biståndet upphör bör medlemsländernas avgifter till EU minskas i
motsvarande mån, varvid det blir möjligt för EU-länderna att i stället öka sitt
multinationella bistånd via FN och närstående organ.
Under rubriken "Sidapengar främjar vapenköp och korruption", skriver de
fyra ambassadörerna Göran Engblom, Sven Fredrik Hedin, Leif Leifland och
Jan Mårtensson bl.a. följande. Biståndspolitiken måste omprövas, så att
kunskapsöverföring prioriteras. U-länder behöver bl.a. fri handel, teknik och
kritiska medier i stället för ett bistånd, skapat på kontraproduktiva volymmål,
som föder bidragsberoende. Vi bör nu diskutera hur multilaterala institutioner
på bästa sätt kan främja biståndet och utvecklingen i riktning mot frihandel,
konkurrens, samverkan och gemensamma etiska regler för det globala
näringslivet, varvid kopplingen mellan mänskliga rättigheter och demokrati
särskilt uppmärksammas. Det bilaterala biståndet bör efter hand avskaffas.
(Brännpunkt den 27 juli 2000)
Vi instämmer med artikelförfattarna att Sverige bör avveckla sitt bilaterala
bistånd. Sida bör läggas ned. Härigenom inbesparas 450 miljoner kronor i
administrationskostnader som i stället kan användas till multinationellt
bistånd.
Sverige bör i stället kanalisera sitt internationella bistånd via ett begränsat
antal multinationella organ. Sverige bör inrikta sina ansträngningar på att i
samband med övriga medlemsländer i FN arbeta för att dessa multinationella
organ, i första hand UNDP, skall motsvara högt ställda krav på effektivitet i
biståndsverksamheten.
I sådana utvecklingsländer som inte uppfyller kraven på "good
governance" torde olika frivilliga organisationer, s.k. NGO:er, ha de bästa
förutsättningarna för att bedriva det internationella utvecklingsarbetet.
Utmaningen blir då att ge dessa organisationer erforderligt stöd för att kunna
svara upp till biståndsprofessionella krav.
1998 bidrog varje svensk med 2 000 kronor till det svenska biståndet.
Olika opinionsmätningar visar att FN och dess olika organ åtnjuter stor
legitimitet hos det svenska folket. Det gäller att nu strama upp Sveriges
biståndspolitik så att dess trovärdighet inte går förlorad genom fler slöseri-,
bedrägeri- och korruptionsskandaler i den bilaterala biståndskarusellen. Att
mottagarlandet respekterar demokrati och mänskliga rättigheter måste
uppmärksammas mer vid biståndsgivningen.