1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till en åtgärdsplan för
att snarast möjligt ta bort eftersläpningen i vägunderhållet och höja
bärigheten till ett axeltryck som medger utnyttjande av full lastkapacitet.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ett system för
alternativ finansiering av vägprojekt och andra investeringsobjekt.
Motivering
Det svenska vägnätet har under en lång följd av år utsatts för
en kontinuerlig förslitning som väsentligt överstigit det
underhåll som vägnätet tillgodosetts med. Resultatet kan vi
idag avläsa såväl i det tätortsnära vägnätet som i det
landsbygdsbaserade vägnätet. I båda finns påtagliga
underhållsbrister. Även det hårdgjorda vägnätet är i alltför
hög grad behäftat med förslitningsskador som t ex håligheter
och försänkningar i vägbanan.
Dessa utgör en växande trafiksäkerhetsfara med framför allt risk för
vattenplaning vid nederbördsväder. På många av våra vägar utgör dessa
vattensamlingar och "vattendrag" i hjulspåren en uppenbar trafikrisk, som är
en direkt följd av otillräckligt vägunderhåll.
Bärigheten är på framför allt många landsbygdsvägar i det statliga vägnätet
klart undermålig och orsakar t ex skogsbruket och skogsindustrin starkt ökade
transportkostnader och lönsamhetsförsämringar.
Ett antal särskilt olycksdrabbade vägavsnitt behöver dessutom helt byggas
om eller byggas i en helt ny sträckning. Nya sträckningar erfordras också för
att komma ifrån genomfartstrafik i tätorter. Exempel på detta är E4:an norr
om Ljungby respektive delar av Nissastigen mellan Halmstad och Jönköping.
Det erfordras alltså en kraftfull upprustning av det svenska vägnätet under
de närmaste åren. Riksdagen bör hos regeringen begära förslag till en
åtgärdsplan för snarast möjliga borttagande av eftersläpningen i
vägunderhållet och höjning av bärigheten till ett axeltryck som medger
utnyttjande av full lastkapacitet.
Det kan komma att medföra att det blir svårt att inrymma dessa satsningar
under det utgiftstak som budgetlagen föreskriver. Utgiftstaket har varit och är
alltjämt ett verkningsfullt instrument för att hålla statens utgifter under
kontroll. Dess konstruktion och tillämpning kan emellertid över tiden behöva
justeras och anpassas till inträffade förändringar. En sådan förändring som ter
sig logisk och näraliggande är att särskilja investeringar och ren konsumtion.
Framför allt nybyggnation men även vägunderhåll är i denna mening av
investeringskaraktär. De betalar tillbaka investeringskostnaden genom den
avkastning de ger i näringslivet, genom mindre slitage på fordonsparken och
genom färre olyckor.
Med bibehållet utgiftstak finns det idag behov av att hitta
finansieringsformer som möjliggör spridning av investeringskostnaderna
under en följd av år. Det kan ske genom t ex en riktad upplåning till visst
projekt, leasing m m. Det kan också ske genom att t ex markentreprenörer
bygger och finansierar vägprojekt för "uthyrning" till staten. Regeringen bör
ges i uppdrag att återkomma med förslag till sådan alternativ finansiering av
vägprojekt och andra investeringsobjekt.