Sammanfattning
Centerpartiet anser att enskilda länder, för att kunna bryta sitt ekonomiska, sociala och politiska utanförskap, måste ges förutsättningar att själva råda över sin situation och utveckling. För att uppnå en utveckling som är politiskt, ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar krävs åtgärder inom alla samhällssektorer. Genom att biståndspolitiken ges en sådan strukturell inriktning, anser Centerpartiet, att människorna i mottagarländerna ges ökade förutsättningar att långsiktigt kunna lösa fattigdomsproblemen. Detta kan bara förverkligas inom en stabil ram för utveckling, bestående av fred och säkerhet, ekonomisk tillväxt, god styrelse, starka institutioner och kontinuerlig utveckling av mänsklig kapacitet.
Centerpartiet föreslår att biståndet inriktas på att etablera ett effektivt självstyre genom satsningar på hållbar utveckling, demokrati, god samhällsstyrning, ekonomisk tillväxt, att överbrygga den digitala klyftan, kvinnors och barns situation, det civila samhället, nationell livsmedelsförsörjning, problemorienterat bistånd och ökat bistånd.
Innehållsförteckning
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att ständigt följa upp det åtagande som gjorts i det globala handlingsprogrammet Agenda 21.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av demokrati och mänskliga rättigheter som förutsättningar för ekonomisk och social utveckling.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inrikta biståndet på att utveckla mottagarländernas styrelseskick och stimulera god samhällsstyrning.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för hållbar ekonomisk tillväxt.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att använda svenskt bistånd i tele- och kommunikationsteknik för att minska klyftorna mellan fattiga och rika och förstärka effekterna av biståndet.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av fortsatt bistånd till stärkande av barns och kvinnors rättigheter.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av folkrörelsernas och de enskilda organisationernas roll i biståndsarbetet.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inrikta biståndet på stöd till miljömässigt hållbara jordbruk som kan garantera den nationella livsmedelsförsörjningen.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att livsmedelsbistånd från EU endast bör utgå som en del av ett katastrofbistånd eller som humanitärt bistånd i svältsituationer.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att låta ändamålen bli den avgörande faktorn vid biståndets utformning.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att effektivisera och samordna EU:s biståndsverksamhet.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige under det svenska ordförandeskapet i EU bör verka för införandet av ett gemensamt biståndsmål inom EU.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att återupprätta biståndsmålet på en procent av BNI i en snabbare och jämnare takt.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade svenska resurser till skuldavskrivning.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige aktivt skall verka för att EU utarbetar en långsiktig plan för hur skuldbördan för världens fattigaste länder skall avskrivas.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att all sanering av ett lands ekonomi måste utgå ifrån FN- stadgans grundvärden.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ökade investeringar i utvecklingsländernas sociala och ekonomiska infrastruktur.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att u-länderna måste göra sina investeringsförhållanden attraktiva.
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ett transparent internationellt ekonomiskt beslutsfattande med deltagande av alla berörda parter för att internationella utvecklingsansträngningar skall lyckas.
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de internationella institutionerna måste omvandlas till effektiva instrument för implementering av strategier för mänsklig och social utveckling.
21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förhandlingar om framtida låneprogram i högre grad måste väga in faktorer som de politiska och sociala strukturernas bärkraft, uppbyggnaden av demokratiska institutioner och rättsstaten.
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall satsa på analysstöd och tekniskt stöd för att förbättra u-ländernas kapacitet att delta i och inför multilatera handelsförhandlingar samt anslutning till WTO.
23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att närmare utreda förutsättningarna för en nordisk Afrikafond för att stärka kapitalförsörjningen i Afrika.
Dagens och morgondagens utmaningar
Den industriella revolutionen och demokratins landvinningar har lett till att människan idag har större möjligheter än någonsin tidigare i historien. Den tilltagande globaliseringen, i fråga om ekonomi, kultur, värderingar och kunskap, förstärker och fördjupar ömsesidigt beroenden över hela jorden. Fortfarande finns många utmaningar och globala ödesfrågor att möta. Ännu är makten ojämnt fördelad och många människor står utan ens grundläggande trygghet. Vinsterna av framsteg fördelas ojämlikt, nya klyftor uppstår och det återstår lång väg till en hållbar utveckling. Centerpartiet vill möta dessa utmaningar genom att öka människornas självbestämmande, lägga grunden för trygghet i förändring och verka för en socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar utveckling.
Orättvis resursfördelning
I många avseenden är utmaningarna desamma i dag som för hundra år sedan: Möjligheter, resurser och makt är orättvist fördelade. Många människor är marginaliserade också i det moderna samhället. Tydligast är situationen naturligtvis i förhållandet mellan industri- och utvecklingsländer. Den globala konsumtionen har ökat, men ändå växer klyftorna mellan fattiga och rika, mellan nord och syd.
I en rapport från Världsbanken framgår att även om antalet utfattiga hushåll minskade mellan 1987 och 1998 så har takten i fattigdomsminskningen avtagit samtidigt som vinsterna av världens ekonomiska tillväxt fördelas alltmer ojämnt. Det finns två orsaker till att fattigdomen minskar allt långsammare, trots att många länder med låga eller medelstora inkomster har uppvisat skaplig tillväxt. För det första har alltför lite av den ekonomiska tillväxten ägt rum i de fattigaste länderna. För det andra har ökande klyftor inom dessa länder och på andra håll hindrat fattiga från att helt och fullt ut ta del i den tillväxt som förekommer. Många människor står således helt utanför den globala tillväxten.
Kostnaderna för att ge alla tillgång till de viktigaste sociala tjänsterna (utbildning, hälsovård etc) och lyfta de fattigaste ur deras fattigdom är 80 miljarder dollar per år. Det är mindre än 0,5% av den globala inkomsten och mindre än de sju rikaste människornas sammanlagda förmögenheter. Omkring 1,5 miljarder människor lever på mindre än en dollar per dag, tre miljarder lever på mindre än tre dollar per dag. I en värld där den globala ekonomin omsätter 25 biljoner dollar om året borde det vara möjligt att nå snabbare framsteg i fattigdomsbekämpningen.
Det är de rika länderna som har makten i de stora ekonomiska organisationerna, som WTO, Internationella valutafonden etc. Det är dessutom de rika länderna som har tillgång till den växande informationstekniken och som tar patent på den biologiska mångfalden i utvecklingsländerna, för att använda den i medicinsk forskning.
De globala miljöhoten
Västvärldens välstånd har i stor utsträckning byggt på förbrukning av ändliga naturresurser och kortsiktig planering. Denna strävan har också inneburit en rovdrift på resurser i andra delar av världen, något som förstärks då dessa länder själva eftersträvar välstånd och utveckling enligt samma linjer som västvärldens välstånd byggts.
Klimatförändring, brist på sötvatten, avverkning av urskogar, ökenutbredning och kärnkraftens avfall är exempel på miljöproblem som hotar människans överlevnad. Problemen hänger samman, både med varandra och med fattigdom, och ytterst leder till människors ofrihet och orättvisor mellan generationer eller människor i olika delar av världen.
Den fjärdedel av världens befolkning som lever i svår fattigdom tvingas tära hårt på naturresurserna för att överleva. Det är också de långsiktiga försörjningsmöjligheterna som undergrävs i takt med att jorden överbrukas, vattnet förorenas och skogen bränns ned. Fortfarande är det vi i den rika världen som konsumerar stora mängder energi och råvaror, producerar sopor och förorenar luften. Den rikaste femtedelen av världens befolkning förbrukar 80 procent av resurserna. Sedan 1950-talet har kolodioxidutsläppen ökat fyra gånger och en växande anledning till luftföroreningarna är transporterna.
Idag saknar en femtedel av jordens invånare, över en miljard människor, rent dricksvatten. År 2005 kan två tredjedelar av befolkningen lida av vattenbrist. Den globala vattenkrisen är ett resultat av den snabba befolkningsökningen, industrialiseringen, det intensifierade jordbruket och en slösaktig livsstil. Åtta av tio sjukdomar i världen beror antingen på brist på vatten eller orent vatten.
För framtida generationers skull är det nödvändigt att få till stånd en långsiktigt hållbar utveckling. Om de fattiga länderna ska övervinna sin eftersläpning i utvecklingshänseende med samma medel som hitintills använts i västvärlden kommer detta att leda till en global kollaps. Fortsatt miljöförstörelse leder till en alltmer utbredd fattigdom och migration. Idag har 25 miljoner människor på grund av naturens utarmning tvingats på flykt från sina ursprungliga områden där de inte längre kan bo kvar och försörja sig. Dessa flyktingar tillhör de fattigaste bland de fattiga.
Den digitala klyftan
Många av dem som har det största behovet av elektronisk informationsteknik har inte tillgång till det. En osynlig mur utestänger dem, och överallt skiljer tillgången till Internet de utbildade från analfabeter, män från kvinnor, rika från fattiga, unga från gamla och stadsbor från landsbygdsbor. Denna skillnad i information ökar i-ländernas konkurrensfördelar än mer, något som leder till ännu större skillnader mellan i- och u-länder. Skillnaden förstärker dagens orättvisor på många områden; små företag har svårt att ta del av förändringar i efterfrågan och globala trender, forskare får jämförelsevis svårare att ta del av internationella resultat och att kommunicera med kollegor i andra länder, beslutsfattare i u- länder har inte samma möjligheter som beslutsfattare i i- länder att kontrollera ekonomi, naturresurser, socio- ekonomisk data m.m. och multi- och bilaterala förhandlingar försvåras för den part som befinner sig i ett underläge vad gäller information.
Hiv/aids-hotet
Hiv/aids är ett stort hot mot mänskligheten. Varje minut smittas 11 personer av det dödliga viruset, varav hälften av dem som smittas är under 24 år. Även andra sexuellt överförbara sjukdomar är oproportionerligt vanliga bland yngre människor och särskilt sårbara är unga kvinnor. Spridningen av hiv/aids i hela Asien och Afrika leder till en snabb ökning av antalet föräldralösa barn. Mellan 1984 och 1997 har antalet föräldralösa barn pga aids i Kambodja, Malaysia och Indien ökat med 400 %, medan det under samma period tredubblats i Vietnam och Burma. I flera länder i Afrika är drygt 20 % av befolkningen hiv-positiv. Det är inte längre enbart ett hälsoproblem, utan ett hot mot all utveckling och säkerhet.
Hur allvarlig situationen är, får man klart för sig om inte annat, när man studerar 1999 års rapport om tillståndet för världens befolkning från FN:s befolkningsfond (UNFPA), där UNFPA konstaterar att en, visserligen bland andra, men likväl, en förklaring till att takten i befolkningstillväxten sjunker är att hiv/aids-epidemin sprider sig allt snabbare. Aids är nu den vanligaste dödsorsaken i Afrika och den fjärde vanligaste dödsorsaken i världen.
Fattigdomens feminisering
Två tredjedelar av de 900 miljoner ej läs- och skrivkunniga människor som finns i världen är kvinnor. Trots att allt fler flickor går i skolan, diskrimineras fortfarande flickor i många länder på grund av traditioner, tidiga äktenskap och graviditeter samt brist på skolor som tar emot flickor. Kvinnors arbetsbörda är mycket stor, eftersom kvinnor i de flesta u-länder har huvudansvaret för familjens försörjning. Det är kvinnorna som producerar livsmedel och skaffar mat. De använder sina pengar i första hand till barnens behov. Kvinnor har sällan något att säga till om vid beslut som leder till väpnade konflikter. Istället arbetar de för att försöka bibehålla någon form av samhällsstruktur även när konflikten är som värst.
Flickor och kvinnor diskrimineras alltjämt genomgående. Detta beror på bristande jämställdhet mellan män och kvinnor. Diskrimineringen i hemmet förstärks av diskrimineringen i samhället utanför; exempelvis på arbetsmarknaden, vid kreditgivning och i lagstiftningen. Även förhärskande attityder bidrar till att kvinnor marginaliseras i samhället eller blir ekonomiskt underordnade män. Män kan inskränka kvinnors möjligheter på många olika sätt; fattiga män kan förbjuda sina hustrur att lönearbeta, trots att familjen skulle behöva inkomsten; män kan använda sig av kvinnlig arbetskraft i lantbruket men de vill inte dela avkastningen med kvinnorna; män kan kontrollera kvinnor genom att använda våld eller hot om våld; kvinnor tvingas ta på sig bördan av att ständigt föda och fostra barn, enligt mannens önskan. Kvinnor kan inte heller säga nej till sex även om de vet att männen är hiv-positiva.
När FN:s generalsekreterare Kofi Annan talade på FN:s uppföljningsmöte i juni i år (Beijing +5) till FN:s fjärde kvinnokonferens i Beijing 1995, uppmanade han världens länder att ta krafttag mot "feminiseringen av fattigdomen". Med detta avsåg Annan det faktum att fattigdom i allt ökande utsträckning drabbar kvinnor. FN:s utvecklingsprogram (UNDP) har myntat begreppet "mänsklig fattigdom" och avser därmed mer än brist på pengar; brist på möjligheter att leva ett friskt och rikt liv innefattas också. Många kvinnor lever i mänsklig fattigdom. Under det senaste årtiondet har antalet kvinnor som lever i fattigdom ökat oproportionellt mycket jämfört med antalet män. Kvinnor är fattigare därför att de inte har samma ekonomiska möjligheter och samma status i samhället som män.
Mottagaren av 1998 års Nobelpris i ekonomi, Amartya Sen, som forskat om välfärdsfrågor, konstaterar att sociala och ekonomiska handikapp (t ex analfabetism och brist på arbetsmöjligheter bland kvinnor som hindrar dem att bli ekonomiskt oberoende), frånvaro av kunskap om och resurser för familjeplanering (som leder till en hjälplöshet) och kulturella, men också religiösa faktorer som försätter kvinnor i en underordnad position, starkt bidrar till att tysta kvinnors röster i samhället och inom familjen.
UNDP konstaterar i sin rapport "Overcoming Human Poverty" att bristen på jämställdhet mellan könen, liksom andra allvarliga orättvisor, skadar såväl fattiga familjer som samhällen i sin helhet och inte bara kvinnorna och barnen. När kvinnorna inte får tillräckliga möjligheter att försörja sig och sin familj och männens insatser dessutom är otillräckliga, då är det barnen som drabbas. Och därmed framtiden.
Barns utsatta situation
Fortfarande lever många barn i misär, barn utnyttjas och deras rättigheter skyddas inte tillräckligt. Mer än fyra miljoner barn som föds under detta år kommer att dö innan de fyller fem år. Trots att antalet barn i skolan ökat så kommer 75 miljoner barn fortfarande att stå utanför skolan 2015. Idag står 130 miljoner barn utanför skolsystemet, varav två tredjedelar är flickor. I länder med krig och kaos och där t ex lärare dör av aids tenderar utvecklingen att gå åt fel håll.
Sexhandeln med kvinnor och barn har ökat lavinartat. Enbart i bordellerna i Calcutta, Indien tvångsarbetar 6 000 flickor från Bangladesh; totalt uppskattas över tolvtusen barn ha sålts till sexindustrin i Indien från Bangladesh. Grundläggande sociala och ekonomiska förändringar krävs eftersom många människor på landsbygden i dessa länder lever otryggt, är extremt fattiga och har flera barn. Flickor i familjen blir en extra belastning eftersom familjen måste betala hemgift om flickan ska gifta sig. För en fattig familj kan det bli frestande när någon kommer och erbjuder flickorna fina jobb och betalar för att kunna ta med sig flickorna.
Centerpartiet har i partimotionen "Internationell fred och säkerhet" ytterligare uppmärksammat problematiken och föreslagit åtgärder för att stoppa barn- och kvinnohandeln, den s k traffickingen.
De största hoten mot världens barn är förutom väpnade konflikter, hiv/aids och fattigdom. Tre miljoner barn dör årligen pga sjukdomar som är möjliga att förebygga genom vaccinering. Utvecklingen har visat att undernäringen bland barn drastiskt skulle kunna minskas, att nästan alla barnsjukdomar skulle kunna förebyggas eller botas med mycket billiga medel och metoder.
Centerpartiet har i partimotionen "Internationell fred och säkerhet" ytterligare uppmärksammat problematiken kring diskrimineringen av barn och kvinnor.
Bistånd för en global politisk, ekonomisk, social och miljömässigt hållbar utveckling
Centerpartiet anser att enskilda länder, för att kunna bryta sitt ekonomiska, sociala och politiska utanförskap, måste ges förutsättningar att själva råda över sin situation och utveckling. Vårt ömsesidiga globala beroende växer och därför är en ökad rättvisa mellan världens rika och fattiga en förutsättning för fred och en långsiktigt hållbar utveckling. Hållbar utveckling och rättvis fördelning behövs inom samhällen och mellan länder, regionalt och globalt men också över tiden, mellan generationer. Att bekämpa fattigdom och orättvisor, handlar om att skapa demokratiska, jämställda och miljömässigt livskraftiga samhällen, om att väva samman människor, kulturer och nationer.
Den strategi, Shaping the 21st Century: The Contribution of Development Cooperation, som alla viktiga biståndsgivare antagit, är en global, gemensam utgångspunkt och plattform för 2000-talets utvecklingssamarbete. Den bygger i huvudsak på 1990-talets FN-konferenser och har fattigdomsbekämpning som övergripande mål. Målet är uppdelat i ett antal mätbara delmoment, de s k internationella utvecklingsmålen. Eftersom strategin har en bred uppslutning delas ansvaret för genomförandet och uppföljningen av den, gemensamt av både fattiga och rika länder.
För att nå det övergripande målet med biståndet - att höja de fattiga folkens levnadsnivå - räcker det inte att höja de fattiga människornas inkomster. För att uppnå en utveckling som är politiskt, ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar krävs åtgärder inom alla samhällssektorer. Genom att biståndspolitiken ges en sådan strukturell inriktning, anser Centerpartiet, att människorna i mottagarländerna ges ökade förutsättningar att långsiktigt kunna lösa fattigdomsproblemen. Detta kan bara förverkligas inom en stabil ram för utveckling, bestående av fred och säkerhet, ekonomisk tillväxt, god styrelse, starka institutioner och kontinuerlig utveckling av mänsklig kapacitet. Denna insikt delas också av FN:s utvecklingsprogram, UNDP, som som en av sina hörnstenar i sitt arbete för att minska världsfattigdomen har att öka fattiga människors egenmakt (empowerment).
Effektivt självstyre
Den länk som ofta saknas i arbetet med fattigdomsbekämpning är ett effektivt självstyre. Det svenska biståndet bör därför göra möjligt för biståndsmottagarna att själva driva arbetet och utforma egna fattigdomsbekämpningsprogram, att själva bygga upp och utveckla sina länder. Biståndet måste göra det möjligt för fattiga kvinnor och män att medverka i utvecklingsprocesser och förbättra deras förmåga att försörja sig och ta sig ur fattigdomen.
Hållbar utveckling
Centerpartiet anser att det är utomordentligt viktigt att ständigt följa upp det åtagande som gjorts i det globala handlingsprogrammet Agenda 21 som antogs vid FN:s miljökonferens i Rio de Janeiro 1992, vars syfte är att skapa en uthållig utveckling genom att utrota fattigdom och undanröja miljöhoten på jorden. Vad som ovan anförts om vikten av att ständigt följa upp det åtagande som gjorts i det globala handlingsprogrammet Agenda 21 bör ges regeringen till känna.
Demokrati
Erfarenheten visar att demokratiska styrsystem med stabila politiska institutioner och rättstrygghet är grundläggande förutsättningar för såväl ekonomisk och social utveckling som mänskliga rättigheter. En fungerande rättsstat är en förutsättning för en fungerande demokrati. Rättsstatens krav på grundlagsfästa fri- och rättigheter, att makt utövas under lagarna och människors lika politiska möjligheter, är grunden för demokratiskt beslutsfattande.
Demokrati innebär att godtycke eller diskriminering i någon form aldrig är acceptabelt. Brister när det gäller rättssäkerhet och respekt för mänskliga rättigheter drabbar fattiga kvinnor och män i särskilt hög grad eftersom de saknar makt och inflytande i samhället. För att säkra demokrati och mänskliga rättigheter i ett land krävs ett fungerande rättssystem som anger spelreglerna i samhället. Vad som ovan anförts om vikten av demokrati och mänskliga rättigheter som förutsättningar för ekonomisk och social utveckling bör ges regeringen till känna.
God samhällsstyrning
För att mottagarländerna ska kunna styra och kontrollera sina egna initiativ krävs att biståndet används för att bygga upp administrativa och politiska system centralt och lokalt. Biståndet måste därför inriktas på att utveckla mottagarländernas styrelseskick och stimulera god samhällsstyrning (good governance) så att de själva mer effektivt kan följa upp sina egna förslag till lösningar.
God samhällsstyrning och demokrati är förutsättningar för den stabilitet som är nödvändig för utveckling. Med god samhällsstyrning menas här demokrati, inklusive insyn i och effektivt ansvarsutkrävande av den offentliga makten, skydd och respekt för mänskliga rättigheter och ett fungerande rättssäkert samhälle. Det handlar också om att ställa mycket större krav på odemokratiska och korrupta ledare. Vad som ovan sagts om att inrikta biståndet på att utveckla mottagarländernas styrelseskick och stimulera god samhällsstyrning bör ges regeringen till känna.
Ekonomisk tillväxt
Många u-länders förvaltningar fungerar dåligt. Länderna har ofta tagit över kolonialtidens stela byråkratier eller själva byggt upp överdimensionerade och centraliserade förvaltningar. Samtidigt utvecklas länderna från planekonomi till marknadsorienterade samhällen. En nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för hållbar fattigdomsminskning är ekonomisk tillväxt. Det är självklart att den ekonomiska tillväxten också måste vara miljömässigt hållbar för att ge varaktiga effekter för fattigdomsminskning.
Det är genom fler arbetstillfällen och förbättrade utkomstmöjligheter som tillväxten minskar fattigdom. För att tillväxten ska ge varaktiga fattigdomsminskande effekter och för att göra flera delaktiga i resurstillväxten krävs även andra åtgärder; satsningar på utbildning och hälsovård är av avgörande betydelse.
Förbättrade statsfinanser, effektivare statsförvaltning, fungerande regelsystem och fördelningsmekanismer, ökad rättssäkerhet och decentraliserad samhällsmakt genererar långsiktigt verkande effekter. En sund makro- och mikroekonomisk politik samt en strävan att upprätta goda institutioner och ett regelverk som befrämjar demokrati, laglighet, öppenhet och effektivitet är därför nödvändiga förutsättningar för att en hållbar ekonomisk tillväxt ska kunna skapas.
Statens möjligheter till resursplanering och högre statsinkomster ger större möjlighet att satsa på fördelningspolitiska åtgärder och kan uppnås t ex genom effektivare indrivning av skatter och avgifter och förbättrad kapacitet när det gäller budgetarbete, redovisning och revision, genom minskat svinn och korruption. Att bidra till att etablera och utveckla fungerande samhällsinstitutioner som exempelvis bank- och rättsväsende, skattesystem m.m, stödja den demokratiska utvecklingen och den ekonomiska reformeringen, stärka insatserna mot korruption är därför av avgörande betydelse. Korruption leder till misshushållning med knappa resurser och drabbar därmed alla.
Vad som ovan sagts om åtgärder för hållbar ekonomisk tillväxt bör ges regeringen till känna.
Överbrygga den digitala klyftan
Genom förstärkt infrastruktur och ökat tekniskt stöd till och analys om tillgång till information och IT-användning kan u- länder och transitionsekonomier förbättra sin konkurrenskraft på den internationella marknaden.
För att göra den globala IT-revolutionen verkligt global krävs att fler får tillgång till grundläggande infrastruktur som tele- och datakommunikationer. IT är ett slagkraftigt verktyg för ekonomisk och social utveckling och en snabb väg till kunskapsbaserad tillväxt. Centerpartiet anser att svenskt bistånd i tele- och informationsteknik kan användas för att minska klyftorna mellan fattiga och rika och förstärka effekterna i biståndet. Detta bör ges regeringen till känna.
Stärk kvinnornas och barnens situation
Att öka de fattiga människornas egenmakt (empowerment), är som ovan nämnts, en av hörnstenarna i UNDP:s arbete för att minska världsfattigdomen. UNDP lyfter särskilt fram behovet av att stärka kvinnornas ställning och öka jämställdheten, som ett viktigt led i strävandena att komma till rätta med fattigdomens feminisering. Centerpartiet delar dessa strävanden. Att kvinnor får makt över sin egen och familjens ekonomi bidrar till att minska fattigdomen.
Ökad jämställdhet är också avgörande för att kvinnor ska kunna kontrollera sin reproduktiva förmåga. Tillgång till information och god sexuell och reproduktiv hälsovård är av utomordentligt stor betydelse. Utbildning är en mänsklig rättighet och ett nödvändigt redskap för att uppnå jämställdhet, utveckling och fred. Genom att satsa på bättre tillgång till skolundervisning för flickor och unga kvinnor, och till god reproduktiv hälsovård kan barna- och mödradödligheten minska, antalet barn bli färre och barn friskare, vilket bidrar till en hållbar samhällsutveckling. Främjande av kvinnors läskunnighet, arbetsmöjligheter, liksom en öppen och upplyst diskussion om kvinnors plats i samhället, kan stärka kvinnors röst och möjligheter.
Nobelpristagaren i ekonomi, Amartya Sen, konstaterar: "ökad jämlikhet mellan könen, genom upphävandet av sociala och ekonomiska handikapp som gör kvinnor maktlösa och utan röst, kan också vara ett av de bästa sätten att rädda miljön, att motarbeta växthuseffekten och att motverka farorna med överbefolkning och andra problem som hänger samman med ett starkt befolkningstryck. Kvinnors röst är av avgörande betydelse för världens framtid - inte bara för kvinnornas framtid."
Sverige bör i sitt nationella och internationella biståndsarbete uppmärksamma kvinnornas och barnens situation och behovet av fortsatt bistånd till genomförandet och skyddet av barns och kvinnors rättigheter. Detta bör ges regeringen till känna.
Det civila samhällets betydelse
Det civila samhällets sätt att fungera och kvaliteten i det sociala kapitalet har ekonomiska, sociala och demokratiska följdverkningar. Det civila samhällets många arenor för möten mellan människor är en viktig grund för demokratiskt agerande.
Genom många mötesplatser skapas rum för samtal och argumentation. Centerpartiet anser att det är viktigt att stimulera och stödja uppbyggandet av det civila samhället. Utan ett starkt civilt samhälle kan aldrig en långsiktig stabil demokratisk utveckling uppnås. Folkrörelserna och de enskilda organisationerna spelar enligt vår uppfattning en oerhört viktig roll i det sammanhanget. Vad som ovan sagts om vikten av folkrörelsernas och de enskilda organisationernas roll i biståndsarbetet bör ges regeringen till känna.
Självförsörjning av livsmedel
Att utvecklingsländerna själva klarar livsmedelsförsörjningen för sina medborgare är helt avgörande för den globala fattigdomsbekämpningen och möjligheten till utveckling. Att själv klara sin försörjning har även betydelse för självkänslan och identiteten hos länderna och deras befolkning. Centerpartiet anser därför att än större vikt måste läggas vid att biståndet inriktas på stöd till ett miljömässigt hållbart jordbruk som kan garantera den nationella livsmedelsförsörjningen. Bönderna måste kunna få en rimlig avsättning för sina produkter. Vad som ovan sagts om att inrikta biståndet på stöd till miljömässigt hållbara jordbruk som kan garantera den nationella livsmedelsförsörjningen bör ges regeringen till känna.
Ett omfattande livsmedelsbistånd från exempelvis EU försvårar denna strävan. Centerpartiet anser därför att livsmedelsbistånd enbart bör utgå som en del av ett katastrofbistånd eller som humanitärt bistånd i svältsituationer. Detta bör ges regeringen till känna.
Problemorienterat bistånd
Centerpartiet har länge kritiserat den dominerande roll landprogrammen haft för Sveriges bilaterala bistånd. Den envisa fokuseringen på landramar och stat-till-stat-samarbete har direkt eller indirekt blivit ett stöd till auktoritära och korrupta regimer, tungrodda och ineffektiva byråkratier och till stora olönsamma statliga företag. Resultatet har i flera fall blivit allmänt snedvridna och ineffektiva ekonomier.
Centerpartiet kan notera att de senaste åren inneburit att vår syn på biståndspolitiken vunnit ökat gehör och bredare acceptans. Det är med tillfredsställelse vi noterar att regeringen närmar sig en mer behovsfokuserad biståndspolitik, om än i alltför långsam takt och i otillräcklig omfattning.Vi kan också konstatera att Sidas verksamhet de senaste åren utvecklats i en klart positiv riktning. Mycket återstår dock att göra.
Det är dags för Sverige att överge traditionen att låta ländervalet styra biståndet och istället låta ändamålen bli den avgörande faktorn vid biståndets utformning. Detta bör ges regeringen till känna.
EU:s bistånd
EU är en av världens största biståndsgivare och EU:s medlemsländer svarar tillsammans för ca 60 % av OECD- ländernas samlade utvecklingssamarbete. Drygt 5 % av det svenska biståndet kanaliseras via EU och de övergripande målen för EU:s utvecklingssamarbete stämmer väl överens med svenska målsättningar.
Behoven är oändliga. Desto mer tragiskt är det då att EU:s biståndsverksamhet inte fungerar idag. En stor del av resurserna används inte och de som används går ofta till ineffektiva projekt. Det kan i värsta fall ha negativ effekt för mottagarländerna. Även små förbättringar av EU:s och medlemsländernas samlade biståndspolitik betyder mer än någonting Sverige ensamt kan åstadkomma. Det finns därför ett stort behov av att effektivisera och samordna EU:s biståndsverksamhet. Detta bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet har i partimotionen "Öppen handel med rättvisa spelregler" yrkat på behovet av en ökad samstämmighet inom EU mellan handelspolitiken och övriga politikområden såsom bistånds-, jordbruks-, utrikes- och säkerhetspolitiken, migrationspolitiken etc.
Ökat bistånd
Det offentliga biståndet till de minst utvecklade länderna har minskat till den lägsta nivån på 20 år. Många givarländer har dragit ner sina biståndsanslag; exempelvis anslår världens sju rikaste industriländer (G 7) i genomsnitt endast 0,19 % av BNP till bistånd. Sveriges agerande som föregångare på det här området lämnar mycket i övrigt att önska. För att inte Sverige skulle hamna under "skammens gräns"; den av FN rekommenderade miniminivån, i biståndsutfall (0,7 % av BNI), beslutade regeringen i december 1999 om ökade utbetalningar av biståndsanslaget. Sverige bör under det svenska ordförandeskapet i EU verka för införandet av ett gemensamt biståndsmål inom EU. Vad som ovan sagts om att Sverige under det svenska ordförandeskapet i EU bör verka för införandet av ett gemensamt biståndsmål inom EU bör ges regeringen till känna.
Det internationella utvecklingssamarbetet hör till vårt lands viktigaste och mest konkreta utrikespolitiska verksamheter. Det är en självklarhet att Sverige skall ta på sig sin del av ansvaret också för de globala problemens lösning. Att uppfylla enprocentsmålet i biståndet handlar i hög grad om Sveriges anseende i det internationella samfundet.
Centerpartiet anser, och har i riksdagen föreslagit, att biståndsmålet på 1 % av BNI ska återupprättas i en snabbare och jämnare takt än vad som nu sker. Centerpartiet redovisar i sitt budgetalternativ en ökning med 700 miljoner kr år 2001 (0,76 % av BNI), 950 miljoner år 2002 (0,78 % av BNI) och 225 miljoner år 2003 (0,82 % av BNI). Detta skapar förutsättningar för att inom en femårsperiod uppnå enprocentsmålet. Vad som ovan sagts om att återupprätta biståndsmålet på 1 procent av BNI i en snabbare och jämnare takt bör ges regeringen till känna.
Även om biståndet ökas och de fattiga ländernas skuldbörda lättas krävs ytterligare åtgärder på andra områden. Det handlar om att skapa möjligheter för de fattiga länderna att ta säkerhetspolitiskt ansvar. För att utvecklingsländerna på allvar ska bli en del av världsekonomin måste industriländerna öppna sina marknader för import från utvecklingsländerna. Centerpartiet har i partimotionerna "Internationell fred och säkerhet" respektive "Öppen handel med rättvisa spelregler" föreslagit sådana åtgärder.
Den internationella finansiella "arkitekturen"
Skuldavskrivning
De fattiga ländernas skuldbörda förhindrar alla möjligheter till utveckling. Enbart den skuldbörda till väst som Afrika säckar under uppgår idag till oerhörda 350 miljarder dollar. Av världens totala investeringar de senaste två åren gick en procent till Afrika. Så länge huvuddelen av ett lands exportinkomster går till att betala en enorm skuldbörda kan ingen utveckling åstadkommas.
Centerpartiet välkomnar Världsbankens och Internationella valutafondens (IMF) gemensamma initiativ, det s k HIPC-initiativet (Heavily indebted poor countries) som syftar till att skriva av lån och därmed minska de fattigaste och mest skuldtyngda ländernas räntebörda. Det är bra att man bestämt sig för att blåsa nytt liv i skuldfrågan och satt upp ett antal delmål till år 2015. Ett av målen är att halvera fattigdomen. Centerpartiet anser att det är bra som ett steg på vägen, men vill understryka att det övergripande målet alltjämt måste vara att utrota fattigdomen.
HIPC-initiativet är dock otillräckligt. Ökade svenska resurser på detta område skulle ge regeringen större trovärdighet i arbetet att få till stånd de globala beslut om substantiella avskrivningar av de fattiga ländernas skulder. Vad som ovan sagts om ökade svenska resurser till skuldavskrivning bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet anser att Sverige aktivt ska verka för att vi och övriga medlemsländer i EU utarbetar en långsiktig plan för hur skuldbördan för världens fattigaste länder skall avskrivas. Detta bör ges regeringen till känna.
Förbättra det finansiella systemet
Många u-länder och vissa ekonomer anser att Asienkrisen hösten 1997 visade på svagheten hos den internationella finansiella "arkitekturen". De hävdar att den internationella institutionella infrastrukturen är dåligt rustad att ta itu med nya sammansatta problem i globaliseringens spår, genom att vara oförmögen att hantera effekterna av de enorma och lättrörliga internationella finansiella flödena.
Asienkrisen fick följder långt bortom ländernas egna gränser. Världens samlade produktion anses ha reducerats med över 17 000 miljarder kronor mellan 1998-2000 på grund av Asienkrisen.
Oavsett vad som var orsak och verkan i Asienkrisen kan man konstatera, att trots att de fattigaste länderna drabbades hårdast av krisen har de mycket litet inflytande i de ekonomiska organisationer som avgör deras framtid. Mot den bakgrunden är det lätt att förstå u-ländernas anspråk på att få vara med och omforma dem. Befolkningen i G 7-länderna (Kanada, Frankrike, Tyskland, Italien, Japan, Storbritannien och USA) representerar tillsammans bara 11,8 procent av världens befolkning, men ändå fattar G 7 avgörande beslut för jordens resterande 88,2 procent.
En annan aspekt på Asienkrisen är att fattigdomsbekämpning överhuvudtaget är möjlig. Asiens återhämtning och exporten som drivkraft bakom denna visar detta.
Både Världsbanken och IMF har kritiserats hårt för det sätt varpå de hittills löst sina uppgifter. Länge satsades stora pengar i anläggningar i fattigare delar av världen utan att miljökonsekvenserna beskrevs. Det var Världsbanken och IMF som tog ledningen i den nya utvecklingspolitik som började tillämpas på åttiotalet och som kom att benämnas strukturanpassning. I saneringsöverenskommelser med fattiga länder som var beroende av stora lån från Världsbanken togs i många år bara strikt nationalekonomiska hänsyn. IMF ställde stora krav på att länderna skulle genomföra strukturanpassningsprogram för att få ytterligare lån. Övriga givare anslöt sig som regel till dessa villkor. Programmen innebar bl a att ekonomin skulle liberaliseras. Statliga monopol skulle bort, statliga företag konkurrensutsättas och gärna privatiseras. Icke lönsamma företag skulle läggas ned, statliga subventioner av t ex livsmedel skulle tas bort liksom prisregleringar. Övervärderade valutor skulle skrivas ned, statsbudgeten skulle bringas i balans och budgetunderskott skäras bort genom besparingar. Demokratiska problem, kränkningar av mänskliga rättigheter var inget som diskuterades och de överenskommelser som Världsbanken och IMF gjorde hölls länge strikt hemliga. Många enskilda och organisationer har protesterat mot detta arbetssätt.
Den här politiken medför mycket blandade effekter. En avreglering av ekonomin måste ske gradvis, så att näringslivet hinner anpassa sig. Avregleringen av vår svenska pennningmarknad på 1980-talet ledde också först till en låneboom och sedan till en krasch. Så mycket svårare är det för fattiga länder som tvingats marknadsanpassa sig i ett mycket svagt läge.
Centerpartiet har i partimotionen "Öppen handel med rättvisa spelregler" ytterligare uppmärksammat problematiken kring strukturanpassningsprogram- men.
Under senare år har man försökt modifiera strukturanpassningsprogrammen med ökade sociala hänsyn. Världsbanken arbetar också mer med s k mjuka lån. Fortfarande skapar emellertid kraven på marknadsanpassning och åtstramning stora påfrestningar för de fattiga länder som ställs inför dem. Förhandlingsklimatet mellan banken eller valutafonden och lånekunden har förändrats ordentligt. Det sker nu regelmässigt diskussioner om sociala förhållanden, demokrati och mänskliga rättigheter i arbetet. Vissa avtal med några länder har publicerats och båda institutionerna har inlett diskussioner och möten med de frivilliga organisationer som intresserar sig för deras arbete och vill förändra. De opinionsbildare som i flera år seriöst arbetat för att förändra institutionernas arbetssätt har således till stor del lyckats.
Mycket återstår dock att göra. Det är inte rimligt att länder där svält råder ska använda stora delar av sitt bistånd till ränta och amortering på skulder när den ekonomiska balansen i världen ser ut som den gör idag. All sanering av ett lands ekonomi måste utgå ifrån de grundvärden som finns i FN-stadgan; nämligen respekt för mänskliga rättigheter, rättsstaten, demokrati och ekonomisk och social utveckling. Det innebär förstås att både Världsbanken och IMF ska ha en uttalad skyldighet att beakta dessa värden i förhandlingar och avtalsslut med de stater som lånar pengar. Vad som ovan sagts om att all sanering av ett lands ekonomi måste utgå ifrån FN-stadgans grundvärden bör ges regeringen till känna.
Utgångspunkten måste vara både att fördela de tillgångar som finns och att skapa en sund tillväxt. De fattiga staternas ekonomi måste växa för att de ska kunna bli stabila, demokratiska och skapa sig en plats i världsekonomin. Privata investeringar överskuggar med bred marginal det bistånd som idag ges. Denna trend kommer säkerligen att fortsätta i takt med att kommunikationer förbättras och möjligheter att förlägga produktion var som helst i världen därmed blir större. Stora investeringar i utvecklingsländernas sociala och ekonomiska infrastruktur behövs därför. Utländska direktinvesteringar i de minst utvecklade länderna (MUL-länderna) är ett viktigt inslag i dessa länders utvecklingsansträngningar eftersom relativt små förändringar i handels- och investeringsresurserna genererar mycket mer resurser för utveckling än några förutsebara ökningar i det offentliga biståndet. Vad som ovan sagts om behovet av ökade investeringar i utvecklingsländernas sociala och ekonomiska infrastruktur bör ges regeringen till känna.
På flera håll har företag förlagt utvecklingscentrum för att ta till vara lokal kunskap och komma närmare begynnande marknader. Obalansen är dock stor i var investeringarna görs. I sin nuvarande marknadsinriktade utformning bidrar finanssystemet till att utländska direktinvesteringar koncentreras till ett alltför litet antal länder, motiverade av vinstintresset snarare än av behovet av utvecklingsfinansiering. Utländska direktinvesteringar utgör också en betydelsefull drivkraft för företagsutveckling och tekniköverföring, och därmed även för ekonomisk tillväxt i u-länderna. U-länderna måste därför göra sina investeringsförhållanden attraktiva för sådana investeringar. Detta bör ges regeringen till känna.
De utvecklingsstrategier som förespråkats av de multilaterala finansieringsinstitutionerna har sina begränsningar och det internationella samfundet måste se över dessa och ta mer hänsyn till utvecklingens sociala, mänskliga och miljömässiga dimensioner. Ett transparent internationellt ekonomiskt beslutsfattande med deltagande av alla berörda parter - inklusive näringsliv, frivilligorganisationer och den akademiska världen - är en förutsättning för att internationella utvecklingsansträngningar skall lyckas. Detta bör ges regeringen till känna.
FN är den organisation där fattiga och rika stater finns representerade och FN måste få ansvar för det totala förändringsarbetet, där de internationella institutionerna måste omvandlas till effektiva instrument för implementering av strategier för mänsklig och social utveckling. Ansträngningarna att förbättra det rådande finansiella systemet i syfte att förhindra nya kriser, skapa bättre mekanismer för krishantering och göra det mer ändamålsenligt för att främja handel och utveckling är angeläget. Vad som ovan sagts om att de internationella institutionerna måste omvandlas till effektiva instrument för implementering av strategier för mänsklig och social utveckling bör ges regeringen till känna.
Öppenheten inom Världsbanken och IMF måste öka. Överenskommelser måste i framtiden publiceras för att alla ska kunna se att det finns en vilja att respektera FN-stadgans grundläggande värden. Samarbete med andra goda krafter behöver ökas. Diskussionerna med låneländer behöver än tydligare värdera också den sociala och miljömässiga sidan av infrastrukturprojekt eller ekonomisk sanering. I förhandlingar om framtida låneprogram måste bankerna i högre grad väga in faktorer som de politiska och sociala strukturernas bärkraft, uppbyggnaden av demokratiska institutioner och rättsstaten. Detta bör ges regeringen till känna.
För att förbättra u-ländernas kapacitet att delta i och inför multilaterala handelsförhandlingar resp anslutning till WTO kan Sverige satsa på analysstöd och tekniskt stöd. Detta kan syfta till att underlätta för u-länderna att prioritera sektorer, identifiera handelshinder samt främja inhemska förutsättningar för att tillgodogöra sig liberaliseringar i handeln. Stödet skulle också kunna ta sikte på att utveckla nationell konkurrensrätt och -politik, särskilt utifrån ett utvecklingsperspektiv. Vad som ovan sagts om att Sverige ska satsa på analysstöd och tekniskt stöd för att förbättra u-ländernas kapacitet att delta i och införa multilaterala handelsförhandlingar resp anslutning till WTO bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet har i partimotionen "Öppen handel med rättvisa spelregler" ytterligare uppmärksammat frågan om bl a Världshandelsorganisationen WTO:s ansvar för att främja rättvis handel.
Partnerskap med Afrika
Ett nytt Afrika håller på att ta form. Samhällen öppnas. Den demokratisering som tagit fart, ser dessvärre ut att ha mött bakslag och tillkortakommanden. Ekonomiska reformer, avregleringar och handelsliberaliseringar har inletts. Efter en lång tids nedgång ser vi en påtaglig ekonomisk återhämtning. För många fattiga är levnadsnivån på väg att höjas. Skillnaderna i utveckling är dock stora i olika länder i Afrika. Förändringarna har varit snabba och fört med sig svåra omställningsproblem och våldsamma konfrontationer när olösta konflikter kommit upp till ytan men också hopp om att föra Afrika framåt.
Samtidigt kvarstår mycket stora problem. Europa bär, och bör, på grund av sitt koloniala förflutna, ta ett stort ansvar för utvecklingen i Afrika. Väpnad konflikt drabbar befolkningen i flera länder, instabiliteten är stor i vissa regioner. Befolkningstillväxten är fortsatt hög och de fattigas andel ökar. Miljöförstöring och spridningen av hiv/aids utgör växande problem. Korruptionen är omfattande och hushållningen med resurser måste förbättras.
Många av dessa problem är som värst i Afrika söder om Sahara, där extrem fattigdom drabbar en högre andel av befolkningen än någon annanstans, och den förvärras av högre andel konflikter, hiv/aids och andra sjukdomar.
Centerpartiet prioriterar i sitt bistånd därför att särskilt se till Afrikas behov. Centerpartiet ställer sig bakom de strävanden som gjorts i syfte att utveckla ett närmare och mer jämbördigt samarbete - partnerskap - mellan Sverige och Afrika.
Det är angeläget att den ekonomiska politiken ges en tillväxtfrämjande utformning och att det finns en tillgång till investeringskapital. I de fattigaste länderna i Afrika är det jordbrukspolitiken som är den viktigaste delen av den ekonomiska politiken. Det medför även problem, eftersom jordbruket ofta är den enda beskattningsbasen. Jordbrukarna är därmed en grupp som får svara för en orimligt stor del av landets finansiering genom skatter. Detta tillsammans med en ogynnsam prispolitik - i vissa länder har bönderna fått mindre än halva världsmarknadspriset för sina grödor och oklara ägarförhållanden minskar incitamenten för en framgångsrik livsmedelsförsörjning.
Under första hälften av detta århundrade får Afrika dubbelt så många munnar att mätta och även generellt i världen kommer produktionsresurserna för livsmedel att vara ansträngda. Inriktningen bör vara att Afrika skall kunna försörja kontinentens invånare med baslivsmedel även på lång sikt. Det finns bedömningar som pekar på att produktionsökningen av livsmedel årligen kan bli dubbelt så stor som befolkningstillväxten om politiken sköts rätt. Därmed finns förutsättningar för självförsörjning.
Centerpartiet anser att Sverige i utvecklingssamarbetet med de afrikanska samarbetsländerna bör lyfta fram nödvändigheten av en mer ändamålsenlig jordbrukspolitik. Erfarenheterna från framgångsrika länder understryker behoven av satsningar på jordbruket. Den ojämna fördelningen av jordbruksmarken är på många håll i Afrika det största strukturella hindret. Brukningsrätt kan inte ersätta den trygghet och långsiktighet som kännetecknar ägandeformen. Stöd till jordreformer bör sålunda spela en framträdande roll i det svenska biståndet. Jordreformer måste ske med respekt för den enskilda äganderätten. En fungerande livsmedelsförsörjning, ökad handel och ökade exportmöjligheter ger upphov till varaktiga inkomstkällor som ger underlag för fortsatt utveckling. För att stärka kapitalförsörjningen i Afrika anser Centerpartiet att förutsättningarna för en nordisk Afrikafond bör utredas. Detta ska ses som ett komplement till ordinarie biståndsverksamhet. Vad som ovan sagts om att närmare utreda förutsättningarna för en nordisk Afrikafond för att stärka kapitalförsörjningen i Afrika bör ges regeringen till känna.
Stockholm den 5 oktober 2000
Marianne Andersson (c)
Erik Arthur Egervärn (c)
Rigmor Stenmark (c)
Sven Bergström (c)
Lena Ek (c)
Agne Hansson (c)
Åsa Torstensson (c)