1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utveckla bättre relationer med näringslivet och
organisationer för internationell samverkan.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att verka för ökad samordning av handels-, bistånds-, och
miljöpolitiken.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att se över huruvida en gemensam myndighet för global
utveckling kan inrättas.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inrätta ett kombinerat civilt och militärt fredscentrum i
Sverige.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inrätta en övergripande MR-funktion för den svenska
utrikespolitiken.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att förbättra koordineringen och den internationella
samordningen för humanitära insatser vid naturkatastrofer och konflikter.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att sätta människan i centrum inom folkrätten.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utvecklingsländerna måste få tillträde till den globala
marknaden.1
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att WTO måste reformeras.1
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör anta EU-kommissionens plan om tullfrihet för i
princip samtliga varor gentemot de 48 fattigaste länderna.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en ökad grön solidaritet med utvecklingsländerna.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige inom ramen för EU bör verka för att en
bestämmelse införs i WTO-avtalet om att internationella miljöregler inte
får underordnas principen om frihandel.1
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige inom EU bör verka för att det klargörs att
försiktighetsprincipen är en sedvanerättslig regel inom internationell rätt
och således är bindande.2
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att verka för en omvänd bevisföring för miljögarantin.2
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att flyktingfrågor måste sättas högt upp på den internationella
dagordningen och bryta den nedåtgående trenden vad gäller politisk vilja
att bistå människor i flykt.3
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör vara pådrivande inom EU, FN och andra
internationella forum för att öka de finansiella bidragen för hjälp till
flyktingar.3
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att FN måste bygga upp snabbinsatsstyrkor även inom det
civila området.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om inrättandet av en svensk FN-skola.
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en översyn över alla samarbetsformer i närområdet i Norden,
Östersjön och Baltikum.
20. Riksdagen begär att regeringen utreder förutsättningarna för
utplacerandet av MR-attachéer på svenska ambassader.
21. Riksdagen begär att regeringen utreder förutsättningarna för
utplacerandet av miljöattachéer på svenska ambassader.
22. Riksdagen begär att regeringen utreder möjligheterna att integrera
svenska handelsfrämjande organ som exportråd m.m. med vissa av
Sveriges ambassader.
23. Riksdagen begär att regeringen utreder möjligheterna att öppna svenska
utlandsmyndigheter i alla EU:s kandidatländer.
24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att en svensk utlandsmyndighet bör öppnas i Minsk.
25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inte lägga ner Sveriges generalkonsulat i Istanbul.
26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av att behålla en svensk ambassad i Windhoek i
Namibia.
27. Riksdagen begär att regeringen utreder om fler s.k. nordiska ambassader
kan upprättas eller samordnas i världen.
28. Riksdagen begär att regeringen utreder hur Sverige i ökad utsträckning
kan dra nytta av den växande EU-diplomatin.
29.
1 Yrkandena 8, 9 och 12 hänvisade till NU.
2 Yrkandena 13 och 14 hänvisade till MJU.
3 Yrkandena 15 och 16 hänvisade till SfU.
En ny utrikespolitik för
Sverige
Sverige har på senare år tappat både fart och inriktning inom
utrikespolitiken. Det saknas inom regeringen en förmåga att
rikta resurser och kraft mot de verkliga utmaningarna inom
den globala politiken. Regeringen klarar inte av att på den
internationella arenan driva avgörande frågor om t ex den nya
folkrättsutvecklingen, miljön och en hållbar utveckling, olika
områden inom mänskliga rättigheter samt viktiga
säkerhetspolitiska problem. Sverige har även förlorat en del
av sitt anseende inom FN, bl a efter försenade insatser i
Kosovo samt kritik mot MR-situationen i Sverige.
Regeringen brister även med att ha klara uttalade visioner för
EU-samarbetets framtid. Dessutom har uteblivna löften om
internationellt bistånd skadat vår trovärdighet hos ett flertal
utvecklingsländer. Även den historiskt sett låga biståndsnivån
vid "skammens gräns" har naggat den svenska profilen i
kanten. Det råder ingen tvekan om att det behövs en ny
utrikespolitik för Sverige anpassat till dagens globala
verklighet och med klara visioner som en tydlig kompass för
framtiden.
Värderingar i utrikespolitiken
Om man ser historiskt på internationella relationer har de ofta
varit betingade utifrån inrikespolitiska intressen.
Nationalstaten bedriver en utrikespolitik som syftar till ökad
makt och inflytande på den internationella arenan, och som
ökar det ekonomiska välståndet på hemmaplan. Moral och
värderingar har sällan varit sammankopplade med det
utrikespolitiska beslutsfattandet. Man talar i akademiska
sammanhang om att föra en "realistisk" utrikespolitik. I viss
mån har detta speglat svensk utrikespolitik.
I dagens globaliserade samhälle är människor allt mer ömsesidigt beroende
av varandra, och nationella gränsdragningar har fått minskad betydelse. Detta
ökar behovet av en internationell samordning för att lösa gemensamma
problem och för att främja en positiv utveckling för så många människor i
världen som möjligt. Det krävs normer, både för att ge spelregler åt det
internationella utbytet men också för att förenkla relationerna mellan folk från
olika bakgrund och kultur. Då länder integreras, människor och folk sätts i
centrum, samt inrikes- och utrikespolitiken flyter ihop, ökar behovet av
tydliga värderingar inom utrikespolitiken. Man talar till skillnad från den
"realistiska" politiken om att föra en "moralisk" utrikespolitik baserad på
vissa grundläggande värden.
Utrikespolitik för mänskliga
rättigheter
Människovärdet bör sättas i centrum för svensk utrikespolitik
och internationell samverkan under 2000-talet. Detta skall
genomsyra såväl multilateral samverkan inom bl a FN, EU
och andra internationella organ, liksom bilaterala relationer
med enskilda länder.
Mänskliga rättigheter, förståelse och försoning
Svensk utrikespolitik skall i det internationella samarbetet
främja fred, frihet och utveckling, samt mänskliga rättigheter,
förståelse och försoning. Sverige måste våga tala om
värderingar i de internationella relationerna och därmed driva
en stark MR-linje inom utrikespolitiken. Det handlar inte om
att påtvinga andra länder Sveriges syn på mänskliga
rättigheter, utan om att föra en diskussion bl a utifrån
universella deklarationer om vilka värderingar som skall gälla
för internationella relationer i det globala samhället. För
Kristdemokraterna är det viktigt att diskussionen om
mänskliga rättigheter präglas av förståelse, och tar hänsyn till
kulturella olikheter, likväl som den står fast vid universellt
gällande principer. En annan viktig del av den internationella
politiken är tanken om försoning mellan folkgrupper och
tidigare arvsfiender, en av de största och viktigaste
utmaningarna under de kommande åren.
"Alla mänskliga rättigheter för alla"
Sverige bör föra en utrikespolitik för mänskliga rättigheter.
Inom FN har såväl FN:s generalsekreterare som bl a UNDP
fastslagit målet "alla mänskliga rättigheter för alla
människor". Det innebär t ex att sociala och ekonomiska
rättigheter är lika viktiga som civila och politiska rättigheter.
Sverige bör anta målsättningen och arbeta mot detta
långsiktiga mål. Metoderna och verkningsmedlen kan dock
variera utifrån praktisk lämplighet och möjlighet att nå dem.
Positiva verkningsmedel och samförstånd bör prioriteras före
negativa sanktioner.
Internationellt samarbete
för mänskliga relationer
För att främja fred, frihet och mänskliga rättigheter, samt en
hållbar ekologisk, social och ekonomisk utveckling krävs det
ett förbättrat internationellt samarbete. Sverige kan genom en
utrikespolitik för mänskliga relationer vara än mer
pådrivande och delaktigt i att driva avgörande frågor på en
rad olika arenor: inom FN för det globala samarbetet, inom
EU för det europeiskt re-
gionala och inom Norden för närområdet. En
kristdemokratisk syn på liv, fred och utveckling innebär av
nödvändighet ett gemensamt internationellt ansvarstagande.
Ökat samarbete mellan regeringar, företag och organisationer
Enligt Kristdemokraterna handlar internationellt samarbete
idag inte enbart om staters samverkan, utan lika viktigt är
samarbetet mellan regeringar, näringslivet, NGO:s och andra
internationella organisationer. Alla globala aktörer har ett
ansvar för att främja mänskliga rättigheter. Den svenska
regeringen bör utveckla bättre relationer med näringsliv och
organisationer för internationell samverkan, såväl nationellt
som globalt.
Samordning av utrikespolitiken
I den globala politiken finns det en lång rad utmaningar och
sakområden som kräver ett bättre internationellt samarbete. I
vissa fall handlar det om att effektivisera arbetet inom
befintliga organisationer, men oftast är det den politiska
viljan som behöver stärkas. På den internationella arenan
finns det många olika samarbetsorgan för att hantera frågor
inom bl a miljöområdet, utvecklingssamarbetet,
handelsrelationer, säkerhetspolitiken, flyktingfrågor,
mänskliga rättigheter m m. Vissa samarbetsformer fungerar
bra, medan andra är mindre effektiva. Vad som dock
karaktäriserar hela den internationella arenan är den bristande
samordningen. Handelsfrågorna behandlas inom WTO,
UNCTAD m fl, och bistånd inom framför allt UNDP samt
regionala och nationella organ. Samordningen dem emellan
är alldeles för dålig. Lägg därtill miljöfrågorna, som idag
saknar en effektiv global organisation och vars regimer lever
i sin egen värld utan att integreras med handels- och
utvecklingsfrågor. Säkerhets-, katastrof- och fredsarbetet
sköts mestadels av andra specifika organisationer, ofta skilt
från övriga viktiga områden. Flera organ och kommittéer för
mänskliga rättigheter, inkl UNHCR och ILO, verkar i
realiteten även för sig själva.
Bättre samordning i det globala arbetet
Kristdemokraterna ser ett stort behov av att förbättra och
samordna det internationella samarbetet. Det handlar inte om
att skapa en gemensam organisation för allt, eller att lägga
allt under FN-systemets tak, utan om att finna naturliga
samarbetsformer mellan befintliga organ. Den svenska
regeringen borde verka för en ökad global samordning för
handels-, bistånds- och miljöfrågor. Den svenska regeringen
borde även verka för att mer integrera de olika delarna av det
globala fredsarbetet, dvs det fredsuppbyggande,
fredsskapande och fredsbevarande elementen. Hela det
globala samarbetet bör genomsyras av arbetet med de
mänskliga rättigheterna, vilket är det budskap och den önskan
som FN:s generalsekreterare sänder till FN:s medlemsländer.
Myndighet för global utveckling
På det nationella planet, inom den svenska utrikespolitiken
och utrikesförvaltningen, finns det även behov av ökad
politisk och organisatorisk samordning. Inom den svenska
handels-, miljö- och biståndspolitiken måste politiken
samordnas bättre. Alltför ofta tar vi med ena handen (handel)
och ger med den andra (bistånd). Regeringen bör som ett led i
detta även se över om berörda myndigheter som Sida,
Kommerskollegium m fl kan samarbeta bättre eller slås ihop i
en gemensam myndighet för till exempel global
(ekonomisk/social/ekologisk) utveckling.
Internationellt fredscentrum i Sverige
Det finns även ett behov av att Sveriges internationella
fredsarbete effektiviseras. Kristdemokraterna anser att detta
bör ske genom att inrätta ett kombinerat civilt och militärt
fredscentrum i Sverige, där förslagsvis Sida, Försvarsmakten
(SWEDINT), Polisen, Räddningsverket, ÖCB, IDEA,
frivilliga hjälporganisationer, näringslivet, arbetsgivar- och
fackliga organisationer m fl finns verksamma.
Övergripande MR-funktion
Som tidigare sagt är det alldeles nödvändigt att den svenska
utrikespolitiken genomsyras av mänskliga rättigheter. Att
Sverige för närvarande inte har en fristående MR-minister är
beklagligt. Kristdemokraterna anser att det inom
Statsrådsberedningen behövs en ledande och övergripande
MR-funktion, med en direkt koppling till berörda
departement och ovan nämnda internationella fredscentrum
och myndighet för global utveckling.
Humanitärt samarbete
Ett område som blir alltmer viktigt i det globala samhället är
den humanitära assistansen, hjälpinsatser och skyddet för de
allra svagaste och mest utsatta. Under 1990-talet har
inomstatliga konflikter lett till att över 50 miljoner människor
har fått fly från sina hem. FN:s flyktingkommissariat har gett
skydd och assistans åt cirka 20 miljoner flyktingar på senare
år. Trots ett flertal internationella konventioner som ska
skydda de allra svagaste så har våldet mot den civila
befolkningen, främst kvinnor och barn, ökat i väpnade
konflikter. Förutom krishärdar så har ett antal
naturkatastrofer såsom stormar, jordbävningar,
landförflyttningar och översvämningar, lett till mycket
förödelse, vilket under enbart 1997 dödade 13 000
människor. Hela 90 % av katastroferna sker i
utvecklingsländer.
Stärka den humanitära rätten
De internationella konventionerna har inriktats på staternas
ansvar för att skydda sin civila befolkning. Detta är inte
längre tillräckligt, då bl a staten själv i många konflikter är
den värsta förbrytaren eller då konflikter äger rum i områden
där statens makt är raserad. För att öka skyddet måste den
internationella humanitära rätten och lagar om de mänskliga
rättigheterna stärkas. Det behövs även bättre
övervakningsmekanismer. Inrättandet av en internationell
permanent brottsmålsdomstol är väsentligt och Sverige bör så
snabbt som möjligt ratificerar dess stadga, och utöva politiska
påtryckningar på övriga FN-medlemmar att göra detsamma.
Bättre internationell samordning vid katastrofer
Det är mycket angeläget att förbättra den internationella
samordningen av humanitära insatser. Sverige bör inta en
offensiv hållning i det internationella världssamfundet för att
åstadkomma ett genombrott på detta område. Kapaciteten för
att hantera katastrofer i länder som är särskilt drabbade
behöver kraftfullt stärkas. Dessutom måste forskningen kring
naturkatastrofer och deras orsaker intensifieras. Hur man än
betraktar stora humanitära kriser finns det inget försvar för
den bristfälliga beredskap och organisation som för
närvarande karaktäriserar det internationella samhället.
En utvecklad folkrätt med människan
i centrum
Ett av de viktigaste områdena inom utrikespolitiken är den
folkrättsliga utvecklingen. Häri ligger grunden för hur
människor och länder skall samarbeta i det globala samhället,
och vilka normer som skall gälla. Historiskt sett har
nationalstater själva ansvarat för lag och ordning, medan de
internationella relationerna har präglats av anarki.
Framväxten av en utvecklad mellanstatlig rätt, folkrätten,
främst under 1900-talet har skapat normer länder och folk
emellan inom en lång rad olika områden, bl a vad gäller
mänskliga rättigheter, utrikeshandel, flyktingkonventioner,
humanitär rätt, nedsrustningsavtal, m m. Globaliseringen
ställer ökade krav på en världsordning som sätter människans
värde, rättigheter och skyldigheter, i centrum.
Globala spelregler
Såsom folkrätten hittills utvecklats har det främst handlat om
att länder förpliktigar sig att följa en viss doktrin, och staten
själv ansvarar för att den efterlevs. Om mänskliga rättigheter
ej efterlevs, och framför allt då staten själv är en systematisk
förtryckare, har det hittills varit svårt att motverka det. Under
senare år har dock staters ansvar alltmer kombinerats med
överstatliga organ, mer av internationella normer och
spelregler samt en växande universell jurisdiktion.
Krigstribunaler, framväxten av en permanent internationell
brottsmålsdomstol, och möjligheten att döma andra
nationaliteter i egna nationella domstolar är tydliga exempel
på hur staters suveränitet allt mer minskat till förmån för en
mer övergripande global rättsordning. Konventioner om
mänskliga rättigheter får en allt större vikt inom folkrätten,
vilket även påverkar andra folkrättsliga doktriner inom bl a
handels- och säkerhetspolitiken. För Kristdemokraterna är det
viktigt att den svenska utrikespolitiken betonar vikten av en
global rättsordning och internationella spelregler, för att
förenkla möjligheterna till samarbete, handel och mänskliga
relationer.
Människor viktigare än stater
FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, och
ett antal olika specifika MR-konventioner om såväl sociala,
ekonomiska, politiska och civila rättigheter, samt utvecklade
rättigheter för barn, kvinnor, minoriteter, flyktingar m m, ger
goda utgångspunkter för relationer och utbyten mellan folk
och länder. Då folkrätten utvecklas handlar det främst om att
"vikta om" olika redan accepterade folkrättsliga principer.
Grundläggande mänskliga rättigheter bör värderas högre än
principer om staters suveränitet. I vissa fall bör även nya
moderna folkrättsliga principer som följer med denna
utveckling skrivas ner i bindande deklarationer, t ex principer
om s k humanitära interventioner, annars ökar risken för
godtycke vilket vore en icke önskvärd utveckling.
Handelspolitiken
Ett vidgat internationellt ekonomiskt utbyte utgör en stark
drivkraft för ekonomisk tillväxt och utveckling. Frihandeln är
en nödvändighet för ett land som Sverige med stort beroende
av utrikeshandel. Frihandeln som princip ger överlägsna
möjligheter för tillväxt och utveckling i fattiga länder.
Erfarenheten visar att länder med öppna ekonomier haft en
långt bättre ekonomisk och social utveckling än länder som
kännetecknats av protektionism och slutenhet. Frihandel och
öppenhet innebär även att många internationellt verksamma
företag exporterar goda värden, miljöteknik samt förbättrade
arbetsvillkor till utvecklingsländerna.
En fungerande marknadsekonomi ska bygga på stabila ekologiska och
sociala ramar, såväl i den nationella ekonomin som inom den globala.
Frihandelns mål är alltså att främja såväl ekonomisk som miljömässigt hållbar
utveckling. För att handeln skall leda till ett bra resultat krävs med andra ord
att hänsyn tas till sociala och miljömässiga faktorer. Inom WTO tar det strikta
ekonomiska intresset generellt överhanden vilket resulterat i att inte minst
miljöintresset tonats ned. WTO-arbetet har ofta missgynnat små, fattiga
länder som haft litet att erbjuda på den globala marknaden och som
kännetecknats av stora kapacitetsbrister. Lika allvarligt är förstås att de rika
länderna har kvar sina tullar på jordbruksprodukter, textilier och läder.
Varför frihandel?
Handel har i ett historiskt perspektiv tillhört de viktigaste
tillväxtmotorerna i både utvecklings- och industriländer.
Argumenten för handelsliberaliseringar finns väl förankrade
såväl teoretiskt som empiriskt, och leder till övertygelsen att
frihandel är gynnsam för ekonomisk välfärd. Handel med
hållbara produkter utifrån goda arbetsvillkor gynnar även den
ekologiska och sociala utvecklingen.
Handelsvinster
Bytes- och specialiseringsvinster sker när individer och
företag tillåts handla fritt över internationella gränser. Detta
gynnar både konsumenter och exportföretagen. Vinsterna
ökar, resursslöseri undviks, om ett land specialiserar sig på
produktion av de varor och tjänster som det är bäst på, och så
utnyttjar sina komparativa fördelar. En friare handel skapar
även möjligheter för företag att öka sin försäljning och sänka
kostnader genom att utnyttja skalfördelar i produktionen.
Handelsliberaliseringar innebär även ökad konkurrens, samt
ett öppet handelsklimatet som underlättar teknologispridning
och därmed ekonomisk tillväxt.
Öppenhetens fördelar
De teoretiska argumenten för handelsliberaliseringar finner
stöd i empiriska observationer. Enligt OECD har länder som
varit öppnare under den senaste tioårsperioden åstadkommit
en dubbelt så hög årlig genomsnittstillväxt som mer
protektionistiska länder. Enbart den handelsliberalisering som
åstadkoms genom Uruguayrundan anses skapa vinster på mer
än 200 miljarder dollar om året för världens konsumenter.
En social och ekologisk handelspolitik
Den kristdemokratiska samhällsmodellen baseras på en social
marknadsekonomi. Samhället ska ställa upp regler som
hjälper marknaden att arbeta för samhällsgemenskap och
hållbar välfärd. En fungerande marknad måste vara förankrad
i ett omgivande etiskt normsystem.
Integrering av handelspolitiken med utvecklingssamarbetet
Vi menar att detta i ökande utsträckning gäller även för den
framväxande globala marknaden. En global ekonomi är i
antågande, driven av en revolutionsartad utveckling inom
informations- och kommunikationstekniken, liberaliseringen
av handeln, och avregleringen av finans- och
valutamarknaderna. Det har hävdats att en dylik global
ekonomi kräver ett globalt samhälle. Det vill säga, det krävs
ett ramverk av normer och regler som skapar incitament för
en ekonomi mot gemensamma mål. Det har nu blivit
nödvändigt att se över de samarbetsinstitutioner som finns på
global nivå, för att stärka och effektivisera dem. Svensk
handelspolitik å sin sida måste, via EU, ta hänsyn till de mål
som finns om global hållbar utveckling. Handelspolitiken
måste integreras med utvecklingssamarbetet och
miljöpolitiken, samt ske utifrån och främja grundläggande
värderingar om mänskliga rättigheter.
En hållbar utveckling och u-ländernas deltagande
Den första avgörande etiska frågan gäller hur den globala
ekonomin ska kunna främja en miljömässigt hållbar
utveckling. Förvaltarskapstanken ställer krav på vår
generation att bryta de destruktiva mönstren i
världsekonomin. Kristdemokraterna ser med oro på de försök
som görs att bortförklara de negativa tecken som finns på
ekologisk kollaps. Idag exporteras icke-hållbara
konsumtionsmönster till alla delar av världen. Samtidigt ökar
jordens befolkning. Tillgången på "miljöutrymme" i världen
krymper därmed. Klimatförändringar orsakade av framför allt
användningen av fossilbränslen skapar katastroftillstånd i
flera regioner på södra halvklotet.
En andra och lika allvarlig utmaning gäller hur världens fattigaste länder
ska integreras i den globala ekonomin för att därigenom kunna arbeta sig upp
ur fattigdomen. Idag växer inkomstklyftorna i världen. Den nya ekonomin,
baserad på högteknologiska kommunikationer, gör det svårt för u-länder att ta
sig in på den globala marknaden. Deras del av världshandeln har minskat.
Denna utveckling måste kompenseras och vändas.
Bakslag i Seattle
Det var ett allvarligt bakslag för världshandeln när
förhandlingarna om en ny global handelsrunda kollapsade i
Seattle för ett knappt år sedan. EU var denna gång ledande
förespråkare av en mycket bred handelsrunda. Unionen
arbetade för liberalisering på många områden, samtidigt som
man ville föra in s k "handel och-frågor" på dagordningen; d
v s frågor som balanserar handelspolitiken mot andra viktiga
politikområden. Framför allt gällde det ekologiska hänsyn
och arbetsrätt, men även regler för investeringar och
konkurrens. Detta var och är synnerligen kontroversiellt inom
WTO. Motståndet var hårt från bl a många u-länder, vilket
var förståeligt då de misstänkte en dold protektionism som
huvudorsak till att förhandlingarna misslyckades.
Kristdemokraterna stödjer dock detta bredare synsätt, dvs om
ett hållbart handelsrelaterat tekniskt bistånd samtidigt kan
öka. Det är nödvändigt att söka en större förståelse bland
WTO:s alla medlemmar för att organisationens agenda måste
breddas.
Reformering av WTO
WTO måste alltså reformeras. Huvuduppgiften för
organisationen det närmaste året, tillsammans med rättvisa
handelsvillkor för u-länder, bör vara att söka övertyga de
fattigaste länderna om att det går att förena ekologiska och
sociala hänsyn med deras långsiktiga ekonomiska intressen.
Följande punkter i reformarbetet bör betonas:
- En balans mellan det ekonomiska frihandelsmålet, hållbar utveckling
och social rättvisa. WTO:s konfliktlösningspanel måste få större
kompetens i de här frågorna. Ändå kommer det naturligtvis att uppstå
konflikter mellan handelsavtal och internationella fördrag som t ex
klimatkonventionen. Det måste finnas en konfliktlösningsmekanism som
på ett balanserat sätt avgör sådana motsättningar. Idag resulterar dylika
målkonflikter inom WTO regelmässigt i att frihandelslinjen vinner.
- Öppenhet inom WTO. Det är oacceptabelt att några få
regeringsföreträdare ensamma kan förhandla i tysthet om framtidens
handelssystem, utan att det civila samhället får någon insyn. Detta är en
del av bakgrunden till protesterna mot WTO m fl organisationer. Större
öppenhet skulle dessutom ge en rättvisare position åt de u-länder som idag
inte har resurser att delta på ett fullgott sätt i förhandlingarna. Utöver detta
finns idag flera intressanta förslag om parlamentariskt samarbete inom
WTO.
- Stöd till u-länderna. U-länderna måste få hjälp med deltagandet i WTO,
kanske genom stöd till egna representationer i Genève. De måste också få
juridisk-tekniskt stöd för att kunna hantera alltmer komplexa
handelsregler, t ex genom WTO:s tekniska samarbete. Idag saknar många
u-länder tillräcklig kapacitet att behandla handelspolitiska frågor. En
framtida möjlighet vore en ökad regional integration på handelsområdet
bland u-länderna, vilket skulle stärka deras förhandlingsposition.
- Ökade insatser i utvecklingssamarbetet. I-världen måste samtidigt som
man vidgar handelsagendan, göra mycket större insatser i
utvecklingssamarbetet på de nya områden som ska tas in i WTO:s arbete.
Det måste göras fullständigt klart att en integrering av social och ekologisk
hänsyn inte är maskerad protektionism riktad mot u-länderna. Därför
måste stora ansträngningar göras för att ge dem en acceptabel
utgångspunkt. På miljöområdet gäller det stöd till uppbyggandet av
nationellt miljöskydd och social hänsyn, samt till överföring av
miljövänlig teknologi. Det kräver radikalt ökade resurser och väl
genomtänkta program. Endast då kan förtroendet för en vidgad WTO-
agenda öka.
- Handelsliberaliseringar för de fattigaste produkter. I-länderna, inte
minst inom EU, bör liberalisera eller införa nolltullar på jordbruks- och
råvaror från de fattigaste länderna. Dessa områden är för de flesta u-länder
helt centrala inkomstkällor. EU:s exportsubsidier bör avskaffas. Det är
glädjande att EU-kommissionen presenterat en plan för tullfrihet för i
princip samtliga varor gentemot de 48 fattigaste länderna. Sverige bör
verka för att denna plan antas.
Global miljöpolitik
De allvarligaste hoten i dag är globala och storregionala. Det
gäller bland annat växthuseffekten, ozonförtunning,
övergödning och spridning av miljögifter och tungmetaller.
Föroreningar sprids storskaligt och låter sig inte stoppas av de
gränser som ritats upp på kartan. Därför är ett samarbete över
gränserna nödvändigt. Vid FN:s konferens för miljö och
utveckling i Rio de Janeiro 1992 undertecknade 160 länder
ett dokument för en hållbar utveckling. Dessa mål måste nu
omsättas i praktiken. Att få till stånd fungerande lagar och
ekonomiska styrmedel är viktiga delar i detta arbete.
Förhindra ekologisk kollaps
Globaliseringen integrerar inte enbart handel, investeringar
och finansiella marknader. En annan viktig förändring gäller
påverkan på konsumtion och konsumentmarknaderna. Med
enbart tio procent av världsbefolkningen håller de livsstilar
och konsumtionsvanor som utvecklats i Nordamerika och
Västeuropa snabbt på att erövra världen. Det sker via handel
och direktinvesteringar och, inte minst, via reklam.
Att globaliseringen bidrar till att få igång hjulen i många fattiga länder är
naturligtvis positivt. Problemet är dock att de livsstilar som nu sprids inte är
långsiktigt hållbara. Olika forskarrapporter har visat att jordens ekosystem
långsiktigt inte klarar att försörja mer än ungefär en halv miljard människor
givet dagens västerländska produktions- och konsumtionssystem. Ändå är det
just dessa system som i snabb takt sprids till de fattiga länderna.
Grundproblemet är inte att vissa ändliga råvaror skulle ta slut. Det finns gott
om olja och mineraler. Problemet är snarare naturens förmåga att ta emot och
absorbera allt det avfall som genereras. Avfallet påverkar atmosfären och
äventyrar natursystemens produktionsförmåga.
Minskat miljöutrymme
Givet en fortsatt ökande befolkning och fortsatt tillväxt i
världens ekonomier efter nuvarande villkor menar World
Watch Institute att vi 2010 kommer att ha 20 procent mindre
betesmark per capita, 30 procent mindre skogsmark, 20
procent mindre jordbruksareal och 10 procent mindre
fiskfångster än idag. Lägg till detta den allt större knappheten
på färskvatten i många regioner samt risken för avsevärda
störningar i vädersystemen på grund av klimatförändringen.
Även om andra institut och forskare inte ger en fullt lika
negativ bild måste larmrapporterna tas på största allvar.
Situationen kan enkelt sammanfattas som att tillgången på "miljöutrym-
me" och därmed förnybara resurser blir alltmera knapp. Eftersom dessa
fenomen åskådliggörs dåligt i konventionella ekonomiska modeller är det inte
att förvåna sig över att de allra flesta ekonomiska indikatorer pekar uppåt
medan viktiga ekologiska indikatorer pekar nedåt. På längre sikt är det
naturligtvis omöjligt att fortsätta så.
En "grönare" global ekonomi
I en situation med minskande "miljöutrymme" borde, om
ekonomin fungerade optimalt, användningen av naturresurser
effektiviseras. Men ekonomin fungerar inte så för närvarande.
Dagens sätt att mäta ekonomisk utveckling, dvs via BNP-
statistiken, tar inte hänsyn till de sociala och miljömässiga
problem som ekonomins tillväxt för med sig. Skövling av
skogar, t ex, räknas idag som en pluspost i BNP-statistiken
trots att en region eller ett land, där detta förekommer, på sikt
får sin ekonomiska situation försämrad. Det finns heller inga
automatiska signaler till marknaden som indikerar att "miljö-
utrymmet" krymper.
Som marknaden hittills fungerat, i kombination med hur beskattningen är
utformad - dvs höga skatter på arbetskraft - drivs de allra flesta företag att i
första hand minska lönekostnaderna. Följden blir att antalet jobb minskar
samtidigt som den helt nödvändiga effektiviseringen i användningen av
naturresurserna negligeras. I det ekologiskt hållbara samhället måste
prioriteringen vara den motsatta. För att åstadkomma detta krävs dock helt
andra incitament i marknadsekonomin, både vad gäller skatter och normer.
Ökad grön solidaritet
I ett u-landsperspektiv är ovanstående diskussion dubbelt
svår. Det saknas ofta kapacitet och kompetens för att
självständigt analysera och bedöma miljösituationen. Vidare
anser u-landsregeringarna att de blivit lurade i samband med
Riokonferensen om hållbar utveckling. De utlovades där
extra bistånd för att klara av att miljöanpassa sina ekonomier
och leva upp till de krav som olika globala miljökonventioner
ställer. Det blev inga nya pengar. Därtill har biståndet totalt
minskat under åren efter Riokonferensen.
Kristdemokraterna anser att både solidaritet och egenintresse talar för ett
rejält omtänkande i de rika länderna. Fattigdomsfrågorna måste ges högre
prioritet. Vidare behövs ett ökat stöd till de fattiga länderna för att
investera i
miljöanpassad teknik, framför allt inom områden som energi, transporter,
avfall och vattenhushållning. Dylika "tekniksprång" kommer under alla
förhållanden att betala sig på lång sikt.
Den globala miljölagstiftningen
Det råder i dag stor förvirring kring de inbördes relationerna
mellan de internationella miljökonventionerna och WTO:s
regelverk. Dagens handelsregler innehåller små möjligheter
att stänga ute import av varor som producerats under
miljövidriga förhållanden. Liberaliseringen av handeln måste
villkoras med införandet av nödvändiga miljöregler. Sverige
bör genom EU verka för att en bestämmelse införs i WTO-
avtalet om att internationella miljöregler inte får underordnas
principen om frihandel. Dessutom bör det uttryckligen
stadgas att miljömärkningssystem av olika slag är legitima,
dvs ej skall kunna betraktas som tekniska handelshinder.
Starkare försiktighetsprincip
En viktig fråga gäller hur en produkt kan stängas ute från en
marknad när det föreligger misstanke om att produkten kan
skada hälsa eller miljö. Detta rör sålunda tillämpningen av
försiktighetsprincipen. Sverige bör verka för att
försiktighetsprincipen behandlas på ett enhetligt och
konsekvent sätt. I detta hänseende är det av stor vikt att göra
åtskillnad mellan begreppen "allmän princip inom den
internationella miljölagstiftningen" och "sedvanerättslig regel
inom internationell rätt". Detta är viktigt, eftersom de
allmänna principerna endast är vägledande, medan
sedvanerätten är bindande. Sverige bör inom EU verka för att
det klargörs att försiktighetsprincipen är en sedvanerättslig
regel inom internationell rätt och således att den är bindande.
Förändrad miljögaranti - omvänd bevisföring
Det är ett rimligt krav att den som producerar en vara också
ska bevisa att varan inte är miljö- och hälsofarlig. Det måste
räcka med att ett land som vill gå före på miljöområdet, gör
det av miljö- eller hälsomässiga skäl. Om någon hävdar att
detta är ett handelshinder så måste bevisföringen ligga hos
dem. En sådan konstruktion kan ge producenter incitament att
tillverka så bra produkter som möjligt, och det skulle i sin tur
gynna konsumenterna. Med en omvänd bevisföring för
miljögarantin får producenterna ta ett större ansvar för sina
varor. Det leder till ökad kvalitet och mer hälsosamma varor.
Den svenska regeringen bör verka för en omvänd bevisföring
för miljögarantin.
Internationell flykting- och
asylpolitik
Flyktingströmmar är oftast en följd av förföljelse, väpnade
konflikter och kränkningar av mänskliga rättigheter. Att vara
flykting är att tvingats fly sitt land med anledning av en
välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion,
nationalitet, politisk uppfattning eller tillhörighet av en viss
samhällsgrupp, och att inte kunna eller vilja återvända till sitt
land. Ett antal mänskliga rättigheter slår fast att "envar har
rätt till en nationalitet" och "envar har rätt att i andra länder
söka och åtnjuta fristad från förföljelse". 1951 års konvention
är ett juridiskt bindande dokument, för de stater som har
tillträtt den, och utgör en milstolpe i internationell
flyktinglagstiftning. Omvärlden och FN:s
flyktingkommisariat UNHCR tillsammans med FN:s
medlemsländer har i uppgift att ge skydd till asylsökande,
flyktingar och återvändande. Det handlar om att bistå
flyktingar och hitta varaktiga lösningar för dem; frivilligt
återvändande, integration i första asylland eller omplacering
till ett tredje land. Hela det internationella samfundet har ett
ansvar att hjälpa och bistå flyktingar.
Oroväckande utveckling
Efter det kalla krigets slut fanns det stora förhoppningar om
att antalet flyktingar skulle minska i världen. Tyvärr har inte
enbart antalet flyktingar ökat dramatiskt utan också
intensiteten i flyktingströmmarna. 1,8 miljoner,
huvudsakligen kurder, flydde i april 1991 under en period av
två veckor mot Turkiet och Iran. I slutet av 1992 fördrevs
cirka 1,5 miljoner människor från Armenien, Azerbajdjan och
Tadjikistan. I Stora Sjöregionen tog sig 250 000 rwandier
över gränsen till Tanzania inom loppet av ett dygn i april
1994. Under några månader flydde fler än en miljon
människor över gränsen från Rwanda. Konflikterna i forna
Jugoslavien har drivit 4 miljoner människor på flykt. I dag
finns det mer än 22 miljoner flyktingar i världen, varav 6
miljoner internflyktingar. Att bistå flyktingar handlar inte
enbart om att skydda internationella flyktingar, utan också
om att skydda internflyktingar, dvs människor som befinner
sig i en flyktingliknande situation i sina hemländer. Insatser
behöver ofta göras under väpnade konflikter och i
sönderfallna stater där regeringen antingen har misslyckats
med att upprätta skydd eller är den förtryckande parten.
Minskad politisk vilja
Det är viktigt att inse att i ett flertal krigshärjade områden i
världen, handlar konfliktlösning mycket om att lösa
flyktingfrågan. Arbetet med att finna en varaktig fred liksom
det fredsuppbyggande arbetet måste integreras med att
människor kan återvända till sina hem. Det största problemet
med flyktingfrågan, förutom dess grundorsaker, är den
bristande politiska viljan bland världens stater att bistå och
hjälpa flyktingar. Antalet flyktingar i världen har ökat så
mycket att omvärlden har svårt att hantera situationen.
Antalet utgivna asyler har minskat, och det har blivit svårare
att röra sig mellan länder. Att det blivit fler nya stater i
världen har inneburit en ökad byråkrati och mer restriktioner.
Flyktingfrågor måste sättas högt upp på den internationella
dagordningen för att därmed bryta den nedåtgående trenden
vad gäller politisk vilja att hjälpa och bistå människor på
flykt.
Att hjälpa flyktingar och finna
varaktiga lösningar
Tusentals människor världen över saknar den trygghet som
ett medborgarskap kan ge. Att motverka statslöshet är ett
viktigt sätt att hindra uppkomsten av flyktingar. Dessutom är
det en grundläggande trygghet och rättighet för människor att
ha ett medborgarskap. Att hjälpa flyktingar handlar inte
enbart om att skydda flyktingar och söka lösningar för dem,
utan även om att tillgodose flyktingars materiella behov, som
tak över huvudet, sanitära anläggningar, mat, vatten,
medicinsk vård och skolgång. Människor som är tvungna att
fly från sina hem utsätts för fara och osäkra förhållanden. De
riskerar på många håll att bli offer för landminor och väpnade
angrepp. Kvinnor och barn utgör 80 % av alla människor på
flykt. De är tillsammans med de äldre speciellt utsatta för
flyktens påfrestningar. Sexuell exploatering och prostitution
eller annat illegalt sexuellt utnyttjande är hot under flyktens
alla faser. Barnen är bland de mest utsatta bland dem som
tvingats på flykt. De behöver särskild omvårdnad och hjälp.
En av de största utmaningarna är att skydda barn och
tonåringar från att bli rekryterade till militära aktiviteter.
Kristdemokraterna anser det viktigt att de finansiella bidragen ökar för att
hjälpa människor som tvingas på flykt från sina hem. Sverige bör här vara
pådrivande inom EU, FN och andra internationella fora. Först och främst
handlar det om att förebygga att flyktingströmmar överhuvudtaget
uppkommer. Detta sker genom att främja mänskliga rättigheter och ökade
utvecklingsinsatser. Då flyktingströmmar ändå uppstår gäller det att söka
varaktiga lösningar för flyktingar genom att hjälpa dem till hemlandet, att
integreras i det första asyllandet eller att bli omplacerade till ett tredje
land.
FN och globalt samarbete
Förenta nationerna (FN) är den viktigaste internationella
organisation som världen har, både som idé och genom sin
verksamhet, och dess ställning måste stärkas. Trots en unik
möjlighet att efter det kalla krigets slut inta den roll som FN
från början var tänkt att besitta, dvs som väktare för
världsfreden, så har en rad misslyckanden under 1990-talet
lett till att FN:s relevans och möjligheter ifrågasatts då
organisationen har visat sig oförmögen att förhindra vissa
krig och konflikter. Kritik har även riktats mot
organisationens effektivitet. Arbetet med att modernisera FN
har gått alldeles för trögt.
Det är en självklarhet att Sverige skall samarbeta internationellt för att
tillsammans med andra länder och folk lösa gränsöverskridande problem i en
alltmer globaliserad värld. Vi ser klart behovet av ett FN för att förebygga och
lindra krig och katastrofer, för att främja mänskliga fri- och rättigheter samt
för att leda och stödja arbetet för hållbar utveckling baserat på såväl
miljömässiga som sociala kriterier. Kristdemokraterna menar att FN och dess
institutioner behöver stärkas för att klara de politiska, sociala, kulturella
och
miljömässiga utmaningar som globaliseringen och integrationen av
världsekonomin ställer oss inför, speciellt då vissa medlemsstater sviker i det
globala ansvaret.
Sverige i Förenta nationerna
Som svar på regeringens skrivelse 1999/2000:130 Sverige i
Förenta nationerna redogjorde Kristdemokraterna för sin syn
på en lång rad områden inom FN-samarbetet. Där lyfte vi
fram vikten av ett mer effektivt konfliktförebyggande arbete,
skyddandet av de svagaste och mest utsatta i konflikter,
nedrustningsfrågor, liksom att förstärka de fredsfrämjande
insatserna och kapaciteten i världen. Vi kritiserade även
regeringen för att inte ha någon politik vad gäller de
internationella sanktionsinstrumenten eller konstruktiva
åsikter angående s k humanitära interventioner, där vi inom
båda dessa områden förespråkade en mer aktiv och
målorienterad politik baserad på människors humanitära och
civila situation. Mänsklig säkerhet bör kombineras med
staters säkerhet.
Inom ekonomiska och sociala frågor sades att det enda sättet att verkligen
minska fattigdomen är att uppnå en integrering i den globala ekonomin och en
bred ekonomisk tillväxt för utvecklingsländerna, kombinerat med en effektiv
socialpolitik, bättre utbildning för alla, bättre hälsovård och ökad jämlikhet,
vilket kräver extern hjälp och ökade effektiva utvecklingsinsatser. Vikten av
ökade handelsliberaliseringar, fler näringslivssatsningar, och mer IT-bistånd
fördes också fram. Bristen på insatser är också tydlig när det gäller det
globala miljöarbetet för att främja mer ekologiskt hållbara produktions- och
konsumtionsmönster i hela världen, samt kampen för att hindra spridningen
av bl a hiv/aids. De mänskliga rättigheterna fördes även fram som centrala för
hela det globala samarbetet, och regeringen kritiserades för att fortfarande
inte ha ett nationellt och internationellt handlingsprogram för mänskliga
rättigheter.
För att kunna hantera alla de utmaningar som världen står inför krävs att
FN reformeras och görs mer effektivt. Medlemsländerna bär ett avgörande
ansvar för bl a finansieringen och den politiska viljan inom FN-samarbetet,
medan organisationen i sig även behöver effektiviseras och moderniseras.
Slutligen kritiserades regeringen även för att inte ta vara på alla de svenskar
som gör eller har gjort internationell tjänst inom FN-systemet, och vi
efterlyste metoder för att bättre ta till vara dessa svenskars kompetenser och
erfarenheter.
Reformering av fredsoperationer
Inför den s k millennieförsamlingen i FN, har det presenterats
ett flertal förslag till hur FN:s fredsoperationer skall
reformeras och förbättras. Detta har av många lyfts fram som
en av de viktigaste utmaningarna inför framtiden. Det handlar
om att bygga upp nya strategier för att integrera hela det
konfliktförebyggande, fredsbevarande, fredsskapande och
fredsuppbyggande arbetet, samt att öka den militära och
civila samordningen, såväl organisatoriskt som på fältet.
Avgörande för framgångsrika missioner är tydliga, trovärdiga
och uppnåeliga mandat, kombinerade med en förmåga att
snabbt finnas på plats med högkvarter, förberedande civila
och militära trupper, behövlig materiel och slutligen
tillräckliga fredsfrämjande styrkor. Sverige måste ta sitt
ansvar i att ställa upp för att bevara den internationella
freden, och även trycka på inom FN så att även andra
medlemmar ökar sin vilja att ställa upp med finansiella
resurser och fysiska medel.
Civila snabbinsatsstyrkor
En viktig del av den nya fredsfrämjande verksamheten är att
öka den civila delen inom arbetet. Det måste byggas upp
snabbinsatsstyrkor även inom det civila området, bl a då FN i
ökad utsträckning i omedelbar anslutning till konflikters slut
får uppdrag med ansvar att administrera och leda sönderfallna
samhällen. Beredskapen för sådana insatser är dålig inom det
internationella samfundet, och Sverige borde verka för att
civila experter i högre utsträckning knyts till FN-systemet
med en beredskap för snabba och effektiva insatser. Det
handlar även om att rekrytera och utbilda poliser, liksom
personal inom bl a rättsväsende, fängelsevård och kommunal
administration. Denna fredsfrämjande verksamhet måste
sedan integreras med de övriga fredsuppbyggande arbetet
såsom utvecklingsinsatser, demokratibistånd och det
övergripande främjandet av mänskliga rättigheter.
Andra förslag i samband med millennieförsamlingen som är viktiga att
studera är upprättandet av mer effektiva logistikcentrer, utplacerade i olika
regioner i världen. Lagret och centret i Brindisi är ett vägledande exempel.
Dessutom behöver hela den fredsfrämjande verksamheten bättre utnyttja den
nya informationstekniken, både för att effektivisera det interna arbetet men
även för att bättre nå ut med information och budskap om uppdragens
mandat. Slutligen behöver hela finansieringen av de fredsfrämjande
operationerna ses över.
Förbättrat ledarskap behövs inom FN
Ett alltmer uppmärksammat problem inom FN och dess
organisation rör selekteringen av högre chefer, framför allt de
högsta chefsposterna. De kandidater som förekommer har
ofta en bred erfarenhet från politik och diplomati men detta
ger inga garantier för att de är lämpliga som ledare för stora
och komplexa internationella organisationer. Dessutom är
organisationskulturen starkt hierarkisk inom FN, vilket leder
till konkurrens om makten inom organisationen, begränsad
kreativitet och initiativtagande samt ett utpräglat
revirtänkande.
Sverige bör mer aktivt hävda betydelsen av en total översyn av
managementfrågor inom FN:s organisationer. Annars finns det en betydande
risk att FN mister kunnig och handlingskraftig personal och får allt svårare att
rekrytera personal till alla olika specialistfunktioner.
Svensk FN-skola
Det behöver också utbildas en ny generation ledare inom
dagens multifunktionella fredsfrämjande verksamhet, liksom
inom det globala utvecklingsarbetet. Länkat till den
föreslagna nya myndigheten, Fredscentrum i Sverige, bör en
FN-skola upprättas för att utbilda svenskar som vill arbeta
internationellt i den nya globala miljön. En bred utbildning
bör då främjas, inkluderande frågor som mänskliga
rättigheter, miljö, bistånd, militär/civil samverkan, samt
organisation, ledarskap och management.
Samarbete i Europa, EU
Den svenska regeringen talar varmt om Europasamarbetet,
och framför allt om det stora ansvaret att vara ordförande för
EU:s ministerråd våren 2001. Trots högstämd retorik
uppfattas Sverige fortfarande inte som ett särskilt EU-vänligt
land, och vi tillhör tyvärr ett av de mest EU-skeptiska
medlemmarna inom hela EU-samarbetet. Regeringen bär ett
speciellt ansvar för detta, då man inte med tillräckligt
engagemang tar sig an europeiska frågor. Bristande svenskt
deltagande vid ministerrådsmöten är inte bra. Då övriga
Europa har en intensiv debatt om EU-samarbetets framtid,
vad gäller konstitution och samarbetsformer, lyser svenska
visioner och deltagande i debatten med sin frånvaro. Sedan
Socialdemokraterna tog ett positivt ställningstagande till den
ekonomiska och monetära unionen, har debatten om EMU
tystnat rejält. Regeringen tiger om sitt ställningstagande, visar
svagt ledarskap och verkar nästan invänta att opinionen skall
vända av sig själv. Om den svenska regeringen menar allvar
med sitt Europaengagemang, måste den aktivt driva de
viktiga Europafrågorna.
I Kristdemokraternas Europamotion lyfter vi fram vår Europapolitik,
vilken fokuseras på fem områden av fundamental betydelse för EU:s framtid:
familjernas och medborgarnas Europa, miljöpolitiken, ekonomisk utveckling,
jordbrukspolitiken och bioetiken. Vi eftersträvar ett globalt perspektiv på
Europapolitiken, där EU går i spetsen för en friare och rättvisare världshandel
och en hållbar global utveckling. Kristdemokraterna ser även en lyckad
östutvidgning som den avgörande frågan för Europas framtid. En konstitution
är önskvärd för att tydligt visa ansvaret och befogenheter mellan unionen och
medlemsstater, liksom administrativa reformer för ett effektivare EU.
Samarbete i Norden och
Baltikum, Östersjöområdet
och Barentsregionen
Det internationella samarbetet är viktigt speciellt i
närområdet. Det är här som Sverige har störst möjlighet att
påverka, och här påverkas vi mest av internationaliseringen.
Att ta ansvar för en positiv social och ekonomisk utveckling
och främja mänskliga rättigheter i närområdet med
grannländer, ligger helt i linje med den regionala
ansvarsfördelningen inom bl a FN. Samarbetet i Norden och
Baltikum, Österområdet och Barentsregionen är av största
vikt och bör utvecklas ytterligare. De olika
samarbetsformerna bör i största utsträckning samordnas.
Det nordiska samarbetet har varit lyckosamt på en lång rad områden. Den
fria rörligheten av människor samt gemensamma satsningar inom viktiga
politikområden som miljö och utbildning är några tydliga exempel. Det
nordiska samarbetet vilar på en grundval av ett gemensamt kulturarv och en
gemensam historia. Det finns en stor värdegemenskap kring människosynen,
och framför allt kring demokratin och den folkliga förankringen i politiken.
Kristdemokraterna vill därför även fortsättningsvis utveckla och fördjupa
samarbetet i en tid med nya förutsättningar och nya möjligheter.
Internationell brottslighet, barn och kvinnohandel och miljöfrågor
De viktigaste frågorna i närområdet är biståndet för hållbar
utveckling, demokrati och mänskliga rättigheter i närområdet,
framför allt till Baltikum och de närliggande central och
östeuropeiska länderna. Framför allt behöver barn- och
kvinnohandeln, som en del av den ökande internationella
brottsligheten, stävjas. Miljöfrågorna tillhör de avgörande för
framtiden, och här behövs ett intensivt samarbete inom hela
Nordeuropa, mellan regeringar, näringslivet och
organisationer.
Översyn av nordiska samarbetsorgan
Även om det är viktigt att utveckla och fördjupa samarbetet i
Norden och med våra grannländer, så är det inte säkert att
dagens samarbetsformer är de bästa och mest effektiva. Det
är viktigt att det nordiska samarbetet främjas och att det t ex
finns en klar "nordlig dimension" i Europasamarbetet, och att
de nordiska länder kan göra gemensamma utspel och aktioner
inom bl a FN-arbetet. Det har på senare år vuxit upp en
mängd olika organisationer i vårt närområde och frågan är
om alla verkligen behövs eller om en viss samordning kan
göras. Förutom Nordiska rådets och Nordiska ministerrådets
verksamhet, finns t ex Östersjörådet, Samarbetet kring
Barents hav m m. Inom EU samråder även flera nordiska
länder om sina politiska ställningstaganden.
För att effektivisera arbetet och bättre kunna hantera de nordiska frågorna,
är det önskvärt att regeringen gör en översyn av alla samarbetsformer i vårt
närområde i Norden och Baltikum m m, och för att utreda eventuella möjliga
och motiverade sammanslagningar av organisationer, och för att se vilka
samarbetsformer som kan vara de mest effektiva med sikte på framtidens krav
och behov.
Samarbete utanför Europa
Det är lätt att inom politiken fokusera på det som sker
närmast oss, och det som man har störst möjligheter att
påverka. Inom den svenska utrikespolitiken sätts fokus därför
ofta på Östersjöregionen och EU. Detta är i och för sig bra
med tanke på regionalt ansvarstagande inom världspolitiken,
men det tar inte bort Sverige globala ansvar och vikten av
samarbete även utanför Europa. Det är av största vikt att
Sverige så mycket som möjligt driver det globala
engagemanget för mänskliga rättigheter, social och
ekonomisk utveckling, miljöfrågor, nedrustning,
konfliktförebyggande och fredsfrämjande verksamhet. Detta
bör ske både bilateralt och multilateralt. Människovärdet i
centrum bör vara vägledande i Sveriges utrikespolitiska
strategier för såväl Asien, Afrika, Amerika, Australien som
Mellanöstern.
I och med EU-medlemskapet kan Sverige tillsammans med övriga EU-
länder med större kraft agera på den globala arenan. Detta förutsätter att
medlemsländerna bl a inom ramen för den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken (GUSP) verkligen driver ett aktivt samarbete utanför
Europa och utnyttjar sin styrkeposition för att främja en positiv global
utveckling.
Utrikesförvaltningen
I budgetpropositionen för 2001, anslår regeringen ca 2,9
miljarder för utgiftsområde 5. Av detta fördelas ca 1,8
miljarder för utrikesförvaltningen, inkluderat departementet
och utlandsmyndigheterna. Regeringen talar i ett mycket
kärvt budgetläge om behovet av en omstrukturering av
utrikesrepresentationen. Dessutom talar man om
förändringsarbete för översyn av kompetensförsörjningen, då
främst språkutbildningen.
Vi Kristdemokrater känner mycket stor tveksamhet inför nedläggningen av
den officiella representationen i t ex Istanbul, som utgör en viktig brygga
mellan Europa och Asien. Dessutom ser vi vikten av att upprätta officiell
närvaro i ett antal andra nyckelländer. Vad gäller kompetensförsörjningen så
har vi en betydligt bredare syn än regeringen på detta, mer än enbart
förbättrade språkkunskaper, och ser bl a behovet av ökad inriktning på
sakfrågor som mänskliga rättigheter och globala miljöfrågor. Detta krävs för
att driva en samordnad utrikespolitik med människovärdet i centrum.
MR- och miljöattachéer
Det är av största vikt att främjandet av mänskliga rättigheter
genomsyrar hela den utrikespolitiska verksamheten. Därför
räcker det inte med att skriva vackra ord i handlingsprogram,
utan det måste även praktiseras inom utlandsmyndigheterna.
Inom det militära och säkerhetspolitiska området har man på
vissa strategiskt valda ambassader placerat militärattachéer.
Detta för att främja viktiga säkerhetspolitiska relationer med
andra stater, samt att följa utvecklingen på plats i viktigt
regioner. På ett liknande sätt bör Sverige även ha MR-
attachéer utplacerade på viktiga och strategiskt valda
ambassader, dvs där det anses som särskilt nödvändigt för att
följa utvecklingen kring de mänskliga rättigheterna. Detta
skulle främja bevakningen i specifika regioner, samt
underlätta samarbetet med svenska internationella företag och
svenska frivilligorganisationer på plats, liksom samarbetet
och koordineringen med internationella organ och
organisationer. Kristdemokraterna föreslår regeringen att
utreda förutsättningarna för utplacerandet av MR-attachéer
och finansieringen av dem.
Lika viktigt som att förbättra svenska utrikesförvaltningens bevakning,
kompetens och externa samarbetsmöjligher för mänskliga rättigheter, är
bevakningen av globala miljöfrågor. På ett liknande sätt som MR-attachéer
kan inrättas vid lämpliga ambassader, så kan även miljöattachéer inrättas.
Detta är särskilt viktigt i ofta utsatta naturkatastrofområden, i regioner där
miljöförstöringen är extremt påtaglig, eller där stora internationella insatser
görs för miljösäkerhet. Kristdemokraterna föreslår regeringen att utreda
förutsättningarna för utplacerandet av miljöattachéer, och finansieringen av
dem.
Integrering med handels- och
exportfrämjande verksamhet
Under åren 1991-94 genomfördes en sammanslagning av
utrikesmyndigheterna och biståndsverksamheten. S k
biståndsambassader upprättades.
På ett liknande sätt anser vi att regeringen bör se över möjligheterna att
integrera den handels- och exportfrämjande verksamheten med
utrikesförvaltningen. Med många länder och regioner så är den dominerande
verksamheten i utrikesrelationerna främst det ekonomiska samarbetet, och
utrikesrepresentationen handlar i mångt och mycket om att främja svenska
handels- och exportintressen. Det sker i många fall ett dubbelarbete mellan
Sveriges ambassader utomlands och t ex olika handelskammare och
exportråd. Kristdemokraterna anser att möjligheterna att mer integrera
svenska handelsfrämjande organ med ambassaderna, för att ytterligare främja
en samordnad utrikespolitik, bör ses över. Framför allt är detta viktigt i
ekonomiska starka nationer, samt i länder där bistånds- och handelspolitiken i
ökad utsträckning bör samordnas.
Utrikesmyndigheter och ambassader
Att avgöra i vilka länder som Sverige bör ha representation är
en delikat uppgift. På grund av finansiella begränsningar kan
ambassader ej hållas i alla världens länder, utan svåra val
måste göras. De olika valen och prioriteringarna bör ha sin
grund i den generella målsättningen för utrikespolitiken.
Några viktiga principer bör enligt Kristdemokraterna beaktas.
Det är viktigt att ha diplomatisk representation i alla
kandidatländer till EU. De länder som får bilateralt bistånd
från Sverige bör ha en svensk ambassad. För att främja en
demokratisk utveckling bör vissa länder prioriteras särskilt.
Vissa platser har även särskild strategisk betydelse.
EU-kandidatländer
Vad gäller EU-kandidatländer finns det inga svenska
ambassader i Slovakien, Malta eller Cypern. Detta är
olyckligt och regeringen bör se över möjligheterna att öppna
svenska utlandsmyndigheter i alla EU:s kandidatländer.
Ambassad i Minsk
Vitryssland är ett land i Sveriges närområde, där utvecklingen
tyvärr inte går åt rätt håll. Landets presidenten styr med
järnhand och utvecklingen utgör ett säkerhetspolitiskt och
ekonomiskt orosmoment för hela regionen. En svensk
utlandsmyndighet bör öppnas i Minsk, för att bättre kunna
följa utvecklingen och eventuellt kunna utveckla visst
samarbete med demokratiska krafter.
Generalkonsulatet i Istanbul
Att regeringen vill lägga ner generalkonsulatet i Istanbul är
mycket olyckligt. Istanbul är, och har historiskt varit, en
mycket viktig brygga och mötesplats mellan Europa och
Asien. I denna strategiskt viktiga stad möts kristendomen och
islam på ett närmast unikt sätt. Sveriges generalkonsulat i
Istanbul bör inte läggas ner och regeringen bör inom sin
budgetram för utgiftsområde 5 kunna finansiera en fortsatt
drift.
Ambassaden i Windhoek
I Namibia föreslås ambassaden bli en charge-myndighet.
Beslutet är olyckligt då Sverige fortfarande ger bistånd till
landet. Även om Namibia har kommit långt sedan
självständigheten så är demokrati- och MR-utvecklingen i
Namibia ännu inte helt tillfredsställande. Det är viktigt att
behålla ambassaden i Namibia.
Nordiska ambassader och EU-kontor
De fem nordiska ambassaderna inom Berlinanläggningen
inklusive det gemensamma huset för utställningar,
konferenser, viseringskansli m m har gett Sverige en
uppmärksamhet som vi aldrig skulle kunnat uppnå ensamma.
Därtill kommer att Sverige fått faciliteter som vi inte skulle
haft råd att ordna själva. Satsningen i Berlin är lyckosam och
regeringen bör se över om fler s k nordiska ambassader kan
upprättas eller samordnas i världen.
Gemensam EU-diplomati
Inom EU växer alltmer fram ett ökat samarbete kring
diplomatin. Framför allt är det kommissionens kapaciteter
och resurser som en diplomatisk aktör utanför Europa som
diskuteras. Då EU-kommissionen förbättrar sin förmåga att
göra viktiga analyser och landrapporter samt ökar sin
representativa roll, bör det finnas möjligheter för Sverige som
EU-medlem att dra nytta av detta. Det handlar inte om att EU
kommissionen på något sätt skall ersätta det nationella
behovet av bilaterala diplomatiska relationer, men däremot
kan Sverige ännu mera dra nytta av rapporter som skrivs
inom EU och utnyttja EU-kontor i de länder där Sverige idag
saknar representation. I framtiden kan det kanske bli tal om
att "slå ihop" ambassader mellan EU-medlemmar i stil med
den fysiska integreringen av de nordiska ambassaderna i
Berlin. Regeringen bör utreda hur Sverige i ökad utsträckning
kan dra nytta av den växande EU-diplomatin.
Fredsfrämjande verksamhet
Anslaget 5:7 finansierar fredsfrämjande verksamhet, framför
allt deltagande med svensk personal i olika internationella
fredsfrämjande insatser. Inom detta anslag hamnar främst
finansieringen av civilpoliser och militära observatörer.
Finansiering av svensk medverkan i internationella
fredsfrämjande insatser sker även genom utnyttjande av
anslag inom utiftsområde 6 Totalförsvar samt utgiftsområde 7
Internationellt bistånd. Den senaste Kosovoinsatsen har visat
på nödvändigheten av att utöka den svenska
snabbinsatsförmågan. Vid uppbyggandet av ett effektivt
insatssystem är det även viktigt med ett snabbt politiskt
beslutsfattande och att finansieringsfrågan samtidigt är löst.
Kristdemokraterna anser att det snarast bör skapas en fast
ekonomisk struktur och samordning med angivna medel för
den totala fredsfrämjande verksamheten som hamnar under
utgiftsområden 5, 6 och 7. Inrättandet av ett fredscentrum för
internationella civila och militära insatser, kan underlätta en
sådan struktur och samordning.
Efterfrågan på svensk medverkan i internationella fredsfrämjande insatser
har ökat under senare tid. Det gäller främst insatserna i forna Jugoslavien,
men även den snabba utvecklingen av EU:s gemensamma försvars- och
säkerhetspolitik (ESDP) vilken kommer att ställa ökade krav på att svenska
resurser ställs till förfogande. Kristdemokraterna anser det märkligt att
regeringen enbart anslår ca 150 miljoner för 2001 på anslag 5:7, samtidigt
som utgiftsprognosen för 2000 är nästan 250 miljoner. Efterfrågan på svenska
resurser lär inte minska. Den svenska regeringen visar återigen att ambitionen
sätts högre än vad resurserna och anslagen tillåter. Detta kan innebära
problem vid kommande insatser, både vad gäller finansiering och rekrytering,
och ytterligare försämra Sveriges rykte och trovärdighet i det internationella
samarbetet. Kristdemokraterna vill med skärpa efterlysa en fast ekonomisk
struktur för hela den fredsfrämjande verksamheten, där ambitioner och
åtaganden efterföljs av en tillförlitlig budget.