Motion till riksdagen
2000/01:U207
av Tolgfors, Sten (m)

Hivprevention


Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att det svenska biståndet bör inriktas på
bekämpandet av hiv/aids.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om vilka insatser Sverige kan göra inom biståndet för att
bekämpa hivspridning och lindra effekterna av aids.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att svenskt bistånd för hiv/aidsbekämpning med
fördel kan kanaliseras genom frivilligorganisationerna.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om vikten av att stärka kvinnans ställning för att
bekämpa spridningen av hiv.
Hiv/aids - ett globalt
hälsoproblem
- Varje dag drabbas mer än 15 000 människor av den hiv-infektion som
leder till aids.
- Omkring 7 000 människor avlider av sjukdomen varje dag.
- Mer än 33 miljoner människor är hiv-positiva eller sjuka i aids.
- Inget land och ingen befolkningsgrupp har sluppit undan sjukdomen som
hittills smittat 50 miljoner människor och kostat 17 miljoner livet.
Aids betraktas av många experter som det största globala
hälsoproblemet under det nya århundradet. Allra värst
drabbar sjukdomen den fattigaste delen av världens
befolkning. Hela 90 procent av de smittade bor i ett
utvecklingsland och allra värst är situationen i områdena
söder om Sahara i Afrika. Där finns 70 procent av de
smittade, trots att endast tio procent av världens befolkning
bor där.
Detta har haft och kommer fortsättningsvis att ha förödande konsekvenser
för de berörda samhällena. Epidemins omfång är nästan obegripligt. I
Zimbabwe, Botswana, Swaziland och en del regioner i Sydafrika uppskattas
så många som en fjärdedel av den vuxna befolkningen vara hiv-smittad och i
flera stora städer lär siffran vara ännu högre. Detta påverkar naturligtvis hela
samhället. Utöver de många dödsfallen så har i dag uppskattningsvis tio
miljoner barn förlorat antingen sin mamma eller båda föräldrarna i
sjukdomen. En hel generation afrikaner riskerar att mer eller mindre gå
förlorade i sjukdomen. Det finns berättelser om hur hela landsändar riskerar
att dö ut.
I dessa fattiga länder är dessutom tillgången till god sjukvård och
fungerande mediciner mycket knapp. De nya och effektiva behandlingar som
utvecklats på senare år är väldigt kostsamma. En månads förbrukning kostar
mer än de flesta människorna i u-länderna tjänar på ett helt år.
Problemet måste upp till
ytan
Att smittas av hiv ger inte bara medicinska problem. De som
infekteras får också ofta betala ett högt socialt pris.
Framförallt gäller det människor i u-länderna. Det är tyvärr
väldigt vanligt att hiv-smittade och deras familjer stöts ut på
samma sätt som spetälska förr i tiden.
Särskilt kvinnor drabbas och blir utstötta av familjen. Det är paradoxalt,
eftersom de ofta smittats av sina egna män, som i sin tur fått infektionen
genom t.ex. umgänge med prostituerade. Det förekommer också att kvinnan
stöts bort från gemenskapen om maken går bort.
Det finns också kulturella och traditionella orsaker till att aids-epidemin
nått sådana enorma dimensioner i Afrika söder om Sahara. Kvinnan befinner
sig ofta i en situation där hon inte kan neka sex med sin make - oavsett om
han är smittad eller inte. Föreställningen att aids kan botas genom samlag
med en oskuld har lett till att många barn drabbats av stora lidanden. En väg
att bekämpa hiv-spridningen är att stärka kvinnans ställning och möjlighet till
självbestämmande.
Det finns en oroande tystnad från politiska ledare i de drabbade länderna.
Man har i flera fall försökt tiga ihjäl problemen, i stället för att försöka ta
itu
med dem. En förklaring till att hiv-epidemin inte fick större spridning i väst
sägs vara att man där delvis vågat konfrontera problem och genom
omfattande informationssatsningar försökt upplysa befolkningen om riskerna.
I många afrikanska länder har de politiska ledarna däremot ofta ännu inte
velat erkänna att hiv/aids är ett problem - trots att kostnaderna för samhället
i
form av ökade sjukvårdsutgifter och produktionsbortfall hotar att få landets
ekonomi att bryta samman. Allra tråkigast är att det demokratiska Sydafrikas
president, Thabo Mbeki, gjort upprepade påståenden om att hiv inte är den
enda orsaken till aids, något som fått forskare från hela världen att reagera.
Ingen medicinsk lösning i
sikte - än ...
Tyvärr finns ingen slutgiltig medicinsk lösning på hiv/aids-
problemen i sikte. Även om bromsmedicinerna blivit fler och
effektivare, så återstår det enormt mycket arbete innan ett
fungerande vaccin kan utvecklas.
Hindren är inte bara vetenskapliga, utan också ekonomiska. Av de cirka
200 miljarder dollar som varje år spenderas på aids-forskning, vård och
förebyggande arbete går bara drygt en promille till vaccinforskningen.
Inte alla läkemedelsföretag vågar satsa på dyra forskningsprojekt, eftersom
de fruktar att de vid ett forskningsgenombrott skulle tvingas skänka bort sitt
vaccin till miljoner fattiga människor.
Detta ställer krav på den statligt och ideellt finansierade forskningen över
hela världen att ta ansvar för frågan.
Ett annat allvarligt problem är att dagens bromsmediciner är för dyra för
människor och stater i den fattiga delen av världen. Detta är förmodligen en
underliggande orsak till att bl.a. president Mbeki försöker ifrågasätta om hiv
verkligen orsakar aids. Om han erkänner det så ökar de moraliska kraven på
att ge den egna befolkningen tillgång till moderna bromsmediciner. Istället
förnekas problemen och staten slutar tillhandahålla behjälpliga mediciner.
Redan hiv-testen är för dyra för många människor och länder. Och varför
skall man testa människor för hiv, om man inte kan behandla dem, eller
hindra att de smittar andra? Det är en fråga jag fått när jag talat om hiv-
spridning med kollegor från starkt berörda länder.
Det går att göra skillnad
Men det går att göra någonting åt problemen. Det visar inte
bara utvecklingen i väst, utan också de av u-länderna som
vågat och velat. I de länder där regeringarna vågat göra öppna
offensiver, med t.ex. informationskampanjer, utdelning av
gratis kondomer och frivillig hiv-testning, har den negativa
utvecklingen avstannat eller t.o.m. vänts. I t.ex. Uganda har
andelen hiv-smittade minskat med fem procentenheter från
15 till fortfarande alarmerande höga, men ändock lägre, 10
procent.
Att hiv-smittan fortfarande orsakar lidande för miljontals människor, över
hela världen men särskilt i de fattigaste länderna och bland de fattigaste
människorna, gör det angeläget för oss alla att fortsätta stödja kampen mot
hiv/aids. Vikten av att det svenska biståndet har en kraftfull inriktning på att
bekämpa hiv/aids kan inte nog understrykas. Bekämpandet av denna epidemi
är antagligen den största utmaning den nu levande generationen har att möta
under sin livstid.
De framgångsrikaste insatserna görs ofta av frivilligorganisationer som
kyrkor, Röda Korset och Läkare utan gränser. Sannolikt skulle uteffekten av
det svenska biståndet öka ytterligare om en större del av resurserna ställdes
till dessa och liknande organisationers förfogande för informationsinsatser
med god lokal förankring.
Samtidigt bör det svenska biståndet kraftsamla för att möta det allvarliga
hot som hiv/aids-epidemin utgör. Sverige kan göra betydelsefulla insatser för
att hindra hiv-spridning och lindra effekterna för dem som drabbats av aids.
Det handlar om att stödja lokalt anpassade informationskampanjer, stödja
sjukvårdens beredskap och möjligheter att utföra hiv-tester och hjälpa aids-
patienter, finansiera tester och mediciner, stödja forskning, stödja barnhem för
barn som förlorat föräldrar i aids, stödja projekt som stärker kvinnans
ställning, samt att politiskt söka påverka blundande politiker att öppna sina
ögon och erkänna problemen.
Den som blundar kan aldrig se en lösning.

Stockholm den 4 oktober 2000
Sten Tolgfors (m)