Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Vänersjöfartens konkurrensvillkor.
Motivering
Vänersjöfartens totala godsvolym har med en viss variation långsamt
sjunkit sedan mitten av 1980-talet. Framför allt är det andelen olje- och
skogsprodukter som sjunkit med 170 000 ton, respektive 150 000 ton från
1998 till 1999. Den sammanlagda godsmängden var 2,9 miljoner ton
1999, mot drygt 3 miljoner ton 1998.
En starkt bidragande orsak till detta är att Vänersjöfarten tappar gods till
förmån för lastbils- och järnvägstrafik. Detta beror i sin tur på att
Vänersjöfarten missgynnas ur trafikpolitisk synpunkt.
Bland annat har banavgiften sänkts med 415 miljoner kronor årligen för
godstrafik på järnväg, vilket medfört en betydligt större konkurrensutsättning
för i synnerhet Vänerregionen, där sjöfarten går parallellt med
järnvägstrafiken. Därtill skall läggas det faktum att handelssjöfarten betalar
full täckning för infrastrukturen inkl. lotsavgifter, emedan järnvägstrafik och
fjärrgående lastbilstrafik inte betalar motsvarande avgifter för sin
infrastruktur. Genom att ge Vänersjöfarten status av inre vattenväg ur ett
trafikpolitiskt perspektiv skulle denna kunna anses som en del av
landstransportsystemet och därmed befrias från alla infrastrukturavgifter.
Sjöfarten på Rhen och Donau är t.ex. helt avgiftsbefriade.
Riksdagen beslutade våren 1998 om mål och medel för den nya
transportpolitiken. Ett rättvisare kostnadsansvar är en central del såväl i den
nya som i det tidigare transportpolitiska beslutet. De effekter som trafiken
medför skall återspeglas i skatter och avgifter i utnyttjandet av olika
transportalternativ.
I EU:s vitbok "Rättvisa trafikavgifter" beskrivs en politik som syftar till att
främja internationell konkurrens för gemenskapens sjöfart, öppna marknader
samt säkerhet och miljö. Vitboken slår bl.a. fast att
marginalkostnadsprissättning skall tillämpas inom EU. Det skall därmed råda
konkurrensneutralitet mellan transportslagen sett ur ett samhällsekonomiskt
perspektiv.
Alla transportslag skall bära sin egna kortsiktiga samhälleliga
marginalkostnader. Den svenska trafikpolitiken bygger utifrån detta på att
transportslag skall täcka sina egna samhällsekonomiska marginalkostnader. I
detta ingår miljökostnader, kostnader för trafikolycksfall, kostnader för
trängseleffekter etc. Dessa principer skall förhindra en snedvridning av
konkurrensen på transportmarknaden.
I budgetpropositionen för 2001 står det bl.a. att regeringen avser att följa
Vänersjötrafikens utveckling. Även i delar av departementsskrivelsen (Ds
2000:18) uppmärksammas Vänersjötrafikens konkurrensvillkor.
Med utgångspunkt från ovan anförda bör regeringen överväga att ge
Vänern och Mälaren status som inre vattenväg och därmed betrakta dessa
som en del av landtransportsystemet samt att stärka arbetet i enlighet med
EU:s vitbok "Rättvisa trafikregler".