Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en effektivare användning av de resurser Sverige avsätter för
minröjning.
Motivering
Humanitär minröjning fick stor uppmärksamhet under andra
hälften av 90-talet genom International Campaign to Ban
Landmines, Nobels fredspris 1997 samt Ottawa-processen.
Alla trodde att detta skulle leda till en kraftfull internationell
insats för att med effektiva metoder få bort minorna som
lemlästar eller dödar en människa var tjugonde minut, varav
många barn. Hittills har dock inte mycket hänt.
Ett stort antal internationella minröjningskonferenser har avlöst varandra
där man diskuterat hur man skall röja minorna. Men någon större satsning,
varken personellt eller materiellt, för att verkligen röja minorna har ännu inte
skett. Resurserna och metoderna för minröjning är ungefär desamma nu som
före Ottawa-processen. Detta innebär att det kommer att ta hundratals år att
röja minorna. Dessutom är det ett mycket farligt jobb för minröjarna om inte
effektivare och säkrare utrustning används. Det finns effektivare och säkrare
metoder att tillgå.
De flesta av de 69 mindrabbade länderna är fattiga och har inte råd att
investera i effektiv minröjningsutrustning. De har heller inte råd eller kunskap
att själva röja minorna. Minröjningen genomförs av humanitära
organisationer och företag som har som affärsidé att röja minor. I många
länder lämnas minröjningskontrakt ut genom anbudsförfarande. Den som tar
minst betalt för att utföra minröjningen får kontraktet. Kontrakten som ges ut
genom anbud är korta, en till två månader, vilket innebär att företagen och
organisationerna inte kan investera i effektiv minröjningsutrustning, eftersom
de inte vet om de får nya kontrakt. Dessutom är långt ifrån alla företag i
branschen seriösa. Inom världssamfundet pågår en diskussion om hur man
skall lösa detta problem.
Eftersom länder som har minproblem eller organisationer/företag som
genomför minröjning inte har råd att investera i kostnadseffektiv
minröjningsutrustning, som inom överskådlig framtid kan ta hand om
minproblemet, måste världssamfundet möjliggöra detta.
De pengar Sverige avsätter för minröjning ges i huvudsak till FN, används
i biståndsprogram samt skänks till humanitära organisationer. Detta
förfaringssätt bidrar inte till att effektivisera minröjningen.
Ett sätt att effektivisera minröjning, som några länder prövat, är att istället
för att ge pengar utan krav på hur de används, skänka effektiv utrustning som
kan göra arbetet snabbt och säkert. Exempel på sådan utrustning är Bofors
Mine-Guzzler, som efter bland annat röjning i Kroatien visat sig vara mycket
effektiv. Dessutom skulle Sverige kunna bidra med utbildning.
Ett annat sätt är att Sverige genom Räddningsverket anskaffar effektiv
minröjningsutrustning och organiserar minröjningsenheter som genomför
minröjning genom att ta kontrakt eller genom att arbeta tillsammans med
andra minröjningsorganisationer.