1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det övergripande målet för biståndet är att höja de fattigas
levnadsnivå och hävda människovärdet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att lägga till de biståndspolitiska målen att främja respekten för
mänskliga rättigheter och verka säkerhetsfrämjande och
konfliktförebyggande.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det behövs nya och djärva metoder för att nå och slå vakt
om människovärdet.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att anta nya riktlinjer för mänskliga rättigheter och utveckling.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en ökad användning av positiva verkningsmedel för att främja
mänskliga rättigheter i ett utvecklingsperspektiv.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett ökat samarbete med svenska multinationella företag för
arbetsvillkor, spridande av mänskliga värden och främjandet av
rättigheter.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett ökat humanitärt bistånd via frivilligorganisationer vid
väpnade konflikter.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inom demokratibiståndet bättre utnyttja de svenska
politiska partiernas kompetens.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av att främja en ekonomisk tillväxt och utveckling för
de allra fattigaste länderna.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om partnerskap med privata företag för att öka IT-investeringar till
de fattigaste länderna.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige som en ledande IT-nation har ett särskilt ansvar för
ökade satsningar för IT-biståndet.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om social utveckling i utvecklingsländerna.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att intensifiera samarbetet mellan regeringar, internationella
organisationer och näringslivet för att öka hälsoforskningen mot de
fattigas sjukdomar.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att arbeta fram en explicit målsättning för att hindra
spridningen av hiv/aids.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om satsningarna i det internationella samfundet för
skuldavskrivningar för de allra fattigaste länderna.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att biståndet bör ses över för att i högre utsträckning inriktas
på en miljövänlig tillväxt i utvecklingsländerna.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att sätta upp mål för att minska andelen människor som saknar
tillgång till rent vatten och bra sanitära möjligheter.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett bistånd för ökad säkerhet.
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör inta en mer offensiv hållning i det
internationella samarbetet för en ökad samordning av det humanitära
biståndet.
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ökat samråd med de enskilda organisationerna.
21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett bättre samarbete med näringslivet för ökat bistånd och
investeringar i utvecklingsländer.
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att återupprätta NGO-sekretariatet inklusive en NGO-
ambassadör.
23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om oberoende utvärderingar av det svenska biståndet.
24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om återföringen av vunna erfarenheter i kommande
verksamhetsplanering.
25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en snabbare återgång till enprocentsmålet.
26. Riksdagen beslutar om underindelningen av anslag 1.2 Bilateralt
utvecklingssamarbete i enlighet med vad som anförs i motionen (tabell
4).
27. Riksdagen anvisar med följande förändringar i förhållande till
regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 7 Internationellt
bistånd enligt uppställning:
28.
Tabell 1: (Anslag uo7 (tusental kr) Regeringen
Kristdemokraterna )
Ny biståndspolitik i en
global ekonomi
Mycket av tänkandet kring bistånd och utveckling måste
förändras. Satsningar inom det internationella biståndet utförs
alltför ofta skilt från politiken i övrigt. För att höja fattiga
människors levnadsnivå och främja en positiv utveckling är
reglerna som gäller i världsekonomin och för
handelspolitiken, inklusive skuldfrågorna, utomordentligt
viktiga. Självfallet främjar också bistånd till hälsovård, och
satsning på institutioner och utbildning den positiva
utvecklingen. Ett bra och effektivt utvecklingssamarbete
kräver en helhetssyn på ekonomi, handel, bistånd och miljö.
Det internationella biståndet måste vara en komponent i en
sammanhållen "utrikespolitik för mänskliga rättigheter" till
stöd för de fattiga ländernas utveckling.
I en värld full av kunskap, med avancerad teknologi och goda
resursutvinningssystem, finns det inget försvar för att mer än två miljarder
människor tvingas framleva sina liv i yttersta misär. Därför utgör
internationellt bistånd ett viktigt politikområde, såväl moraliskt som
praktiskt.
I dagens globala samhälle ligger utvecklingssamarbetet i allas intresse. I en
värld där fattigdom, miljöproblem och social misär befästs i stora regioner
påverkas många människor och det kan lätt leda till ökade spänningar, kriser
och konflikter.
Det internationella biståndet uppgår för närvarande till ca 50 miljarder
USD årligen, där utvecklingssamarbetet i all väsentlighet baseras på givarnas
tänkande, teknologival, ekonomiska system och sociala strukturer. Problemen
med att i-länderna i stor utsträckning överför sina livsstilar till u-länderna,
och
att dessa inte är socialt och ekologiskt hållbara i längden har sedan länge
diskuterats. För Kristdemokraterna är det oerhört viktigt att slå fast de
fattigas
rätt att utvecklas och vikten av ett ökat bistånd. Däremot måste biståndet i
högre grad gynna en hållbar global utveckling. Det räcker inte att enbart
kräva 1 % av BNI i bistånd, biståndet måste även vara hållbart och effektivt.
Biståndspolitiska mål och
principer för 2000-talet
Det övergripande målet för Sveriges internationella
utvecklingssamarbete är att höja de fattigas levnadsnivå. De
sex av riksdagen fastlagda delmålen - att bidra till
resurstillväxt, ekonomisk och social utjämning, ekonomisk
och politisk självständighet, demokratisk samhällsutveckling,
en framsynt hushållning med naturresurser och omsorg om
miljön, samt jämställdhet mellan kvinnor och män -
samverkar för att bidra till det övergripande målet.
Kristdemokraterna håller i princip med om dessa
målsättningar, men vill lägga till det övergripande målet "...
att höja de fattigas levnadsnivå och hävda människovärdet",
samt som biståndspolitiskt mål även "främja respekten för
mänskliga rättigheter" och "verka säkerhetsfrämjande och
konfliktförebyggande".
Solidaritet med världens fattiga
Vi har alla ett gemensamt ansvar för varandra. Det är den
insikten, den visionen, som engagerar hundratusentals
människor i vårt land att göra betydelsefulla insatser för
systrar och bröder i de fattiga länderna. För kyrkor,
folkrörelser, organisationer och en mängd ideella föreningar
är solidaritetstanken en självklarhet.
För människovärdets skull
Människovärdet är universellt och kan därför inte relativeras
av geografiska gränser. Oberoende av faktorer som ras, kön,
ålder, religion osv har varje människa ett och samma värde.
Det är allas ansvar och plikt att verka för att trygga
människovärdet i alla delar av världen. Ett av de verktyg som
används för att uppnå detta mål är det internationella
biståndet. Mänskliga rättigheter är såväl ett mål som ett
medel inom utvecklingssamarbetet. Genom ökad delaktighet i
samhället, starkare civila samhällen, och större spridning av
makt och resurser främjas förutsättningarna för en positiv
ekonomisk, social och hållbar utveckling, liksom en mer
jämlik fördelning. Åsiktsfrihet och ett öppet samhälle är
medel för att motverka korruption något som drabbar de
fattigaste hårdast.
Bistånd för barn och kvinnor
Att skapa goda villkor för barn och kvinnor utgör en viktig
insats för en positiv utveckling. Det är barn och kvinnor som
drabbas hårdast av fattigdomen. Det är kvinnorna som bär
huvudansvaret i de fattiga länderna, men som oftast bär det
tyngsta bördorna av fattigdomen. Biståndet bör därför än mer
vara inriktat på att förbättra situationen och villkoren just för
barn och kvinnor i de fattigaste länderna.
För ekonomisk, social och hållbar
utveckling
Internationellt bistånd har alltför ofta fokuserat på att enbart
fördela resurser mellan rika och fattiga. Detta synsätt är
viktigt men inte tillräckligt. Biståndet måste bidra till att
skapa förutsättningar som både befrämjar långsiktig tillväxt
och inkomstutjämning. Det enda sättet att verkligen minska
fattigdomen är att uppnå en bred ekonomisk tillväxt för de
allra fattigaste. Även om ekonomisk tillväxt är en nödvändig
förutsättning för att minska fattigdomen och
inkomstskillnaderna måste den åtföljas av effektivt bistånd
med sociala projekt, bättre utbildning för alla, bättre
hälsovård, ökad jämlikhet och goda samhällsinstitutioner.
Tillsammans med ekonomisk tillväxt kan belastningen på
miljön komma att öka. Det internationella biståndet måste i
högre utsträckning inriktas på att främja en ekologiskt hållbar
utveckling, samt innehålla mer av direkta biståndsprojekt för
hållbara produktionsmetoder.
Konfliktförebyggande och för
säkerheten
När hotbilden från det kalla kriget tonat bort och efterföljts av
samarbete och samförstånd har andra hot mot vår säkerhet
börjat göra sig gällande. I många länder är det inte längre
militära hot som utgör den största säkerhetsrisken utan i än
större utsträckning människors orimliga livsvillkor.
Ekonomiska och sociala orättvisor leder förr eller senare till
oro och utgör en latent risk för inre konflikter. Internationellt
biståndssamarbete kan utgöra en nyckel till en fredlig
utveckling. Miljöproblem, hiv/aids-spridningen, vattenfrågan
och befolkningstillväxten ger också motiv för att se biståndet
som absolut nödvändigt i försöken att förhindra kommande
globala katastrofer. Biståndets stöd till mänskliga rättigheter,
demokrati och konfliktförebyggande verksamhet kan även
effektivt bidra till att stabilisera nyblivna men ännu svaga
demokratier och därmed också bidra till fred, trygghet och
framtidstro.
Ett effektivt bistånd som når fram
Det är utan tvekan så att Sveriges bistånd till
utvecklingsländer genom åren har gjort mycket gott och
förbättrat levnadsstandarden och den sociala situationen i
fattigare delar av världen. Samtidigt har det internationella
biståndet i vissa fall skapat ett beroende hos en del
mottagarländer. Ibland har biståndet gått till mindre lämpliga
projekt och/eller hamnat i korrupta händer. Detta har givetvis
skadat förtroendet för utvecklingssamarbetet. Det ska ställas
krav på ett effektivt bistånd som väl motsvarar
viljeinriktningen på utvecklingssamarbetet. Det är viktigt att
det finns tydliga instrument vad gäller styrning,
genomförande, samordning och uppföljning av biståndet.
Oberoende utvärderingar av biståndet ska ske.
Visionen är att bistånd inte skall
behövas
Det bör tydliggöras att det slutliga målet med internationellt
bistånd är att det en dag inte längre skall behövas. Då utsatta
mål som välfärd har uppnåtts eller en hållbar utveckling har
garanterats, antingen i enskilda samarbetsländer eller inom
olika regioner, bör biståndet avvecklas. Men inte så länge det
finns stora behov bland fattiga och utstötta i världen. Det är
svårt att inom överskådlig framtid se några möjligheter att
avveckla biståndet till vissa hårt drabbade regioner och
länder. En viss reserv och beredskap för internationellt
humanitärt- och katastrofbistånd kommer dessutom troligtvis
alltid att behövas.
Mänskliga rättigheter och
utveckling
Mänskliga rättigheter och utveckling delar en gemensam
vision och ett gemensamt mål, nämligen att garantera frihet,
välstånd och människovärdet för alla. Det handlar bl a om att
slippa diskrimineras, att uppleva god levnadsstandard, att få
utvecklas och uppnå sin personliga potential, att känna
personlig säkerhet, att leva med en rättstrygghet, att få
uttrycka sina åsikter och deltaga i samhällets demokratiska
beslutsfattande, och att få arbeta under rimliga förhållanden
osv.
Inom biståndspolitiken är mänskliga rättigheter såväl ett medel som ett
mål. Relationen mellan mänskliga rättigheter och utveckling är en allians,
som ger både styrka och energi åt varandra. Ekonomisk och social utveckling
är nödvändigt för att kunna uppleva mänskliga rättigheter, och mänskliga
rättigheter är en förutsättning för tillväxt och utveckling. Det är alltså en
nödvändighet i utvecklingssamarbetet att hela biståndet genomsyras av
mänskliga rättigheter, samt att specifika MR-projekt prioriteras. På så sätt
främjas människovärdet, samt möjligheten att höja levnadsnivån för de
fattigaste.
Nya hot mot människors frihet,
utveckling och säkerhet
Inför ett nytt århundrade finns nya utmaningar, möjligheter
och hot. Informations- och teknologiutvecklingen, nya
globala spelregler och institutioner, en accelererande global
ekonomisk integration, liksom slutet av det kalla kriget med
nya politiska, ekonomiska och sociala landskap, ger oanade
möjligheter för framtiden. Samtidigt uppstår även nya hot
mot människors frihet och säkerhet. De inomstatliga
konflikterna under 1990-talet har lett till cirka 5 miljoner
dödade, och vid 1998 fanns det som en följd av olika
konflikter över 20 miljoner flyktingar. Den svåra vägen mot
marknadsekonomi och demokrati har under en
övergångsperiod i flera fall lett till ökad instabilitet och
försämrad välfärd. Den globala ojämlikheten har ökat
dramatiskt under senare århundraden; 1820 var förhållandet
mellan de rikaste och fattigaste länderna 3:1, 1950 var det
35:1, 1973 var det 44:1, och 1992 var det 72:1. Gapen mellan
de rikaste och fattigaste ökar även dramatiskt inom ett flertal
länder, samtidigt som den ekonomiska tillväxten har
stagnerat i ett flertal utvecklingsländer. Den årliga
genomsnittstillväxten per capita var under 1990-talet negativ
i 50 länder, av dem var 49 utvecklingsländer.
Kristdemokraterna anser att det behövs nya och djärva metoder för att allas
rätt till lika värde skall erkännas. Det handlar om att utnyttja och tillvarata
den
nya informations- och kommunikationsteknologin, de nya globala aktörerna
och de nya internationella spelreglerna. Alla rättigheter för alla människor
borde vara målet för 2000-talet. För mer än 50 år sedan antogs FN:s allmänna
förklaring för de mänskliga rättigheterna. Idag besitter världen
medvetenheten, resurserna och kapaciteten att nå detta mål fullt ut över hela
världen. Det är den politiska viljan som saknas.
Riktlinjer för mänskliga rättigheter
och utveckling
Det finns många tankar kring hur biståndsprojekt för
mänskliga rättigheter kan formuleras. Även om regeringen
har vackra ord om hur mänskliga rättigheter och demokrati
skall sättas i centrum i biståndspolitiken, brister det ofta i det
praktiska genomförandet. MR-biståndet har enligt
Kristdemokraternas uppfattning för låg prioritet inom
Sveriges utvecklingssamarbete. Sverige, och Sida bör anta
följande riktlinjer och principer för att förbättra
medmänniskors fri- och rättigheter:
Att stärka den sociala ordningen för att säkra mänskliga rättigheter - med
normer, institutioner, lagar och en understödjande ekonomisk grund. Lagar
kan inte ensamt garantera mänskliga rättigheter. Det krävs fungerande
institutioner. Det behöver även främjas en normbildning, där hela samhället
inkluderande politiker, företagsledare, journalister, lärare, föräldrar m m, bär
ett ansvar för att främja mänskliga rättigheter.
Att upprätthålla en demokrati - med skydd för minoriteter,
maktfördelning, öppenhet och politisk ansvarsskyldighet. Det räcker inte med
att hålla någorlunda demokratiska val, och alltför ofta har minoritetens
diktatur ersatts av majoritetens tyranni. Minoriteters rättigheter, ett civilt
samhälle, fria medier och ett öppet beslutsfattande är alla viktiga områden att
stödja för att uppnå en fullständig demokrati.
Fattigdomsbekämping är inte enbart ett utvecklingsmål - det är även ett
centralt mål för mänskliga rättigheter. En rimlig levnadsstandard, tillräcklig
näringstillförsel, hälsovård, bra arbete och skydd mot elände är direkta
mänskliga rättigheter. Av de många misslyckandena är förhindrandet av
människors ekonomiska, social och kulturella rättigheter speciellt omfattande.
Mänskliga rättigheter i en integrerad värld kräver förpliktelser av globala
aktörer - det statscentrerade ansvarstagandet måste breddas till förpliktelser
även för icke-statliga aktörer, liksom att statens ansvar sträcker sig bortom
nationsgränsen. Då staters makt minskar, så ökar företag och organisationer
sitt inflytande över människors vardag. Dessutom medför staters agerande en
ökande inverkan på människors situation i andra länder. Detta leder till att
såväl stater som andra globala aktörer får ett ökat globalt ansvar.
Information och statistik som ett starkt medel för främjandet av mänskliga
rättigheter - aktivister, jurister, statistiker och biståndsarbetare måste
arbeta
än mer tillsammans, och med medborgarna. Målet är att generera information
och bevis som kan bryta barriärer och mobilisera förändrad politik och
beteende. Speciellt viktigt är här att utnyttja modern informationsteknologi
och Internet.
Att nå målet om mänskliga rättigheter för alla kräver delaktighet och
engagemang av alla grupper i samhället - NGO:er, medier, företag, lärare,
föräldrar, politiker och andra opinionsbildare. Det krävs nationella
handlingsplaner för mänskliga rättigheter, översyn av den nationella
lagstiftningen i förhållande till internationella avtal samt allianser för
support
och handling.
Mänskliga rättigheter och utveckling kan inte förverkligas utan ökat
internationellt bistånd - framför allt för att bistå utsatta människor och
länder,
samt för att främja ökad tillväxt och utjämnade inkomstskillnader. Det ökade
globala ömsesidiga beroendet, och knappheten på resurser i många
utvecklingsländer, gör det nödvändigt att intensifiera främjandet och biståndet
för mänskliga rättigheter.
Positiva verkningsmedel i stället för
enbart straff och sanktioner
Det behövs ett skifte och en attitydförändring när det gäller
inställningen till det internationella arbetet med de mänskliga
rättigheterna. Alltför ofta har det handlat om att peka ut
syndarna, bestraffa dem som inte följer normen, och införa
ekonomiska och/eller politiska sanktioner mot dem som
bryter mot de mänskliga rättigheterna. Det är naturligtvis
viktigt att det finns rättsliga åtgärder att vidta då brott mot
lagar begås, men när det gäller att främja mänskliga
rättigheter i ett utvecklingsperspektiv så behövs det även en
ökad användning av positiva verkningsmedel.
En rättighetsbaserad inriktning på utvecklingssamarbetet behövs
onekligen. Internationellt bistånd kan bidraga till att stärka de mänskliga
rättigheterna genom att öka möjligheterna att bygga upp institutioner för
politiska och civila rättigheter, liksom stödet för fattigdomsbekämpningen.
Men det rättighetsbaserade biståndet bör inte bygga enbart på konditionalitet,
utan mer fokusera på ett positivt och stödjande innehåll och inriktning. Att
enbart peka ut brister leder ofta till missämja, konditionalitet är ofta
ineffektivt, vilket kan ge en kontraproduktiv konfrontation mellan
partnerländerna.
Ofta och med rätta har multinationella företag - som Shell, Nike, General
Motors, HM, McDonalds m fl - blivit angripna och kritiserade för förakt mot
mänskliga rättigheter. Idag sker en viss motsatt trend med riktlinjer för
humanare arbetsvillkor och etisk handel. Vissa företag deltar aktivt med att
lansera kampanjer för människors rättigheter. FN:s generalsekreterare har
inlett ett omfattande samarbete med storföretag för att främja respekten för
normer och värden i näringslivet. Liknande samarbete sker även på nationell
nivå, med bl a Kanada och Norge som pionjärer. Kristdemokraterna anser att
den svenska regeringen måste börja samarbeta mer med svenska
multinationella företag för rimliga arbetsvillkor, spridandet av mänskliga
värden, och främjandet av rättigheter.
Humanitärt bistånd vid väpnade
konflikter
Vid väpnade konflikter är brotten mot de mänskliga
rättigheterna oftast som värst, och det är då som den civila
befolkningen drabbas hårdast. Därför är det nödvändigt med
ett omfattande internationellt bistånd som kan värna
människoliv och lindra de humanitära följderna av väpnade
konflikter. Samtidigt finns det en stor risk att detta
humanitära bistånd kan manipuleras i de krigförande
parternas egna intressen. Tonvikten vid riskanalys i det
humanitära biståndet är därför av största vikt.
Kristdemokraterna anser det oerhört viktigt att i detta sammanhang finna
stöd till lokalt förankrad konflikthantering och försoningsarbete. Biståndet
bör så långt som möjligt gå via frivilligorganisationer som bättre når fram till
de behövande folken. Detta bistånd bör ges med utgångspunkt från DAC:s
riktlinjer om biståndets roll i konfliktsituationer.
Demokrati - en förutsättning för
utveckling
Biståndets effektivitet är direkt avhängigt den demokratiska
utvecklingen i mottagarländerna. Det är därför en absolut
nödvändighet att en del av biståndet ges som ett riktat
demokratistöd i syfte att utveckla och stärka demokratin.
Prioriterade biståndsområden bör vara bland annat
rättsväsendet, utbildningssektorn och de offentliga
institutionerna. Korruption, maktmissbruk, valfusk och andra
former av antidemokratiska åtgärder begränsar biståndets
möjligheter att nå sina mål och måste därför bekämpas.
Ett effektivt sätt att bidra till att skapa ett demokratiskt synsätt och en
demokratisk tradition med hjälp av biståndsmedel är att kanalisera mer
finansiella resurser genom svenska enskilda organisationer men också till
motsvarande organisationer i mottagarländerna. De enskilda organisationerna
med sina ofta väl utbyggda nätverk har goda förutsättningar att se till att
biståndsmedel når målen utan svinn och höga administrativa kostnader.
De svenska riksdagspartierna har under en femårig försöksverksamhet haft
möjlighet att kanalisera biståndsmedel till systerpartier i utvecklingsländer i
avsikt att främja och stärka demokratin. Kristdemokraterna anser det oerhört
viktigt att denna verksamhet fortsätter. Att bygga upp en demokrati med ett
flerpartisystem kräver politiska erfarenheter och kompetens från traditionella
och stabila demokratier. Sida borde i sina demokratiprojekt i större
utsträckning utnyttja den kompetens många svenska politiker och politiska
partier besitter.
En viktig internationell institution med säte i Stockholm är demokrati- och
valassistansorganisationen IDEA, förverkligad genom beslut av
fyrpartiregeringen 1994. IDEA har för närvarande 18 länder och fem
internationella enskilda organisationer som medlemmar. IDEA:s målsättning
är att främja och utveckla demokrati över hela världen. Det sker genom att
medvetandegöra och öka förståelsen för implementeringen av regler och
riktlinjer för flerpartisystem och demokratiprocesser, samt genom att främja
öppna och regelmässiga valprocedurer.
Dessa mål passar mycket väl in i den definition på demokratiutveckling
som vi kristdemokrater anser måste prägla det svenska biståndet. Det är
viktigt att Sverige i sina globala kontakter fortsättningsvis informerar om
IDEA:s verksamhet och målsättning och på så sätt bidrar till att institutet får
fler medlemsländer och en bredare internationell förankring.
En mångfasetterad
fattigdomsbekämpning
Fattigdom har traditionellt sett handlat om brist på materiella
resurser, eller att enbart fördela resurserna.
Kristdemokraterna anser att fattigdom är ett mångfasetterat
begrepp. Det handlar om ekonomisk välfärd, liksom om
sociala förmåner, hälsovård, utbildning, säkerhet och
rättigheter. Ytterst handlar det om möjligheten att få leva ett
människovärdigt liv. Utifrån detta synsätt handlar
fattigdomsbekämpning både om att höja de fattigas
levnadsnivå, sociala standard och att främja människovärdet.
Under det senaste 50 åren så har enorma framsteg gjorts i den globala
utvecklingen. Fattigdomen har minskat lika mycket som under de föregående
500 åren och ytterligare tre till fyra miljarder människor slipper idag leva
under fattigdomens strupgrepp. Medellivslängden i utvecklingsländerna har
sedan 60-talets början ökat från 46 år till 62 år. Andelen undernärda har
minskat med en tredjedel. Läskunnigheten har ökat från mindre än hälften av
invånarna till närmare tre fjärdedelar; snabbast har utvecklingen gått för
kvinnorna. Liknande utveckling gäller tillgång till hälsovård, rent vatten,
bostäder och närande mat.
Men tyvärr har de ekonomiska och sociala framgångarna även medfört
ökade klyftor i världen. I denna allt rikare värld finns det ungefär lika många
fattiga som för 20 år sedan. 1,3 miljarder människor lever under
Världsbankens fattigdomsnivå på en US-dollar per dag. Flest fattiga finns i
delar av Sydasien, Afrika och Kina.
Det är viktigt att se de oerhörda kontrasterna mellan den fattiga och den
rika världen. Av de barn som dör före sin femte födelsedag bor 98 % i
utvecklingsländer. Bland människor som är hivsmittade befinner sig 95 % i
fattiga områden. Av de miljontals som årligen dör av tuberkulos och malaria
bor alla utom några tusen i den fattiga delen av världen. Klyftorna i världen
växer således. Fördelningen av jordens resurser är orättfärdig.
Vi kristdemokrater menar att den rika världen måste ta ett större ansvar för
de fattigaste människornas alarmerande situation. Fattigdomsbekämpningen
handlar om att främja den ekonomiska utvecklingen för de allra fattigaste. Det
handlar också om att förbättra hälsovården, säkerheten och utbildningsnivån.
Den största övergripande utmaningen är att främja en hållbar ekologisk
utveckling.
Ekonomisk utveckling
Extrem fattigdom är ett av de största hindren för en social
rättvisa och ekonomisk utveckling. Fattigdomen och stora
ekonomiska klyftor leder i sig ofta till konflikter och krig.
Fattiga länder har även mindre kapacitet och möjligheter att
implementera ekologiskt hållbara utvecklingsmetoder. Om vi
inte ökar våra ansträngningar så kommer fattigdomen och
klyftorna i världen öka än mer. Befolkningstillväxten sker
snabbt och framför allt i de fattigaste länderna. Målet är
detsamma som har satts upp av OECD, dvs att halvera
världens antal fattiga innan år 2015.
Det enda sättet att verkligen minska fattigdomen är att uppnå en bred
ekonomisk tillväxt i tredje världen. Enbart i länder som har haft sammanlagda
ekonomiska framgångar de senaste årtiondena har man drastiskt kunna
minska antalet fattiga. Det handlar främst om att öka tillgången till
globaliseringens positiva utvecklingsmöjligheter. De länder som mest
framgångsrikt har integrerat sig i den globala ekonomin och bl a lockat
utländska investeringar har haft högst ekonomisk tillväxt och har därmed
mest effektivt kunnat bekämpa fattigdomen.
I utvecklingsländer är arbetskraften i de växande globala marknaderna -
textilier, elektronik, datachips etc - mest kvinnor. Även om de inte sällan
arbetar under oacceptabla förhållanden, vilka måste förbättras, så innebär
arbetet i sig många positiva fördelar. Arbete gör att födelsetalen minskar och
att deras barn får bättre mat, hälsovård och utbildning. Också den sociala
statusen för flickor ökar, vilket medför ökad jämlikhet och större
utbildningsmöjligheter.
Kristdemokraterna anser att regeringen för att öka den ekonomiska
tillväxten för de allra fattigaste folken, bör driva en samordnad
utvecklingspolitik som innebär lättade handelshinder på världsmarknaden
samt stödjer möjligheterna för människor och företag i utvecklingsländerna
att klara den internationella konkurrensen. Trots årtionden av liberaliseringar
så begränsas världshandeln av mängder av tullar och kvoter. Industriländerna
skyddar sina marknader för bl a jordbruks- och textilvaror, de två sektorer där
utvecklingsländerna har sina största komparativa fördelar. Kraftiga
jordbrukssubventioner i västvärlden sänker även världsmarknadspriserna
vilket skadar bönder i fattiga länder. Biståndet bör även i högre utsträckning
inriktas på att stödja näringsliv, företagsutveckling och privata entreprenörer
i
de fattigaste regionerna.
IT och bistånd
En viktig del av fattigdomsbekämpningen i globaliseringens
tider är det ökade inslaget av direkt IT-bistånd. Fattigdom
och tillgången till den nya informationstekniken kan inte
ställas mot varandra. Vissa hävdar att fattigdomsbekämpning
måste komma först och sedan bistånd till IT-utveckling. Vi
kristdemokrater säger att båda delar behövs, och att IT utgör
ett grundläggande medel för utvecklingsländer att delta i det
globala samhället och skörda frukterna av ökat globalt
välstånd.
Den digitala revolutionen har gett världen nya och förbättrade
kommunikationssystem, men även helt nya produktions- och
utvecklingsmöjligheter. Det finns enorma möjligheter förknippade med IT-
utvecklingen, men också faror. Den största faran är att det uppstår nya klyftor
mellan dem som har tillgång till Internet och dem som står utanför. Gapet
växer fort både inom och mellan länder. Idag finns flera hundra miljoner
Internetanvändare runtom i världen. Antalet ökar med ca 200 000 per dag.
Men antalet konton ökar främst i OECD-länderna och ett litet antal i
utvecklingsländer. Majoriteten av världens befolkning står därför fortfarande
helt vid sidan av den nya tekniken.
Klyftan mellan de som har, respektive inte har tillgång till den nya
tekniken har många orsaker. Bristerna i infrastrukturerna är påtagliga, liksom
kostnaderna för att vara uppkopplade. Det är här biståndet kommer in i
bilden. Västvärlden har ett stort ansvar för att inte IT-revolutionen ska skapa
nya klyftor. Med undantag av några få stora internationella organisationer -
IDCR, UNDP och Världsbanken - har biståndsgivare varit förvånansvärt
långsamma med att tillvarata de möjligheter som IT-revolutionen ger de
fattigaste länderna. Få har utarbetat omfattande strategier för IT och dess
utvecklingsmöjligheter. Kristdemokraterna menar därför att regeringen bör
ingå partnerskap med privata företag om att utarbeta strategier för att öka IT-
investeringarna i de fattigaste länderna. Sida bör söka samarbete med andra
länder, t ex inom EU-biståndet och FN-samarbetet, för att gemensamt rikta
insatserna och investeringarna. Ett IT-utvecklingsperspektiv borde genomsyra
alla de nuvarande utvecklingsprogrammen.
IT-revolutionen kan, om rätt utnyttjad, erbjuda mycket goda möjligheter i
fattigdomsbekämpningen. Aktiviteter som distansutbildning med hjälp av IT
och telemedicin samt över huvud taget tillgången till telefoni och Internet i
fattiga byar kan kraftigt förbättra möjligheterna till ekonomisk och social
utveckling. Ett flertal pilotprojekt bekräftar detta. För att sprida IT till
utvecklingsländerna behövs det ett effektivt samarbete mellan näringslivet, de
nationella regeringarna och internationella organisationer. Kristdemokraterna
anser att Sverige som en av världens ledande IT-nationer har ett givet ansvar
för att bidra till upprättandet av sådana nätverk och gemensamma satsningar.
Social utveckling
Även om ekonomisk tillväxt är en nödvändig förutsättning
för att minska fattigdomen och inkomstskillnaderna, så är det
inte tillräckligt. En integrering i den globala ekonomin för
utvecklingsländerna måste åtföljas av en effektiv
socialpolitik, bättre utbildning för alla, bättre hälsovård och
mat åt alla människor. Framgångarna beror till stor del på bra
ledarskap och goda samhällsinstitutioner. För att skapa
förutsättningar för social utveckling, trygghet och förbättra
levnadsvillkoren, krävs det ett ökat internationellt bistånd till
utvecklingsländerna.
Utvecklingssamarbetet inom hälsosektorn omfattar främst hälsoreformer,
sexuell och reproduktiv hälsa samt folkhälsofrågor. Sjukvårdsreformer
behövs i många utvecklingsländer med målsättningen att åstadkomma
hälsovård för alla samt att förbättra folkhälsan för speciellt utsatta grupper.
Enligt Kristdemokraterna behövs det en ökad fokusering på läkemedelsfrågor,
och här kan den svenska regeringen tillsammans med svenska
läkemedelsföretag inleda banbrytande projekt för att öka investeringarna i u-
länderna och förbättra kapaciteten hos inhemska företag. Hiv/aidsrelaterade
sjukdomar är speciellt viktiga att bekämpa, liksom malaria, tuberkulos och
smittkoppor. Det är alldeles nödvändigt att se sambanden mellan hälsa,
utveckling och minskad fattigdom. De sjukdomar som sprids i t ex Afrika
utgör ett stort hinder för de afrikanska ländernas möjligheter att utvecklas.
För att främja en god utveckling i de fattigaste länderna krävs det ett
omfattande undervisningsstöd och utbildningsbistånd. Detta bistånd
innehåller stöd till basutbildning för lärarfortbildning, läromedelsinsatser
samt
skolbyggnadsprogram. Kristdemokraterna vill slå fast alla barns rätt att gå i
en skola av god kvalitet. Det måste finnas lika möjligheter för flickor och
pojkar, liksom för funktionshindrade barn, att gå i skolan. Då alltfler barn och
ungdomar får möjlighet att gå i skolan, finns det en risk att de vuxna hamnar
på efterhand. Därför måste satsningar på vuxenutbildningen ökas, för att
främja en jämn och höjd utbildningsnivå i hela samhället. För
Kristdemokraterna är det speciellt viktigt att kunskap om mänskliga och
kulturella värden främjas. Därför bör utbildning och forskning inom
humaniora och samhällsvetenskap inkluderas. Alla barn och ungdomar bör på
ett tidigt stadium diskutera etiska frågor, och få möjlighet att lära sig om
mänskliga rättigheter och skyldigheter.
Vi har i dag kommit ganska långt i ansträngningarna att försörja världens
befolkning. Fem miljarder människor har mat för dagen. Aldrig förr har
jorden kunnat föda så många människor. Trots detta så svälter nästan en
miljard. Varje dag dör 24 000 människor av svält och undernäring. 18 000 är
barn under fem år. Årligen dör 7 miljoner barn under 5 år av hunger. Det
tycks som om vi, även här i Sverige har glömt bort att nästan var femte
människa på jorden inte får äta sig mätt. Kristdemokraterna vill lyfta denna
fråga om hur världssvälten skall utplånas, och anser att regeringen liksom
FAO bör driva temat "Ett millennium utan hunger".
Bekämpning av hiv/aids, malaria,
tuberkulos m m
Över 700 miljoner människor lever i högt skuldsatta fattiga
länder, där en kombination av extrem fattigdom och svåra
finansiella problem skapar ett speciellt svårt lidande. Den rika
världen blundar ofta för dessa länders enorma problem. De
svåra förhållandena i dessa länder ökar dramatiskt och
beräknas mer än fördubblas till omkring 1,5 miljarder
människor år 2030, trots att den globala vetenskapen och
teknologin ständigt höjer välfärden och hälsonivån för den
rika världen. Mycket oroande är att den globala
hälsoforskningen i allt större utsträckning inriktas på
problemen i de rika ländernas. Det internationella systemet
misslyckas ofta med att möta de vetenskapliga och
teknologiska behoven bland världens fattigaste, och avsätter
relativt lite pengar för forskning till deras gagn. De fattigaste
länderna har inte råd med dyra mediciner och
läkemedelsföretagen tenderar att inrikta sin forskning på att
hitta botemedel för de rikas sjukdomar.
Detta innebär t ex att en sjukdom som malaria dödar nästan 2,5 miljoner
människor varje år, framför allt i de fattigaste tropiska länderna i Afrika
söder
om Sahara. De senaste framstegen i bioteknologin visar att det finns stora
möjligheter att ta fram ett definitivt vaccin mot malaria. Det borde därmed
finnas en stor vilja att investera i sådan forskning men det gör det inte. Många
läkemedelsföretag anser inte att det finns någon marknad för vaccinet eller
några pengar att tjäna på ett sådant vaccin. Ett än värre problem än malaria är
aids där två tredjedelar av världens 33 miljoner hivsmittade bor i de fattigaste
länderna. Rika länder kan i viss mån kontrollera epidemin genom olika
mediciner som är alldeles för dyra för de fattiga. Vaccinforskningen inom
detta område koncentreras helt på de specifika problemen i USA och Europa,
och inte på de tropiska förhållandena i Afrika. Liknande problem gäller för en
tredje folkepidemi, nämligen tuberkulos, som dödar mer än 2 miljoner
människor varje år.
Det bör konstateras att miljontals liv skulle kunna räddas om
hälsoforskningen även inriktades mot de fattiga ländernas sjukdomar.
Internationella organisationer som WHO och FAO får inte tillräckligt med
bidrag för att själva bedriva forskningen. Tiden är nu kommen att utarbeta en
strategi för samarbete mellan den rika och den fattiga världen vad gäller
hälsoforskningen. Sverige och andra biståndsgivarländer måste tillsammans
med de internationella organisationerna garantera att det finns marknader för
vaccin mot t ex malaria, tuberkulos och aids. De rika länderna kan vara de
stora beställarna av vaccinen från läkemedelsföretagen. Många liv skulle på
så sätt räddas i framtiden. Kristdemokraterna anser att samarbetet mellan
regeringar, internationella organisationer och läkemedelsindustrin måste
intensifieras för att öka forskningen och produktionen av vaccin mot de
fattigas sjukdomar.
Ungefär 50 miljoner människor har sedan tidigt 1970-tal blivit smittade av
hiv. 16 miljoner har dött av det. Under 1999 smittades hela 5,6 miljoner,
hälften av dem är under 25 år. Av nära 36 miljoner som idag lever med
hiv/aids bor mer än 23 miljoner i Afrika söder om Sahara. I de värsta
områdena i södra Afrika är 40 % av gravida kvinnor hivsmittade. Det
beräknas år 2010 finnas 40 miljoner föräldralösa barn i Afrika som en följd av
hiv/aids. Problemet är inte längre en hälsofråga, utan även en samhälls-,
säkerhets-, utvecklings- och framför allt en överlevnadsfråga för hela
generationer och regioner.
Sverige måste tillsammans med övriga länder i EU och i FN arbeta fram en
explicit målsättning för att hindra spridningen av hiv/aids. Information om
sjukdomen måste spridas mer effektivt i framför allt de värst drabbade
regionerna, vilket även omfattar bättre och ökad utbildning samt
sexualundervisningen.
Skuldavskrivning
För många utvecklingsländer utgör skuldbördan ett enormt
problem som kraftigt begränsar och ibland omöjliggör dessa
länders möjlighet att utvecklas. I framför allt de fattigaste
länderna överskrider i många fall räntekostnaderna för lånen
intäkterna från dessa länders export. För att de värst
skuldsatta länderna ska ta sig ur skuldkrisen krävs att de för
en konsekvent ekonomisk politik som kan främja utveckling
och tillväxt. För att klara detta krävs att de länder som
genomför ekonomiska reformer stöds i sina ansträngningar
genom ökade resursflöden och skuldlättnader. I detta måste
Sverige ta ett större ansvar.
Kristdemokraterna anser att skuldavskrivningar är nödvändiga för att dessa
länder ska ha en möjlighet till ekonomisk tillväxt. Kristdemokraterna stödjer
Jubel 2000 och kampen för skuldavskrivningar. Vad som har åstadkommits
hittills på Världsbankens och Internationella valutafondens initiativ är inte
tillräckligt. Löftena om radikala avskrivningar har inte infriats ännu. Vi anser
att Sverige bör vara ett föredöme i det internationella samfundet och leda den
globala opinionen när det gäller skuldavskrivningar. Under de senaste åren
har vi anslagit betydligt mer än regeringen inom detta område; för 1998
anslog vi 90 miljoner mer, för 1999 anslog vi 530 miljoner mer, och för 2000
anslog vi 465 miljoner mer. I budgeten för 2001 har regeringen höjt sina
ambitioner något, men vi kristdemokrater anser det vara nödvändigt att anslå
350 miljoner mer än regeringen för ytterligare skuldavskrivningar.
Hållbar utveckling
Det borde vara en självklarhet att den fattiga världen måste få
möjligheter att höja sitt ekonomiska välstånd. Men om denna
utveckling skall ske krävs det ett kraftfullt agerande för
biståndsinsatser för en hållbar utveckling. Globaliseringen
integrerar inte bara handeln, utan även konsumtion och
konsumentmarknader. Att ökad internationell handel och
investeringar hjälper till att få hjulen i rullning i fattiga länder
är positivt. Problemet är att de livsstilar som nu sprids från
den rika världen inte är långsiktigt hållbara. Redan
Riokonferensen 1991 slog fast att västvärldens
konsumtionsvanor leder till katastrofala effekter för miljö och
klimat. Om utvecklingsländernas befolkning anammar dessa
vanor, hotar en ekologisk kollaps. Det avfall och de
föroreningar som skulle bli konsekvenserna, skulle snabbt
kväva oss alla. Ändå är det just dessa produktions- och
konsumtionsmönster som nu överförs i snabb takt.
Svaret på dilemmat tillväxt kontra hållbarhet är givetvis inte att förneka
utvecklingsländerna deras självklara rätt till utveckling och en bra standard.
Tvärtom. Men deras tillväxt måste ske genom ett mycket intelligentare sätt att
använda energi och material. Om länder som Kina och Indien baserar sin
fortsatta industri på kolkraft kommer miljökonsekvenserna lokalt, regionalt
men också globalt att bli katastrofala. Det finns idag långt effektivare teknik
än den konventionella för att möta merparten av konsumenternas behov. Om
man istället satsade på alternativ energiteknik - som till exempel solceller och
vätgas - skulle mycket stora miljövinster göras. Det allt tätare samarbetet
mellan olika länder skulle kunna öppna helt nya möjligheter att överföra både
kunnande och sådan teknik till utvecklingsländerna som är ekologiskt hållbar.
Problemet är att vi för närvarande saknar mekanismer för ett sådant samarbete
samt att vi i vår egen region inte ger tillräcklig stimulans åt miljöanpassad
teknik och design. Kristdemokraterna menar att biståndet bör ses över så att
den i högre utsträckning inriktas på miljövänliga alternativ för en ökad hållbar
tillväxt i utvecklingsländerna.
Det råder ingen tvekan om att de största globala utmaningarna för
framtiden ligger i miljöfrågorna. Det är allas vårt ansvar att åstadkomma en
mer hållbar utveckling under 2000-talet. De internationella
miljökonventionerna måste följas upp och implementeras i världens alla hörn,
speciellt i västvärlden och industriländerna. Här ingår arbetet med att följa
upp Agenda 21, FN:s klimatkonvention, konventionen om biologisk
mångfald, konventionen mot ökenspridning och Montrealprotokollet som
reglerar användningen av ett antal ozonförstörande gaser.
Men det räcker inte enbart med att skriva under olika konventioner.
Miljöarbetet kräver snabba och politiska förändringar. Klimatförändringar har
under senare år lett till förödande naturkatastrofer som drabbar tusentals
människor, framför allt i utvecklingsländer. Bristande tillgång till vatten är
en
allt större konfliktorsak, och en av de mest akuta utmaningarna är det faktum
att 1 miljard människor idag saknar tillgång till rent dricksvatten. Samtidigt
saknar halva världsbefolkningen bra sanitära möjligheter. Detta orsakar
ungefär 80 % av alla sjukdomar i utvecklingsländerna. Vi kristdemokrater
anser att Sverige inom EU och FN måste sätta upp mål för att minska andelen
människor som saknar tillgång till rent vatten och bra sanitära möjligheter.
FN:s miljökonferens i Rio 1992 blev för många länder ett begrepp
förknippat med miljö och utveckling. Aldrig tidigare i historien hade en
internationell konferens samlat ett så stort antal deltagande stats- och
regeringschefer som Riokonferensen. Sällan har så många löften och
utfästelser om förbättringar av den globala miljön givits, så många utfästelser
skrivits under, så många förhoppningar tänts. Och utan tvekan har Rio-
konferensen haft stor betydelse och bidragit till att miljömedvetandet i
världen påtagligt ökat. Däremot så är länderna i den så kallade G 77-gruppen,
som består av världens 133 fattigaste länder, oerhört besvikna över att de rika
länderna svikit sina löften och åtaganden från 1992. G 77-länderna hävdar att
konsekvenserna av de rika ländernas uteblivna bistånd och resurstillskott
inneburit en försämrad miljö. Ändå kvarstår de rika ländernas krav på de
fattiga länderna att de själva snabbt ska sätta in resurser för att komma till
rätta med sina miljöproblem.
Överallt i världen kan vi konstatera att miljöproblemen växer.
Skogsavbränningar i Indonesien, i syfte att nå snabba kortsiktiga vinster,
växande öknar som beräknas innebära en årlig kapitalförlust på 42 miljarder
dollar och som drabbar 900 miljoner människor, förtunnat ozonskikt som
höjer jordens temperatur och orsakar snabbare avsmältning vid polerna är
några exempel. Miljöproblemen är globala och gränsöverskridande. Att
bekämpa dem kräver internationellt samarbete där varje land måste bidra
utifrån sin egen ekonomiska bärkraft. De globala miljökonventionernas
ökande betydelse för den nationella och internationella normbildningen
motiverar, enligt Kristdemokraterna, ett utökat stöd från svensk sida. Med
andra ord, ansvaret för de växande miljöproblemen kan inte lämpas över på
de resurssvaga fattiga länderna, utan måste i större utsträckning utkrävas av
de rika länderna.
Bistånd för ökad säkerhet -
konfliktförebyggande
Internationellt utvecklingssamarbete kan utgöra en nyckel till
en fredlig utveckling. Bistånd för att bekämpa miljöproblem
och hiv/aidsspridningen, liksom för att lösa vattenfrågan och
befolkningstillväxten, är starkt länkade till de
säkerhetspolitiska aspekterna. Detta ger motiv för att se
biståndet som absolut nödvändigt i försöken att förhindra
kommande kriser och konflikter. Biståndets stöd till
mänskliga rättigheter, demokrati och konfliktförebyggande
verksamhet kan bidra till att stabilisera en trygg
samhällsutveckling och därmed också bidra till fred och
framtidstro.
Det konfliktförebyggande biståndet kan ske innan en konflikt har brutit ut,
till riskzoner, samt till fredsuppbyggande insatser i efterkrigsområden. I det
internationella samfundet krävs det ett förbättrat varningssystem för att
upptäcka potentiella konflikter, och länkat till det en förmåga att sätta in
konfliktförebyggande insatser i tid. Det kan handla om att förhindra
svältkatastrofer, miljöförstörelse eller vattenbrist som i förlängningen kan
leda till konflikter. I det fredsuppbyggande arbetet behövs det ofta ett brett
spektrum av olika biståndsinsatser. Erfarenheterna från bl a forna Jugoslavien
visar på behov av humanitär hjälp, minröjning, infrastruktursprojekt,
demokratistöd, civila poliser, kommunalt stöd m m. Kristdemokraterna anser
det speciellt viktigt med bistånd riktat mot insatser för förståelse och
försoning mellan tidigare stridande folkgrupper. En viktig del av det
konfliktförebyggande arbetet är även att skipa rättvisa och ställa
krigsförbrytare inför rätta. Med andra ord bör bistånd i högre utsträckning
också riktas till uppbyggnad av rättsväsende, fängelsevård och domstolar.
För att öka säkerheten för människor i efterkrigsområden eller i
sönderfallna stater med utspritt krigsmateriel, bör ett ökat bistånd riktas mot
att öka kapaciteten för minröjning och effektivisera insamlingen av
handeldsvapen m m. De fredsbevarande insatserna bör mer integreras med
den fredsuppbyggande verksamheten. Kristdemokraterna anser det speciellt
viktigt att hantera kärnvapenavfall, liksom förstörelse som uppkommer som
en följd av användandet av kemiska och biologiska vapen.
Humanitärt bistånd
Naturkatastrofer och konflikter under senare år har med stor
tydlighet visat behovet av en väsentligt stärkt beredskap för
stora humanitära kriser. Insatser behövs på flera plan. För det
första att kraftfullt stärka kapaciteten för att hantera
katastrofer i länder som är särskilt drabbade. När det gäller
jordbävningar har vi i dag god kunskap om de viktigaste
riskområdena. Det är beklagligt ur beredskapssynpunkt att
flertalet av dessa områden ligger i fattiga länder. För det
andra behöver vi intensifiera forskningen kring
naturkatastrofer och deras orsaker. Även om kunskapen
numera är relativt bred kring både risker och geografi skulle
beredskapen avsevärt kunna stärkas genom ökad forskning.
Lika viktigt är fortsatt kunskapsuppbyggnad kring
klimatförändringen och dess konsekvenser. För det tredje är
det nödvändigt att kraftfullt verka för en bättre samordning av
den internationella beredskapen för större katastrofer. Hur
man än betraktar stora humanitära kriser finns det inget
försvar för den bristfälliga beredskap och organisation som
för närvarande karaktäriserar det internationella samfundet.
Det är främst brister i koordinering och samordning, samt bristen på
finansiella resurser att användas omedelbart, som är de stora problemen.
Diskussionen om en bättre samordning har förts i omgångar sedan 1960-talet.
Alla talar om koordinering men ingen vill bli koordinerad. Kristdemokraterna
anser att Sverige bör inta en mer offensiv hållning i det internationella
världssamfundet för att åstadkomma något av ett genombrott när det gäller att
lösa behovet av bättre internationell samordning.
Dessutom bör regeringen anslå mer pengar till det humanitära biståndet.
Det finns en mycket liten beredskap och reserv för nya katastrofer.
Kristdemokraterna anser detta ytterst oroväckande och anslår 100 miljoner
kronor mer än regeringen för det humanitära biståndet under anslagsposten
A1.2 Bilateralt utvecklingssamarbete.
De enskilda
organisationerna
De enskilda organisationerna, ramorganisationerna, utgör
enligt Kristdemokraterna en ytterst viktig del av det bilaterala
biståndsarbetet. Deras arbete på lokalnivå ger dem en unik
position som måste utnyttjas på ett bättre sätt i det svenska
utvecklingssamarbetet. Det rör såväl samråd kring
landstrategier som möjligheterna att bygga upp starka civila
samhällen. Dessutom är ramorganisationernas folkliga
förankring stor och deras effektivitet känd, vilket gör att folk
litar på att pengarna kommer fram.
Ramorganisationerna är bland dem som drabbats hårdast av tidigare års
utgiftstak. Planerade och utlovade projekt har fått ställas in. Även om
regeringen har ökat budgetramarna för enskilda organisationer under
anslagsposten 1.2 Bilateralt utvecklingssamarbete, är det inga större reella
höjningar då de disponibla medlen inte ökar. Detta beror bland annat på den
överbudgetering som alltid görs inom biståndet och att ramorganisationerna
har blivit bättre på att använda sina anslagna pengar. Kristdemokraterna anser
att ramarna måste ökas kraftigt och anslår sammanlagt 1 040 miljoner kronor
för ramorganisationerna nästa år, vilket är 150 miljoner kronor mer än
regeringen.
Samråd med de enskilda
organisationerna
De enskilda organisationernas kunskaper, erfarenheter och
kompetens kan med fördel användas i planeringen och
genomförandet av nationella, såväl som internationella
biståndsinsatser. Det är också känt att biståndsinsatser på
lokalnivå ofta kan vara betydligt effektivare än de som görs
på nationell nivå, framför allt beroende på att
förutsättningarna för projekt är tydligare på lokalnivå.
Kristdemokraterna anser att samråd med de enskilda
organisationerna bör ske kontinuerligt i biståndsplaneringen,
framför allt i samband med landstrategiarbetet, vilket skedde
på fyrpartiregeringens tid.
Det civila samhällets framväxt
En fördel med att i större utsträckning utnyttja de enskilda
organisationerna är deras direkta kontakter både med
motsvarande organisationer och med gräsrötterna i
samarbetsländerna. Då upprättandet av ett fungerande
demokratiskt samhälle i hög grad bygger på ett fungerande
civilt samhälle, är bistånd kanaliserat via enskilda
organisationer ett effektivt sätt att bidra till att skapa ett
demokratiskt synsätt och en demokratisk tradition.
Barn och bistånd
Sverige har tillsammans med FN:s övriga medlemsstater
genom den så kallade barnkonventionen förbundit sig att
verka för barnens rätt till en dräglig tillvaro oavsett nationell
tillhörighet. I artikel 4 står att "konventionsstaterna ska
sträva efter att till det yttersta av sina resurser söka
förverkliga barnens rättigheter. När resurserna inte räcker
till krävs internationellt samarbete". WHO har beräknat att
antalet föräldralösa barn enbart i Afrika kommer att vara 9
miljoner år 2000. Många av dem har blivit föräldralösa på
grund av aids. Även i flera andra delar av världen finns ett
stort antal föräldralösa barn. Dessa utsatta barns situation
måste få en ökad uppmärksamhet av det internationella
samhället.
Sexuell exploatering av barn
Kommersiell sexuell exploatering av barn förekommer i alla
världsdelar, men problemet är störst i ett antal u-länder.
Denna verksamhet, som omfattar både barnprostitution och
handel med barn, har en skrämmande stor ekonomisk
omsättning. Antalet barn som berörs är också fruktansvärt
stort. I Indien beräknas långt över 2 miljoner barn vara
sysselsatta i prostitution. Grunden för den kommersiella
sexuella exploateringen av barn anses först och främst vara
stor fattigdom. Därför kan biståndsarbetet spela en viktig roll
i kampen mot denna verksamhet. I synnerhet måste
biståndsarbetare hjälpa till att befordra normer om barnens
rätt till en värdig uppväxt bland de fattigaste. Rätten till
utbildning bör också stärkas - den är ett effektivt sätt att
stävja utnyttjandet av barn. Kvinnans ställning måste stärkas,
så att döttrar inte ses som mindre värda än söner. Sverige bör
stödja u-länder i utarbetandet av nationella handlingsplaner
mot sexuell exploatering. Speciellt viktigt är den
internationella organisationen ECPATS:s arbete med att
övervaka utvecklingen och implementeringen av
handlingsplaner från den första Världskongressen 1996 mot
kommersiell sexuell exploatering av barn.
Etikcertifiering mot skadligt
barnarbete
Kristdemokraterna välkomnar den översyn som inletts av
Utrikesdepartementet av barnfrågor i det internationella
utvecklingssamarbetet liksom att barnfrågorna skall få en mer
sammanhållen policy och att ett barnperspektiv skall
utvecklas för det multilaterala och det bilaterala
utvecklingssamarbetet. Viktigt är också den uppföljning av
barntoppmötet 1990, det särskilda möte med FN:s
generalförsamling (UNGASS 2001) som sker år 2001. En
annan fråga där barnens situation måste förbättras gäller
barnarbete. Det är angeläget att komma ihåg att barnen utgör
en avgörande inkomstkälla för många familjer i
utvecklingsländerna. Många barn deltar även på ett
konstruktivt sätt i familjejordbruken. Naturligtvis får
barnarbetet inte hindra den viktiga skolgången och
möjligheterna för dem att utvecklas i takt med sin uppväxt.
Det har tidigare diskuterats om en "etikcertifiering" av
företag. Kristdemokraterna menar att en sådan certifiering
och speciell märkning av godkända företag, indirekt skulle
peka ut de företag som bryter mot barnkonventionen. En
sådan etikcertifiering skulle bidra till förbättrade
levnadsförhållanden för barn och kan därför anses vara en
form av utvecklingssamarbete. Arbetet för att stödja barn
med funktionshinder liksom kampen mot barnsoldater är
viktiga frågor där barnens behov särskilt behöver lyftas fram.
Barn i Öst- och Centraleuropa
Cirka 150 miljoner barn i forna Sovjetunionen och länderna i
Öst- och Centraleuropa växer idag upp i samhällen, präglade
av en politisk osäkerhet och framför allt av social och
ekonomisk kris. Så sent som i april 1999 utkom Unicef med
en bok om utvecklingen i dessa länder ur barnens perspektiv,
"Generation in Jeopardy" (En generation i fara). Det beskrivs
hur ett mycket stort antal familjer, genom en ekonomi i fritt
fall, hamnat i djupaste fattigdom. Det talas om en dramatisk
ökning av dödligheten, främst när det gäller vuxna män,
sönderfall av sociala system, effekterna av radioaktiv
strålning och annan miljöförstörelse och en alarmerande
ökning av brottsligheten. Rapporten lyfter fram
barnmisshandel och olika former av utnyttjande av barn,
hemlösa barn som tillbringar sin tid på gatan, barn på
institution och barn som inte har någon ordnad skolgång eller
inte alls går i skolan.
För få insatser görs riktade mot barnen i vårt närområde. En generation i
våra grannländer riskerar att växa upp i en misär som inte bara utgör ett hot
mot barnen och deras framtida samhällen, utan även mot stabiliteten i vårt
eget land.
Jämställdhetsinsatser
De grupper i utvecklingsländer som främst drabbas av
fattigdom, sjukdom och tidig död är kvinnor och barn.
Kvinnornas rättigheter kränks alltför ofta. De får alltför sällan
tillgång till utbildning. Deras liv ses ofta som mindre värda
än männens. FN:s kvinnofond Unifem fyller en viktig
funktion i jämställdhetsarbetet. Fonden bygger upp
kvinnoorganisationer och ökar deras kapacitet. Man arbetar
bl a för kvinnornas ekonomiska rättigheter och för ett ökat
deltagande av kvinnor i den politiska processen och
beslutsfattandet. Vidare samarbetar man med länder som
rapporterar till CEDAW, Convention on Elimination of All
Forms of Discrimination Against Women. Man stöder också
arbetet mot kvinnovåld. På initiativ av den internationella
kvinnokonferensen i Beijing och av FN:s generalförsamling
finns nu en särskild fond för stöd av aktioner mot kvinnovåld.
Svenska Unifemkommittén arbetar inom det området med ett
flertal viktiga och intressanta projekt.
Funktionshindrade personer
Personer med olika former av funktionshinder utgör
ytterligare en utsatt och marginaliserad grupp i
utvecklingsländer. Ofta nås inte dessa personer av
utbildningsinsatser och hälsovård. Särskilt utsatta är
funktionshindrade kvinnor och barn som ofta förvägras
grundläggande ekonomiska och sociala rättigheter.
Sverige har genom barnkonventionen en skyldighet att verka aktivt för att
stärka funktionshindrade barns rättigheter. Även i FN-samarbetet har Sverige
åtagit sig att skapa förutsättningar för funktionshindrade personers delaktighet
och jämlikhet i samhället. Det är viktigt att Sverige medverkar till att
handikappfrågorna lyfts fram i det internationella samarbetet. Dessa frågor
bör också integreras bättre i det svenska biståndsarbetet. Även inom detta
område gör de enskilda organisationerna en viktig insats och de bör därför
konsulteras och engageras i nya satsningar.
I Öst- och Centraleuropa och i forna Sovjetunionen diskrimineras
funktionshindrade barn både psykiskt och fysiskt. Vissa barn får ingen
skolgång och lämnas på institutioner, som ofta vansköts. Här behövs
kraftfulla insatser från Sveriges sida, såväl i EU-samarbetet som i olika FN-
sammanhang.
Näringslivsstöd
En av konsekvenserna av det svenska biståndet är återflödet i
form av kapital till svenskt näringsliv genom order och
uppdrag. Detta återflöde är till stor del beroende av den
internationella konkurrensförmågan hos svenska företag.
Återflödet, i dag cirka 40 %, får självklart inte bli ett
självändamål för att ge bistånd. Å andra sidan måste svenskt
näringsliv få samma möjligheter och villkor som andra länder
när det gäller att konkurrera om bilaterala såväl som
multilaterala projekt. Villkoret måste vara
konkurrensneutralitet. Svenska företag måste även själva bli
bättre på att konkurrera och ta för sig på de internationella
biståndsmarknaderna. Det är viktigt att PES (UD:s
Projektexportsekretariat), vilket upprättades av
fyrpartiregeringen, får fortsatt stöd, då den har en nyckelroll
för att bistå svenska företag med information, utbildning och
kunskapsöverföring.
Bättre relation till näringslivet
Vi kristdemokrater är övertygade om att det svenska
näringslivet genom sin kompetens och erfarenhet också kan
spela en större roll än hittills när det gäller exempelvis
småföretagsverksamhet och breddat näringsliv i de fattiga
länderna. Speciellt intressant är det i dag att världsledande
svenska IT-företag engageras allt mer i investeringar och
biståndsverksamhet. Härvidlag borde de i programländerna
integrerade ambassaderna spela en viktig roll. De främsta
anledningarna till att fyrpartiregeringen drev igenom
förslaget om integrerade ambassader i de viktigaste
mottagarländerna 1993, var dels att öka effektiviteten, dels att
stärka möjligheterna till koordinering mellan ambassadens
bistånds- och handelsenhet. Rätt skött kan ett fungerande
samarbete tveklöst leda till att svensk exportindustri genom
sin konkurrenskraft får engagemang i biståndsprojekt. Dessa
projekt kan finansieras antingen med hjälp av biståndsmedel
och/eller med företagens eget investeringskapital.
I samband med att modellen med landstrategier började tillämpas 1994,
som ett viktigt underlag i en långsiktig biståndsrelation, utgjorde näringslivet
en viktig del i utformandet av dessa strategier. Genom en rådgivande
diskussion kunde representanter för näringslivet med erfarenhet från aktuellt
mottagarland på ett tidigt stadium bidra till att Sida och UD fick en breddning
och fördjupning av kunskaper om landet i fråga. Tyvärr har denna del av
landstrategiarbetet tonats ned, vilket är anmärkningsvärt och beklagligt
eftersom en viktig och tillgänglig kompetens inte tillvaratas optimalt.
Krediter
För att stimulera privata investeringar i de fattigaste länderna
bör ett system införas som bygger på extra förmånliga
krediter. Fyrpartiregeringen föreslog och införde under en
försöksperiod så kallade biståndskrediter. Då var den
huvudsakliga inriktningen att krediter skulle riktas till
låginkomstländer med låg respektive medelstor skuldbörda. I
första hand skulle krediterna utgöra finansiering av
infrastrukturprojekt. Vi noterar nu med tillfredsställelse att
den socialdemokratiska regeringen ändrat inställning till
denna form av kreditgivning. Vi är övertygade om att
biståndskrediter tillsammans med införandet av en
garantigivning inom biståndet blir till nytta för
mottagarländerna och kan komma att spela en viktig roll för
uppbyggnaden av bland annat ett fungerande näringsliv. Vår
förhoppning är att Sida, som nu har ansvaret för delar av
denna hantering på ett mera positivt sätt kan fullgöra denna
uppgift. Sidas entusiasm inför denna typ av biståndsinsatser
har ju tidigare varit mycket måttlig.
NGO-ambassadör
Under många år har Utrikesdepartementet haft ett så kallat
NGO-sekretariat med ansvar för kontakten mellan UD och
nationella samt internationella enskilda
biståndsorganisationer. Sekretariatet har varit mycket
uppskattat och har utnyttjats flitigt av de enskilda
organisationerna för diskussioner, remissvar, synpunkter och
frågor. Det nätverk som byggts upp under många år har nu
delvis förstörts i och med att regeringen fattat beslut om att
lägga ner verksamheten. I ett frågesvar i riksdagen om
orsaken till nedläggningen svarade förre biståndsministern
Pierre Schori att "regeringens ambition är att stärka
kontakterna med enskilda organisationer och skapa en
ändamålsenlig organisatorisk form därför". Den
socialdemokratiska formen för ett sådant utvecklat samarbete
är tydligen nedläggning. Regeringen har istället integrerat
dessa kontakter med övrig verksamhet inom
utrikesförvaltningen. Detta innebär att enskilda
organisationer får vända sig till olika avdelningar beroende
på sakfrågorna, vilket av organisationerna uppfattats som
negativt, då kontakterna har försämrats.
Kristdemokraterna finner det önskvärt att samarbetet mellan UD och
enskilda organisationer snarast åter får en fast form genom att NGO-
sekretariatet inklusive NGO-ambassadör återupprättas.
EG-biståndet
Kristdemokraterna arbetar för att den rika världens länder och
EU i första hand ska ta ett större ansvar för den framtida
utvecklingen i mindre gynnade områden. Detta har aldrig
varit viktigare än nu, när den globaliserade ekonomin ställer
utvecklingsländerna inför stora utmaningar. Globaliseringen
rymmer också möjligheter, eftersom en utvidgad handel
hjälper utvecklingsländernas exportindustrier och underlättar
teknikspridning. Detta kräver ett solidariskt ansvarstagande
om rättvis handel från EU:s sida. Det är i detta perspektiv
Sveriges biståndsarbete måste ses. Endast om vi får gehör för
solidaritetskravet på internationell nivå kan vi hoppas på att
världens fattigdomsproblem når en lösning. Utökat
internationellt samarbete är därför centralt för den
kristdemokratiska biståndspolitiken. Sverige bör föregå med
gott exempel, öka takten mot enprocentsmålet och arbeta med
att påverka de andra medlemsländerna i EU att närma sig
enprocentsnivån för biståndet.
I Kristdemokraternas Europapolitiska motion tas det gemensamma
biståndet (EG-biståndet) och behovet av ett mer effektivt internationellt
utvecklingssamarbete upp. Det har inletts en omfattande översyn och
reformering av EG-biståndet, ett ökat globalt synsätt, förstärkt fokus på
fattigdomsbekämpningen, främjande av den privata sektorns utveckling,
bättre samordning och arbetsfördelning mellan EU och nationella
biståndsinsatser, samt en starkare länk mellan utvärderingar och utformningen
av nya program. Detta är exempel på reformområden som tas upp och som
helt stöds av Kristdemokraterna.
Ett effektivt bistånd -
uppföljning och utvärdering
Kristdemokraterna har vid flera tillfällen påpekat det
beklagliga i att det oberoende sekretariatet för analys och
utvärdering av det svenska utvecklingsbiståndet (SAU) som
instiftades under fyrpartiregeringen, lagts ner. Detta har fått
till följd att Sida återigen utvärderar denna del av sin egen
verksamhet. Riksdagens revisorer riktar i sin granskning av
utvecklingssamarbetet (1998/99:2) allvarlig kritik mot olika
delar av styrningen, genomförandet, samordningen och
uppföljningen av biståndet. Revisorerna anser att utvärdering
av genomförda insatser utgör en betydelsefull del av den
resultatorienterade styrningen av utvecklingssamarbetet.
Detta ställer krav på oberoende utvärderingar på olika nivåer
för att tillgodose såväl riksdagens, regeringens som Sidas
behov av analyser. Revisorerna, liksom Kristdemokraterna,
menar att det finns behov av ytterligare en utvärderingsnivå
för att, med hjälp av oberoende beslutsunderlag, bedöma och
redovisa resultat av utvecklingssamarbetet. Ett speciellt
viktigt område är en oberoende utvärdering av Sidas
upphandling av konsulter.
Det avgörande i sammanhanget är att betona vikten av att utvärderingar
som har gjorts följs upp i nästa implementeringsfas. I nuläget görs det en
mängd bra och viktiga utvärderingar, med goda förslag till förbättringar. Att
de sedan påverkar den kommande verksamheten är inte alltid säkert.
Kristdemokraterna menar att man bör se över hur befintliga utvärderingars
rekommendationer återförs in i arbetet.
I en verksamhet som internationellt bistånd är det av särskilt stor betydelse
att medborgarnas tilltro till ansvariga myndigheter är närmast
hundraprocentig. Kravet på mer av oberoende analys av det svenska
utvecklingssamarbetet är av stor betydelse, liksom att gjorda utvärderingar
genomsyrar kommande verksamhet.
Biståndsnivån - ökad
prioritering av biståndet
Målet för biståndet måste vara att skapa en långsiktigt hållbar
utveckling för alla människor i alla länder och kulturer, att ge
dem ett värdigt liv och en framtidstro. Om detta mål ska
kunna nås krävs en internationell kraftsamling. Det är bara
genom gemensamma ansträngningar fler människor kan få
möjlighet att leva ett värdigt liv utan svält, fruktan och för
tidig död. FN rekommenderar sina medlemsländer att avsätta
0,7 % av bruttonationalprodukten (BNP) till bistånd. Det är
inte orimligt att hävda att ett stort antal länder kan klara sig
med "endast" 99,3 % av sina totala inkomster. Statistiken
visar emellertid att genomsnittet av i-länders bistånd 1997
enbart uppgick till 0,25 % av BNI.
Enprocentsmålet får inte förpassas till
historieböckerna
Sverige har under många år haft en hög biståndsprofil och
framstått som ett föredöme för andra länder. 1968 fastlades
av en enig riksdag att det svenska biståndet skulle uppgå till 1
% av vårt lands bruttonationalprodukt (BNP). Det är
beklagligt att målet bara har uppnåtts två gånger sedan dess.
De gånger det har uppnåtts har varit med icke-socialistiska
regeringar och senast 1992 när Alf Svensson var
biståndsminister. Då nåddes rekordnivån 1,03 %. Den
nuvarande socialdemokratiska regeringens biståndspolitik,
som för övrigt utarbetats i samarbete med Vänstern och
Miljöpartiet vilka tidigare kritiserat regeringen för att inte
uppnå enprocentsmålet, innebar att utbetalningar för biståndet
1999 knappt översteg "skammens gräns" på 0,7 % av BNI.
Riksdagens utrikesutskott har med skärpa påpekat att denna
procentsats inte får underskridas.
Regeringen skriver i årets budgetproposition att ambitionen är att uppnå
enprocentsmålet när de statsfinansiella förutsättningarna för detta föreligger.
Hur god skall ekonomin vara för att dessa förutsättningar skall anses
föreligga? Regeringen poängterar ofta att det går bra för Sverige och att den
svenska ekonomin är god. Regeringen ökar visserligen biståndet något.
Ytterst handlar biståndet om vilken människosyn man har. Kristdemokraterna
vill dock gå längre för att möta de enorma behoven.
Varför ett utgiftsmål för biståndet?
Det har ofta diskuterats varför det finns ett utgiftsmål för
biståndet, och varför det är just 1 % av BNI.
Kristdemokraterna anser att biståndet i största möjliga mån
bör styras av behovet i omvärlden. I dag är behoven för
utvecklingsinsatser enorma, och därför behövs det ett kraftigt
internationellt bistånd. Behoven överstiger vida de insatser
som görs av i-länderna. För att stödja biståndsviljan är det
lämpligt att fastställa en biståndsnivå som gäller såväl i låg-
som högkonjunkturer. FN rekommenderar att 0,7 % av BNI
går till biståndsinsatser. Vi kristdemokrater anser att Sverige
har ett högre ansvar, och att vi borde kunna avvara 1 % av
Sveriges BNI. Det är dessutom rimligt att ytterligare
motsvarande 1 % av BNI skulle kunna samlas in via frivilliga
bidrag. På så sätt skulle Sverige totalt sett ge 2 % av BNI i
bistånd, vilket är Kristdemokraternas långsiktiga mål.
Målet att bli världens främste
biståndsgivare
Värnandet om mänskliga rättigheter måste vägledas av
principen om människors lika värde oavsett ras, kön, religion
eller språk. Det globala kampen mot fattigdomen via
utvecklingssamarbete måste därför även i fortsättningen inta
en central och självklar plats i den svenska statsbudgeten.
Genom ett generöst bistånd kan Sverige vara ett föredöme för
andra länder och därigenom ge förutsättningar för att resurser
skapas som innebär att antalet fattiga minskar.
Kristdemokraternas strävan och målsättning är därför att
Sverige återtar sin plats som en av världens främsta
biståndsgivare. I vårt budgetförslag föreslår vi därför att
biståndsramen för de kommande tre åren ska höjas med totalt
3,4 miljarder kronor jämfört med regeringens förslag. Vi
föreslår en femårsplan mot enprocentsnivån, och når nästa år
0,76 % av BNI, för att sedan de två följande åren uppnå 0,78
% respektive 0,90 % med vårt förslag.
Ekonomiska ramar
Anslagsbelopp och utgiftsutveckling
I tabellerna 1 och 2 redovisar Kristdemokraterna sitt
kostnadsförslag till anslag för år 2001 och till utgiftsområde 7
som helhet. Anslagen för biståndsförvaltning, Nordiska
Afrikainstitutet och kostnaderna för garantier,
överensstämmer med regeringens förslag.
Beträffande anslaget biståndsverksamheten för år 2001 är
Kristdemokraternas ram 600 miljoner kronor högre än regeringens. Vår
ökningstakt är även högre än regeringens då vi ökar med 800 miljoner kronor
år 2002 och med 2000 miljoner kronor år 2003.
I tabell 3 redovisas ökningstakten av biståndsramen i procent av BNI.
Kristdemokraterna har en betydligt högre ökningstakt än regeringen och når
0,90 % av BNI år 2003, vilket är ett steg på vägen i vår femårsplan mot
enprocentsmålet.
Tabell 1 Anslagsbelopp, utgiftsområde 7
Tabell 2: (Anslag uo 7 år 2001 )
Tabell 2 Utgiftsutveckling inom utgiftsområde 7
Tabell 3: (Totalt för utgiftsområde 7 2001 2002
2003 )
Tabell 3 Utgiftsutveckling i procent av BNI
Tabell 4: (Totalt för utgiftsområde 7 2001 2002 2003 )
Kristdemokraterna ser med tillfredsställelse att regeringen har
ökat sina ambitioner inom det multilaterala
utvecklingssamarbetet. Vi krävde förra året ökade satsningar
för; barnen i världen (Unicef), miljöinsatser,
konfliktförebyggande insatser och jämställdhetsinsatser. Det
är tillfredsställande att regeringen i det närmaste har
tillgodosett våra krav inom det multilaterala
utvecklingssamarbetet. Dessutom har ambitionerna ökat för
samarbetet med Öst- och Centraleuropa, vilket vi även krävde
förra året. Däremot har regeringen knappast ökat satsningarna
nämnvärt i viktiga delar av det bilaterala
utvecklingssamarbetet. Kristdemokraterna satsar därför 600
miljoner mer än regeringen för 2001 i bilaterala områden.
Anslagsposten 1.2 Bilateralt
utvecklingssamarbete
I det bilaterala utvecklingssamarbetet anslår
Kristdemokraterna kraftigt ökade medel till Ekonomiska
reformer, där skuldavskrivningar ingår. Här vill vi tillskjuta
ytterligare 350 miljoner kronor för att Sverige ska föregå med
ett gott exempel och leda den internationella opinionen.
Därutöver prioriteras Humanitärt bistånd och Enskilda
organisationer. Det senaste året har ett flertal katastrofer i vår
omvärld visat på betydelsen av förbättrade förberedelser av
det humanitära biståndet. 100 miljoner utöver regeringens
budget anslås därför. De enskilda organisationernas betydelse
i biståndsarbetet kan heller inte nog betonas. Här anslås 150
miljoner över regeringens budget. Mycket talar för att dessa
organisationer drar det tyngsta lasset och spelar en nyckelroll
för ett effektivt bistånd.
Inga ändringar gentemot regeringen vad gäller landramarna för länder i
Afrika, Asien, Latinamerika och Europa föreslås.