Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om rätten till facklig organisering.
Motivering
Vi kan känna avsmak och förbittring över hur oskyldiga
vuxna och barn drabbas av ett grymt maktspel ovanför deras
huvuden. Någon gång etsar sig fotografens bild fast i minnet.
Någon gång känner vi vrede. Ibland känner vi bara tomhet
och hopplöshet. Vi förtränger. Vi glömmer. Vi orkar inte bry
oss.
Och visst är det svårt att orka tänka på att hundratals miljoner människor
lever i total förnedring. Och visst är det svårt att orka tänka på alla de
tusentals och åter tusentals barn som dör av hunger, krig eller katastrofer
varje dag. Men vi måste orka. Vi måste ta vårt ansvar. Häri ligger en moralisk
skyldighet som vi inte kan smita ifrån.
Det måste vara självklart för oss att, i takt med ett ökat välstånd, också
vara beredda att bidra med ett ökat bistånd till tredje världen. I
arbetarrörelsens barndom var en av deviserna "bröd och demokrati". Den
devisen håller också idag. En demokratisk utveckling är bara möjlig om den
går hand i hand med en ekonomisk utveckling.
Rätten till organisering är en grundläggande rättighet som finns inskriven i
den svenska grundlagen och fastslås i en mängd internationella konventioner.
Trots detta finns det många länder, till vilka Sverige ger bistånd, som har en
tveksam policy vad gäller fackföreningar och fria fackföreningars möjlighet
att existera och verka.
Ett påtagligt exempel just nu är Malawi dit det går en del bilaterala
biståndsmedel medan regimen förföljer det fria facket. Ett annat exempel är
Uganda där det fria facket är mycket litet och har mycket svårt att verka
eftersom det finns ett officiellt, statligt fack.
Det är ytterst tveksamt om svenska biståndsmedel ska gå till länder där
inte ens de mest rudimentära fackliga rättigheterna respekteras. Det gäller
såväl det bilaterala biståndet som de exportkrediter som ges med
biståndspengar inblandade.