1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att demokrati skall vara det överordnade bland målen för
utvecklingssamarbetet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en starkare inriktning på stöd till hela program snarare än till
projekt.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om nödvändigheten av konditionalitet i biståndsgivningen.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en utförlig definition av demokratibistånd och vad
ett sådant bistånd innebär mera konkret.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett åtgärdsprogram för demokratibiståndet.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att i de fall bistånd skall bedrivas i diktaturstater, totalitära
stater eller stater som ej tillåter flerpartisystem skall det ske via enskilda
organisationer
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att undvika bilaterala biståndsengagemang i länder vars
regimer inte strävar efter demokratisering.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att stöd till uppbyggande av demokratiska institutioner, såsom
politiska aktörer, lokalt självstyre, parlament, rättsväsende och politiska
regelsystem, bör ha hög prioritet.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att stödet till partinära organisationer skall permanentas och
ökas.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att informationstekniken bör bli ett viktigt inslag i svenskt
demokratibistånd.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen varje år bör ta fram en särskild rapport över
läget i våra mottagarländer beträffande demokrati och mänskliga
rättigheter.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att kränkningar av de mänskliga rättigheterna alltid måste
påtalas, kritiseras och åtgärdas oavsett var de äger rum.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att FN ej kan förhålla sig passivt när grova kränkningar av
mänskliga rättigheter, etnisk rensning, förföljelse, massmord etc. äger
rum med hänvisning till att det rör sig om ett lands inre angelägenheter.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige såväl bilateralt som multilateralt bör intensifiera
arbetet med att försvara och förbättra skyddet för de mänskliga
rättigheterna.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att verka för dödsstraffets avskaffande.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige i utvecklingssamarbetet bättre uppmärksammar och
ställer högre krav på grundläggande rättigheter för bi- och homosexuella
och könsöverskridande.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige bör agera snabbt och tydligare markera avstånd
mot länder som kränker kvinnors rättigheter.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att aktivt bidra i arbetet för att stötta barns och ungdomars
rättigheter.
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om rättsstatens betydelse för utveckling.
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det bistånd som främjar fria massmedier, inte minst
tidningar och radiostationer, bör utvecklas.
21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att handelns betydelse som utvecklingsmotor måste betonas
starkare.
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att mer kraftfullt stödja ekonomiska reformer i de nya
demokratierna.
23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om miljöbistånd.
24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vattenfrämjande åtgärder.
25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att satsningar på frågor som rör sexuell och reproduktiv hälsa
bör föras in i de bilaterala förhandlingarna.
26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att barnen måste ges särskild uppmärksamhet i
biståndspolitiken.
27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om hälsoproblemen i u-länderna.
28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att svenskt biståndsarbete bör göra kraftfulla insatser dels för
att förebygga att kvinnor och flickor utsätts för könsstympning, dels för
att skapa vård och rehabiliteringsresurser för de utsatta.
29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett genusperspektiv och att arbetet inom biståndet med att öka
jämställdheten mellan kvinnor och män bör intensifieras.
30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att stödja SHIA i dess arbete med att stärka funktionshindrade
människors delaktighet och rättigheter.
31. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om betydelsen av enskilda organisationers biståndsarbete.
32. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om samspelet mellan bistånds- och flyktingpolitiken.
33. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att de mänskliga rättigheterna måste bli en viktig del inom
EU:s utvecklingspolitik.
34. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att EU:s utvecklingspolitik måste präglas av en större närvaro i
de länder man samarbetar med.
35. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att huvuddelen av EU:s biståndssamarbete bör omfattas av
närhetsprincipen.
36. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att verka för ett avskaffande av kvoterna inom tekoområdet.
37. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en reformering av den gemensamma jordbrukspolitiken.
38. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att se över regeln om ursprungsland.
39. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om EU:s livsmedelsbistånd.
40. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att EU:s bistånd i ökad utsträckning sker i form av
programstöd i stället för projektstöd.
41. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att verka för att EU:s medlemsländer i sina nationella budgetar
fullföljer FN:s rekommendation om att minst 0,7 % av BNI skall avsättas
till bistånd.
42. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att kontoret som hanterar EU:s katastrofbistånd, ECHO, bör
läggas i Sverige.
43. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om bistånd till Östeuropa.
44. Riksdagen anvisar till anslag 8:1 Biståndsverksamhet för budgetåret 2001
1 700 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit eller således 15
304 miljoner kronor.
45. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om den totala biståndsökningen till 0,81, 0,85 respektive 0,88 %
av BNI för åren 2001, 2002 och 2003.
46. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om återgång till enprocentsmålet inom en femårsperiod.
47. Riksdagen avslår regeringens förslag till riksdagsbeslut i motsvarande
delar, bemyndigar regeringen att göra de utfästelser och åtaganden som
förordas i motionen beträffande multi- och bilateralt
utvecklingssamarbete enligt tabell 1 och tabell 2.
En ny värld
Under de senaste åren av 1900-talet genomgick världen en
snabb förändring. Den bipolariserade världspolitiken hade
upphört. Att det socialistiska östblocket föll innebar
möjligheter som vi endast vågat drömma om tidigare: ett
värdigt liv med inflytande blev en möjlighet för miljontals
människor. Den snabba tekniska utvecklingen har krympt
avstånden mellan jordens länder på ett dramatiskt sätt. Den
har fört med sig en ekonomi som inte känner vid några
nationsgränser. Ett beslut i ett land kan snabbt påverka många
andra. Begreppet världsmedborgare har blivit en realitet.
Globaliseringen gör att alla jordens invånare kan påverkas av
beslut som tas långt ifrån dem själva. Detta är naturligtvis
något som både är på ont och gott.
Globaliseringen ställer oss inför nya möjligheter och utmaningar.
Möjligheterna ligger i att människor kommer närmare varandra på alla sätt
och inget land kan i längden helt isolera sig från omvärlden. Utmaningen
ligger i att nationalstaterna på detta sätt får en underordnad roll. Frågan är
vad
som kommer i deras ställe. Vilken makthavare fyller ut det tomrum som
uppstår?
Det brådskar med internationella lösningar inom detta område. Det är
därför mycket allvarligt och olyckligt att förhandlingarna kring nya
förhandlingar inom WTO gått i stå - de stora förlorarna blir de fattiga
länderna. Vi riktar djup kritik mot de delar av det internationella civila
samhället som söker gamla lösningar på framtidens problem. Slutna gränser
eller en helt oreglerad marknad gynnar ingen - allra minst de länder som har
en liten del av världshandeln.
Vi eftersträvar en värld med öppna gränser där demokrati och mänskliga
rättigheter är de värderingar som styr umgänget mellan människor liksom
mellan länder.
Demokrati - nyckeln till
utveckling
Varje människa har rätt att leva ett liv i fred och frihet.
Demokrati är därför det enda styrelseskick som är människan
värdigt. Demokrati medför positiva effekter som gynnar
utvecklingen i landet. Makthavare som vill bli omvalda har
ett intresse av att genomföra samhälleliga förändringar. En
positiv demokratisk och ekonomisk utveckling i u-länderna
och det gamla östblocket ligger i hög grad i Sveriges intresse.
Miljöförstöring kan motverkas. Världsekonomin stimuleras.
Påtvingade befolkningsomflyttningar kan långsiktigt
motverkas. Krigsriskerna minskar. Och sist men inte minst att
den enskilda människan åtnjuter större möjligheter att
påverka sin livssituation. Därför måste även demokratins
idéer spridas över världen.
Utvecklingsbegreppet
Svensk biståndspolitik skall främja en global utveckling. Vad
är då utveckling? Och hur sker detta?
Fattigdomsbekämpning är det övergripande målet för svensk
biståndspolitik. Det är dock idag uppenbart att det inte är resursöverföringar
som skapar utveckling, inte heller är det resursöverföringar som de fattiga
upplever som sitt mest alarmerande problem. Då Världsbanken gått ut och
frågat 60.000 fattiga i "Consultations with the poor" om vad de upplever som
sin största brist säger de att det de främst vill prioritera är insatser mot
fysisk
ohälsa, laglöshet, brist på jämställdhet mellan könen samt bristen på
förtroende för institutioner. Detta är en förskjutning av fattigdomsdefinitionen
som gjort att institutioner som IMF och Världsbanken använder sig av detta
begrepp. Vad man dock menar med fattigdomsbekämpning är företeelser som
utmärker en liberal demokrati. Vi kan därmed notera att Folkpartiets
mångåriga förespråkande av demokrati som övergripande mål inom
biståndspolitiken i praktiken visat sig besannas.
Utveckling sker då människor har verktygen i sina egna händer. Detta är
vad som utmärker en demokrati och därför skall demokrati vara det
överordnade bland målen för utvecklingssamarbetet.
Demokrati och respekt för mänskliga rättigheter har också ett egenvärde.
De är alltså inte endast ett medel att skapa utveckling utan en förutsättning
för
och en del av själva utvecklingsbegreppet. Det handlar om att skapa
anständiga samhällssystem utan förtryck. Sådana system är i längden
utvecklingsbefrämjande också i ekonomisk mening. Men det är inte
huvudskälet till att vi vill främja dem. Det skälet är i stället vår
människosyn.
I ett läge där många människor runt om i världen fortfarande plågas av
diktatur och statsterrorism kan få uppgifter vara viktigare än att sprida
demokratins idéer.
Biståndets förutsättningar
Människors lika värde oavsett nationalitet skall alltid hävdas.
Ur respekten för den enskilda människan växer
internationalismen. Varje människa har rätt till ett värdigt liv.
I denna liberala grundtanke grundas Folkpartiet liberalernas
engagemang för tredje världen. Solidaritet och
medmänsklighet blir självklart om man ser de människor som
finns bakom de siffror som beskriver fattigdom och lidande.
Fortfarande råder skriande orättvisor mellan människor i de
rika och fattiga delarna av världen, men även inom enskilda
länder. Massfattigdomen som vi känner den idag måste
utrotas. Detta uppmanar bland annat till ett ökat bistånd.
Vi vill hävda kvalitetens betydelse i biståndet. Precis som inom andra
skattefinansierade verksamheter måste strävan vara att få ut så mycket som
möjligt av varje satsad krona. I själva verket är effektivitet särskilt
angelägen
just inom u-landsbiståndet med tanke på att verksamheten tar sikte på fattiga
och utsatta människor. Men man skall då minnas att effektivitet kräver att
mottagarnas, det vill säga de fattiga befolkningarnas, intressen sätts i
förgrunden. Erfarenheten visar att biståndet tar skada när ovidkommande
hänsyn till exempelvis maktpolitiska strävanden eller exportintressen tillåts
styra.
Resultaten hänger ytterst på den politik u-länderna själva för. De rika
länderna kan göra uppgiften svår, nästan hopplös, om de stänger u-lands-
produkter ute från sina marknader och ger ett både snålt och ineffektivt
bistånd. Samtidigt kan yttre hjälp aldrig ersätta inre reformer. Därför är
samspelet mellan biståndet och nödvändiga systemförändringar en central
fråga. Om bistånd gör det möjligt för mottagaren att försena nödvändiga
reformer skadar det våra långsiktiga syften. Om det i stället - genom villkor
och innehåll - främjar och underlättar ekonomiska och politiska
förändringsprocesser kan det spela en avsevärd strategisk roll.
Det är visserligen inte särskilt originellt att se biståndet som ett medel
snarare än som ett mål i sig. Men distinktionen är ändå viktig att hålla i
minnet. Det som intresserar oss är inte i första hand mängden pengar som
anslås i Sveriges budget utan mängden resultat som uppnås för de människor
vi vill hjälpa.
Bistånd överför kunskaper och pengar. Utveckling förutsätter att det finns
individer som tar initiativ, skapar och förändrar. Den förutsätter också att det
finns institutioner och system som tillåter människor att uträtta något. Att
bygga upp sådana institutioner kräver insikt och kunskap snarare än stora
biståndsbelopp.
Biståndet kritiseras ibland för att vara alltför ineffektivt. Stora
förbättringar
har emellertid skett under senare år. Det har funnits mycket att lära.
Följderna av att mottagarländer med svaga förvaltningar "bombarderas"
med tusentals projekt innebär stora påfrestningar för mottagarlandets
förvaltning. Formerna för överföring av biståndsresurser skall vara enkla och
administrativt klara. Det talar för en starkare inriktning på stöd till hela
program eller processer snarare än till projekt - i kombination med tydliga
krav på politikens innehåll. Det kräver också ökad internationell
givarsamordning.
En sådan biståndsform är det som kallats betalningsbalansstöd till länder
som genomför marknadsorienterade reformprogram. En annan möjlighet är
att ge programstöd till hela sektorer, t.ex. hälsovård, primärutbildning eller
rättsreformer.
Förutsättningen för sådant bredare stöd är att Sverige som givare känner ett
rimligt mått av förtroende för den politik som förs - den ekonomiska
politiken i stort eller politiken inom den berörda sektorn. Här måste det alltså
med nödvändighet finnas ett betydande inslag av villkor, s.k. konditionalitet, i
biståndsgivningen. Vi väjer inte för en sådan utveckling. Kravlöshet är
förödande i all hjälpverksamhet. Vi vill åter betona att den nya politik som
bygger på partnerskap aldrig får leda till att Sverige behandlar korrupta eller
odemokratiska regimer som jämbördiga partners. Detta ger en legitimitet åt
makthavare som inte skall stödjas utifrån.
De samlade erfarenheterna av de gångna årens internationella
biståndsverksamhet tyder på att investeringar i "det mänskliga kapitalet", det
vill säga undervisning och hälsa, gett goda resultat - bättre än insatser på
andra områden, såsom industri och jordbruk, där bl.a. snedvridna
subventioneringar av produktion varit ett bekymmersamt inslag.
Demokratimålet
Demokrati är den enda styrelseform som är värdig människor
att leva under. Även om inte demokrati skulle ge ökad
rikedom, även om den inte skulle minska krigsriskerna anser
vi att alla människor har rätt att välja sina ledare.
Världen genomgår en historiskt unik fas. Då land efter land söker sig mot
demokrati är det Sveriges skyldighet att bistå. Inte genom en värderingsfri
förståelse för den utvecklingsväg länderna väljer utan genom att hjälpa dem
som står för mänskliga rättigheter.
Demokrati är också den enda styresform som garanterar att de flesta
medborgares intressen tas tillvara. Politiker som vill bli omvalda måste
naturligtvis ta hänsyn till så många medborgares välbefinnande som möjligt.
Det är bra att denna humana princip nu även finns vetenskapligt ekonomiskt
vederlagd genom Amartya Sens forskning.
Om det svenska biståndet mot fattigdom, för ökad rättvisa och mot
krigshot skall få bestående effekter krävs självfallet att det sker i en
demokratisk atmosfär.
Biståndets demokratimål utgjorde länge snarast en dekoration utan
substantiellt innehåll. Dess långsiktiga karaktär betonades så till den grad att
några krav på praktiska resultat i form av ökad pluralism knappast ställdes.
Enpartisystem ursäktades. Det antyddes att politisk frihet inte hade någon
vidare relevans för fattiga länder.
Länge intogs en loj och överslätande attityd mot u-världens enpartistater.
Den så kallade afrikanska socialismen betraktades som en tredje världens
tredje väg. Det osannolika och fruktansvärda hände att många svenskar, även
politiker, hyllade Röda khmererna. Även sedan en viss uppstramning skedde
under slutet av 80-talet var den dåvarande socialdemokratiska regeringen
angelägen om att biståndet inte skulle användas som påtryckningsmedel till
förmån för politisk demokrati. Vi måste dra lärdom av att dessa felsteg var
möjliga.
Denna vår syn innebär inte att vi blundar inför de svårigheter detta innebär
i praktiken. De är självfallet betydande. Demokratibistånd berör ofta centrala
funktioner och problem i andra länders samhällsskick.
Men om vi skulle väja inför känsliga frågor av detta slag skulle vi svika
våra förpliktelser mot de människor som biståndet faktiskt är till för.
Sanningen är ju också att merparten av det bistånd vi bedriver är svårt,
eftersom det inriktas på de fattigaste och mest outvecklade länderna där
förutsättningarna för snabba resultat är sämst. Lika lite som vi skyggar för de
svårigheterna skall vi dra oss för att utforma ett ambitiöst demokratibistånd.
För att bedriva ett bra demokratibistånd krävs en definition av vad detta
bistånd kan innehålla och vad det innebär. Beroende på den strävan mot
värderingsneutralitet vi har redogjort för ovan har svenskt demokratibistånd
varit mycket försiktigt. Detta gäller såväl bistånd som förmedlats genom Sida
som enskilda organisationer. Demokratibistånd är inte endast diverse
utbildningsprojekt, som ofta bedrivs av enskilda organisationer, eller
uppbyggnad av rättssystem, som bl a bedrivs av Sida. Mänskliga rättigheter
och demokrati hör ihop men demokrati är också något mera än att människor
tillförsäkras grundläggande rättigheter. Det är demokrati och frihet, inte
diktatur och ofrihet, som tillåter kritik och nya förslag till lösningar av
viktiga
utvecklingsproblem.
Inom Sida har ett arbete som syftat till att definiera demokratibiståndets
innehåll genomförts. Det är positivt att det nu finns ett handlingsprogram för
fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Detta arbete kan dock inte anses
avslutat med detta dokument. Fortfarande krävs en djupare analys av
skillnaden mellan demokrati och frågor som berör mänskliga rättigheter i
största allmänhet. Det fortsatta arbetet bör mynna ut i en definition av
demokratibistånd och vad ett sådant bistånd innebär mera konkret. Det är
viktigt att slå fast att det är en skillnad mellan det demokratibistånd vars
primära mål är att bygga upp demokratins ramverk och dess primära aktörer,
såsom partier och aktiva opinionsbildande organisationer, och det som skulle
kunna kallas bistånd för demokrati vars sekundära syfte är människors
deltagande i olika organisationer etc. Svenskt bistånd är i dag i hög grad
koncentrerat till denna andra inriktning d v s vad som här kallas bistånd för
demokrati. Från Folkpartiets sida anser vi att denna tyngdpunkt bör förskjutas
till ett mera balanserat stöd till de olika delarna av en fungerande demokrati.
Regeringen bör få i uppdrag att presentera ett åtgärdsprogram till hur så kan
ske.
Demokratibiståndets
utformning
Biståndsdialogen måste vara ett kraftfullt instrument för att
främja demokrati och mänskliga rättigheter. Budskapet skall
vara entydigt även till länder, där vi har starka
exportintressen, såsom Kina.
Om demokratibistånd skall bedrivas i diktaturstater, totalitära stater eller
stater som ej tillåter flerpartisystem skall biståndet ske genom enskilda
organisationer. Det måste stå klart för mottagarländerna att biståndets
omfattning och inriktning kan påverkas av hur demokratifrågan hanteras. I
denna mening skall inslaget av villkor i biståndsgivningen öka. Mot detta
anförs ibland att en demokratisering som är mer eller mindre påtvingad
utifrån inte har stor chans till framgång. Men frågan är då varför samma
debattörer trodde att påtryckningar utifrån hade förutsättningar att ge resultat
i
Sydafrika. Våra lojaliteter måste finnas hos de fattiga människorna - inte
deras regeringar. Vi bör undvika bilaterala biståndsengagemang i länder vars
regimer inte strävar efter demokratisering.
Stöd till uppbyggande av demokratiska institutioner, såsom politiska
aktörer, lokalt självstyre, parlament, rättsväsende och politiska regelsystem,
bör ha hög prioritet. Hit hör också ett allmänt idé- och kunskapsutbyte om
demokratin som styrelseform och förhållningssätt.
Möjligheterna att ge bistånd till uppbyggnad av politiska partier och
uppbyggnad av partisystem var länge begränsade i Sverige till skillnad från
exempelvis Tyskland. Sedan några år pågår en försöksverksamhet som nu har
utvärderats. Utvärderingen visar tydligt att denna sorts bistånd har bidragit
med något mycket positivt. Ny kompetens inom ett viktigt område har byggts
upp. Denna sorts bistånd måste permanentas. Vi kan inte förespråka
demokratibistånd utan att inse att ett flerpartisystem behövs och att dessa
partier kan behöva stöd, framför allt moraliskt, utifrån. Detta är ett mycket
viktigt arbete. Partinära organisationer bör även fortsättningsvis kunna
bedriva biståndsverksamhet. Man kan dock fundera över hur deras stöd kan
effektiviseras. I en inledande fas bör stödformen permanentas och höjas. De
strukturer som nu har byggts upp bör kunna förmedla mera medel utan att
administrationskostnaderna behöver öka. Detta är en möjlighet som bör
utnyttjas. Nästa steg är att skapa ett fastare regelverk kring de partianknutna
organisationerna samt fundera över eventuella samordningsfördelar som kan
uppnås.
International IDEA är ett institut med säte i Stockholm. Dess syfte är bland
annat att arbeta för fria val och underlätta när sådana genomförs. Folkpartiet
anser att den verksamhet som bedrivs vid International IDEA är mycket
angelägen. Stödet till IDEA bör även i fortsättningen vara generöst.
Vi bör i större utsträckning välja alternativa kanaler för biståndet som inte
har anknytning till u-ländernas regeringar. Det kan bl.a. handla om
internationella NGO:er (dvs. icke-statliga organisationer) och direktstöd till
organisationer som är verksamma i mottagarlandet, när lämpliga sådana kan
identifieras. Värdet av mångfald och alternativa kanaler är också ett viktigt
skäl till att det bistånd som förmedlas genom enskilda organisationer i
Sverige - som ofta har likartade samarbetspartners i mottagarlandet - bör
ligga på en hög nivå. Vi föreslår i det följande ökade anslag i förhållande till
regeringens förslag.
Ett effektivt sätt att hålla kvar människor i förtryck är att förbjuda eller
försvåra kommunikation med människor som lever i frihet. I och med Internet
och möjligheten att fritt kommunicera över gränser har ett nytt vapen mot
diktaturer uppstått.
Informationstekniken kan vara användbar i strävan att fredligt sprida
demokratiska rättigheter till fler människor och bör bli ett viktigt inslag i
svenskt demokratibistånd.
Regeringen bör i en särskild rapport - eller på annat lämpligt sätt - varje år
för riksdagen redovisa läget beträffande demokrati och mänskliga rättigheter i
våra mottagarländer. Med tanke på demokratimålets betydelse är det rimligt
att denna information regelbundet och på ett lättillgängligt sätt ställs till
riksdagens förfogande och därmed också kan bli föremål för diskussion. Detta
bör ges regeringen till känna.
Mänskliga rättigheter
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.
Varje människas frihet och lika värde omfattar alla
människor och således varje individ i världen utan åtskillnad
av något slag, såsom hudfärg, kön, språk, religion, politisk
eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung,
egendom, börd eller ställning i övrigt. Erkännandet av alla
människors lika värde hänger oupplösligt samman med att
ingen människa får diskrimineras på grund av ovanstående
eller annan anledning.
Trots detta självklara sker dagligen kränkningar av de mänskliga fri- och
rättigheterna. Kränkningar av de mänskliga rättigheterna ser olika ut i olika
länder runt om i världen. I vissa länder diskrimineras exempelvis människor
på grund av sitt kön, sin sexuella orientering eller på grund av sitt ursprung.
De ges sämre möjligheter på arbetsmarknaden eller stängs ute helt. I vissa
länder riskerar människor exempelvis förföljelse, tortyr och/eller att
"försvinna" på grund av sin religion eller på grund av att de engagerar sig i
sitt lands samhällsutveckling. Att se på men tiga om kränkningar av de
mänskliga rättigheterna, oavsett i vilken omfattning de sker eller var
någonstans i världen de sker, är att ge sitt samtycke. Kränkningar av de
mänskliga rättigheterna måste alltid påtalas, kritiseras och åtgärdas oavsett
var de äger rum.
Individens fri- och rättigheter får aldrig på bekostnad av ett eventuellt
samhällsexperiment eller en så kallad "ism", såsom nazism, kommunism,
nationalism och/eller socialism, kränkas eller ges underordnad eller sekundär
betydelse. Vi har sett otaliga exempel i historien på hur t.ex. kommunism och
nazism åsidosatt människans fri- och rättigheter och hur man i ideologins
namn gjort sig skyldig till grava kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Trakasserier, tortyr och förföljelse är just, trakasserier, tortyr och
förföljelse oavsett om det är invånaren i Indien, Saudiarabien, Bosnien eller
Indonesien som utsätts för dessa kränkningar.
Runt om i världen, som i exempelvis Indonesien, Burma och Kuba, strävar
människor efter att få komma i åtnjutande av sina fri- och rättigheter i form av
yttrande-, mötes- och åsiktsfrihet för att på så sätt påverka och medverka till
sitt lands utveckling och uppbyggnad av det civila samhället. Påståenden från
makthavare om att deras invånare ännu inte skulle "vara mogna" att åtnjuta
dessa rättigheter och som en legitimering just för att förneka sina invånare
dessa fri- och rättigheter får aldrig accepteras eller godtas.
Det är en vanlig föreställning att politiska riktningar av mycket olika slag
kan enas om en gemensam syn på de grundläggande mänskliga rättigheterna.
Enligt vår uppfattning är detta en förenkling som ibland är direkt
vilseledande.
De kommunistiska regimer som för bara några år sedan kontrollerade
halva Europa hävdade uttryckligen att mänskliga rättigheter av "traditionellt"
slag, alltså individuella rättigheter inriktade på att garantera den enskildes
personliga frihet och möjlighet att på samma villkor som andra delta i det
politiska livet, saknade relevans "under socialismen". I stället gjorde dessa
regimer anspråk på att ha förverkligat rättigheter av annat slag - rätt till
arbete, rätt till sjukvård etc. I verkligheten var anspråken falska - dessa
"sociala rättigheter" uppfylldes i allmänhet sämre "under socialismen" än i
demokratiska marknadsekonomier. "Sociala rättigheter" av det slag som
dessa regimer, falskeligen, gjorde anspråk på att ha förverkligat är dessutom
av ett annat slag än de rättigheter som syftar till att skydda den enskilde
gentemot olika slags överhet. Sådana rättigheter kan, även i fattiga länder,
vara absoluta, medan "sociala rättigheter" alltid är beroende av tillgång till
olika materiella och ekonomiska förutsättningar. Och under alla
omständigheter är det oacceptabelt att försvara frånvaro av t ex tryckfrihet,
rätt till en opartisk rättegång eller rätt att själva välja bostadsort, yrke och
utbildning med hänvisning till att alla har samma rätt till sjukvård.
Mänskliga rättigheter har inga gränser och är därför överordnade de
territoriella gränserna, detta har tydligt inblandningen i Kosovo visat.
Kränkningar av mänskliga rättigheter kan och skall heller inte längre döljas
eller rättfärdigas som "en stats inre angelägenhet". Nationsgränser får inte
utnyttjas som argument för att passivt titta på när människors säkerhet är
allvarligt hotad. Det är därför en utmaning att hitta en formulering som ger
säkerhetsrådet möjlighet att agera även vid inomstatliga konflikter utan att
inkräkta allt för mycket på staters suveränitet. Vi menar att FN inte kan
förhålla sig passivt när grova kränkningar av mänskliga rättigheter, etnisk
rensning, förföljelse, massmord etc. äger rum med hänvisning till att det rör
sig om ett lands inre angelägenhet. I motion 1999/2000:U22 föreslår
Folkpartiet en rad konkreta förslag på nödvändiga FN-reformer.
Sverige bör intensifiera sitt arbete med att dels försvara, dels förbättra
skyddet för de mänskliga rättigheterna. Detta bör göras genom de
internationella organisationer där Sverige bereds möjlighet att påverka, såsom
exempelvis FN, EU och Världsbanken. Det bör också ske genom Sveriges
bilaterala samarbete med andra länder.
Dödsstraffet är den grövsta kränkningen av de mänskliga rättigheterna och
bör avskaffas i hela världen. Ett rättssystem som sanktionerar dödsstraff
fördömer inte avsiktligt dödande utan bryter snarare mot den egna
rättsmoralen genom att utdöma dödsstraff i lagens namn.
Det finns alltid en risk att oskyldiga människor döms. Vid utdömande av
dödsstraff är beslutet, i jämförelse med fängelsestraff, oåterkalleligt. I USA
har många oskyldiga personer dömts till döden under 1900-talet. Flera länder,
bland annat Kina, har fortfarande ett mycket stort antal avrättningar. Men det
finns även positiva exempel där länder avskaffat dödsstraffet - till exempel
Estland. Sverige bör i olika internationella sammanhang verka för
dödsstraffets avskaffande.
Gemensamt för väldigt många av Sveriges mottagare av biståndspengar är
en genom samhället sanktionerad hets gentemot homosexuella.
Homosexualitet motarbetas mycket aktivt och en rad makthavare förtalar,
kränker och uppmanar sin befolkning att hetsa mot ländernas homosexuella
medborgare.
I kraven om mänskliga fri- och rättigheter för fortsatt bilateralt samarbete
måste Sverige bättre uppmärksamma och ställa högre krav på grundläggande
rättigheter för bi- och homosexuella och könsöverskridande. Sverige måste
också i internationella sammanhang verka för att dessa MR-frågor
respekteras.
Kvinnors rättigheter
Vi har under de senaste åren chockerats och förfasats över
hur kvinnors rättigheter i en rad länder totalt negligeras och
kränks. Ett exempel är de så kallade hedersmorden på
kvinnor som begås i ett antal länder såsom Pakistan och
Afghanistan. Då den dömande makten i t ex Pakistan agerar i
motsatt riktning mot de internationella människorättsliga
konventioner som landet genom avtal förbundit sig att följa,
har såväl enskilda länder som det internationella samfundet i
stort möjlighet att i större utsträckning fördöma och utöva
påtryckningar för att stoppa dessa hedersmord. För
Folkpartiets del är det därför oerhört angeläget att Sverige
agerar snabbt och tydligare markerar avstånd mot länder som
så kraftigt bryter mot de grundläggande mänskliga
rättigheterna.
Barns rättigheter
I november 1989 antog FN:s generalförsamling konventionen
om barns rättigheter. Den har idag ratificerats av i stort sett
alla regeringar. I samhällsutvecklingen mot demokrati och för
mänskliga rättigheter är barn och ungdomar viktiga bärare av
värderingar och visioner. Varje generation måste vinnas för
demokratiska värden.
Barn har en extremt utsatt position när det gäller våld och andra sätt att
kränka deras mänskliga rättigheter. Handeln med barn för sexuellt utnyttjande
ökar i många delar av världen. Inom EU bör Sverige verka för att alla
åtgärder som krävs vidtas för att sätta stopp för handeln med barn till EU och
mellan medlemsstaterna. Allt tänkbart stöd måste ges till barn som sålts och
utnyttjats.
Många barn tvingas att arbeta under mycket svåra förhållanden, ibland till
och med fysiskt fastbundna vid golvet eller vid en maskin. De flesta barn
arbetar i privata hem, men andra finns i fabriker, inom jordbruket eller på
bordeller. Barnen arbetar ofta under förödmjukande och farliga förhållanden,
särskilt i vissa delar av Asien och Afrika. Detta är inget annat än ett
allvarligt
brott mot barnets mänskliga rättigheter. Konsumenter och företag har ett visst
ansvar att välja produkter som inte tillverkats av barn under vidriga
förhållanden. Det är angeläget att fler länder ratificerar ILO:s konvention från
1999 om de värsta formerna av barnarbete.
Ungefär 300 000 barn världen över utnyttjas som soldater i inbördeskrig
och internationella konflikter. I en krigssituation är barn och ungdomar de
mest utsatta. Det finns flera tragiska exempel på hur barn tvingats att utföra
ofattbart grymma våldsdåd från att vara mänskliga minröjare till att vara
barnsoldater. Vi kan aldrig acceptera att barn och ungdomar utnyttjas som
lättmanipulerade soldater i krig. Sverige måste aktivt bidra i arbetet för att
stötta barns och ungdomars rättigheter.
Rättsstatens betydelse för
utveckling
Till utvecklingens infrastruktur hör även rättsstaten.
Utveckling kan sägas bygga på tre pelare. Först respekten för
demokrati och mänskliga rättigheter. Ingen långsiktig och
verklig utveckling är möjlig utan någon grad av befintlig
demokrati och respekt för människors rättigheter. Den andra
pelaren är frihandel och marknadsekonomi. En fri handel och
en fungerande marknads-
ekonomi är det som bäst skapar de resurser som är
nödvändiga för utveckling.
För det tredje handlar det om institutionsbyggande. Statens uppgift är att
förse människorna med ekonomiska och sociala resurser så att de kan agera
på en marknad, men också att skapa ett rättsligt ramverk. Det är nödvändigt
att marknadens olika aktörer kan lita på att ingångna avtal hålls, att det finns
lagar som reglerar den finansiella marknaden och valutapolitiken, att fackliga
rättigheter har ett lagligt skydd m m. Det måste finnas av makten oberoende
juridiska instanser dit medborgarna kan vända sig för att få sin sak prövad.
Detta är grundläggande både för demokratin, de mänskliga rättigheterna och
en fungerande marknadsekonomi.
En social miljö som gör det möjligt för människor att agera med viss
förutsägbarhet främjar den ekonomiska tillväxten. Allt detta förutsätter ett
institutionellt legalt ramverk. Historiskt har det varit en av förutsättningarna
för västerlandets starka ekonomiska och sociala utveckling.
I detta perspektiv blir betoningen av yttrande- och organisationsfrihet samt
kampen mot tortyr och dödsstraff en basal del av vår biståndspolitik. Vårt
motstånd mot enpartisystem och förord för flerpartisystem skall vara entydigt.
Det bistånd som främjar fria massmedier, inte minst tidningar och
radiostationer, bör utvecklas. Journalistutbildning är ett av flera exempel.
Insatser för uppbyggnad av ett oberoende rättsväsende och stöd till
organisationer på detta område är av strategisk betydelse - både för att främja
demokrati och för att åstadkomma det som numera går under benämningen
"good governance". Effektiva rättssäkra förvaltningar som styrs av regler och
präglas av öppenhet i stället för av traditionella lojaliteter, egenintressen
och
korruption måste utvecklas.
Utveckling av ekonomisk revision, offentlighet och andra opartiska
kontrollrutiner är områden där bistånd bör kunna göra god nytta.
På detta sätt kan framväxten av mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstat
och marknadsekonomi främjas.
Frihandel - motor för
utveckling
En fri handel och en fungerande marknadsekonomi är det
som bäst skapar de resurser som är nödvändiga för
utveckling. Ett huvudmål för svensk u-landspolitik skall
därför vara att verka för en integrering av de fattiga länderna i
en världsekonomi där frihandel och företagsinvesteringar
utgör de centrala drivkrafterna för utveckling. Handelns
betydelse som utvecklingsmotor måste betonas starkare.
Protektionism i alla dess former måste bekämpas.
Det är ingen slump att frivilliga överenskommelser som syftar till
förbättringar kallas liberaliseringar. Även länder och regimer som på intet sätt
kan kallas liberala inser många gånger i praktiken att förändringar i
liberaliserande riktning gynnar också den egna nationen. Samtidigt skapar
också liberaliseringar inom handelns område på lång sikt ett tryck på
demokratisering i auktoritära och odemokratiska länder.
Liberalisering av världshandeln är och har varit en motor för tillväxt i olika
länder. Det är de länder som varit öppna mot omvärlden som lyckats bäst sett
i ett längre perspektiv. Det finns idag en oro främst i i-länderna för att
konkurrens från låglöneländer ska slå ut företag och jobb i industrivärlden.
Men erfarenheten från vår egen industrialiseringsprocess visar att vår ökade
öppenhet mot omvärlden ledde till tillväxt och ökad sysselsättning både i
Sverige och de länder vi handlat med. Att försöka skydda sig mot omvärlden
genom tullar och andra handelshinder kan verka tryggt på kort sikt men leder
bara till förstelning, sämre standard och lägre sysselsättning.
Den finansiella oron under senare år har lett till att regleringsivrare av
olika slag gripit tillfället att propagera för allehanda slag av handelshinder
såsom regleringar, skatter och andra ingrepp. Sådana förslag bygger dock i
flera avseenden på en felsyn. De utgår från att det är "en ohämmad
marknadsekonomi" som orsakat krisen. Så är inte alls fallet. Det är i stället
främst de länder som präglats av regleringsekonomi och bristande demokrati
och insyn som drabbats värst. En liberal marknadsekonomi innebär öppenhet
och snabb spridning av information. Den finansiella krisen har drivits fram av
t.ex. dold kreditgivning till dåliga företag, mer eller mindre dolda kopplingar
mellan stat, banker och vissa företag etc. Detta är raka motsatsen till
marknadsekonomisk öppenhet. Det är trycket från de internationella
finansmarknaderna som lagt kriserna i dagen. När de enskilda länderna och
deras företag kommit under finansmarknadernas granskning har bristerna
uppenbarats.
Arbetet för en öppnare handel måste fortsätta, både för ekonomins och
demokratins skull. Av den anledningen var WTO-förhandlingarna i Seattle
förra året att betrakta som ett misslyckande. Förhandlingarna gällde i grunden
om vi skall tillåta u-länderna att växa och människorna där få det bättre
genom att de tillverkar och säljer på export på samma sätt som vi gjorde när
vi gick från att vara enbart ett jordbruksland till att bli ett av jordens
rikaste
samhällen. Förhoppningen var att förhandlingarna i Seattle skulle ge ökade
möjligheter för u-länderna att exportera textilvaror och jordbruksprodukter till
i-världen och att minska t ex EU:s jordbrukssubventioner. Misslyckandet i
Seattle riskerar nu istället att leda till att handelshindren för de fattigaste
länderna blir kvar längre och att det utlovade stödet så att de bättre ska kunna
utnyttja WTO:s tvistlösningsmekanismer uteblir.
Vi vet vad u-länderna själva vill. De vill kunna sälja sina produkter till oss.
De som menar att handel innebär utsugning av u-länderna har fel. Exporten
hjälper upp deras tillväxt. Enligt WTO:s egna beräkningar svarar exporten för
nästan 40 % av deras BNP. Deras möjligheter att exportera är således en fråga
om liv eller död för dem.
En väl citerad studie genomförd av Jeffrey Sachs och Andrew Warner vid
Harvard University tydliggör också handelns betydelse för u-länderna. Enligt
denna undersökning var den årliga genomsnittliga tillväxten för u-länder med
öppna ekonomier 4,5 procent under 1970- och 80-talet, medan motsvarande
tillväxttakt var 0,7 procent för u-länder med slutna ekonomier. Ytterligare
studier visar att en ny handelsrunda skulle höja produktionen i världen med
1 200 miljarder dollar. Relativt sett skulle u-länderna vinna mest. BNP i
Afrika söder om Sahara skulle höjas med drygt 3,5 procent och i Indien med
mer än 9,5 procent.
Misslyckandet i Seattle var delvis ett resultat av omfattande protester, från
i första hand miljörörelser och amerikanska fackföreningar, mot
världshandelns effekter på miljön och arbetsvillkoren i västvärlden.
Handel och miljö är en delvis kontroversiell fråga inom WTO. Det är
emellertid fel att påstå att ökad handel är skadlig för miljön. Tvärtom är det
när länder växer, när människor får det bättre som man kan börja göra något
åt miljöproblemen, t.ex. genom renare metoder för uppvärmning och
matlagning, bättre sanitära förhållanden osv. Människor som är dömda till
fattigdom genom att vi stoppar deras handel är inga starka miljökämpar.
Många u-länder fruktar att i-länderna använder miljökrav som dold
protektionism. Ökad handel bör därför åtföljas av en effektiv miljöpolitik.
Miljöfrågorna bör integreras på ett sådant sätt att miljöargument inte används
som en ursäkt för vad som i realiteten är protektionism. WTO tvingar heller
inget land att bryta mot åtagandena i Kyoto-protokollet eller Rio-avtalet.
Internationell handel och arbetsvillkor är även det ett mycket
kontroversiellt område. Många u-länder fruktar med rätta att de krav på
förbättrade arbetsvillkor i u-länder som ställs av i-länder i själva verket är
en
form av protektionism. Det är berättigat att ställa frågan varför inte u-länder
skall ha möjligheten att arbeta sig upp ur fattigdom på liknande sätt som de
nuvarande i-länderna, däribland Sverige, gjorde under sin
industrialiseringsprocess. Samtidigt har det visat sig att de krav som
konsumenterna i i-världen ställer på de produkter som bjuds ut kan vara ett
kraftfullt instrument för att via de multinationella företagen driva fram bättre
arbetsvillkor och utbildning i de u-länder där dessa företag är verksamma.
För u-ländernas skull är det oerhört angeläget att kommande WTO-
förhandlingar leder till konkreta resultat. Med en bred inriktning och
omfattande ett stort antal länder ökar sannolikheten att varje land kan finna
något positivt för egen del i denna process.
Ekonomiska reformer
Demokrati och marknadsekonomi går hand i hand. I ett nära
samspel utgör de tillsammans en av de allra viktigaste
förutsättningarna till utveckling.
Trots att flera nya demokratier gör framsteg inom det som rör
grundläggande mänskliga rättigheter så är ett vanligt hinder för en ny
demokrati tidigare, och allt som oftast ej demokratiskt valda, regimers
ekonomiska politik. I dag ser vi i en majoritet av de nya demokratierna en
många gånger komplex situation som hindrar den av folket valda regimen att
kunna leverera och uppvisa resultat för medborgarna inom en rad, främst
sociala sektorer som utbildning och hälsovård. Flera av de bakslag vi kommer
att se för demokratiseringsprocesser på flera håll i världen kommer till viss
del att bero på den ekonomiska bakbundenhet som de nya demokratierna
hamnar i. Skuldfrågan har i takt med 1980- och 90-talets
demokratiseringssträvanden åter hamnat i rättmätig fokus som ett av de
största hindren till utveckling för fattiga länder.
Det är nödvändigt med ekonomiska reformprogram i majoriteten av de
länder där svenskt bistånd är verksamt och detta sker också i högre eller
mindre grad i dag.
Folkpartiet ser det som en prioriterad uppgift för det svenska biståndet att
stödja ekologiskt och socialt uthålliga ekonomiska reformprocesser. Svenskt
bistånd har på senare år fått bevittna hur anslagsposten för ekonomiska
reformer (inkluderat budgetstöd och skuldlättnader) drastiskt hållits inne som
en följd av regeringens utgiftstak för biståndet. Flera länder där det var tänkt
att Sverige skulle ge nytt eller fortsatt stöd till en pågående reformprocess
fick
lov att vänta. Detta trots att det svenska bidraget skulle ha fört flera länder
betydligt närmare det sk. HIPC-initiativet för att uppnå större skuldlättnader.
Förutom att Folkpartiet understryker vikten av att mer kraftfullt stödja
ekonomiska reformer i de nya demokratierna, vill vi också påtala vikten av att
insatser stöds för att länderna själva skall besitta mer kapacitet och kompetens
om skuldfrågor och ekonomiska reformer. Detta för att bl.a. erhålla en bättre
nationell skuldanalys och förhandlingsposition i t.ex. Paris- och London-
klubben. Denna form av kompletterande stöd bör ges högre uppmärksamhet.
Förutom de internationella initiativ som stöds bör ytterligare fokus ske på
regionala initiativ. Ett intressant exempel på ett sådant initiativ är det
regionala MEFMI-institutet med säte i Zimbabwe, där mobilisering av
kompetens och kapacitet inom det makroekonomiska området pågår för
länderna i södra Afrika.
Till delposten ekonomiska reformer anslår Folkpartiet 425 miljoner kronor
utöver regeringens förslag vilket i hög grad bör gå till skuldavskrivningar.
Miljöbistånd
Insatser för en ekologiskt hållbar utveckling är en mycket
angelägen del i biståndet. Gemensamt för alla miljöhot på vår
jord är att de alltid beskär friheten och minskar framtida
generationers livschanser. Däremot varierar miljöproblemen
kraftigt mellan olika länder och regioner. I den rika delen av
världen är det största hotet en kraftig överkonsumtion av
naturresurser medan bristen på detsamma, till exempel mat
och färskvatten, är de dominerande problemen i u-länderna.
Fattigdomen och den kraftiga befolkningsökningen ökar hotet om en
överbefolkad värld och därmed riskeras också chanserna till en hållbar
utveckling, det vill säga en process där hänsyn tas till både sociala och
miljömässiga frågor.
I många u-länder tvingar fattigdomen fram en rovdrift och en livsföring
som tär på naturresurserna. Kombinationen av fattigdom och överbefolkning
ökar trycket på skogar, mark- och kustområden. Bistånd med ett långsiktigt
miljöperspektiv spelar en viktig roll för att förändra regelsystem för
investeringar i miljöskydd. Dessutom underlättar frihandel överförandet av
miljövänlig teknik till utvecklingsländerna.
Miljöhoten har bytt karaktär från att främst ha varit en fråga om synliga
och omedelbara utsläpp med regional eller nationell karaktär till att bli både
globala och diffusa. Idag är individernas levnadsmönster i alla världens länder
det största globala hotet.
I Rio de Janeiro hölls 1992 en FN-konferens med uppföljning i Kyoto
1997 som antog ett brett handlingsprogram, Agenda 21, vars syfte är att ge
vägledning för en hållbar utveckling i både i- och u-länder. Bland annat
fastställdes att dagens produktions- och konsumtionsmönster är ohållbara. De
ger upphov till stora och ökade mängder avfallsprodukter vilket i sin tur
genererar problem som till exempel klimatpåverkan, uttunning av ozonlagret,
försurning, förorenat vatten med mera. Samtliga individer måste därför se
över sina konsumtions- och produktionsmönster för att bidra till att skapa en
hållbar utveckling.
För att Sverige skall kunna agera i miljöfrågor på ett trovärdigt sätt är det
nödvändigt att vi lever som vi lär. Det är inte trovärdigt att å ena sidan
plädera
för miljöanpassade åtgärder i utvecklingsländer och samtidigt behålla en
ohållbar utveckling i den industrialiserade delen av världen. Av Agenda 21-
dokumentet framgår tydligt att det krävs mer av industrialiserade länder som
till exempel Sverige. Detta är naturligtvis rimligt.
Ett effektivt miljöbistånd måste vara långsiktigt. Det innebär att den
inhemska befolkningen måste vara starkt delaktig i demokratiska
beslutsprocesser och att fattigdomen måste bekämpas.
Mat- och vattenförsörjning är två viktiga verksamhetsområden inom
miljöbiståndet, vilket innebär åtgärder inom jordbruk, skogsbruk, marin miljö,
färskvattenförsörjning, avfall/avlopp samt transporter, energiförsörjning och
befolkningsfrågor. Ett annat viktigt område är kapacitetsutveckling, det vill
säga forskning och utbildning, samt utveckling av rättssystem och
institutioner. Förstärkt kompetens inom ämnet miljöekonomi ses som särskilt
viktigt.
Biståndsinsatser för att komma åt u-ländernas urbaniseringsproblem är
nödvändiga. Skall målsättningen om hållbar utveckling kunna förverkligas
krävs dock kraftfulla åtgärder först och främst av u-ländernas regeringar för
att hantera den snabba omdaning av samhällena som urbaniseringen innebär.
Dagens institutioner för stadsplanering, infrastruktur med mera saknar
förmåga att få städerna att fungera på ett för människorna acceptabelt sätt. Ett
tryggt boende är oerhört väsentligt för den enskilda människan. Ett bristfälligt
boende kan, förutom konsekvenserna för den enskilda individen, leda till
såväl ohälsa som konflikter. Biståndet bör här kunna göra väsentliga insatser,
inte minst eftersom vi i Sverige har god erfarenhet och kompetens på dessa
områden. Vi föreslår därför ytterligare anslag på 10 miljoner kronor till
HABITAT.
Generellt kan sägas att de brister som kännetecknar många av de sektorer
och verksamheter som berörts i våra resonemang till väsentlig del beror på
bristen på kapacitet och kompetens. U-länderna kan inte i längden hantera
miljö- och utvecklingsproblematiken med hjälp av utländska experter. Därför
är stöd till kapacitetsbyggande ett mycket viktigt område i varje program för
hållbar utveckling. Det innebär stöd till utvecklandet av miljölagstiftning,
till
etablerandet av institutioner för policyutveckling, övervakning och kontroll
etc. Andra viktiga områden gäller forskning och utbildning samt stöd till
folkrörelsearbete.
Vatten
Vatten präglar den globala miljön och det är också vattnet
som format planeten. Det dominerande inslaget i livets
materia är just vatten.
Eftersom vatten i själva verket är en förutsättning för vår existens är det
viktigt att se till att det inte sinar, slösas bort eller förorenas. Förorenat
vatten
är ett mycket stort hälsoproblem som för med sig konsekvenser med dödlig
utgång.
Vatten är en källa till liv men också till sjukdom, krig och död. När flera
länder hämtar vatten från samma vattendrag är risken större för konflikter.
Det mest kända exemplet är kanske kampen om Nilen. Om Etiopien använder
mer vatten drabbas Sudan och Egypten direkt.
Men det faktum att flera stater delar på samma vattenhål behöver i och för
sig inte omedelbart leda till konflikter. En del länder är mycket medvetna om
att det är viktigt med internationellt samarbete och att det handlar om att
hitta
gemensamma lösningar, om inte annat så för sin egen överlevnads skull.
Förutom internationellt samarbete är ett annat mycket bra sätt för att förbättra
vattensituationen i världen att använda biståndspengar till att öka kunskapen
om vatten och höja den hygieniska standarden. Kunskap är viktigt. Det gäller
att vara rädd om det vatten vi har för vi vet med säkerhet att det inte går att
fylla på nytt.
Sida har under flera decennier arbetat för att förbättra kunskapen om vatten
och höja den hygieniska standarden. Men fortfarande behövs stora insatser.
Därför vill Folkpartiet avsätta ytterligare 100 miljoner kronor till
miljöbistånd
för bland annat vattenfrämjande åtgärder.
Sexuell och reproduktiv
hälsa
Sverige har goda kunskaper i frågor som rör sexuell och
reproduktiv hälsa. Svenskt bistånd bör ekonomiskt kunna
stödja internationella enskilda organisationer som driver bra
projekt inom detta område. Vårt bilaterala arbete beträffande
befolkningsfrågan går dock att förbättra. Det är angeläget att
satsningar på frågor som rör sexuell och reproduktiv hälsa
medvetet förs in i de bilaterala förhandlingarna så att
konkreta projekt kan sättas igång i programländerna. Detta
bör ges regeringen till känna.
Vi vet att dessa programländer, som samtliga har en stor
befolkningsökning, brottas med mycket stora sociala, ekonomiska och även
politiska problem. Genom ett ökat bilateralt samarbete skulle vi kunna bidra
med viktiga insatser. Ett bilateralt samarbete innebär också att svensk
biståndspersonal engageras direkt i arbetet med befolkningsfrågor och därmed
ökas kunskaperna inom detta område.
U-länderna står idag för en mycket hög andel av kostnaderna för de projekt
som rör frågor om sexuell och reproduktiv hälsa. För att nå ut till alla par i
barnafödande ålder måste bidragen från den rika världen fördubblas. För
bland annat detta satsar vi ytterligare 40 miljoner kronor till FN:s
befolkningsfond UNFPA.
Befolkningsfrågor handlar även om den enskildes möjlighet och rättighet
att styra över sitt liv. Framförallt måste kvinnors rätt till att få makt och
kontroll över sina liv respekteras. Dessa krav att kvinnan själv bestämmer
över sin egen hälsa och bedömer sina egna förutsättningar att ta ansvar för
sina barn är idag långt ifrån självklara. Åtskilliga kvinnor hindras dagligen
från att bidra till den sociala och ekonomiska utvecklingen eftersom de
förnekas tillgång till utbildning och hälsovård. De förnekas därmed också
möjligheten att ta aktiv del av det politiska beslutsfattandet och blir bestulna
på sina livschanser.
Genom biståndssamarbetet får Sverige som givare möjlighet att föra en
dialog med mottagarländerna om kvinnors rättigheter. Dessa tillfällen måste
utnyttjas. Biståndets ambition bör vara att varje insats föregås av en
konsekvensanalys beträffande kvinnors levnads- och försörjningsvillkor.
Vi föreslår att ytterligare 30 miljoner kronor satsas på särskilda
jämställdhetsinsatser.
För att nå ut till familjer och enskilda med information om möjligheter att
skydda sig mot oönskade graviditeter krävs ökade insatser. Såväl män som
kvinnor behöver informationen. Det är dessutom viktigt att preventivmedel
finns tillgängligt. I dag får kvinnor i bästa fall råd av barnmorskor och genom
barn- och mödravård. Men för tonåringar och män behövs särskilda insatser
via andra kanaler som till exempel genom skolor, universitet, arbetsplatser
och militärförläggningar.
Hälsa
Att förebygga ohälsa och bekämpa sjukdomar är en viktig
uppgift för biståndet. Barnen är bland de mest utsatta för
lidanden. Miljontals barn dör varje år på grund av brist på
behandling som kanske skulle kostat några kronor. Barnen
måste ges en särskild uppmärksamhet i biståndspolitiken.
Bland de största hälsoproblemen märks infektionsjukdomarna. För att
stoppa infektionssjukdomar är en bättre hygien avgörande. Rent vatten och
ordnad latrin är kostnadseffektiva och enkla åtgärder. Men detta kan vara ett
oöverstigligt hinder t ex för människor på flykt. Kampen mot
infektionssjukdomarna försvåras dock inte bara på grund av brist på pengar.
Antibiotikaresistens har blivit ett reellt problem.
Vissa sjukdomar är på väg att elimineras: polio, spetälska, stelkramp och
vissa masksjukdomar. 8 av 10 barn i världen har vaccinerats mot sex
sjukdomar: difteri, mässling, neonatal stelkramp, kikhosta, polio och
tuberkulos. Resurser måste avdelas för utrotning av dessa sjukdomar genom
vaccination.
Malaria är ett av världens största gissel. Sverige bör aktivt stödja WHO i
kampen mot denna sjukdom.
HIV/AIDS utgör ett särskilt problem, främst för u-länderna. Det är viktigt
att förebygga AIDS/HIV genom information om spridningssätt och
rekommendation om kondomanvändning. Folkpartiet anslår ytterligare 35
miljoner kronor till UNAIDS.
Även ett ökande tobaksbruk, alkoholkonsumtionen och annat
drogmissbruk utgör stora hälsoproblem för u-landsbefolkningar. Sverige bör
aktivt stödja WHO i dess kamp mot tobaksbruket.
Kvinnor dör av farliga och olagliga aborter. Länder där abort är förbjudet
eller på annat sätt inskränkt har ett högt antal illegala aborter. WHO har
uppskattat att det görs mellan 10 och 20 miljoner illegala aborter i världen
årligen. Varje år avlider över en halv miljon kvinnor i anslutning till
graviditet och förlossning. I vissa områden, främst i tredje världen, beror
närmare hälften av dessa dödsfall på följderna av illegal och oftast osäker
abort.
Ett viktigt mål för att främja kvinnors hälsa i världen är därmed att
reducera sjuklighet och dödlighet som beror på abort. Det sker i första hand
genom att minska antalet aborter genom upplysning om sex och samlevnad,
tillgång till säkra preventivmedel och bra rådgivning. Alla oönskade
graviditeter går emellertid inte att förebygga och därför måste kvinnor ha
tillgång till enkla, säkra abortmetoder och en effektiv akutvård för att snabbt
kunna behandla illegala aborter.
Eftersom de största hälsoriskerna förekommer i länder där abort är
förbjuden måste man också arbeta för att legalisera abort och för att värna
rätten till abort när den är hotad.
Kvinnlig könsstympning förekommer fortfarande i flera u-länder. Kvinnlig
könsstympning leder till både akut och kroniskt lidande med såväl fysiska
som psykiska skador. Genom att kvinnlig könsstympning också förorsakar
komplicerade förlossningar innebär ingreppet också risker för kommande
barn. WHO, UNICEF och UNFPA har vädjat till alla länder och deras ledare
att stödja ansträngningarna att eliminera kvinnlig omskärelse. Sverige bör i
sitt biståndsarbete göra kraftfulla insatser dels för att förebygga att kvinnor
och flickor utsätts för dessa ingrepp, dels för att skapa vård- och
rehabiliteringsresurser.
Folkpartiet anslår ytterligare 30, 30 och 40 miljoner kronor till respektive
FN-organ.
Jämställdhet mellan kvinnor
och män
Det svenska biståndet bör främja ökad jämställdhet mellan
kvinnor och män, dels eftersom det är en mänsklig rättighet,
dels eftersom kvinnors medverkan behövs för att uppnå
utveckling. Biståndet bör genomsyras av ett genusperspektiv.
Alla biståndsinsatser bör bygga på en förståelse av mäns och
kvinnors olikartade behov, tillgång till resurser och inflytande
i varje specifik situation.
Bistånd kan främja jämställdhet genom att undanröja vissa av de praktiska
hindren för kvinnors jämlika deltagande i samhällslivet. I första hand handlar
det om att ge flickor och kvinnor möjlighet till utbildning, men det kan även
handla om exempelvis installation av brunnar samt uppbyggnad av hälsocen-
traler.
Det pågående arbetet med att inom biståndet verka för ökad jämställdhet
mellan kvinnor och män bör intensifieras. Det kan ske genom direkta insatser
riktade mot kvinnor i programländerna samt genom ökat kvinnligt deltagande
i planering, genomförande och utvärdering av enskilda biståndsinsatser.
Inom EU bör vi i enlighet med Amsterdamfördraget verka för att de beslut
som tagits om jämställdhet, framför allt genom EU:s jämställdhetsprogram,
verkligen genomförs inom alla verksamhetsområden, och även återspeglas i
samarbetet med AVS-länderna genom det nya s k Cotonou-avtalet.
Funktionshindrade
människors delaktighet och
rättigheter
Uppskattningsvis 10 procent av världens befolkning har ett
funktionshinder. De flesta av dessa människor bor i
utvecklingsländer och i Öst- och Centraleuropa.
Funktionshindrade människor tillhör de fattigaste bland de
fattiga i världen och lever i mycket utsatta situationer. Att
vara fattig och funktionshindrad innebär inte enbart avsaknad
av nödvändiga resurser för det dagliga uppehället, utbildning
och hälsovård, oftast innebär det också att inte bli sedd som
fullvärdig medborgare vad gäller delaktighet i sitt lands
politiska, sociala, kulturella och ekonomiska liv. Därmed är
funktionshindrade människors marginalisering och
diskriminering fullkomnad.
Svenska Handikapporganisationers Internationella Biståndsförening,
SHIA, spelar en viktig roll för att utifrån ett funktionshinderperspektiv aktivt
bidra i utvecklingssamarbetet. Inom ramen för SHIA bedrivs ett
utvecklingssamarbete i partnerskap mellan människor med funktionshinder
från olika delar av världen. För närvarande pågår närmare nittio projekt i
samarbete med systerorganisationer i Afrika, Asien, Latinamerika och Öst-
och Centraleuropa. Målet med SHIA:s verksamhet är att stärka
funktionshindrade människors arbete för jämlikhet och delaktighet. Genom
att gå samman och bilda egna organisationer kan människor med
funktionshinder göra sina röster hörda och påverka utveckling i sina länder.
Glädjande utveckling av funktionshindrade människors levnadsvillkor kan
iakttas i en del länder, framförallt lagstiftning som stärker funktionshindrades
möjligheter att åtnjuta sina mänskliga rättigheter. I vissa fall har
partnerskapet
inom ramen för SHIA och dess medlemsorganisationer bidragit till denna
utveckling. Folkpartiet anser att det är mycket viktigt att stödja SHIA i dess
arbete med att utveckla och fördjupa samarbete med systerorganisationer runt
om i världen.
Enskilda organisationer
Enskilda människor och enskilda organisationer utgör själva
basen för biståndsviljan. Utredningar som gjorts rörande
biståndet visar också att internationellt solidaritetsarbete
genom enskilda organisationer är effektivt och vilar på stor
erfarenhet. Korta beslutsvägar och obyråkratiskt sätt att
arbeta gör att hjälpen genom frivilligorganisationer är
kostnadseffektivt och når fram. Arbetet sker ofta i små lokalt
förankrade projekt, med en mycket nära kontakt mellan de
engagerade människorna i Sverige och deras
samarbetspartners i syd eller öst. Andra delar av
folkrörelsebiståndet sker i större skala, speciellt inom de
områden där organisationerna har extra stor kompetens, som
exempelvis demokratifrågor och speciella humanitära
insatser.
Den solida biståndsvilja som finns bland de människor som arbetar inom
olika enskilda organisationer måste tas tillvara och på olika sätt stödjas och
uppmuntras. Utan den långa biståndserfarenhet som finns bland alla dessa
enskilda organisationer såsom kyrkor och samfund av olika slag,
solidaritetsgrupper, fackföreningar, idrottsföreningar, politiska partier etc
skulle det svenska biståndet inte vara så effektivt och så väl förankrat i det
svenska samhället som det är idag. Folkrörelserna har en central roll när det
gäller att mobilisera folkligt stöd för utvecklingsarbete. Informationsarbetet
hos enskilda organisationer i Sverige utgör en allt större del av deras
verksamhet. Genom seminarier, debatter, utbyte mellan utvecklingsländerna
och Sverige väcker man intresset och ökar medvetenheten hos inte minst den
yngre generationen för globala frågor. I dagens kommunikationsvärld är det
oerhört viktigt att de fattiga länderna inte isoleras. Folkrörelserna har en
viktig roll i det arbetet.
De budgetnedskärningar som gjorts under senare år av den
socialdemokratiska regeringen har drabbat många enskilda organisationer
hårt. Att låta utgiftstaket till så stor del drabba biståndet skapar också en
ryckighet i arbetet som går ut över kvalitén och förstör organisationernas
relationer med sina samarbetspartners i utvecklingsländerna.
Folkpartiet föreslår ett ökat anslag till posten enskilda organisationer med
250 miljoner kronor utöver regeringens förslag.
Samspelet mellan bistånds-
och flyktingpolitiken
Bistånds- och flyktingpolitiken bör vara nära
sammankopplade främst i tre avseenden. För att förebygga
flyktbehov är en ökad satsning på demokratifrämjande
insatser mest angelägen. I akuta massflyktsituationer krävs
omfattande hjälpinsatser i närområdet. Även vid repatriering
och återuppbyggnad är bistånd av stor betydelse.
Vi bör satsa mycket på olika former av humanitärt bistånd såsom
katastrofhjälp och insatser för flyktingar i konflikthärdarnas närhet även i ett
läge när resurserna för biståndet totalt sett har krympt. Sverige måste även i
fortsättningen vara berett att göra mycket omfattande humanitära insatser,
antingen tragedierna inträffar på Balkan eller på Afrikas horn.
I såväl svensk som internationell debatt har de senaste åren frågan om ett
samband mellan å ena sidan flykting- och migrationsfrågor och å andra sidan
biståndspolitik kommit i fokus. Sambandet torde vara klart i den meningen att
ett lands ekonomiska och sociala utveckling och kanske framför allt
utvecklingsnivå har betydelse för såväl flykting- som migrationsströmmar.
Men det är ändå viktigt att skilja på flyktingar och migranter. En flykting
söker skydd undan förföljelse eller hot. Migrant är den som söker en bättre,
tryggare eller rikare, framtid i ett annat land.
Biståndspolitiska insatser som främjar ekonomisk och social utveckling
kan långsiktigt minska migrationstrycket. Det gäller både förmågan att
försörja sig och ländernas möjligheter att få kontroll på sin
befolkningsutveckling. Behovet av sådana insatser är mycket stort men verkar
främst på något längre sikt. På kortare sikt kan en genomsnittlig
standardförbättring i ett u-land enligt olika studier tvärtom stimulera till
migration.
Demokratibistånd torde kunna medverka till att flyktsituationer för
människor i tredje världen förhindras. Den satsning på bistånd som främjar
demokrati och respekt för mänskliga rättigheter och för minoriteters
rättigheter som förordas i denna motion är alltså motiverad även i ett
flyktingpolitiskt perspektiv.
När flyktsituationer äger rum i större omfattning är behovet av
biståndsinsatser mer uppenbart. I de flesta fall i tredje världen tar flyktingar
sin tillflykt till grannländer. Sådana massflyktsituationer ställer oerhört
stora
anspråk på mottagarländerna, som ofta också tillhör gruppen av fattigare u-
länder. Detta kan dessutom ha en direkt destabiliserande inverkan på dessa
länder.
Under senare år har en rad långvariga massflyktsituationer kunnat upplösas
genom att människor kunnat återvända till sina hemländer. Såväl det fysiska
repatrieringsarbetet som de enorma insatser för återuppbyggnad som erfordras
för att flyktingarna skall ha något att återvända till kräver stora
biståndsinsatser.
En samordnad politik för att bidra till att förebygga och/eller undanröja
orsaker till flykt och påtvingad migration skall vara ett viktigt inslag i
Sveriges internationella agerande såväl bilateralt som multilateralt. Här bör
inte minst olika FN-organ som t ex UNHCR få ett kraftfullt stöd. UNHCR
spelar en mycket viktig roll i arbetet med att hjälpa flyktingar runt om i
världen. Dessvärre är det en organisation som har svårt att få de reguljära
resurser som arbetet kräver. Vi föreslår en höjning av UNHCR:s anslag i
förhållande till regeringens förslag med 30 miljoner kronor.
EU och u-länderna
Som ett av de rikaste områdena på vårt klot har Europa ett
ansvar för att minska klyftorna mellan rika och fattiga. EU
bör fördjupa sitt samarbete med länder i Asien, Afrika och
Latinamerika för att främja en demokratisk, ekonomisk och
social utveckling för människorna där. Den viktigaste
utvecklingshjälpen är frihandel. Europa bör gå i spetsen i
kampen för global frihandel.
Vi känner oss starkt kritiska till det arbete som sker inom EU gentemot
tredje världen. Det förefaller inte alltid vara utvecklingsambitionerna som styr
utan ofta lyser andra, exempelvis koloniala eller ekonomiska, intressen
igenom. De mänskliga rättigheterna måste bli en viktig del inom EU:s
utvecklingspolitik. EU:s utvecklingspolitik måste också präglas av högre
kompetens och en större närvaro i de länder man samarbetar med.
Unionen bör inte minst eftersträva nära och förtroendefulla relationer till
den muslimska världen. Islam är numera, på grund av invandringen, en stor
religion också i Europa och eftersom vår världsdel gränsar till muslimska
områden i Nordafrika och Västasien är det i hög grad ett europeiskt intresse
att ha så goda förbindelser som möjligt med länderna där. Sannolikt är en
snabbare demokratisk och ekonomisk utveckling i dessa områden den bästa
vägen att hejda utvecklingen mot ökad fundamentalism.
Genom Sveriges inträde i EU har vi fått en god möjlighet att påverka en av
de allra största biståndsgivarna i världen. EU-samarbetet erbjuder stora
möjligheter att åstadkomma konkreta resultat vad gäller globalt
utvecklingssamarbete. Huvuddelen av biståndssamarbetet bör dock även i
framtiden omfattas av närhetsprincipen och beslutas och administreras av de
enskilda medlemsländerna själva.
I juni i år undertecknades det nya partnerskapsavtalet - det s k Cotonou-
avtalet - mellan EU, medlemsstaterna och de 71 AVS-länderna i Afrika,
Västindien och Stilla havet. Avtalet kommer att ersätta Lomékonventionen,
som reglerat samarbetet under de senaste 25 åren. Trots EU:s handelsavtal
med AVS-länderna, som ger dem tullfrihet på många varor, tillämpar även
EU handelshinder för teko- och jordbruksprodukter. EU har också möjlighet
att begränsa importen då ett medlemsland bedömer det som ett hot. Detta är
en paradox som Sverige måste göra sitt bästa för att bekämpa. Det är just då
u-ländernas varor kan konkurrera som deras tillträde till marknaden är
nödvändigt. Sverige bör verka för att EU driver på så att världens tekokvoter
försvinner samt går ett steg längre och snarast möjligt avskaffar kvoterna
inom tekoområdet.
Över hälften av EU:s budget används till jordbruksstöd, samtidigt som
jordbrukssektorn är väl skyddad från konkurrens från utländska importörer.
Detta får en mycket snedvridande effekt i världsekonomin. Speciellt allvarligt
är detta för utvecklingsländerna. Jordbruket är nämligen ett område där u-
länderna kan bli konkurrenskraftiga gentemot i-världen. EU:s gemensamma
jordbrukspolitik sätter här upp stora hinder, bland annat genom att detta
jordbruk subventioneras. Sverige måste, även av detta skäl, verka för en
reformering av den gemensamma jordbrukspolitiken. Detta är speciellt viktigt
då man inom WTO har påbörjat en diskussion om en ökad liberalisering på
jordbruksområdet. Då får inte EU vara den som bromsar för att till varje pris
försvara sitt eget jordbruk. Sverige måste också gå i täten i kampen för att
EU-ländernas tullar och även kvoter inom jordbruksområdet försvinner.
Sverige bör med kraft driva dessa frågor inom det nya Cotonou-avtalet.
Ett annat problem för utvecklingsländerna är EU:s regel om att minst 55
procent av en varas värde skall härstamma från ursprungslandet. Detta
förhindrar att utvecklingsländerna med sin billiga arbetskraft blir attraktiva
för s k ihopsättnings-industrier. Det försvårar också tillverkning av en rad
produkter då u-länderna ofta är beroende av komponent-import. För att ge
utvecklingsländerna en chans att finna en väg bort från biståndsberoende
måste handeln uppmuntras. EU bör se över regeln om ursprungsland.
En oroande hög andel av EU:s bistånd är livsmedelsbistånd. Syftet har ofta
varit att bli av med EU:s eget livsmedelsöverskott. Effekten för mottagarna är
dock förödande eftersom det riskerar att slå ut deras egna jordbruk. Biståndet
har minskat men det bör upphöra helt och endast tillämpas vid krissituationer.
EU-biståndet har också kritiserats för en alltför ogenomtränglig byråkrati.
Denna leder till att utbetalningar många gånger försenas, vilket försvårar
genomförandet av biståndsinsatser. Sverige bör verka för att EU:s bistånd i
ökad utsträckning sker i form av programstöd istället för projektstöd.
Stödet till länderna i Central- och Östeuropa är mycket viktigt och det är
bra att EU satsar en stor andel av biståndet på det. De nya demokratierna i
Europas närhet är värda allt stöd, men samtidigt är behovet fortfarande
oerhört stort i andra världsdelar. Folkpartiet liberalerna känner sympati för
EU:s starka betoning av demokrati i sin biståndsgivning. Sverige kan ha
mycket att lära av EU inom detta område. Men vi känner också en oro för att
de fattigaste länderna blir allt mindre attraktiva för biståndsinsatser från
EU:s
sida. EU kan här hämta inspiration från Sveriges fattigdomsinriktade bistånd.
Regeringen bör verka för att en balans mellan AVS-staterna samt de nya
demokratierna i Europa upprätthålls i EU:s biståndsgivning.
Sverige bör inom EU, såsom i alla andra internationella sammanhang,
verka för att medlemsländerna i sina nationella budgetar fullföljer FN:s
rekommendation om att minst 0,7 procent av BNI skall avsättas till bistånd.
Folkpartiet liberalerna anser även att kontoret som hanterar EU:s
katastrofbistånd, ECHO, bör läggas i Sverige.
Bistånd till Östeuropa
Sveriges samarbete med länderna i Central- och Östeuropa
handlar, som Folkpartiet liberalerna många gånger framhållit,
inte om samma saker som samarbetet med länderna i tredje
världen. Det grundläggande i Öst- och Centraleuropa är att
bryta den förlamning som decenniers kommunistiskt styre
inneburit och återknyta band mellan Europas olika delar som
brutits mot medborgarnas vilja.
Det viktigaste är att länderna i Öst- och Centraleuropa så fullständigt som
möjligt kommer med i det demokratiska Europas olika institutioner och inte-
greras i det normala ekonomiska utbytet mellan olika europeiska länder. EU
bör vara öppet för alla demokratiska länder som helt eller delvis ligger i
Europa. Även om det kan ta lång tid innan länder som Ryssland, Ukraina och
Vitryssland är fullvärdiga medlemmar är det viktigt att denna princip, med sin
grund i Romfördraget, hålls levande.
Samarbete och bistånd i många former kommer att vara nödvändigt under
lång tid framåt, i första hand för att möjliggöra en snar integrering av
länderna
i Öst- och Centraleuropa i det europeiska samarbetet. Samtidigt vill vi
uttrycka vår oro för att det bilaterala såväl som det multilaterala biståndet
till
dessa länder i allt för hög utsträckning används till att finansiera
anpassningen
till gemenskapens aki, på bekostnad av insatser till att förbättra ländernas
sociala sektor. För länder som står på tröskeln till EU bör biståndet ersättas
av
annat mellanstatligt samarbete.
De socialdemokratiska regeringar som suttit sedan 1994 har
skurit i det svenska biståndet mer än någon tidigare regering
gjort. Stödpartierna Vänsterpartiet och Miljöpartiet har inte
förmått att nämnvärt förändra den bilden. De förbättringar
som drivits igenom har senare stoppats av
begränsningsbelopp som regeringen utfärdat. Det har skapat
en svår situation för främst Sida men även för enskilda
organisationer. Det enda påtagliga resultatet är att det i
budgeten utlovas en substantiell höjning om tre år, alltså efter
nästa val. "Gärna solidaritet, men inte nu", är parollen.
Det är viktigt att slå fast att regeringens nedskärningar inom
biståndspolitiken inte har kunnat motiveras med uteblivna resultat. Tvärtom.
Biståndet har i hög grad bidragit till positiva resultat. Investeringar i
"mänskligt kapital" har exempelvis ofta varit mycket framgångsrika.
Biståndet har främjat läskunnighet, försett människor med rent vatten, lärt
dem vikten av hygien och gett dem tillgång till en fungerande hälso- och
sjukvård. Stödet till diktaturernas offer i Latinamerika och södra Afrika har
inte bara varit humanitärt motiverat utan har också förbättrat förutsättningarna
för den demokratisering som nu pågår. Lyckade biståndsinsatser hamnar
sällan i tidningen men de existerar likafullt och är många. De som hävdar att
bistånd är onödigt saknar grund för sitt påstående.
Folkpartiet liberalerna står inte bakom den nedprioritering av biståndet
som skett de senaste åren. Vi kan heller inte acceptera att biståndet, enligt
regeringens förslag, endast skall uppgå till 0,73, 0,74 respektive 0,81 procent
av BNI för åren 2001, 2002 samt 2003. Behoven av katastrofhjälp och
demokratiska och ekonomiska reformprocesser i tredje världen är
omedelbara. De förödande konsekvenserna av översvämningskatastrofen i
Moçambique och svältkatastrofen på Afrikas horn är bara några exempel.
Solidariteten med världens fattiga får inte skjutas på framtiden.
I ljuset av Sveriges ekonomiska utveckling och behovet av att säkra att fler
människor på jorden får del av globaliseringens fördelar föreslår Folkpartiet
att biståndet höjs med drygt 1 700 miljoner kronor utöver regeringens förslag
år 2001, vilket är något mer än vi förordade i våras. Den totala biståndsramen
uppgår därmed till 0,81 procent av BNI. Med vårt förslag kommer biståndet
även att höjas successivt åren därefter. För åren 2002 och 2003 anslår vi drygt
2 400 respektive drygt 1 700 miljoner kronor utöver regeringens förslag. Den
totala biståndsramen kommer därmed att uppgå till 0,85 respektive 0,88
procent av BNI för åren 2002 och 2003. Med Folkpartiets förslag ökar
biståndet totalt med 5 800 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit
för åren 2001-2003.
Folkpartiet har ett klart utsatt mål för när det svenska biståndet, enligt
riksdagens uttalade ambition, åter skall nå en procent av BNI. Vår föreslagna
ökningstakt innebär att det kan ske inom en femårsperiod.
Regeringen aviserar i budgetpropositionen en höjning av biståndet från
0,74 procent av BNI år 2002 till 0,81 procent år 2003. Trots denna ökning så
redovisar regeringen ingen tidsplan för när enprocentsmålet skall uppnås. Det
är bara att beklaga. Man säger att biståndsmålet skall uppnås "när de
statsfinansiella förutsättningarna för detta föreligger". Nu finns
förutsättningarna för att höja ambitionen och påskynda återställandet av
enprocentsmålet. Men av detta märks föga i regeringens budgetförslag för de
närmaste två åren. Först år 2003 skall dagens överskott i statsfinanserna ge
effekter på biståndsanslaget.
Folkpartiet anser att regeringen bör fastslå en konkret tidsplan för när
enprocentsmålet skall uppnås. Först då kan den utlovade höjningen av
biståndsanslaget år 2003 anses vara trovärdig. En successiv och konsekvent
höjning vore att föredra framför en plötslig ökning om tre år. Det uppstår en
ryckighet i biståndsarbetet när man ena dagen inför begränsningar på
biståndsanslaget och andra dagen utlovar plötsliga höjningar. Denna
ryckighet försvårar planeringen för de organisationer som arbetar med
bistånd. Det kommer att gå ut över kvalitén på biståndet och förstöra
organisationernas relationer med sina samarbetspartners i
utvecklingsländerna.
Budgetanslagen
Förutom de anslagsmotiveringar som redovisats ovan föreslår
Folkpartiet följande fördelningar:
FN:s utvecklingsprogram UNDP spelar en central roll inom FN:s
utvecklingsverksamhet. Vi föreslår att UNDP anslås ytterligare 40 miljoner
kronor.
Arbetet med att främja jämställdhet mellan kvinnor och män skall spela en
viktig roll i Sveriges utvecklingssamarbete. För UNIFEM, FN:s
utvecklingsfond för kvinnor, anslås ytterligare 20 miljoner kronor och för
delposten Särskilda jämställdhetsinsatser anslås 30 miljoner kronor utöver
regeringens förslag.
Vi föreslår att delposten Multilaterala konfliktförebyggande insatser ökas
med 50 miljoner kronor.
För övrigt multilateralt samarbete anslås ytterligare 25 miljoner kronor till
utsatta barn i fattiga länder. För det totala multilaterala
utvecklingssamarbetet
anslår Folkpartiet ytterligare 480 miljoner kronor utöver regeringens anslag.
Det bistånd som förmedlas via enskilda organisationer har stor betydelse
bl.a. för att stärka det civila samhället i mottagarländerna. Vi föreslår att
anslagsposten för enskilda organisationer höjs med 250 miljoner kronor. Vi
vill rikta särskild uppmärksamhet på det bistånd som går genom partinära
organisationer. Denna sorts bistånd bör permanentas och öka på den del av
stödet som fördelar sig efter mandat. Folkpartiet föreslår att detta stöd
fördubblas. Denna utgift finansieras delvis via anslagsposten Särskilda
utvecklingsprogram (särskilda insatser för demokrati och mänskliga
rättigheter). Folkpartiet anslår ytterligare 530 miljoner kronor till särskilda
insatser för demokrati och mänskliga rättigheter.
För Moçambique och Bangladesh föreslår vi ytterligare 40 miljoner
respektive 20 miljoner kronor.
I avvaktan på en fredlig lösning i konflikten mellan Etiopien och Eritrea
föreslår vi en frysning av biståndet till dessa båda länder.
För Kenya, som inte kan uppvisa några påtagliga demokratiska framsteg,
föreslås en sänkning av biståndet med 35 miljoner kronor. Zimbabwes
president Robert Mugabe har de senaste åren stärkt sin diktatoriska makt på
ett mycket oroväckande sätt. Biståndet till Zimbabwe bör läggas på is till dess
att en demokratisk utveckling kan skönjas.
Mot bakgrund av vår kritiska uppfattning om bristen på demokratisk
utveckling finner vi det även naturligt att sänka biståndet till Vietnam och
Laos. Vi föreslår att Vietnamramen sänks med 130 miljoner kronor samt att
biståndet till Laos sänks med 50 miljoner kronor.
Sverige har en lång erfarenhet av samarbete med Latinamerika. Då
landsstrategier arbetas fram bör inriktningen vara på demokratiinsatser samt
fattigdomsbekämpning (främst utbildning och vatten). Vi föreslår att anslaget
Latinamerika ökas på med 130 miljoner kronor.
Dessutom vill vi öka anslaget till Västbanken/Gaza med ytterligare 40
miljoner kronor. För det totala bilaterala utvecklingssamarbetet anslår
Folkpartiet ytterligare 1 220 miljoner kronor utöver regeringens anslag.
Våra ändringsförslag i förhållande till regeringens budget:
Tabell 1. Multilateralt utvecklingssamarbete:
UNDP + 40
UNICEF + 30
UNFPA + 40
WFP + 20
UNHCR + 30
UNRWA + 20
UNAIDS + 35
UNIFEM + 20
WHO + 30
HABITAT + 10
Övrigt multilateralt samarbete
Miljöinsatser
+ 100
Konfliktförebyggande insatser
+ 50
Utsatta barn i fattiga länder
+ 25
Särsk.jämställdhetsinsatser + 30
Total multilateralt utvecklingssamarbete + 480
Tabell 2. Bilateralt utvecklingssamarbete:
Kenya - 35
Moçambique
+ 40
Bangladesh + 20
Laos - 50
Vietnam - 130
Västbanken/Gaza + 40
Latinamerika
+ 130
Särskilda utvecklingsprogram
(demokrati, mänskliga rättigheter, miljö)
+ 530
Enskilda organisationer + 250
Ekonomiska reformer + 425
Totalt bilateralt utvecklingssamarbete + 1220
Totalt multilateralt och bilateralt utv.sam. + 1700