Centerpartiet anser att enskilda länder, för att kunna bryta sitt
ekonomiska, sociala och politiska utanförskap, måste ges
förutsättningar att själva råda över sin situation och
utveckling.
För att uppnå en utveckling som är politiskt, ekonomiskt, socialt och
miljömässigt hållbar krävs åtgärder inom alla samhällssektorer. Genom att
biståndspolitiken ges en sådan strukturell inriktning, anser Centerpartiet, att
människorna i mottagarländerna ges ökade förutsättningar att långsiktigt
kunna lösa fattigdomsproblemen. Detta kan bara förverkligas inom en stabil
ram för utveckling, bestående av fred och säkerhet, ekonomisk tillväxt, god
styrelse, starka institutioner och kontinuerlig utveckling av mänsklig
kapacitet.
Centerpartiet föreslår att biståndet inriktas på att etablera ett effektivt
självstyre genom satsningar på hållbar utveckling, demokrati, god
samhällsstyrning, ekonomisk tillväxt, att överbrygga den digitala klyftan,
kvinnors och barns situation, det civila samhället, nationell
livsmedelsförsörjning, problemorienterat bistånd och ökat bistånd.
Innehållsförteckning
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av att ständigt följa upp det åtagande som gjorts i det
globala handlingsprogrammet Agenda 21.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av demokrati och mänskliga rättigheter som
förutsättningar för ekonomisk och social utveckling.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inrikta biståndet på att utveckla mottagarländernas
styrelseskick och stimulera god samhällsstyrning.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om åtgärder för hållbar ekonomisk tillväxt.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att använda svenskt bistånd i tele- och kommunikationsteknik
för att minska klyftorna mellan fattiga och rika och förstärka effekterna
av biståndet.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av fortsatt bistånd till stärkande av barns och kvinnors
rättigheter.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av folkrörelsernas och de enskilda organisationernas
roll i biståndsarbetet.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inrikta biståndet på stöd till miljömässigt hållbara jordbruk
som kan garantera den nationella livsmedelsförsörjningen.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att livsmedelsbistånd från EU endast bör utgå som en del av ett
katastrofbistånd eller som humanitärt bistånd i svältsituationer.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att låta ändamålen bli den avgörande faktorn vid biståndets
utformning.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av att effektivisera och samordna EU:s
biståndsverksamhet.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige under det svenska ordförandeskapet i EU bör verka
för införandet av ett gemensamt biståndsmål inom EU.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att återupprätta biståndsmålet på en procent av BNI i en
snabbare och jämnare takt.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ökade svenska resurser till skuldavskrivning.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige aktivt skall verka för att EU utarbetar en långsiktig
plan för hur skuldbördan för världens fattigaste länder skall avskrivas.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att all sanering av ett lands ekonomi måste utgå ifrån FN-
stadgans grundvärden.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av ökade investeringar i utvecklingsländernas sociala
och ekonomiska infrastruktur.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att u-länderna måste göra sina investeringsförhållanden
attraktiva.
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av ett transparent internationellt ekonomiskt
beslutsfattande med deltagande av alla berörda parter för att
internationella utvecklingsansträngningar skall lyckas.
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att de internationella institutionerna måste omvandlas till
effektiva instrument för implementering av strategier för mänsklig och
social utveckling.
21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att förhandlingar om framtida låneprogram i högre grad måste
väga in faktorer som de politiska och sociala strukturernas bärkraft,
uppbyggnaden av demokratiska institutioner och rättsstaten.
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige skall satsa på analysstöd och tekniskt stöd för att
förbättra u-ländernas kapacitet att delta i och inför multilatera
handelsförhandlingar samt anslutning till WTO.
23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att närmare utreda förutsättningarna för en nordisk Afrikafond
för att stärka kapitalförsörjningen i Afrika.
Dagens och morgondagens
utmaningar
Den industriella revolutionen och demokratins landvinningar
har lett till att människan idag har större möjligheter än
någonsin tidigare i historien. Den tilltagande globaliseringen,
i fråga om ekonomi, kultur, värderingar och kunskap,
förstärker och fördjupar ömsesidigt beroenden över hela
jorden. Fortfarande finns många utmaningar och globala
ödesfrågor att möta. Ännu är makten ojämnt fördelad och
många människor står utan ens grundläggande trygghet.
Vinsterna av framsteg fördelas ojämlikt, nya klyftor uppstår
och det återstår lång väg till en hållbar utveckling.
Centerpartiet vill möta dessa utmaningar genom att öka
människornas självbestämmande, lägga grunden för trygghet
i förändring och verka för en socialt, ekonomiskt och
ekologiskt hållbar utveckling.
Orättvis resursfördelning
I många avseenden är utmaningarna desamma i dag som för
hundra år sedan: Möjligheter, resurser och makt är orättvist
fördelade. Många människor är marginaliserade också i det
moderna samhället. Tydligast är situationen naturligtvis i
förhållandet mellan industri- och utvecklingsländer. Den
globala konsumtionen har ökat, men ändå växer klyftorna
mellan fattiga och rika, mellan nord och syd.
I en rapport från Världsbanken framgår att även om antalet utfattiga
hushåll minskade mellan 1987 och 1998 så har takten i
fattigdomsminskningen avtagit samtidigt som vinsterna av världens
ekonomiska tillväxt fördelas alltmer ojämnt. Det finns två orsaker till att
fattigdomen minskar allt långsammare, trots att många länder med låga eller
medelstora inkomster har uppvisat skaplig tillväxt. För det första har alltför
lite av den ekonomiska tillväxten ägt rum i de fattigaste länderna. För det
andra har ökande klyftor inom dessa länder och på andra håll hindrat fattiga
från att helt och fullt ut ta del i den tillväxt som förekommer. Många
människor står således helt utanför den globala tillväxten.
Kostnaderna för att ge alla tillgång till de viktigaste sociala tjänsterna
(utbildning, hälsovård etc) och lyfta de fattigaste ur deras fattigdom är 80
miljarder dollar per år. Det är mindre än 0,5% av den globala inkomsten och
mindre än de sju rikaste människornas sammanlagda förmögenheter.
Omkring 1,5 miljarder människor lever på mindre än en dollar per dag, tre
miljarder lever på mindre än tre dollar per dag. I en värld där den globala
ekonomin omsätter 25 biljoner dollar om året borde det vara möjligt att nå
snabbare framsteg i fattigdomsbekämpningen.
Det är de rika länderna som har makten i de stora ekonomiska
organisationerna, som WTO, Internationella valutafonden etc. Det är
dessutom de rika länderna som har tillgång till den växande
informationstekniken och som tar patent på den biologiska mångfalden i
utvecklingsländerna, för att använda den i medicinsk forskning.
De globala miljöhoten
Västvärldens välstånd har i stor utsträckning byggt på
förbrukning av ändliga naturresurser och kortsiktig planering.
Denna strävan har också inneburit en rovdrift på resurser i
andra delar av världen, något som förstärks då dessa länder
själva eftersträvar välstånd och utveckling enligt samma
linjer som västvärldens välstånd byggts.
Klimatförändring, brist på sötvatten, avverkning av urskogar,
ökenutbredning och kärnkraftens avfall är exempel på miljöproblem som
hotar människans överlevnad. Problemen hänger samman, både med varandra
och med fattigdom, och ytterst leder till människors ofrihet och orättvisor
mellan generationer eller människor i olika delar av världen.
Den fjärdedel av världens befolkning som lever i svår fattigdom tvingas
tära hårt på naturresurserna för att överleva. Det är också de långsiktiga
försörjningsmöjligheterna som undergrävs i takt med att jorden överbrukas,
vattnet förorenas och skogen bränns ned. Fortfarande är det vi i den rika
världen som konsumerar stora mängder energi och råvaror, producerar sopor
och förorenar luften. Den rikaste femtedelen av världens befolkning förbrukar
80 procent av resurserna. Sedan 1950-talet har kolodioxidutsläppen ökat fyra
gånger och en växande anledning till luftföroreningarna är transporterna.
Idag saknar en femtedel av jordens invånare, över en miljard människor,
rent dricksvatten. År 2005 kan två tredjedelar av befolkningen lida av
vattenbrist. Den globala vattenkrisen är ett resultat av den snabba
befolkningsökningen, industrialiseringen, det intensifierade jordbruket och en
slösaktig livsstil. Åtta av tio sjukdomar i världen beror antingen på brist på
vatten eller orent vatten.
För framtida generationers skull är det nödvändigt att få till stånd en
långsiktigt hållbar utveckling. Om de fattiga länderna ska övervinna sin
eftersläpning i utvecklingshänseende med samma medel som hitintills använts
i västvärlden kommer detta att leda till en global kollaps. Fortsatt
miljöförstörelse leder till en alltmer utbredd fattigdom och migration. Idag har
25 miljoner människor på grund av naturens utarmning tvingats på flykt från
sina ursprungliga områden där de inte längre kan bo kvar och försörja sig.
Dessa flyktingar tillhör de fattigaste bland de fattiga.
Den digitala klyftan
Många av dem som har det största behovet av elektronisk
informationsteknik har inte tillgång till det. En osynlig mur
utestänger dem, och överallt skiljer tillgången till Internet de
utbildade från analfabeter, män från kvinnor, rika från fattiga,
unga från gamla och stadsbor från landsbygdsbor. Denna
skillnad i information ökar i-ländernas konkurrensfördelar än
mer, något som leder till ännu större skillnader mellan i- och
u-länder. Skillnaden förstärker dagens orättvisor på många
områden; små företag har svårt att ta del av förändringar i
efterfrågan och globala trender, forskare får jämförelsevis
svårare att ta del av internationella resultat och att
kommunicera med kollegor i andra länder, beslutsfattare i u-
länder har inte samma möjligheter som beslutsfattare i i-
länder att kontrollera ekonomi, naturresurser, socio-
ekonomisk data m.m. och multi- och bilaterala förhandlingar
försvåras för den part som befinner sig i ett underläge vad
gäller information.
Hiv/aids-hotet
Hiv/aids är ett stort hot mot mänskligheten. Varje minut
smittas 11 personer av det dödliga viruset, varav hälften av
dem som smittas är under 24 år. Även andra sexuellt
överförbara sjukdomar är oproportionerligt vanliga bland
yngre människor och särskilt sårbara är unga kvinnor.
Spridningen av hiv/aids i hela Asien och Afrika leder till en
snabb ökning av antalet föräldralösa barn. Mellan 1984 och
1997 har antalet föräldralösa barn pga aids i Kambodja,
Malaysia och Indien ökat med 400 %, medan det under
samma period tredubblats i Vietnam och Burma. I flera
länder i Afrika är drygt 20 % av befolkningen hiv-positiv.
Det är inte längre enbart ett hälsoproblem, utan ett hot mot all
utveckling och säkerhet.
Hur allvarlig situationen är, får man klart för sig om inte annat, när man
studerar 1999 års rapport om tillståndet för världens befolkning från FN:s
befolkningsfond (UNFPA), där UNFPA konstaterar att en, visserligen bland
andra, men likväl, en förklaring till att takten i befolkningstillväxten sjunker
är att hiv/aids-epidemin sprider sig allt snabbare. Aids är nu den vanligaste
dödsorsaken i Afrika och den fjärde vanligaste dödsorsaken i världen.
Fattigdomens feminisering
Två tredjedelar av de 900 miljoner ej läs- och skrivkunniga
människor som finns i världen är kvinnor. Trots att allt fler
flickor går i skolan, diskrimineras fortfarande flickor i många
länder på grund av traditioner, tidiga äktenskap och
graviditeter samt brist på skolor som tar emot flickor.
Kvinnors arbetsbörda är mycket stor, eftersom kvinnor i de
flesta u-länder har huvudansvaret för familjens försörjning.
Det är kvinnorna som producerar livsmedel och skaffar mat.
De använder sina pengar i första hand till barnens behov.
Kvinnor har sällan något att säga till om vid beslut som leder
till väpnade konflikter. Istället arbetar de för att försöka
bibehålla någon form av samhällsstruktur även när konflikten
är som värst.
Flickor och kvinnor diskrimineras alltjämt genomgående. Detta beror på
bristande jämställdhet mellan män och kvinnor. Diskrimineringen i hemmet
förstärks av diskrimineringen i samhället utanför; exempelvis på
arbetsmarknaden, vid kreditgivning och i lagstiftningen. Även förhärskande
attityder bidrar till att kvinnor marginaliseras i samhället eller blir
ekonomiskt
underordnade män. Män kan inskränka kvinnors möjligheter på många olika
sätt; fattiga män kan förbjuda sina hustrur att lönearbeta, trots att familjen
skulle behöva inkomsten; män kan använda sig av kvinnlig arbetskraft i
lantbruket men de vill inte dela avkastningen med kvinnorna; män kan
kontrollera kvinnor genom att använda våld eller hot om våld; kvinnor
tvingas ta på sig bördan av att ständigt föda och fostra barn, enligt mannens
önskan. Kvinnor kan inte heller säga nej till sex även om de vet att männen är
hiv-positiva.
När FN:s generalsekreterare Kofi Annan talade på FN:s uppföljningsmöte i
juni i år (Beijing +5) till FN:s fjärde kvinnokonferens i Beijing 1995,
uppmanade han världens länder att ta krafttag mot "feminiseringen av
fattigdomen". Med detta avsåg Annan det faktum att fattigdom i allt ökande
utsträckning drabbar kvinnor. FN:s utvecklingsprogram (UNDP) har myntat
begreppet "mänsklig fattigdom" och avser därmed mer än brist på pengar;
brist på möjligheter att leva ett friskt och rikt liv innefattas också. Många
kvinnor lever i mänsklig fattigdom. Under det senaste årtiondet har antalet
kvinnor som lever i fattigdom ökat oproportionellt mycket jämfört med
antalet män. Kvinnor är fattigare därför att de inte har samma ekonomiska
möjligheter och samma status i samhället som män.
Mottagaren av 1998 års Nobelpris i ekonomi, Amartya Sen, som forskat
om välfärdsfrågor, konstaterar att sociala och ekonomiska handikapp (t ex
analfabetism och brist på arbetsmöjligheter bland kvinnor som hindrar dem
att bli ekonomiskt oberoende), frånvaro av kunskap om och resurser för
familjeplanering (som leder till en hjälplöshet) och kulturella, men också
religiösa faktorer som försätter kvinnor i en underordnad position, starkt
bidrar till att tysta kvinnors röster i samhället och inom familjen.
UNDP konstaterar i sin rapport "Overcoming Human Poverty" att bristen
på jämställdhet mellan könen, liksom andra allvarliga orättvisor, skadar såväl
fattiga familjer som samhällen i sin helhet och inte bara kvinnorna och
barnen. När kvinnorna inte får tillräckliga möjligheter att försörja sig och sin
familj och männens insatser dessutom är otillräckliga, då är det barnen som
drabbas. Och därmed framtiden.
Barns utsatta situation
Fortfarande lever många barn i misär, barn utnyttjas och
deras rättigheter skyddas inte tillräckligt. Mer än fyra
miljoner barn som föds under detta år kommer att dö innan de
fyller fem år. Trots att antalet barn i skolan ökat så kommer
75 miljoner barn fortfarande att stå utanför skolan 2015. Idag
står 130 miljoner barn utanför skolsystemet, varav två
tredjedelar är flickor. I länder med krig och kaos och där t ex
lärare dör av aids tenderar utvecklingen att gå åt fel håll.
Sexhandeln med kvinnor och barn har ökat lavinartat. Enbart i bordellerna
i Calcutta, Indien tvångsarbetar 6 000 flickor från Bangladesh; totalt
uppskattas över tolvtusen barn ha sålts till sexindustrin i Indien från
Bangladesh. Grundläggande sociala och ekonomiska förändringar krävs
eftersom många människor på landsbygden i dessa länder lever otryggt, är
extremt fattiga och har flera barn. Flickor i familjen blir en extra belastning
eftersom familjen måste betala hemgift om flickan ska gifta sig. För en fattig
familj kan det bli frestande när någon kommer och erbjuder flickorna fina
jobb och betalar för att kunna ta med sig flickorna.
Centerpartiet har i partimotionen "Internationell fred och säkerhet"
ytterligare uppmärksammat problematiken och föreslagit åtgärder för att
stoppa barn- och kvinnohandeln, den s k traffickingen.
De största hoten mot världens barn är förutom väpnade konflikter, hiv/aids
och fattigdom. Tre miljoner barn dör årligen pga sjukdomar som är möjliga
att förebygga genom vaccinering. Utvecklingen har visat att undernäringen
bland barn drastiskt skulle kunna minskas, att nästan alla barnsjukdomar
skulle kunna förebyggas eller botas med mycket billiga medel och metoder.
Centerpartiet har i partimotionen "Internationell fred och säkerhet"
ytterligare uppmärksammat problematiken kring diskrimineringen av barn
och kvinnor.
Bistånd för en global
politisk, ekonomisk, social
och miljömässigt hållbar
utveckling
Centerpartiet anser att enskilda länder, för att kunna bryta sitt
ekonomiska, sociala och politiska utanförskap, måste ges
förutsättningar att själva råda över sin situation och
utveckling. Vårt ömsesidiga globala beroende växer och
därför är en ökad rättvisa mellan världens rika och fattiga en
förutsättning för fred och en långsiktigt hållbar utveckling.
Hållbar utveckling och rättvis fördelning behövs inom
samhällen och mellan länder, regionalt och globalt men också
över tiden, mellan generationer. Att bekämpa fattigdom och
orättvisor, handlar om att skapa demokratiska, jämställda och
miljömässigt livskraftiga samhällen, om att väva samman
människor, kulturer och nationer.
Den strategi, Shaping the 21st Century: The Contribution of Development
Cooperation, som alla viktiga biståndsgivare antagit, är en global, gemensam
utgångspunkt och plattform för 2000-talets utvecklingssamarbete. Den bygger
i huvudsak på 1990-talets FN-konferenser och har fattigdomsbekämpning
som övergripande mål. Målet är uppdelat i ett antal mätbara delmoment, de
s k internationella utvecklingsmålen. Eftersom strategin har en bred
uppslutning delas ansvaret för genomförandet och uppföljningen av den,
gemensamt av både fattiga och rika länder.
För att nå det övergripande målet med biståndet - att höja de fattiga
folkens levnadsnivå - räcker det inte att höja de fattiga människornas
inkomster. För att uppnå en utveckling som är politiskt, ekonomiskt, socialt
och miljömässigt hållbar krävs åtgärder inom alla samhällssektorer. Genom
att biståndspolitiken ges en sådan strukturell inriktning, anser Centerpartiet,
att människorna i mottagarländerna ges ökade förutsättningar att långsiktigt
kunna lösa fattigdomsproblemen. Detta kan bara förverkligas inom en stabil
ram för utveckling, bestående av fred och säkerhet, ekonomisk tillväxt, god
styrelse, starka institutioner och kontinuerlig utveckling av mänsklig
kapacitet. Denna insikt delas också av FN:s utvecklingsprogram, UNDP, som
som en av sina hörnstenar i sitt arbete för att minska världsfattigdomen har att
öka fattiga människors egenmakt (empowerment).
Effektivt självstyre
Den länk som ofta saknas i arbetet med
fattigdomsbekämpning är ett effektivt självstyre. Det svenska
biståndet bör därför göra möjligt för biståndsmottagarna att
själva driva arbetet och utforma egna
fattigdomsbekämpningsprogram, att själva bygga upp och
utveckla sina länder. Biståndet måste göra det möjligt för
fattiga kvinnor och män att medverka i utvecklingsprocesser
och förbättra deras förmåga att försörja sig och ta sig ur
fattigdomen.
Hållbar utveckling
Centerpartiet anser att det är utomordentligt viktigt att
ständigt följa upp det åtagande som gjorts i det globala
handlingsprogrammet Agenda 21 som antogs vid FN:s
miljökonferens i Rio de Janeiro 1992, vars syfte är att skapa
en uthållig utveckling genom att utrota fattigdom och
undanröja miljöhoten på jorden. Vad som ovan anförts om
vikten av att ständigt följa upp det åtagande som gjorts i det
globala handlingsprogrammet Agenda 21 bör ges regeringen
till känna.
Demokrati
Erfarenheten visar att demokratiska styrsystem med stabila
politiska institutioner och rättstrygghet är grundläggande
förutsättningar för såväl ekonomisk och social utveckling
som mänskliga rättigheter. En fungerande rättsstat är en
förutsättning för en fungerande demokrati. Rättsstatens krav
på grundlagsfästa fri- och rättigheter, att makt utövas under
lagarna och människors lika politiska möjligheter, är grunden
för demokratiskt beslutsfattande.
Demokrati innebär att godtycke eller diskriminering i någon form aldrig är
acceptabelt. Brister när det gäller rättssäkerhet och respekt för mänskliga
rättigheter drabbar fattiga kvinnor och män i särskilt hög grad eftersom de
saknar makt och inflytande i samhället. För att säkra demokrati och mänskliga
rättigheter i ett land krävs ett fungerande rättssystem som anger spelreglerna i
samhället. Vad som ovan anförts om vikten av demokrati och mänskliga
rättigheter som förutsättningar för ekonomisk och social utveckling bör ges
regeringen till känna.
God samhällsstyrning
För att mottagarländerna ska kunna styra och kontrollera sina
egna initiativ krävs att biståndet används för att bygga upp
administrativa och politiska system centralt och lokalt.
Biståndet måste därför inriktas på att utveckla
mottagarländernas styrelseskick och stimulera god
samhällsstyrning (good governance) så att de själva mer
effektivt kan följa upp sina egna förslag till lösningar.
God samhällsstyrning och demokrati är förutsättningar för den stabilitet
som är nödvändig för utveckling. Med god samhällsstyrning menas här
demokrati, inklusive insyn i och effektivt ansvarsutkrävande av den offentliga
makten, skydd och respekt för mänskliga rättigheter och ett fungerande
rättssäkert samhälle. Det handlar också om att ställa mycket större krav på
odemokratiska och korrupta ledare. Vad som ovan sagts om att inrikta
biståndet på att utveckla mottagarländernas styrelseskick och stimulera god
samhällsstyrning bör ges regeringen till känna.
Ekonomisk tillväxt
Många u-länders förvaltningar fungerar dåligt. Länderna har
ofta tagit över kolonialtidens stela byråkratier eller själva
byggt upp överdimensionerade och centraliserade
förvaltningar. Samtidigt utvecklas länderna från planekonomi
till marknadsorienterade samhällen. En nödvändig men inte
tillräcklig förutsättning för hållbar fattigdomsminskning är
ekonomisk tillväxt. Det är självklart att den ekonomiska
tillväxten också måste vara miljömässigt hållbar för att ge
varaktiga effekter för fattigdomsminskning.
Det är genom fler arbetstillfällen och förbättrade utkomstmöjligheter som
tillväxten minskar fattigdom. För att tillväxten ska ge varaktiga
fattigdomsminskande effekter och för att göra flera delaktiga i resurstillväxten
krävs även andra åtgärder; satsningar på utbildning och hälsovård är av
avgörande betydelse.
Förbättrade statsfinanser, effektivare statsförvaltning, fungerande
regelsystem och fördelningsmekanismer, ökad rättssäkerhet och
decentraliserad samhällsmakt genererar långsiktigt verkande effekter. En sund
makro- och mikroekonomisk politik samt en strävan att upprätta goda
institutioner och ett regelverk som befrämjar demokrati, laglighet, öppenhet
och effektivitet är därför nödvändiga förutsättningar för att en hållbar
ekonomisk tillväxt ska kunna skapas.
Statens möjligheter till resursplanering och högre statsinkomster ger större
möjlighet att satsa på fördelningspolitiska åtgärder och kan uppnås t ex
genom effektivare indrivning av skatter och avgifter och förbättrad kapacitet
när det gäller budgetarbete, redovisning och revision, genom minskat svinn
och korruption. Att bidra till att etablera och utveckla fungerande
samhällsinstitutioner som exempelvis bank- och rättsväsende, skattesystem
m.m, stödja den demokratiska utvecklingen och den ekonomiska
reformeringen, stärka insatserna mot korruption är därför av avgörande
betydelse. Korruption leder till misshushållning med knappa resurser och
drabbar därmed alla.
Vad som ovan sagts om åtgärder för hållbar ekonomisk tillväxt bör ges
regeringen till känna.
Överbrygga den digitala klyftan
Genom förstärkt infrastruktur och ökat tekniskt stöd till och
analys om tillgång till information och IT-användning kan u-
länder och transitionsekonomier förbättra sin konkurrenskraft
på den internationella marknaden.
För att göra den globala IT-revolutionen verkligt global krävs att fler får
tillgång till grundläggande infrastruktur som tele- och datakommunikationer.
IT är ett slagkraftigt verktyg för ekonomisk och social utveckling och en
snabb väg till kunskapsbaserad tillväxt. Centerpartiet anser att svenskt bistånd
i tele- och informationsteknik kan användas för att minska klyftorna mellan
fattiga och rika och förstärka effekterna i biståndet. Detta bör ges regeringen
till känna.
Stärk kvinnornas och barnens
situation
Att öka de fattiga människornas egenmakt (empowerment),
är som ovan nämnts, en av hörnstenarna i UNDP:s arbete för
att minska världsfattigdomen. UNDP lyfter särskilt fram
behovet av att stärka kvinnornas ställning och öka
jämställdheten, som ett viktigt led i strävandena att komma
till rätta med fattigdomens feminisering. Centerpartiet delar
dessa strävanden. Att kvinnor får makt över sin egen och
familjens ekonomi bidrar till att minska fattigdomen.
Ökad jämställdhet är också avgörande för att kvinnor ska kunna
kontrollera sin reproduktiva förmåga. Tillgång till information och god
sexuell och reproduktiv hälsovård är av utomordentligt stor betydelse.
Utbildning är en mänsklig rättighet och ett nödvändigt redskap för att uppnå
jämställdhet, utveckling och fred. Genom att satsa på bättre tillgång till
skolundervisning för flickor och unga kvinnor, och till god reproduktiv
hälsovård kan barna- och mödradödligheten minska, antalet barn bli färre och
barn friskare, vilket bidrar till en hållbar samhällsutveckling. Främjande av
kvinnors läskunnighet, arbetsmöjligheter, liksom en öppen och upplyst
diskussion om kvinnors plats i samhället, kan stärka kvinnors röst och
möjligheter.
Nobelpristagaren i ekonomi, Amartya Sen, konstaterar: "ökad jämlikhet
mellan könen, genom upphävandet av sociala och ekonomiska handikapp som
gör kvinnor maktlösa och utan röst, kan också vara ett av de bästa sätten att
rädda miljön, att motarbeta växthuseffekten och att motverka farorna med
överbefolkning och andra problem som hänger samman med ett starkt
befolkningstryck. Kvinnors röst är av avgörande betydelse för världens
framtid - inte bara för kvinnornas framtid."
Sverige bör i sitt nationella och internationella biståndsarbete
uppmärksamma kvinnornas och barnens situation och behovet av fortsatt
bistånd till genomförandet och skyddet av barns och kvinnors rättigheter.
Detta bör ges regeringen till känna.
Det civila samhällets betydelse
Det civila samhällets sätt att fungera och kvaliteten i det
sociala kapitalet har ekonomiska, sociala och demokratiska
följdverkningar. Det civila samhällets många arenor för
möten mellan människor är en viktig grund för demokratiskt
agerande.
Genom många mötesplatser skapas rum för samtal och argumentation.
Centerpartiet anser att det är viktigt att stimulera och stödja uppbyggandet av
det civila samhället. Utan ett starkt civilt samhälle kan aldrig en långsiktig
stabil demokratisk utveckling uppnås. Folkrörelserna och de enskilda
organisationerna spelar enligt vår uppfattning en oerhört viktig roll i det
sammanhanget. Vad som ovan sagts om vikten av folkrörelsernas och de
enskilda organisationernas roll i biståndsarbetet bör ges regeringen till känna.
Självförsörjning av livsmedel
Att utvecklingsländerna själva klarar livsmedelsförsörjningen
för sina medborgare är helt avgörande för den globala
fattigdomsbekämpningen och möjligheten till utveckling. Att
själv klara sin försörjning har även betydelse för självkänslan
och identiteten hos länderna och deras befolkning.
Centerpartiet anser därför att än större vikt måste läggas vid
att biståndet inriktas på stöd till ett miljömässigt hållbart
jordbruk som kan garantera den nationella
livsmedelsförsörjningen. Bönderna måste kunna få en rimlig
avsättning för sina produkter. Vad som ovan sagts om att
inrikta biståndet på stöd till miljömässigt hållbara jordbruk
som kan garantera den nationella livsmedelsförsörjningen bör
ges regeringen till känna.
Ett omfattande livsmedelsbistånd från exempelvis EU försvårar denna
strävan. Centerpartiet anser därför att livsmedelsbistånd enbart bör utgå som
en del av ett katastrofbistånd eller som humanitärt bistånd i svältsituationer.
Detta bör ges regeringen till känna.
Problemorienterat bistånd
Centerpartiet har länge kritiserat den dominerande roll
landprogrammen haft för Sveriges bilaterala bistånd. Den
envisa fokuseringen på landramar och stat-till-stat-samarbete
har direkt eller indirekt blivit ett stöd till auktoritära och
korrupta regimer, tungrodda och ineffektiva byråkratier och
till stora olönsamma statliga företag. Resultatet har i flera fall
blivit allmänt snedvridna och ineffektiva ekonomier.
Centerpartiet kan notera att de senaste åren inneburit att vår syn på
biståndspolitiken vunnit ökat gehör och bredare acceptans. Det är med
tillfredsställelse vi noterar att regeringen närmar sig en mer behovsfokuserad
biståndspolitik, om än i alltför långsam takt och i otillräcklig omfattning.Vi
kan också konstatera att Sidas verksamhet de senaste åren utvecklats i en klart
positiv riktning. Mycket återstår dock att göra.
Det är dags för Sverige att överge traditionen att låta ländervalet styra
biståndet och istället låta ändamålen bli den avgörande faktorn vid biståndets
utformning. Detta bör ges regeringen till känna.
EU:s bistånd
EU är en av världens största biståndsgivare och EU:s
medlemsländer svarar tillsammans för ca 60 % av OECD-
ländernas samlade utvecklingssamarbete. Drygt 5 % av det
svenska biståndet kanaliseras via EU och de övergripande
målen för EU:s utvecklingssamarbete stämmer väl överens
med svenska målsättningar.
Behoven är oändliga. Desto mer tragiskt är det då att EU:s
biståndsverksamhet inte fungerar idag. En stor del av resurserna används inte
och de som används går ofta till ineffektiva projekt. Det kan i värsta fall ha
negativ effekt för mottagarländerna. Även små förbättringar av EU:s och
medlemsländernas samlade biståndspolitik betyder mer än någonting Sverige
ensamt kan åstadkomma. Det finns därför ett stort behov av att effektivisera
och samordna EU:s biståndsverksamhet. Detta bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet har i partimotionen "Öppen handel med rättvisa spelregler"
yrkat på behovet av en ökad samstämmighet inom EU mellan
handelspolitiken och övriga politikområden såsom bistånds-, jordbruks-,
utrikes- och säkerhetspolitiken, migrationspolitiken etc.
Ökat bistånd
Det offentliga biståndet till de minst utvecklade länderna har
minskat till den lägsta nivån på 20 år. Många givarländer har
dragit ner sina biståndsanslag; exempelvis anslår världens sju
rikaste industriländer (G 7) i genomsnitt endast 0,19 % av
BNP till bistånd. Sveriges agerande som föregångare på det
här området lämnar mycket i övrigt att önska. För att inte
Sverige skulle hamna under "skammens gräns"; den av FN
rekommenderade miniminivån, i biståndsutfall (0,7 % av
BNI), beslutade regeringen i december 1999 om ökade
utbetalningar av biståndsanslaget. Sverige bör under det
svenska ordförandeskapet i EU verka för införandet av ett
gemensamt biståndsmål inom EU. Vad som ovan sagts om att
Sverige under det svenska ordförandeskapet i EU bör verka
för införandet av ett gemensamt biståndsmål inom EU bör
ges regeringen till känna.
Det internationella utvecklingssamarbetet hör till vårt lands viktigaste och
mest konkreta utrikespolitiska verksamheter. Det är en självklarhet att Sverige
skall ta på sig sin del av ansvaret också för de globala problemens lösning.
Att uppfylla enprocentsmålet i biståndet handlar i hög grad om Sveriges
anseende i det internationella samfundet.
Centerpartiet anser, och har i riksdagen föreslagit, att biståndsmålet på 1 %
av BNI ska återupprättas i en snabbare och jämnare takt än vad som nu sker.
Centerpartiet redovisar i sitt budgetalternativ en ökning med 700 miljoner kr
år 2001 (0,76 % av BNI), 950 miljoner år 2002 (0,78 % av BNI) och 225
miljoner år 2003 (0,82 % av BNI). Detta skapar förutsättningar för att inom
en femårsperiod uppnå enprocentsmålet. Vad som ovan sagts om att
återupprätta biståndsmålet på 1 procent av BNI i en snabbare och jämnare takt
bör ges regeringen till känna.
Även om biståndet ökas och de fattiga ländernas skuldbörda lättas krävs
ytterligare åtgärder på andra områden. Det handlar om att skapa möjligheter
för de fattiga länderna att ta säkerhetspolitiskt ansvar. För att
utvecklingsländerna på allvar ska bli en del av världsekonomin måste
industriländerna öppna sina marknader för import från utvecklingsländerna.
Centerpartiet har i partimotionerna "Internationell fred och säkerhet"
respektive "Öppen handel med rättvisa spelregler" föreslagit sådana åtgärder.
Den internationella
finansiella "arkitekturen"
Skuldavskrivning
De fattiga ländernas skuldbörda förhindrar alla möjligheter
till utveckling. Enbart den skuldbörda till väst som Afrika
säckar under uppgår idag till oerhörda 350 miljarder dollar.
Av världens totala investeringar de senaste två åren gick en
procent till Afrika. Så länge huvuddelen av ett lands
exportinkomster går till att betala en enorm skuldbörda kan
ingen utveckling åstadkommas.
Centerpartiet välkomnar Världsbankens och Internationella valutafondens
(IMF) gemensamma initiativ, det s k HIPC-initiativet (Heavily indebted poor
countries) som syftar till att skriva av lån och därmed minska de fattigaste och
mest skuldtyngda ländernas räntebörda. Det är bra att man bestämt sig för att
blåsa nytt liv i skuldfrågan och satt upp ett antal delmål till år 2015. Ett av
målen är att halvera fattigdomen. Centerpartiet anser att det är bra som ett
steg på vägen, men vill understryka att det övergripande målet alltjämt måste
vara att utrota fattigdomen.
HIPC-initiativet är dock otillräckligt. Ökade svenska resurser på detta
område skulle ge regeringen större trovärdighet i arbetet att få till stånd de
globala beslut om substantiella avskrivningar av de fattiga ländernas skulder.
Vad som ovan sagts om ökade svenska resurser till skuldavskrivning bör ges
regeringen till känna.
Centerpartiet anser att Sverige aktivt ska verka för att vi och övriga
medlemsländer i EU utarbetar en långsiktig plan för hur skuldbördan för
världens fattigaste länder skall avskrivas. Detta bör ges regeringen till känna.
Förbättra det finansiella systemet
Många u-länder och vissa ekonomer anser att Asienkrisen
hösten 1997 visade på svagheten hos den internationella
finansiella "arkitekturen". De hävdar att den internationella
institutionella infrastrukturen är dåligt rustad att ta itu med
nya sammansatta problem i globaliseringens spår, genom att
vara oförmögen att hantera effekterna av de enorma och
lättrörliga internationella finansiella flödena.
Asienkrisen fick följder långt bortom ländernas egna gränser. Världens
samlade produktion anses ha reducerats med över 17 000 miljarder kronor
mellan 1998-2000 på grund av Asienkrisen.
Oavsett vad som var orsak och verkan i Asienkrisen kan man konstatera,
att trots att de fattigaste länderna drabbades hårdast av krisen har de mycket
litet inflytande i de ekonomiska organisationer som avgör deras framtid. Mot
den bakgrunden är det lätt att förstå u-ländernas anspråk på att få vara med
och omforma dem. Befolkningen i G 7-länderna (Kanada, Frankrike,
Tyskland, Italien, Japan, Storbritannien och USA) representerar tillsammans
bara 11,8 procent av världens befolkning, men ändå fattar G 7 avgörande
beslut för jordens resterande 88,2 procent.
En annan aspekt på Asienkrisen är att fattigdomsbekämpning
överhuvudtaget är möjlig. Asiens återhämtning och exporten som drivkraft
bakom denna visar detta.
Både Världsbanken och IMF har kritiserats hårt för det sätt varpå de hittills
löst sina uppgifter. Länge satsades stora pengar i anläggningar i fattigare
delar
av världen utan att miljökonsekvenserna beskrevs. Det var Världsbanken och
IMF som tog ledningen i den nya utvecklingspolitik som började tillämpas på
åttiotalet och som kom att benämnas strukturanpassning. I
saneringsöverenskommelser med fattiga länder som var beroende av stora lån
från Världsbanken togs i många år bara strikt nationalekonomiska hänsyn.
IMF ställde stora krav på att länderna skulle genomföra
strukturanpassningsprogram för att få ytterligare lån. Övriga givare anslöt sig
som regel till dessa villkor. Programmen innebar bl a att ekonomin skulle
liberaliseras. Statliga monopol skulle bort, statliga företag konkurrensutsättas
och gärna privatiseras. Icke lönsamma företag skulle läggas ned, statliga
subventioner av t ex livsmedel skulle tas bort liksom prisregleringar.
Övervärderade valutor skulle skrivas ned, statsbudgeten skulle bringas i
balans och budgetunderskott skäras bort genom besparingar. Demokratiska
problem, kränkningar av mänskliga rättigheter var inget som diskuterades och
de överenskommelser som Världsbanken och IMF gjorde hölls länge strikt
hemliga. Många enskilda och organisationer har protesterat mot detta
arbetssätt.
Den här politiken medför mycket blandade effekter. En avreglering av
ekonomin måste ske gradvis, så att näringslivet hinner anpassa sig.
Avregleringen av vår svenska pennningmarknad på 1980-talet ledde också
först till en låneboom och sedan till en krasch. Så mycket svårare är det för
fattiga länder som tvingats marknadsanpassa sig i ett mycket svagt läge.
Centerpartiet har i partimotionen "Öppen handel med rättvisa spelregler"
ytterligare uppmärksammat problematiken kring strukturanpassningsprogram-
men.
Under senare år har man försökt modifiera
strukturanpassningsprogrammen med ökade sociala hänsyn. Världsbanken
arbetar också mer med s k mjuka lån. Fortfarande skapar emellertid kraven på
marknadsanpassning och åtstramning stora påfrestningar för de fattiga länder
som ställs inför dem. Förhandlingsklimatet mellan banken eller valutafonden
och lånekunden har förändrats ordentligt. Det sker nu regelmässigt
diskussioner om sociala förhållanden, demokrati och mänskliga rättigheter i
arbetet. Vissa avtal med några länder har publicerats och båda institutionerna
har inlett diskussioner och möten med de frivilliga organisationer som
intresserar sig för deras arbete och vill förändra. De opinionsbildare som i
flera år seriöst arbetat för att förändra institutionernas arbetssätt har
således
till stor del lyckats.
Mycket återstår dock att göra. Det är inte rimligt att länder där svält råder
ska använda stora delar av sitt bistånd till ränta och amortering på skulder när
den ekonomiska balansen i världen ser ut som den gör idag. All sanering av
ett lands ekonomi måste utgå ifrån de grundvärden som finns i FN-stadgan;
nämligen respekt för mänskliga rättigheter, rättsstaten, demokrati och
ekonomisk och social utveckling. Det innebär förstås att både Världsbanken
och IMF ska ha en uttalad skyldighet att beakta dessa värden i förhandlingar
och avtalsslut med de stater som lånar pengar. Vad som ovan sagts om att all
sanering av ett lands ekonomi måste utgå ifrån FN-stadgans grundvärden bör
ges regeringen till känna.
Utgångspunkten måste vara både att fördela de tillgångar som finns och att
skapa en sund tillväxt. De fattiga staternas ekonomi måste växa för att de ska
kunna bli stabila, demokratiska och skapa sig en plats i världsekonomin.
Privata investeringar överskuggar med bred marginal det bistånd som idag
ges. Denna trend kommer säkerligen att fortsätta i takt med att
kommunikationer förbättras och möjligheter att förlägga produktion var som
helst i världen därmed blir större. Stora investeringar i utvecklingsländernas
sociala och ekonomiska infrastruktur behövs därför. Utländska
direktinvesteringar i de minst utvecklade länderna (MUL-länderna) är ett
viktigt inslag i dessa länders utvecklingsansträngningar eftersom relativt små
förändringar i handels- och investeringsresurserna genererar mycket mer
resurser för utveckling än några förutsebara ökningar i det offentliga
biståndet. Vad som ovan sagts om behovet av ökade investeringar i
utvecklingsländernas sociala och ekonomiska infrastruktur bör ges regeringen
till känna.
På flera håll har företag förlagt utvecklingscentrum för att ta till vara lokal
kunskap och komma närmare begynnande marknader. Obalansen är dock stor
i var investeringarna görs. I sin nuvarande marknadsinriktade utformning
bidrar finanssystemet till att utländska direktinvesteringar koncentreras till
ett
alltför litet antal länder, motiverade av vinstintresset snarare än av behovet
av
utvecklingsfinansiering. Utländska direktinvesteringar utgör också en
betydelsefull drivkraft för företagsutveckling och tekniköverföring, och
därmed även för ekonomisk tillväxt i u-länderna. U-länderna måste därför
göra sina investeringsförhållanden attraktiva för sådana investeringar. Detta
bör ges regeringen till känna.
De utvecklingsstrategier som förespråkats av de multilaterala
finansieringsinstitutionerna har sina begränsningar och det internationella
samfundet måste se över dessa och ta mer hänsyn till utvecklingens sociala,
mänskliga och miljömässiga dimensioner. Ett transparent internationellt
ekonomiskt beslutsfattande med deltagande av alla berörda parter - inklusive
näringsliv, frivilligorganisationer och den akademiska världen - är en
förutsättning för att internationella utvecklingsansträngningar skall lyckas.
Detta bör ges regeringen till känna.
FN är den organisation där fattiga och rika stater finns representerade och
FN måste få ansvar för det totala förändringsarbetet, där de internationella
institutionerna måste omvandlas till effektiva instrument för implementering
av strategier för mänsklig och social utveckling. Ansträngningarna att
förbättra det rådande finansiella systemet i syfte att förhindra nya kriser,
skapa bättre mekanismer för krishantering och göra det mer ändamålsenligt
för att främja handel och utveckling är angeläget. Vad som ovan sagts om att
de internationella institutionerna måste omvandlas till effektiva instrument för
implementering av strategier för mänsklig och social utveckling bör ges
regeringen till känna.
Öppenheten inom Världsbanken och IMF måste öka. Överenskommelser
måste i framtiden publiceras för att alla ska kunna se att det finns en vilja
att
respektera FN-stadgans grundläggande värden. Samarbete med andra goda
krafter behöver ökas. Diskussionerna med låneländer behöver än tydligare
värdera också den sociala och miljömässiga sidan av infrastrukturprojekt eller
ekonomisk sanering. I förhandlingar om framtida låneprogram måste
bankerna i högre grad väga in faktorer som de politiska och sociala
strukturernas bärkraft, uppbyggnaden av demokratiska institutioner och
rättsstaten. Detta bör ges regeringen till känna.
För att förbättra u-ländernas kapacitet att delta i och inför multilaterala
handelsförhandlingar resp anslutning till WTO kan Sverige satsa på
analysstöd och tekniskt stöd. Detta kan syfta till att underlätta för u-länderna
att prioritera sektorer, identifiera handelshinder samt främja inhemska
förutsättningar för att tillgodogöra sig liberaliseringar i handeln. Stödet
skulle
också kunna ta sikte på att utveckla nationell konkurrensrätt och -politik,
särskilt utifrån ett utvecklingsperspektiv. Vad som ovan sagts om att Sverige
ska satsa på analysstöd och tekniskt stöd för att förbättra u-ländernas
kapacitet att delta i och införa multilaterala handelsförhandlingar resp
anslutning till WTO bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet har i partimotionen "Öppen handel med rättvisa spelregler"
ytterligare uppmärksammat frågan om bl a Världshandelsorganisationen
WTO:s ansvar för att främja rättvis handel.
Partnerskap med Afrika
Ett nytt Afrika håller på att ta form. Samhällen öppnas. Den
demokratisering som tagit fart, ser dessvärre ut att ha mött
bakslag och tillkortakommanden. Ekonomiska reformer,
avregleringar och handelsliberaliseringar har inletts. Efter en
lång tids nedgång ser vi en påtaglig ekonomisk återhämtning.
För många fattiga är levnadsnivån på väg att höjas.
Skillnaderna i utveckling är dock stora i olika länder i Afrika.
Förändringarna har varit snabba och fört med sig svåra
omställningsproblem och våldsamma konfrontationer när
olösta konflikter kommit upp till ytan men också hopp om att
föra Afrika framåt.
Samtidigt kvarstår mycket stora problem. Europa bär, och bör, på grund av
sitt koloniala förflutna, ta ett stort ansvar för utvecklingen i Afrika. Väpnad
konflikt drabbar befolkningen i flera länder, instabiliteten är stor i vissa
regioner. Befolkningstillväxten är fortsatt hög och de fattigas andel ökar.
Miljöförstöring och spridningen av hiv/aids utgör växande problem.
Korruptionen är omfattande och hushållningen med resurser måste förbättras.
Många av dessa problem är som värst i Afrika söder om Sahara, där
extrem fattigdom drabbar en högre andel av befolkningen än någon
annanstans, och den förvärras av högre andel konflikter, hiv/aids och andra
sjukdomar.
Centerpartiet prioriterar i sitt bistånd därför att särskilt se till Afrikas
behov. Centerpartiet ställer sig bakom de strävanden som gjorts i syfte att
utveckla ett närmare och mer jämbördigt samarbete - partnerskap - mellan
Sverige och Afrika.
Det är angeläget att den ekonomiska politiken ges en tillväxtfrämjande
utformning och att det finns en tillgång till investeringskapital. I de
fattigaste
länderna i Afrika är det jordbrukspolitiken som är den viktigaste delen av den
ekonomiska politiken. Det medför även problem, eftersom jordbruket ofta är
den enda beskattningsbasen. Jordbrukarna är därmed en grupp som får svara
för en orimligt stor del av landets finansiering genom skatter. Detta
tillsammans med en ogynnsam prispolitik - i vissa länder har bönderna fått
mindre än halva världsmarknadspriset för sina grödor och oklara
ägarförhållanden minskar incitamenten för en framgångsrik
livsmedelsförsörjning.
Under första hälften av detta århundrade får Afrika dubbelt så många
munnar att mätta och även generellt i världen kommer produktionsresurserna
för livsmedel att vara ansträngda. Inriktningen bör vara att Afrika skall kunna
försörja kontinentens invånare med baslivsmedel även på lång sikt. Det finns
bedömningar som pekar på att produktionsökningen av livsmedel årligen kan
bli dubbelt så stor som befolkningstillväxten om politiken sköts rätt. Därmed
finns förutsättningar för självförsörjning.
Centerpartiet anser att Sverige i utvecklingssamarbetet med de afrikanska
samarbetsländerna bör lyfta fram nödvändigheten av en mer ändamålsenlig
jordbrukspolitik. Erfarenheterna från framgångsrika länder understryker
behoven av satsningar på jordbruket. Den ojämna fördelningen av
jordbruksmarken är på många håll i Afrika det största strukturella hindret.
Brukningsrätt kan inte ersätta den trygghet och långsiktighet som
kännetecknar ägandeformen. Stöd till jordreformer bör sålunda spela en
framträdande roll i det svenska biståndet. Jordreformer måste ske med respekt
för den enskilda äganderätten. En fungerande livsmedelsförsörjning, ökad
handel och ökade exportmöjligheter ger upphov till varaktiga inkomstkällor
som ger underlag för fortsatt utveckling. För att stärka kapitalförsörjningen i
Afrika anser Centerpartiet att förutsättningarna för en nordisk Afrikafond bör
utredas. Detta ska ses som ett komplement till ordinarie biståndsverksamhet.
Vad som ovan sagts om att närmare utreda förutsättningarna för en nordisk
Afrikafond för att stärka kapitalförsörjningen i Afrika bör ges regeringen till
känna.