Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillsätta en utredning för att förbättra färdtjänstlagen. Motivering
För många människor med funktionshinder utgör färdtjänsten fortfarande den enda resemöjligheten, det enda sättet att ta sig till platser dit vi utan funktionshinder lätt kan komma, när som helst, gående, med cykel, med bil eller med kollektivtrafik. För de funktionshindrade är kollektivtrafiken endast till ringa del tillgänglig, till exempel för de som är rörelsehindrade, blinda eller synskadade. Därför utgör färdtjänsten en viktig del av samhällets ansvar för att tillförsäkra sina funktionshindrade invånare bra resemöjligheter. När lagen tillkom stöddes den av handikapprörelsen. Men det riktades redan från början kritik mot vissa av lagens regler.
Nu efter ett par år pekar de funktionshindrade på en del problem med färdtjänsten som de anser vara så allvarliga att de anser att regeringen skall tillsätta en utredning med uppdrag att förändra färdtjänstlagen, så att de olägenheter som finns kan undanröjas.
Många funktionshindrade som är beroende av en ledsagare upplever att det har blivit betydligt svårare att få rätt att ha med ledsagare vid resa med färdtjänst, även i de fall en ledsagare är nödvändig för att resan skall kunna genomföras.
Formuleringen i färdtjänstlagen har i vissa kommuner tolkats så att det fått rent absurda konsekvenser när lagen skall tillämpas. Ledsagare som inte behövs under själva resan men väl när resenären kommer fram till resmålet, får inte följa med i färdtjänstfordonet. I stället får ledsagaren resa med annat fordon till det aktuella resmålet. Detta var förhoppningsvis inte lagstiftarens tanke när lagen beslutades, eftersom det både är irrationellt och drabbar den enskilde resenären i form av extra besvär och otrygghet.
Finns det någon ledsagare när jag kommer fram till resmålet? - Hur länge kommer jag att få vänta på min ledsagare? Det är tankar som kan drabba den funktionshindrade. Är det vinter och kallt kan långa väntetider på ledsagaren vara i det närmaste förödande för resenären.
Lagen om färdtjänst borde tolkas på ett mer praktiskt och förnuftigt sätt. När det nu visar sig att ett flertal kommuner tolkar lagen så strikt och kom- promisslöst att ledsagaren inte får följa med i färdtjänstens fordon om han eller hon inte behövs under själva färden, finns det anledning att göra en justering i lagen. Vi anser att färdtjänstlagen skall ändras så att den som söker tillstånd för färdtjänst och behöver ledsagare, också skall få tillståndet att gälla även ledsagaren, självfallet skall detsamma gälla för den som har personlig assistans eftersom den personliga assistenten vid en resa fyller samma funktion som en ledsagare. Vi ser den föreslagna förändringen mer som en viktig attitydfråga än som en ekonomisk fråga.
Genom den föreslagna ändringen uppnås det som måste vara syftet med lagen, nämligen att göra det möjligt för en resenär att ta med en ledsagare/personlig assistent, när det finns behov av sådan.
Andra problem är till exempel att den som har behov av färdtjänst och studerar på annan ort idag ofta inte kan utnyttja färdtjänsten där eftersom det är folkbokföringskommunen som är ansvarig. Den enskilde måste då lita på att hemkommunen har ett system för färdtjänst i annan kommun, vilket inte är obligatoriskt enligt lagen om färdtjänst. Det här är också ett av de problem som måste lösas i en kommande utredning.
När det gäller det antal resor som beviljas och under vilka tider på dygnet den färdtjänstberättigade kan resa så finns det all anledning att se över dagens system. Idag ser det så olika ut i kommunerna att de funktionshindrade upplever en stor orättvisa och hävdar med all rätt att lagen måste ändras så att de färdtjänstberättigade får möjlighet till ett resande som är jämförbart med andra medborgares. Dagens situation kan betecknas som diskriminerande.
När det gäller myndighetsutövning så har kommunerna fått möjlighet att inte bara lägga ut utförandet av färdtjänsten på trafikhuvudmannen utan också den del som innefattar att besluta om vem som ska ha rätt till färdtjänst. Vi anser att det är viktigt att de besluten ligger på den som har den sociala kompetensen och som är ansvarig för myndighetsutövningen.
Väl medvetna om att det finns fler problem än de redovisade, vill vi med hänvisning till ovanstående föreslå att det tillsätts en utredning med uppdrag att se över och justera färdtjänstlagen. Det är viktigt att en förändring av färdtjänstlagen sker i ett nära samarbete med brukarna.
Stockholm den 2 oktober 2000
Thomas Julin (mp)
Kerstin-Maria Stalin (mp)