1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ge Vänern status som inre vattenväg.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att skapa konkurrensneutralitet i transportstöden mellan
sjöfart, landsväg och järnväg.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om de energieffektiva och trafiksäkerhetsmässiga fördelarna med
sjöfart på Vänern.
Motivering
Sjöfarten är en viktig resurs för näringslivet runt Vänern. Sjöfart tillhör
också de mest energieffektiva transportformerna och den har liten negativ
påverkan på omgivningen när det gäller till exempel buller och trängsel.
Vattnet finns på plats och är på så sätt en unik del av infrastrukturen.
Gods som transporteras på sjön medverkar till att kraftigt avlasta väg- och
järnvägsnätet i regionerna runt Vänern. Om den mängd gods som idag
fraktas på sjön istället skulle fraktas på landsväg skulle det innebära att
lastbilstrafiken skulle behöva öka med 250-500 lastbilar per dygn.
På 1980-talet och fram till mitten av 1990-talet låg godsvolymen för
Vänersjöfarten på ungefär samma nivå år efter år. Ökad konkurrens från tåg-
och lastbilstrafik samt strukturförändringar har gjort att godstrafiken de
senaste åren minskat kraftigt för sjöfarten. Det går inte att komma ifrån det
faktum att den miljösatsning som innebar en sänkning av banavgifterna för
godstrafiken på järnväg har missgynnat Vänersjöfarten. Det torde väl inte ha
varit avsikten att en tänkt överföring av gods från väg till järnväg i
verkligheten sänker det mest trafiksäkra och effektivaste transportsättet.
Första halvåret 2000 minskade sjögods med cirka 35 % i till exempel
Karlstads hamn och totalt 13 % i Vänern.
Som tidigare nämnts har sjöfarten på Vänern en viktig och ibland
avgörande betydelse för många företag i regionen. Som exempel kan nämnas
Valmet i Karlstad som tillverkar så stora maskindelar - cylindrar - att
sjötransport är enda sättet att leverera produkten från tillverkningsplatsen
till
kunden. Det är inte svårt att gissa vad som skulle hända om möjligheten till
sjötransport av olika anledningar försvann från Vänern. Det finns flera
liknande exempel på betydelsen av sjötransporter från regionens näringsliv.
Inom EU satsas det idag på de inre vattenvägarna. Synen är den att
inlandssjöfarten har den lägsta samhällsekonomiska kostnaden. Detta tar sig
uttryck i bland annat att de fartyg som trafikerar Europas floder och kanaler
inte betalar någon farledsavgift. Vänern och Mälaren borde ses som en del i
detta europeiska transportsystem.
I början av detta år presenterades den utredning om Vänersjöfartens
framtid som Bengt K Å Johansson på regeringens uppdrag genomfört. I den
föreslogs bland annat att staten ska bidra till en ökad konkurrenskraft för
sjöfarten på Vänern genom att sänka lotsavgifterna och att Vänern ska
innefattas i det särskilda transportstöd som till exempel Norrlands inland får
del av. Om till exempel ett sågverk i Härjedalen ska frakta trävaror till
England får de stöd om de kör det på lastbil eller järnväg till Uddevalla och
sedan med fartyg till England. Men skulle de transportera trävarorna till
någon hamn i norra Vänern och därifrån med fartyg, då utgår inget stöd.
Tyvärr har lotsavgifterna höjts från den 1 juli i år. Något beslut om ett
särskilt transportstöd till Vänersjöfarten har heller inte beslutats. Det är av
stor vikt att åtgärder vidtas för att rädda sjöfarten på Vänern innan det är för
sent. Dessa åtgärder måste vidtas på nationell, regional och lokal nivå.