1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen bör
ställa sig bakom kraven på kraftfulla skuldavskrivningar till de fattiga
länderna.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att särskilt uppmärksamma insatser till stöd till
funktionshindrade kvinnor.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen
föreslås ta initiativ till bildande av ett institut för globala genusfrågor.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs
om partnerskapsförhållande och karaktären av en form av global
regionalpolitik.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att jämställdhets-
perspektivet när det gäller Sveriges internationella utvecklingssamarbete
bör få en förstärkt plats i arbetet inte bara på varje delområde av politiken
utan ges en förstärkt plats i ett helhetsperspektiv och behandlas som ett
politikområde i sig.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sveriges
internationella utvecklingssamarbete och de partnerskapsförhållanden
som utvecklas inom detta bör få karaktär av en global regionalpolitik.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige aktivt
bör medverka till att IT-tekniken kommer de fattigaste till del såväl
genom det bilaterala som det multilaterala utvecklingssamarbetet.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att de företag som
deltar i Sveriges internationella utvecklingssamarbete skall åta sig att
följa de regler som gäller för arbetsvillkor, arbetstid, arbetarskydd,
anställningstrygghet m.m.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att det svenska
katastrofbiståndet bör finansieras genom uppbyggnaden av en särskild
fond, så att framtida miljö- och naturkatastrofer inte påverkar annat
planerat bistånd.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen i
internationella sammanhang bör ta upp frågan om ett "early-warning-
system" och i ekonomiskt avseende medverka till uppbyggnaden av ett
sådant.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen med
kraft bör kräva en strategi och en effektiv administration när det gäller
bistånd från EU.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den svenska
regeringen bör ställa hårdare villkor för det svenska biståndet när det
gäller länder vilka samtidigt som de söker bistånd bygger upp en militär-
apparat.
Världsfattigdomen
återupptäckt
Det övergripande målet för svenskt utvecklingssamarbete har
sedan 1962 varit att höja de fattiga folkens levnadsnivå. Detta
huvudmål har kompletterats med sex delmål:
- Resurstillväxt: att medverka till en ökad produktion av varor och tjänster.
- Ekonomisk och social utjämning: att bidra till att skillnaderna mellan
fattiga och rika minskar och att alla får sina basbehov täckta.
- Ekonomiskt och politiskt oberoende: att medverka till att länderna själva
skall kunna bestämma över sin ekonomi och politik och skapa
förutsättningar för självständighet.
- Demokratisk samhällsutveckling: att medverka till att människor får bättre
möjligheter att påverka utvecklingen såväl lokalt som regionalt och
nationellt.
- Miljöhänsyn: att bidra till en framsynt hushållning med naturresurser och
omsorg om miljön.
- Jämställdhet: att främja jämställdhet mellan män och kvinnor.
Dessa sex delmål skall betraktas som likvärdiga. Likafullt
finns det tecken på att det som i praktiken betraktats som det
allt överskuggande målet varit den ekonomiska tillväxten. De
andra målen har inte fått samma prioritet.
Under samma tid har Världsbankens politik dominerats av de s.k.
strukturomvandlingsprogrammen, vilka bl.a. inriktats på att skära ned de
offentliga utgifterna. I ett avseende har dessa spelat en viss roll i en del
länder
när det gällt att skära ned på vissa prestige- och skrytprojekt, men i många
fall
har de haft negativa effekter och drabbat de fattigaste - i synnerhet kvinnor
och barn - i de länder där dessa program genomförts.
Kritiken av de nyliberalt inspirerade strukturomvandlingsprogrammen har
med åren blivit allt hårdare, vilket bl.a. fått Världsbanken i World
Development Report år 2000 att fokusera på fattigdomsbekämpning. Man
inriktar sig nu på fattigdomsbekämpning.
Klyftan mellan fattiga och rika länder har vidgats. Detsamma har skett
mellan fattiga och rika inom länderna.
I dag lever 1,2 miljarder människor, 80 % av dessa är kvinnor och barn, i
absolut fattigdom dvs. med mindre än en dollar om dagen. 1,6 miljarder
människor får nöja sig med mindre än två dollar. 119 miljoner barn går inte i
skolan. En majoritet av dessa är flickor. Vid slutet av 1999 var mer än 34
miljoner människor HIV-smittade. Värst utsatt är Afrikas befolkning, särskilt
i länderna söder om Sahara, och i dag är fler kvinnor än män drabbade. Vi har
i en annan motion tagit upp frågorna om HIV.
De globala orättvisorna ökar. År 1973 var förhållandet mellan de rikaste
och de fattigaste länderna 44-1. I dag år 2000 är det 72-1.
Visserligen har välståndet i världen ökat, såtillvida att andelen mycket
fattiga i världen minskat. Men likafullt har antalet fattiga i absoluta tal
ökat.
Men bilden är mer komplicerad än så. I t.ex. Latinamerika har samtidigt
medelklassen fått det sämre.
Vad borde
fattigdomsbekämpning
innebära?
Solidaritet handlar inte om att den privilegierade skall få en
möjlighet att spela rollen av den barmhärtige samariten, att
stilla de fattigas hunger och törst. Fattigdomsbekämpning
låter så bra och positivt att det ger intryck av att det räcker
med att den rika världen delar med sig av en del av sitt
överflöd. Såtillvida är det vackra ordet
fattigdomsbekämpning förrädiskt. Ty även om den rika
världen skulle lyckas med att mätta de hungrande, släcka de
fattigas törst och höja deras materiella levnadsstandard så
återstår det största problemet, fattigdomens mest outhärdliga
sida - klassamhällets sociala orättvisa.
Förhållandet mellan maktlöshet och fattigdom är en problematik som även
kommit fram i Världsbankens studier, Voices of the Poor, Crying Out for a
Change, som bygger på tusentals intervjuer med fattiga människor i olika
delar av världen. Där skriver man exempelvis:
Några flyr den mångskiftande väven av missförhållanden. Andra blir av
de angrepp de blir utsatta än mer sårbara, än fattigare och än mer
maktlösa. Maktlösheten överlåter till de allra fattigaste att välja mellan en
dålig sak och en annan lika usel. Några svarar på detta med resignation,
andra med förtvivlan. Många har en anmärkningsvärd förmåga ett envist
återhämta sig och hoppas. Hos dessa finns viljan men sällan
möjligheterna. Den utmaning som möter dem som yrkesmässigt ägnar sig
åt utvecklingsarbete i praktiken eller inom politiken måste finna var och
hur ett ingripande skall göras för att slita sönder maktlöshetens väv så att
fattiga kvinnor och män kan erövra kontrollen över sina liv.
Stannar vi i den rika delen av världen vid att uppfatta
fattigdomsbekämpning som ett begrepp frikopplat från frågan
om makt och maktfördelning mellan länder, klasser och kön,
kommer vi att vara prisgivna åt den paternalism som var så
typisk för kolonialismens och imperialismens humanitarianer.
Begränsar vi oss till en snäv tolkning av begreppet
fattigdomsbekämpning har vi inte kommit mycket längre än
de missionärer som predikade kristendom medan Cecil
Rhodes berövade södra Afrika på dess rikedomar.
De fattigas skulder
Ett av de främsta hindren för att fattigdomsbekämpningen
skall få någon effekt är i dag den enorma skuldbörda som
många länder brottas med. Många länder befinner sig i den
situationen att deras skulder överstiger vad de förmår att
exportera. De saknar möjligheter att betala sin skulder. Dessa
skulder är inte någon följd av att folket levt över sina
tillgångar. Ofta har lånen tagits av diktatoriska och korrupta
regimer som placerat pengarna i västerländska banker i stället
för att placera dem i utvecklingsprojekt.
För den utvecklingen är inte enbart låntagaren ansvarig utan även
långivaren, som i alltför ringa grad undersökt låntagarens kreditvärdighet, dvs
inte synat låntagande regimer i sömmarna, deras mål och syften. De som
drabbats av skuldsättningen är ländernas fattiga befolkning.
På FN:s stora uppföljningsmöte i Genève i år och på FN:s sociala
toppmöte i Köpenhamn 1995 stod skuldfrågorna i centrum. Ecuadors
socialminister, advokaten Raul Partiño Aroca, höll ett brandtal för
skuldavskrivningar och pekade på det vanvettiga i att 81 % av landets
inkomster avkrävs till att betala skulder när landets fattiga mer än fördubblats
sedan 1995.
En fattigdomsbekämpning värd namnet måste därför innebära
skuldavskrivningar. I dag finns det s.k. HIPC-initiativet som innebär
skuldavskrivningar. Sveriges bidrag uppgår i dag till ca 800 kronor. I relation
till skuldbördans storlek kan detta initiativ och Sveriges agerande inte
betraktas som annat än otillräckligt. Följaktligen måste HIPC-initiativet
utvidgas.
För att förändra de fattigas situation i världen har den s.k. Tobinskatten
diskuterats, vilken innebär att man beskattar spekulativa transaktioner på
valutamarknaden. En sådan skatt på 0,05 procent skulle kunna ge mer än 100
miljarder dollar per år, vilka skulle kunna användas för att råda bot på
världsfattigdomen. Den svenska regeringen har ställt sig kritisk och
avvaktande till denna form av beskattning och pekat på tekniskt
administrativa svårigheter, men med vårt tids snabba tekniska utveckling
torde argumenten mot Tobinskatten bli allt svagare för var dag. Följaktligen
är det viktigt att den svenska regeringen följer, deltar i och driver på
diskussionen om denna och likartade former av beskattning.
Alla är eniga om att skuldavskrivningar är viktiga. Men vad som
kännetecknat den rika ländernas ledningar - även Sveriges - har varit
njugghet så snart dessa eniga ståndpunkter skall omsättas i konkreta åtgärder.
Angolanen Agualusa skriver bl.a.:
Pessimism är en lyx för de lyckliga folken. I de flesta afrikanska länder
är människorna optimister - annars dör de, det finns inget val. Mitt i en
katastrof skrattar de och ordnar fest med ett par öl och dansar och dansar.
När de rika länderna ser dem göra detta, skakar de modfällda på huvudet;
afrikanerna har förlorat förståndet... (José Eduardo Agualusa, En framtid
för Afrika, ur Emergencia, Bildmuseet, Umeå.
Medan de rika ländernas ledningar avvaktande vårdar sina
tveksamheter har de fattiga världen över endast hoppet kvar
att leva på, vilket till och med det tas som en intäkt för det
kloka i att förhålla sig tveksam.
Vi anser att den svenska regeringen bör ställa sig bakom kraven på
kraftfulla skuldavskrivningar till de fattiga länderna, och den svenska
regeringen bör ställa sig bakom kraven på en Tobinskatt, vilket vi utvecklar i
en separat motion.
I paternalismens ställe
På 1960-talet myntades begreppen "den första, andra och den
tredje världen". Det var ett synsätt och en terminologi som
var sprungen ur de förhållanden som rådde under och efter de
nationella rörelsernas och avkolonialiseringens tid.
"Moderländerna" var fortfarande rika och de f.d. kolonierna
var visserligen självständiga men fortfarande fattiga. Ur detta
växte den biståndspolitiska paternalismen. Det fanns givare
och mottagare, utvecklade och underutvecklade, över- och
underordnad.
I dag lever vi inte längre i en av supermakter tudelad värld eller i en av
ekonomiska beroendeförhållanden tredelad värld, utan i en enda värld med
rika och mäktiga, fattiga och maktlösa. När det nationella befrielseverket i
långa stycken är avslutat och den politiska självständigheten nådd. När denna
är uppnådd är det en andra frågor som blivit viktiga: Hur ser förhållandena
mellan världens rika och fattiga ut med en enda stor världsmarknad? Hur ser
de ut när vi i dag har en enda stor världsmarknad? Hur skall de fattigas
situation förändras i en sådan värld när det gäller materiella förhållanden och
makt?
Vi kan inte längre betrakta världen i termer av kolonier och moderländer
eller f.d. moderländer. Förhållandet mellan rika och fattiga i världen måste ses
genom andra glasögon - utifrån den plats de intar på världsmarknaden. Hur
skapar man rättvisa i en värld, där marknaden utgör en fara för att de fattiga
blir allt fattigare, samtidigt som det tycks finnas lika stor fara för världens
fattiga att hamna utanför världsmarknaden på det sätt som stora delar av
Afrika hotar att göra. Det finns en stor fara för att stora delar av Afrika bara
lämnas därhän.
Global regionalpolitik
Börjar vi betrakta vår planet som odelad medför det att vårt
gamla paternalistiska perspektiv försvinner. Vi måste i stället
börja se världen utifrån ett globalt perspektiv och diskutera
problemen i termer av global rättvisa när det gäller välstånd
och makt. Den politik som krävs för att vi skall kunna hantera
de problemen blir en sorts global regionalpolitik. En sådan
politik skapar man inte om man ser världen genom
paternalismens glasögon. Skall man uppnå global rättvisa och
genomföra en global regionalpolitik måste rimligen både
parterna samarbeta på lika villkor. Ingen kan se sig som
givare eller mottagare. Båda sidor måste uppfatta sig själva
och varandra som likvärdiga när det gäller resurser,
oberoende om dessa handlar om lokal kännedom, kulturella
och politiska förhållanden eller ekonomiska och tekniska
resurser. Vad det handlar om är inte givare och mottagare,
utan om samarbete och ömsesidighet.
Konkreta former för ett
partnerskap
När det gäller den svenska biståndspolitiken har denna
förändrats från tala om bistånd till att tala om internationellt
utvecklingssamarbete och partnerskap. En förändrad
benämning behöver inte förändra karaktären och inriktningen
av en verksamhet. Vad det kan innebära är att med en sådan
förändring följer vissa förpliktelser. Den verkliga
förändringen inträder dock först efter det att den konkreta
politiken förändrats.
Vad det handlar om är att syftet med verksamheten och den konkreta
politiska hanteringen av verksamheten förändras. Det gamla givar- och
mottagarförhållandet (som sitter mycket djupt rotat i svenskt biståndspolitiskt
medvetande) måste ersättas med nya konkreta samarbetsformer - av
gemensamma projekt, där institutioner, organisationer och företag i skilda
länder samarbetar. Det blir allt vanligare att kommuner, universitet i skilda
delar av världen samarbetar kring bestämda projekt. Denna förändring frångår
till viss del principen att man ger bistånd på mottagarlandets villkor och
ersätter den med ett inte alldeles villkorslöst förhållande från Sveriges sida.
En relation som varit utan villkor ersätts med en som präglas av ökad respekt
och jämlikhet mellan parterna, något som ökar erfarenheter och kunskaper på
ömse håll. Det är emellertid också önskvärt att regeringen när
partnerskapsprojekt planeras uppmuntrar institutioner och organisationer på
det lokala planet genom att ge resurser till dessa för att informera om
projekten och deras effekter.
Det samarbete som vi skisserat här kommer sannolikt att bli alltmer
nödvändigt och allt lättare att genomföra i spåren av utvecklingen av modern
teknik, där det geografiska avståndet på en rad områden betyder allt mindre
och kunskapsutbytet betyder alltmer. Detta för att vår tids stora steg i
produktivkrafternas utveckling inte skall gå de fattiga områdena i världen
förbi.
Ett partnerskapsförhållande torde vara lättast att etablera mellan
institutioner och organisationer, men mer svårhanterligt när det gäller företag.
Företag är i första hand ute efter att gå med vinst - en drivkraft som
historiskt
sett varit till förfång för världens fattiga. För att företag skall ingå i ett
partnerskapsförhållande kan de knappast göra det med vinsten som enda syfte
och mål. Det måste också handla om att de företag som deltar i Sveriges
internationella utvecklingsarbete uppmanas att följa och reglera
arbetsförhållanden, arbetstid, arbetarskydd, sociala skyddsnät och långsiktigt
arbeta med införande av regler som liknar dem som reglerar arbetsmarknaden
i Sverige.
Vi menar att partnerskapsprojekt mellan svenska och utländska företag
skall ha det klara syftet att förbättra arbetsförhållanden, arbetarskydd och
sociala skyddsnät för dem som deltar och arbetar i det. Målet är som i andra
delar av utvecklingssamarbetet att uppnå en hållbar utveckling, där
miljöhänsyn och jämställdhet är en integrerad del. Detta bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
IT och det internationella
utvecklingssamarbetet
Inom det internationella samarbetet spelar
informationsteknik, IT, en allt större roll.
Forskningssamarbete kan pågå mellan universitet på olika
kontinenter och information/kommunikation via Internet kan
förekomma i de mest avlägsna byar. Därför har exempelvis
totalt 25-30 miljoner kronor per år avsatts för
forskningssamarbete med universiteten i Tanzania,
Moçambique, Zimbabwe och Etiopien. Mindre känt är
spännande försök med telestugor på landsbygden och i
slumområden, där framför allt fattiga barn och ungdomar som
kanske aldrig kommer i närheten av ett universitet snabbt kan
ta till sig den nya tekniken.
I budgetpropositionen framgår att fortsatt satsning på IT-relaterad
forskning är angeläge ( sid 44), men lika självklart är att användningen av IT
bör komma samtliga delar av utvecklingsbiståndet till godo. Ytterligare
satsningar på projekt med telestugor inriktade mot de fattigaste välkomnas.
Sverige bör aktivt medverka till att IT-tekniken kommer de fattigaste, dvs. i
stor utsträckning kvinnor, till del genom såväl det bilaterala som det
multilaterala utvecklingssamarbete. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Fattigdomen i ett annat
maktperspektiv
Ovan har vi diskuterat och kritiserat
fattigdomsbekämpningen i ett traditionellt maktperspektiv -
där det handlat om förhållandet mellan fattiga och rika i
allmänhet.
I alla hittillsvarande samhällen har det funnits klasstrukturer vilka angivit
ekonomiska förhållanden och maktförhållanden, en uppdelning av
medborgarna i fattiga och rika, mäktiga och maktlösa. Men samtidigt har det
funnits en annan maktstruktur, skild från klasstrukturen, som handlar om
förhållandet mellan könen. Männen har inom samhällsklasserna varit
överordnade kvinnorna. Männen har varit de som haft makt, medan kvinnorna
haft att underordna sig männen. På ett allmänt plan kan man tala om att det
finns ett klassförtryck samtidigt som det finns ett könsförtryck. På ett konkret
plan vävs dessa båda strukturer samman och bildar tillsammans mer
komplicerade mönster av förtryck, av över- och underordning i samhället. Det
är nödvändigt att analysera och studera dessa båda maktstrukturer både var
för sig och hur de länkas samman med varandra om de skall kunna upplösas
så att klasskillnader kan utjämnas och kvinnoförtryck bekämpas och
jämställdheten mellan män och kvinnor erövras.
Vänsterpartiet har pekat på detta vid åtskilliga tillfällen, bl.a. när det
gäller
förhållandena inom Förenta nationerna. I biståndsdebatten har vi ofta
understrukit att det är kvinnorna som konkret står för det tunga arbetet
världen över, inte minst i de fattiga delarna av den. Fattigast i världen är
kvinnorna. De gör det tyngsta arbetet. Likafullt har de mindre makt än
männen.
Är en kvinna drabbad av funktionshinder, som begränsar hennes
arbetsförmåga eller hindrar henne helt från att utföra arbete befinner hon sig i
en oerhört svår situation. Förutom att hon allmänt sett i många länder inte
värderas som fullvärdig människa, kan hon inte ens värderas som arbetskraft.
Därför krävs särskilda insatser till stöd till funktionshindrade kvinnor. Detta
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det är i dag allmänt vedertaget att det skall finnas ett jämställdhetsper-
spektiv när det gäller Sveriges internationella utvecklingssamarbete.
Jämställdhetsaspekten, förklaras det, skall finnas med i alla delar när vi talar
om internationellt utvecklingssamarbete (mainstreaming). När det kommer till
kritan har man dock kunnat iaktta en tendens till att jämställdhetsaspekten
likafullt försvinner. Mainstreaming till trots tenderar jämställdheten mellan
kvinnor och män att osynliggöras.
Av detta torde man kunna sluta sig till att jämställdhetsaspekten måste tas
upp både när man diskuterar vår politik för internationellt
utvecklingssamarbete i bi- och multilaterala sammanhang samt i politiska
diskussioner på alla nivåer.
Biståndsorganet Sida stödjer i dag ett centrum för miljöekonomi i
Göteborg och Wallenberginstitutet för mänskliga rättigheter. Miljöfrågor och
frågor rörande mänskliga rättigheter är frågor som under de två senaste
decennierna vuxit i betydelse på ett internationellt plan. Men det har
jämställdhetsfrågorna också. Men något institut för globala genusstudier har
inte bildats. Det räcker ingalunda med att hänvisa till Wallenberginstitutet,
där man tar upp frågor om mänskliga rättigheter. Det torde framgå med all
önskvärd tydlighet av bl.a. de förhållanden som beskrivs i en annan motion av
Vänsterpartiet som tar upp frågan om s.k. hedersmord.
Ett institut för globala genusfrågor skulle kunna bygga upp ett
forskningssamarbete och kunna fungera som en svensk bas för
konsultuppdrag för Sida. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
Mål för det internationella
utvecklingsarbetet
Om man i dag skall diskutera mål för Sveriges politik när det
gäller internationellt utvecklingssamarbete borde följande
aspekter av det svenska internationella utvecklingssamarbetet
särskilt framhävas.
- att ha formen av omfördelning av resurser och makt mellan fattiga och rika
områden i världen,
- att det fick formen av ett partnerskapsförhållande och karaktären av en
form av global regionalpolitik,
- att de företag som deltar i ett sådant internationellt utvecklingssamarbete
skall underkastas vissa bestämda regler när det gäller arbetsvillkor,
arbetstid, arbetarskydd, anställningstrygghet m.m. samt
- att jämställdhetsperspektivet och miljöhänsyn får en framskjuten plats i
arbetet inte bara på varje delområde utan även i ett helhetsperspektiv.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Miljökatastrofer och
katastrofbistånd
Under senare år har flera länder i världen drabbats av
omfattande naturkatastrofer. De som drabbas är de fattiga
länderna - länder där människor levnadsstandard är låg, deras
bostäder bräckliga och tillfälliga och infrastrukturen svag.
Översvämningar, stormar och skyfall har inneburit oerhörda
umbäranden för befolkningen. Grundorsaken till dessa
naturkatastrofer är de klimatförändringar som inträffat till
följd av den massiva industriella utvecklingen i världens rika
länder.
I långa stycken kan man se att det är motsträvigheten hos de rika, indu-
strialiserade ländernas ovilja att begränsa sina utsläpp och sina energiförbruk-
ning som resulterar i katastrofer och lidanden för befolkningen i de fattiga
länderna.
En omfattande fallstudie om hur miljö- och naturkatastrofen Mitch
drabbade Honduras, om de bakomliggande orsakerna till denna katastrof och
förslag till åtgärder har gjorts av organisationen Christian Aid, In debt to
diaster - What happened to Honduras after Hurricane Mitch.
Studien visar med stor tydlighet att dessa naturkatastrofer inte är
olyckshändelser orsakade av naturens nyckfullhet som drabbar dessa länder,
utan att andra än de drabbade bär ansvaret för vad som sker.
I rapporten från Christian Aid föreslås en rad åtgärder för att skapa ett
varningssystem när det gäller annalkande naturkatastrofer, ökat stöd till
byggandet av säkra hamnar och mycket annat.
Sverige bör i internationella sammanhang ta upp frågan om ett s.k. early-
warning-system och medverka ekonomiskt till uppbyggnaden av ett sådant.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det svenska biståndet är vidare så utformat att när det inträffar stora
katastrofer så drabbas det övriga biståndet. Därför bör i stället en fond för
katastrofbistånd byggas upp. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Bistånd för utveckling
Fattigdomen i världen är möjlig att utrota. Den ojämlika och
orättvisa fördelningen av livsmedel, teknik och kunskap och
den bristande kontrollen över råvaror i stora delar av världen
leder till enorm rikedom hos stora företag och privatpersoner
samtidigt som miljarder människor lever i extrem fattigdom
och svält.
Den rika världens livsstil och koloniala maktanspråk förorsakar torka,
skogsskövling, grundvattenbrist, miljökatastrofer, etniska konflikter, socialt
sönderfall och i slutändan brott mot mänskliga rättigheter. Därför måste en
solidarisk politik utformas på alla områden. Gemensam säkerhet kräver
gemensam utveckling som kan leda till gemensam rättvisa. Att Sverige lever
upp till sina internationella åtaganden för miljö och handel är avgörande för
våra insatser för att bekämpa fattigdomen.
I denna helhetssyn har ett stort och kvalitativt bistånd sin givna del. För att
biståndsmålen skall kunna uppnås krävs att biståndsnivån höjs. Bistånd är en
nödvändig och väsentlig del av en politik för global rättvisa. Men en rättvis
världshandel är väsentligt viktigare. Det grundläggande felet med dagens
värld är inte att biståndet är för litet utan att det behövs. Men innan mer
rättvisa villkor dominerar världshandeln och relationerna mellan rika och
fattiga länder kommer biståndets utformning och omfattning att ha stor
betydelse.
Med sorg har vi noterat hur det svenska biståndet har minskat genom
beslut av den borgerliga regeringen och den socialdemokratiska regeringen i
samarbete med Centerpartiet. Målet om 1 % av bruttonationalinkomsten
(BNI) till biståndet övergavs i efterdyningarna av den ekonomiska kris som
Sverige genomled i början av 1990-talet och införandet av ett utgiftstak i
budgeten.
Detta har fått stora återverkningar för många framgångsrika
biståndsprojekt i tredje världen. Dock har alltid en kompakt majoritet i
Sveriges riksdag förespråkat en snar återgång till ett bistånd som omfattar
minst 1 % av BNI. I samarbetet mellan regeringen, Vänsterpartiet och
Miljöpartiet har partierna kommit överens om att biståndsmålet ska uppnås i
den takt som samhällsekonomin tillåter. Vänsterpartiet anser att den
nuvarande samhällsekonomiska utvecklingen gör det möjligt att genomföra
en relativt snabb återgång till enprocentsmålet. Vi anser att målet bör uppnås
inom en femårsperiod.
En stor del av det bistånd som Sverige kan påverka administreras av EU. I
årets budget uppgår EU:s bistånd till 732 miljoner kronor. Detta bistånd har
hanterats på ett centralstyrt för att inte säga korrupt sätt. Det är ytterst
ineffektivt. Utbetalningsnivån är ytterst låg. I dag finns över 50 miljarder
kronor i reservationer, pengar som samlats på hög, och för detta bistånd
saknas en strategi. De pengar som betalats ut har betalats ut till f.d. franska
och brittiska kolonier. Sverige måste mer aktivt arbeta för att EU:s bistånd
hanteras seriöst och underordnas en strategi som syftar till att utrota
fattigdom
och underordning.
Sverige måste med kraft kräva en strategi och en effektiv administration
när det gäller EU-biståndet. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Bistånd, demokrati och
vapenhandel
I praktiskt taget alla diskussioner om bistånd kommer frågan
om demokrati upp. Inte sällan förs kravet fram att Sverige
endast skall ge bistånd till länder som har ett fungerande
demokratiskt system. Vad man skall bistå med är alltså
endast bistånd som ett ekonomiskt komplement till en redan
fungerande politisk demokrati. Andra hävdar däremot att
biståndet skall användas för att understödja en demokratisk
utveckling eller kanske till och med initiera en sådan. I det
förstnämnda fallet ställer man ett krav som innebär att ett
stort och viktigt mål uppfyllts. I det sistnämnda fallet handlar
det om att man ser biståndet som ett medel. Bristen på
demokrati går dock ofta hand i hand med en outvecklad
ekonomi. Man kan därför knappast ställa krav på och
formulera ett krav på politisk demokrati för att ett land skall
erhålla bistånd eller bli föremål för svenskt internationellt
utvecklingssamarbete. Sådana överväganden måste ske från
fall till fall. Vad som däremot borde kringgärdas med mer
strikta villkor är fattiga länders inköp av krigsmateriel. Det
tydligaste exemplet på detta har i många år varit Etiopien
som tidigare förde kostsamma krig mot den eritreanska
befrielserörelsen EPLF och mot Somalia om Ogaden och
nyligen mot den nya staten Eritrea. Vi menar att den svenska
regeringen bör ställa hårdare villkor för det svenska biståndet
när det gäller länder som samtidigt som de söker bistånd
bygger upp en militärapparat. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Samtidigt anser vi att det är orimligt att den svenska regeringen tillåter
svenska företag att exportera vapen till de båda i praktiken krigförande
länderna, som skedde när det gäller konflikten Indien-Pakistan, men
samtidigt drar in biståndet till viktiga biståndsprojekt för fattiga kvinnor i
Indien.