Innehållsförteckning
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen bör ställa sig bakom kraven på kraftfulla skuldavskrivningar till de fattiga länderna.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att särskilt uppmärksamma insatser till stöd till funktionshindrade kvinnor.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen föreslås ta initiativ till bildande av ett institut för globala genusfrågor.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs om partnerskapsförhållande och karaktären av en form av global regionalpolitik.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att jämställdhets- perspektivet när det gäller Sveriges internationella utvecklingssamarbete bör få en förstärkt plats i arbetet inte bara på varje delområde av politiken utan ges en förstärkt plats i ett helhetsperspektiv och behandlas som ett politikområde i sig.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sveriges internationella utvecklingssamarbete och de partnerskapsförhållanden som utvecklas inom detta bör få karaktär av en global regionalpolitik.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige aktivt bör medverka till att IT-tekniken kommer de fattigaste till del såväl genom det bilaterala som det multilaterala utvecklingssamarbetet.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att de företag som deltar i Sveriges internationella utvecklingssamarbete skall åta sig att följa de regler som gäller för arbetsvillkor, arbetstid, arbetarskydd, anställningstrygghet m.m.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att det svenska katastrofbiståndet bör finansieras genom uppbyggnaden av en särskild fond, så att framtida miljö- och naturkatastrofer inte påverkar annat planerat bistånd.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen i internationella sammanhang bör ta upp frågan om ett "early-warning- system" och i ekonomiskt avseende medverka till uppbyggnaden av ett sådant.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen med kraft bör kräva en strategi och en effektiv administration när det gäller bistånd från EU.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den svenska regeringen bör ställa hårdare villkor för det svenska biståndet när det gäller länder vilka samtidigt som de söker bistånd bygger upp en militär- apparat.
Världsfattigdomen återupptäckt
Det övergripande målet för svenskt utvecklingssamarbete har sedan 1962 varit att höja de fattiga folkens levnadsnivå. Detta huvudmål har kompletterats med sex delmål:
- Resurstillväxt: att medverka till en ökad produktion av varor och tjänster.
- Ekonomisk och social utjämning: att bidra till att skillnaderna mellan fattiga och rika minskar och att alla får sina basbehov täckta.
- Ekonomiskt och politiskt oberoende: att medverka till att länderna själva skall kunna bestämma över sin ekonomi och politik och skapa förutsättningar för självständighet.
- Demokratisk samhällsutveckling: att medverka till att människor får bättre möjligheter att påverka utvecklingen såväl lokalt som regionalt och nationellt.
- Miljöhänsyn: att bidra till en framsynt hushållning med naturresurser och omsorg om miljön.
- Jämställdhet: att främja jämställdhet mellan män och kvinnor.
Dessa sex delmål skall betraktas som likvärdiga. Likafullt finns det tecken på att det som i praktiken betraktats som det allt överskuggande målet varit den ekonomiska tillväxten. De andra målen har inte fått samma prioritet.
Under samma tid har Världsbankens politik dominerats av de s.k. strukturomvandlingsprogrammen, vilka bl.a. inriktats på att skära ned de offentliga utgifterna. I ett avseende har dessa spelat en viss roll i en del länder när det gällt att skära ned på vissa prestige- och skrytprojekt, men i många fall har de haft negativa effekter och drabbat de fattigaste - i synnerhet kvinnor och barn - i de länder där dessa program genomförts.
Kritiken av de nyliberalt inspirerade strukturomvandlingsprogrammen har med åren blivit allt hårdare, vilket bl.a. fått Världsbanken i World Development Report år 2000 att fokusera på fattigdomsbekämpning. Man inriktar sig nu på fattigdomsbekämpning.
Klyftan mellan fattiga och rika länder har vidgats. Detsamma har skett mellan fattiga och rika inom länderna.
I dag lever 1,2 miljarder människor, 80 % av dessa är kvinnor och barn, i absolut fattigdom dvs. med mindre än en dollar om dagen. 1,6 miljarder människor får nöja sig med mindre än två dollar. 119 miljoner barn går inte i skolan. En majoritet av dessa är flickor. Vid slutet av 1999 var mer än 34 miljoner människor HIV-smittade. Värst utsatt är Afrikas befolkning, särskilt i länderna söder om Sahara, och i dag är fler kvinnor än män drabbade. Vi har i en annan motion tagit upp frågorna om HIV.
De globala orättvisorna ökar. År 1973 var förhållandet mellan de rikaste och de fattigaste länderna 44-1. I dag år 2000 är det 72-1.
Visserligen har välståndet i världen ökat, såtillvida att andelen mycket fattiga i världen minskat. Men likafullt har antalet fattiga i absoluta tal ökat. Men bilden är mer komplicerad än så. I t.ex. Latinamerika har samtidigt medelklassen fått det sämre.
Vad borde fattigdomsbekämpning innebära?
Solidaritet handlar inte om att den privilegierade skall få en möjlighet att spela rollen av den barmhärtige samariten, att stilla de fattigas hunger och törst. Fattigdomsbekämpning låter så bra och positivt att det ger intryck av att det räcker med att den rika världen delar med sig av en del av sitt överflöd. Såtillvida är det vackra ordet fattigdomsbekämpning förrädiskt. Ty även om den rika världen skulle lyckas med att mätta de hungrande, släcka de fattigas törst och höja deras materiella levnadsstandard så återstår det största problemet, fattigdomens mest outhärdliga sida - klassamhällets sociala orättvisa.
Förhållandet mellan maktlöshet och fattigdom är en problematik som även kommit fram i Världsbankens studier, Voices of the Poor, Crying Out for a Change, som bygger på tusentals intervjuer med fattiga människor i olika delar av världen. Där skriver man exempelvis:
Några flyr den mångskiftande väven av missförhållanden. Andra blir av de angrepp de blir utsatta än mer sårbara, än fattigare och än mer maktlösa. Maktlösheten överlåter till de allra fattigaste att välja mellan en dålig sak och en annan lika usel. Några svarar på detta med resignation, andra med förtvivlan. Många har en anmärkningsvärd förmåga ett envist återhämta sig och hoppas. Hos dessa finns viljan men sällan möjligheterna. Den utmaning som möter dem som yrkesmässigt ägnar sig åt utvecklingsarbete i praktiken eller inom politiken måste finna var och hur ett ingripande skall göras för att slita sönder maktlöshetens väv så att fattiga kvinnor och män kan erövra kontrollen över sina liv.
Stannar vi i den rika delen av världen vid att uppfatta fattigdomsbekämpning som ett begrepp frikopplat från frågan om makt och maktfördelning mellan länder, klasser och kön, kommer vi att vara prisgivna åt den paternalism som var så typisk för kolonialismens och imperialismens humanitarianer. Begränsar vi oss till en snäv tolkning av begreppet fattigdomsbekämpning har vi inte kommit mycket längre än de missionärer som predikade kristendom medan Cecil Rhodes berövade södra Afrika på dess rikedomar.
De fattigas skulder
Ett av de främsta hindren för att fattigdomsbekämpningen skall få någon effekt är i dag den enorma skuldbörda som många länder brottas med. Många länder befinner sig i den situationen att deras skulder överstiger vad de förmår att exportera. De saknar möjligheter att betala sin skulder. Dessa skulder är inte någon följd av att folket levt över sina tillgångar. Ofta har lånen tagits av diktatoriska och korrupta regimer som placerat pengarna i västerländska banker i stället för att placera dem i utvecklingsprojekt.
För den utvecklingen är inte enbart låntagaren ansvarig utan även långivaren, som i alltför ringa grad undersökt låntagarens kreditvärdighet, dvs inte synat låntagande regimer i sömmarna, deras mål och syften. De som drabbats av skuldsättningen är ländernas fattiga befolkning.
På FN:s stora uppföljningsmöte i Genève i år och på FN:s sociala toppmöte i Köpenhamn 1995 stod skuldfrågorna i centrum. Ecuadors socialminister, advokaten Raul Partiño Aroca, höll ett brandtal för skuldavskrivningar och pekade på det vanvettiga i att 81 % av landets inkomster avkrävs till att betala skulder när landets fattiga mer än fördubblats sedan 1995.
En fattigdomsbekämpning värd namnet måste därför innebära skuldavskrivningar. I dag finns det s.k. HIPC-initiativet som innebär skuldavskrivningar. Sveriges bidrag uppgår i dag till ca 800 kronor. I relation till skuldbördans storlek kan detta initiativ och Sveriges agerande inte betraktas som annat än otillräckligt. Följaktligen måste HIPC-initiativet utvidgas.
För att förändra de fattigas situation i världen har den s.k. Tobinskatten diskuterats, vilken innebär att man beskattar spekulativa transaktioner på valutamarknaden. En sådan skatt på 0,05 procent skulle kunna ge mer än 100 miljarder dollar per år, vilka skulle kunna användas för att råda bot på världsfattigdomen. Den svenska regeringen har ställt sig kritisk och avvaktande till denna form av beskattning och pekat på tekniskt administrativa svårigheter, men med vårt tids snabba tekniska utveckling torde argumenten mot Tobinskatten bli allt svagare för var dag. Följaktligen är det viktigt att den svenska regeringen följer, deltar i och driver på diskussionen om denna och likartade former av beskattning.
Alla är eniga om att skuldavskrivningar är viktiga. Men vad som kännetecknat den rika ländernas ledningar - även Sveriges - har varit njugghet så snart dessa eniga ståndpunkter skall omsättas i konkreta åtgärder.
Angolanen Agualusa skriver bl.a.:
Pessimism är en lyx för de lyckliga folken. I de flesta afrikanska länder är människorna optimister - annars dör de, det finns inget val. Mitt i en katastrof skrattar de och ordnar fest med ett par öl och dansar och dansar. När de rika länderna ser dem göra detta, skakar de modfällda på huvudet; afrikanerna har förlorat förståndet... (José Eduardo Agualusa, En framtid för Afrika, ur Emergencia, Bildmuseet, Umeå.
Medan de rika ländernas ledningar avvaktande vårdar sina tveksamheter har de fattiga världen över endast hoppet kvar att leva på, vilket till och med det tas som en intäkt för det kloka i att förhålla sig tveksam.
Vi anser att den svenska regeringen bör ställa sig bakom kraven på kraftfulla skuldavskrivningar till de fattiga länderna, och den svenska regeringen bör ställa sig bakom kraven på en Tobinskatt, vilket vi utvecklar i en separat motion.
I paternalismens ställe
På 1960-talet myntades begreppen "den första, andra och den tredje världen". Det var ett synsätt och en terminologi som var sprungen ur de förhållanden som rådde under och efter de nationella rörelsernas och avkolonialiseringens tid. "Moderländerna" var fortfarande rika och de f.d. kolonierna var visserligen självständiga men fortfarande fattiga. Ur detta växte den biståndspolitiska paternalismen. Det fanns givare och mottagare, utvecklade och underutvecklade, över- och underordnad.
I dag lever vi inte längre i en av supermakter tudelad värld eller i en av ekonomiska beroendeförhållanden tredelad värld, utan i en enda värld med rika och mäktiga, fattiga och maktlösa. När det nationella befrielseverket i långa stycken är avslutat och den politiska självständigheten nådd. När denna är uppnådd är det en andra frågor som blivit viktiga: Hur ser förhållandena mellan världens rika och fattiga ut med en enda stor världsmarknad? Hur ser de ut när vi i dag har en enda stor världsmarknad? Hur skall de fattigas situation förändras i en sådan värld när det gäller materiella förhållanden och makt?
Vi kan inte längre betrakta världen i termer av kolonier och moderländer eller f.d. moderländer. Förhållandet mellan rika och fattiga i världen måste ses genom andra glasögon - utifrån den plats de intar på världsmarknaden. Hur skapar man rättvisa i en värld, där marknaden utgör en fara för att de fattiga blir allt fattigare, samtidigt som det tycks finnas lika stor fara för världens fattiga att hamna utanför världsmarknaden på det sätt som stora delar av Afrika hotar att göra. Det finns en stor fara för att stora delar av Afrika bara lämnas därhän.
Global regionalpolitik
Börjar vi betrakta vår planet som odelad medför det att vårt gamla paternalistiska perspektiv försvinner. Vi måste i stället börja se världen utifrån ett globalt perspektiv och diskutera problemen i termer av global rättvisa när det gäller välstånd och makt. Den politik som krävs för att vi skall kunna hantera de problemen blir en sorts global regionalpolitik. En sådan politik skapar man inte om man ser världen genom paternalismens glasögon. Skall man uppnå global rättvisa och genomföra en global regionalpolitik måste rimligen både parterna samarbeta på lika villkor. Ingen kan se sig som givare eller mottagare. Båda sidor måste uppfatta sig själva och varandra som likvärdiga när det gäller resurser, oberoende om dessa handlar om lokal kännedom, kulturella och politiska förhållanden eller ekonomiska och tekniska resurser. Vad det handlar om är inte givare och mottagare, utan om samarbete och ömsesidighet.
Konkreta former för ett partnerskap
När det gäller den svenska biståndspolitiken har denna förändrats från tala om bistånd till att tala om internationellt utvecklingssamarbete och partnerskap. En förändrad benämning behöver inte förändra karaktären och inriktningen av en verksamhet. Vad det kan innebära är att med en sådan förändring följer vissa förpliktelser. Den verkliga förändringen inträder dock först efter det att den konkreta politiken förändrats.
Vad det handlar om är att syftet med verksamheten och den konkreta politiska hanteringen av verksamheten förändras. Det gamla givar- och mottagarförhållandet (som sitter mycket djupt rotat i svenskt biståndspolitiskt medvetande) måste ersättas med nya konkreta samarbetsformer - av gemensamma projekt, där institutioner, organisationer och företag i skilda länder samarbetar. Det blir allt vanligare att kommuner, universitet i skilda delar av världen samarbetar kring bestämda projekt. Denna förändring frångår till viss del principen att man ger bistånd på mottagarlandets villkor och ersätter den med ett inte alldeles villkorslöst förhållande från Sveriges sida. En relation som varit utan villkor ersätts med en som präglas av ökad respekt och jämlikhet mellan parterna, något som ökar erfarenheter och kunskaper på ömse håll. Det är emellertid också önskvärt att regeringen när partnerskapsprojekt planeras uppmuntrar institutioner och organisationer på det lokala planet genom att ge resurser till dessa för att informera om projekten och deras effekter.
Det samarbete som vi skisserat här kommer sannolikt att bli alltmer nödvändigt och allt lättare att genomföra i spåren av utvecklingen av modern teknik, där det geografiska avståndet på en rad områden betyder allt mindre och kunskapsutbytet betyder alltmer. Detta för att vår tids stora steg i produktivkrafternas utveckling inte skall gå de fattiga områdena i världen förbi.
Ett partnerskapsförhållande torde vara lättast att etablera mellan institutioner och organisationer, men mer svårhanterligt när det gäller företag. Företag är i första hand ute efter att gå med vinst - en drivkraft som historiskt sett varit till förfång för världens fattiga. För att företag skall ingå i ett partnerskapsförhållande kan de knappast göra det med vinsten som enda syfte och mål. Det måste också handla om att de företag som deltar i Sveriges internationella utvecklingsarbete uppmanas att följa och reglera arbetsförhållanden, arbetstid, arbetarskydd, sociala skyddsnät och långsiktigt arbeta med införande av regler som liknar dem som reglerar arbetsmarknaden i Sverige.
Vi menar att partnerskapsprojekt mellan svenska och utländska företag skall ha det klara syftet att förbättra arbetsförhållanden, arbetarskydd och sociala skyddsnät för dem som deltar och arbetar i det. Målet är som i andra delar av utvecklingssamarbetet att uppnå en hållbar utveckling, där miljöhänsyn och jämställdhet är en integrerad del. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
IT och det internationella utvecklingssamarbetet
Inom det internationella samarbetet spelar informationsteknik, IT, en allt större roll. Forskningssamarbete kan pågå mellan universitet på olika kontinenter och information/kommunikation via Internet kan förekomma i de mest avlägsna byar. Därför har exempelvis totalt 25-30 miljoner kronor per år avsatts för forskningssamarbete med universiteten i Tanzania, Moçambique, Zimbabwe och Etiopien. Mindre känt är spännande försök med telestugor på landsbygden och i slumområden, där framför allt fattiga barn och ungdomar som kanske aldrig kommer i närheten av ett universitet snabbt kan ta till sig den nya tekniken.
I budgetpropositionen framgår att fortsatt satsning på IT-relaterad forskning är angeläge ( sid 44), men lika självklart är att användningen av IT bör komma samtliga delar av utvecklingsbiståndet till godo. Ytterligare satsningar på projekt med telestugor inriktade mot de fattigaste välkomnas. Sverige bör aktivt medverka till att IT-tekniken kommer de fattigaste, dvs. i stor utsträckning kvinnor, till del genom såväl det bilaterala som det multilaterala utvecklingssamarbete. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Fattigdomen i ett annat maktperspektiv
Ovan har vi diskuterat och kritiserat fattigdomsbekämpningen i ett traditionellt maktperspektiv - där det handlat om förhållandet mellan fattiga och rika i allmänhet.
I alla hittillsvarande samhällen har det funnits klasstrukturer vilka angivit ekonomiska förhållanden och maktförhållanden, en uppdelning av medborgarna i fattiga och rika, mäktiga och maktlösa. Men samtidigt har det funnits en annan maktstruktur, skild från klasstrukturen, som handlar om förhållandet mellan könen. Männen har inom samhällsklasserna varit överordnade kvinnorna. Männen har varit de som haft makt, medan kvinnorna haft att underordna sig männen. På ett allmänt plan kan man tala om att det finns ett klassförtryck samtidigt som det finns ett könsförtryck. På ett konkret plan vävs dessa båda strukturer samman och bildar tillsammans mer komplicerade mönster av förtryck, av över- och underordning i samhället. Det är nödvändigt att analysera och studera dessa båda maktstrukturer både var för sig och hur de länkas samman med varandra om de skall kunna upplösas så att klasskillnader kan utjämnas och kvinnoförtryck bekämpas och jämställdheten mellan män och kvinnor erövras.
Vänsterpartiet har pekat på detta vid åtskilliga tillfällen, bl.a. när det gäller förhållandena inom Förenta nationerna. I biståndsdebatten har vi ofta understrukit att det är kvinnorna som konkret står för det tunga arbetet världen över, inte minst i de fattiga delarna av den. Fattigast i världen är kvinnorna. De gör det tyngsta arbetet. Likafullt har de mindre makt än männen.
Är en kvinna drabbad av funktionshinder, som begränsar hennes arbetsförmåga eller hindrar henne helt från att utföra arbete befinner hon sig i en oerhört svår situation. Förutom att hon allmänt sett i många länder inte värderas som fullvärdig människa, kan hon inte ens värderas som arbetskraft. Därför krävs särskilda insatser till stöd till funktionshindrade kvinnor. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det är i dag allmänt vedertaget att det skall finnas ett jämställdhetsper- spektiv när det gäller Sveriges internationella utvecklingssamarbete. Jämställdhetsaspekten, förklaras det, skall finnas med i alla delar när vi talar om internationellt utvecklingssamarbete (mainstreaming). När det kommer till kritan har man dock kunnat iaktta en tendens till att jämställdhetsaspekten likafullt försvinner. Mainstreaming till trots tenderar jämställdheten mellan kvinnor och män att osynliggöras.
Av detta torde man kunna sluta sig till att jämställdhetsaspekten måste tas upp både när man diskuterar vår politik för internationellt utvecklingssamarbete i bi- och multilaterala sammanhang samt i politiska diskussioner på alla nivåer.
Biståndsorganet Sida stödjer i dag ett centrum för miljöekonomi i Göteborg och Wallenberginstitutet för mänskliga rättigheter. Miljöfrågor och frågor rörande mänskliga rättigheter är frågor som under de två senaste decennierna vuxit i betydelse på ett internationellt plan. Men det har jämställdhetsfrågorna också. Men något institut för globala genusstudier har inte bildats. Det räcker ingalunda med att hänvisa till Wallenberginstitutet, där man tar upp frågor om mänskliga rättigheter. Det torde framgå med all önskvärd tydlighet av bl.a. de förhållanden som beskrivs i en annan motion av Vänsterpartiet som tar upp frågan om s.k. hedersmord.
Ett institut för globala genusfrågor skulle kunna bygga upp ett forskningssamarbete och kunna fungera som en svensk bas för konsultuppdrag för Sida. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Mål för det internationella utvecklingsarbetet
Om man i dag skall diskutera mål för Sveriges politik när det gäller internationellt utvecklingssamarbete borde följande aspekter av det svenska internationella utvecklingssamarbetet särskilt framhävas.
- att ha formen av omfördelning av resurser och makt mellan fattiga och rika områden i världen,
- att det fick formen av ett partnerskapsförhållande och karaktären av en form av global regionalpolitik,
- att de företag som deltar i ett sådant internationellt utvecklingssamarbete skall underkastas vissa bestämda regler när det gäller arbetsvillkor, arbetstid, arbetarskydd, anställningstrygghet m.m. samt
- att jämställdhetsperspektivet och miljöhänsyn får en framskjuten plats i arbetet inte bara på varje delområde utan även i ett helhetsperspektiv.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Miljökatastrofer och katastrofbistånd
Under senare år har flera länder i världen drabbats av omfattande naturkatastrofer. De som drabbas är de fattiga länderna - länder där människor levnadsstandard är låg, deras bostäder bräckliga och tillfälliga och infrastrukturen svag. Översvämningar, stormar och skyfall har inneburit oerhörda umbäranden för befolkningen. Grundorsaken till dessa naturkatastrofer är de klimatförändringar som inträffat till följd av den massiva industriella utvecklingen i världens rika länder.
I långa stycken kan man se att det är motsträvigheten hos de rika, indu- strialiserade ländernas ovilja att begränsa sina utsläpp och sina energiförbruk- ning som resulterar i katastrofer och lidanden för befolkningen i de fattiga länderna.
En omfattande fallstudie om hur miljö- och naturkatastrofen Mitch drabbade Honduras, om de bakomliggande orsakerna till denna katastrof och förslag till åtgärder har gjorts av organisationen Christian Aid, In debt to diaster - What happened to Honduras after Hurricane Mitch.
Studien visar med stor tydlighet att dessa naturkatastrofer inte är olyckshändelser orsakade av naturens nyckfullhet som drabbar dessa länder, utan att andra än de drabbade bär ansvaret för vad som sker.
I rapporten från Christian Aid föreslås en rad åtgärder för att skapa ett varningssystem när det gäller annalkande naturkatastrofer, ökat stöd till byggandet av säkra hamnar och mycket annat.
Sverige bör i internationella sammanhang ta upp frågan om ett s.k. early- warning-system och medverka ekonomiskt till uppbyggnaden av ett sådant. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det svenska biståndet är vidare så utformat att när det inträffar stora katastrofer så drabbas det övriga biståndet. Därför bör i stället en fond för katastrofbistånd byggas upp. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Bistånd för utveckling
Fattigdomen i världen är möjlig att utrota. Den ojämlika och orättvisa fördelningen av livsmedel, teknik och kunskap och den bristande kontrollen över råvaror i stora delar av världen leder till enorm rikedom hos stora företag och privatpersoner samtidigt som miljarder människor lever i extrem fattigdom och svält.
Den rika världens livsstil och koloniala maktanspråk förorsakar torka, skogsskövling, grundvattenbrist, miljökatastrofer, etniska konflikter, socialt sönderfall och i slutändan brott mot mänskliga rättigheter. Därför måste en solidarisk politik utformas på alla områden. Gemensam säkerhet kräver gemensam utveckling som kan leda till gemensam rättvisa. Att Sverige lever upp till sina internationella åtaganden för miljö och handel är avgörande för våra insatser för att bekämpa fattigdomen.
I denna helhetssyn har ett stort och kvalitativt bistånd sin givna del. För att biståndsmålen skall kunna uppnås krävs att biståndsnivån höjs. Bistånd är en nödvändig och väsentlig del av en politik för global rättvisa. Men en rättvis världshandel är väsentligt viktigare. Det grundläggande felet med dagens värld är inte att biståndet är för litet utan att det behövs. Men innan mer rättvisa villkor dominerar världshandeln och relationerna mellan rika och fattiga länder kommer biståndets utformning och omfattning att ha stor betydelse.
Med sorg har vi noterat hur det svenska biståndet har minskat genom beslut av den borgerliga regeringen och den socialdemokratiska regeringen i samarbete med Centerpartiet. Målet om 1 % av bruttonationalinkomsten (BNI) till biståndet övergavs i efterdyningarna av den ekonomiska kris som Sverige genomled i början av 1990-talet och införandet av ett utgiftstak i budgeten.
Detta har fått stora återverkningar för många framgångsrika biståndsprojekt i tredje världen. Dock har alltid en kompakt majoritet i Sveriges riksdag förespråkat en snar återgång till ett bistånd som omfattar minst 1 % av BNI. I samarbetet mellan regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har partierna kommit överens om att biståndsmålet ska uppnås i den takt som samhällsekonomin tillåter. Vänsterpartiet anser att den nuvarande samhällsekonomiska utvecklingen gör det möjligt att genomföra en relativt snabb återgång till enprocentsmålet. Vi anser att målet bör uppnås inom en femårsperiod.
En stor del av det bistånd som Sverige kan påverka administreras av EU. I årets budget uppgår EU:s bistånd till 732 miljoner kronor. Detta bistånd har hanterats på ett centralstyrt för att inte säga korrupt sätt. Det är ytterst ineffektivt. Utbetalningsnivån är ytterst låg. I dag finns över 50 miljarder kronor i reservationer, pengar som samlats på hög, och för detta bistånd saknas en strategi. De pengar som betalats ut har betalats ut till f.d. franska och brittiska kolonier. Sverige måste mer aktivt arbeta för att EU:s bistånd hanteras seriöst och underordnas en strategi som syftar till att utrota fattigdom och underordning.
Sverige måste med kraft kräva en strategi och en effektiv administration när det gäller EU-biståndet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Bistånd, demokrati och vapenhandel
I praktiskt taget alla diskussioner om bistånd kommer frågan om demokrati upp. Inte sällan förs kravet fram att Sverige endast skall ge bistånd till länder som har ett fungerande demokratiskt system. Vad man skall bistå med är alltså endast bistånd som ett ekonomiskt komplement till en redan fungerande politisk demokrati. Andra hävdar däremot att biståndet skall användas för att understödja en demokratisk utveckling eller kanske till och med initiera en sådan. I det förstnämnda fallet ställer man ett krav som innebär att ett stort och viktigt mål uppfyllts. I det sistnämnda fallet handlar det om att man ser biståndet som ett medel. Bristen på demokrati går dock ofta hand i hand med en outvecklad ekonomi. Man kan därför knappast ställa krav på och formulera ett krav på politisk demokrati för att ett land skall erhålla bistånd eller bli föremål för svenskt internationellt utvecklingssamarbete. Sådana överväganden måste ske från fall till fall. Vad som däremot borde kringgärdas med mer strikta villkor är fattiga länders inköp av krigsmateriel. Det tydligaste exemplet på detta har i många år varit Etiopien som tidigare förde kostsamma krig mot den eritreanska befrielserörelsen EPLF och mot Somalia om Ogaden och nyligen mot den nya staten Eritrea. Vi menar att den svenska regeringen bör ställa hårdare villkor för det svenska biståndet när det gäller länder som samtidigt som de söker bistånd bygger upp en militärapparat. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Samtidigt anser vi att det är orimligt att den svenska regeringen tillåter svenska företag att exportera vapen till de båda i praktiken krigförande länderna, som skedde när det gäller konflikten Indien-Pakistan, men samtidigt drar in biståndet till viktiga biståndsprojekt för fattiga kvinnor i Indien.
Stockholm den 30 september 2000
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Stig Eriksson (v)
Owe Hellberg (v)
Berit Jóhannesson (v)
Tanja Linderborg (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Eva Zetterberg (v)