1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en snabb utbyggnad av järnvägskapaciteten förbi
Riddarholmen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av kraftigt ökade statliga infrastrukturmedel till
Stockholmsregionen.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att några av de mest samhällsekonomiskt lönsamma väg- och
järnvägsprojekten i Stockholmsregionen får bli försöksprojekt med
upphandling och finansiering enligt public-private partnership.
4.
Motivering
Det övergripande transportpolitiska målet som beslutats av riksdagen är
att säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar
transportförsörjning för medborgarna och näringslivet. Därunder ryms
fem delmål: ett tillgängligt transportsystem, en hög transportkvalitet, en
säker trafik, en god miljö och en positiv regional utveckling.
Vi konstaterar att varken det övergripande målet eller fyra av de fem
delmålen uppfylls i Stockholmsregionen. Trots bristerna i infrastrukturen har
regionen en positiv utveckling. Hade mer resurser avsatts för att lösa de
allvarligaste infrastrukturella bristerna hade utvecklingen varit ännu mer
positiv.
Stockholmsregionen, motorn i svensk ekonomi
I Stockholms län bor en femtedel av landets befolkning på en
sextiondedel av landets yta. Stockholmsregionen växer, ekonomiskt sett,
betydligt snabbare än övriga Sverige och regionen svarade 1998 för en
fjärdedel av bruttonationalprodukten. Regionen är motorn i svensk
ekonomi. Fortsatt tillväxt i Stockholmsregionen är en förutsättning för att
hela Sverige ska leva. Den avgörande konkurrensen står inte mellan
tillväxt i olika regioner i vårt land utan alltmer mellan i vilka av Europas
storstadsregioner som företag och internationella investeringar kommer
att ske. Att Stockholm växer är därför inte ett hot mot glesbygden i
Sverige, utan tvärtom en förutsättning för att hela Sverige ska kunna leva.
Befolkningsökningen fortsätter i regionen och trafiken kommer att
fortsätta att öka. I förslaget till Regionplan 2000 kalkylerar Regionplane- och
trafikkontoret vid Stockholms läns landsting med att Stockholms befolkning
kommer att öka med mellan 300 000 och 600 000 invånare under de
kommande 30 åren. Historiskt vet vi att ökad befolkning och växande
ekonomi genererar ett ökat behov av rörlighet. Det finns inga tecken på att
omvandlingen av Stockholm till en ledande IT-region ändrar på detta.
Stockholms huvudstadsfunktion och de växande internationella
kontakterna ställer ökade krav på fungerande kommunikationer. Det stora
trafikarbetet ökar förutsättningarna för att samhällets investeringar i
infrastrukturen både skall skapa hög tillgänglighet och effektivitet samtidigt
som de negativa miljöeffekterna minskar. Dagens situation med alltmer
störningar och stillastående trafik i rusningstid är ett påtagligt miljöproblem
som inte kan accepteras.
I stora delar av transportsystemet ligger man idag redan nära
kapacitetstaket. Tvärförbindelserna mellan regionens olika sektorer är dåligt
utvecklade både för bil- och kollektivtrafik. Den spårburna kollektivtrafiken
borde byggas ut, liksom vägnätet. Genomsnittshastigheten på vissa
genomfartsleder ligger på ca 10 km per timme under rusningstrafik. Även
flygkapaciteten måste tryggas för regionen.
Regionens infrastruktur missgynnad
Det har inte blivit något kapacitetstillskott för den genomgående nord-
sydliga trafiken sedan Essingeleden byggdes 1967. Sedan dess har
befolkningen ökat med ca 350 000 invånare i vårt län. Vägtrafiken har
ökat med ca 80% mellan åren 1970 och 2000. Men statens investeringar i
infrastrukturen har inte på något sätt motsvarat de behov som finns.
Motsvarande trängselproblem finns på spåren när det gäller den så kallade
getingmidjan, de två spåren förbi Riddarholmen. Järnvägens förmåga att
locka fler resenärer regionalt, interregionalt och nationellt begränsas starkt
och de mångmiljardinvesteringar som har skett på Arlandabanan, Mälarbanan
och Svealandsbanan kommer inte att kunna utnyttjas fullt ut om inte
kapaciteten förbi Riddarholmen snarast börjar byggas ut. Även för
godstrafiken är ökad kapacitet på denna sträcka en nödvändighet. En
kapacitetsökning förbi Riddarholmen är ett trafikalt riksintresse.
Under en lång rad av år har Stockholmsregionen varit missgynnad i
tilldelningen av statliga medel för infrastrukturbyggande och underhåll. Vare
sig man mäter i antal trafikrörelser, befolkning eller annat mått finner man
denna skevhet i fördelningen av statliga medel. Resultatet av uteblivna
satsningar ser vi i stora skadliga effekter på miljö och trafiksäkerhet.
För Stockholms län planeras järnvägsinvesteringar enligt stomnätsplanen
för perioden 1998-2007 till en nivå på 15 % av de totala investeringarna.
Planerade investeringar i nationella vägar för samma period hamnar på en
nivå på endast 5 % av de totala investeringarna. Detta strider klart mot de av
riksdagen antagna målen.
Arbetet pågår med nya planer för perioden 2002-2011, planer som
omfattar utbyggnad av nationella vägar och järnvägar, regionala vägar och
järnvägar, kollektivtrafikanläggningar m m. Det är av synnerlig vikt att
Stockholmsregionen får sin del av dessa medel. Regeringen skulle ha
redovisat dessa planer för riksdagen under våren, men arbetet har försenats
och en proposition väntas under hösten.
Nya finansieringslösningar, PPP (public-private
partnership)
Stockholmsregionens trafikproblem kan dock inte vänta på att statliga
pengar i tillräcklig omfattning blir tillgängliga.
Modellen med privatfinansierade vägprojekt tillämpas i flera länder i
Europa, och i en rapport till regeringen har Vägverket föreslagit att liknande
alternativ också prövas i Sverige. I stället för att nya vägar finansieras
direkt
över statsbudgeten vill verket pröva att bjuda in privata byggare och
finansiärer.
Som motprestation tecknar staten ett långsiktigt leasingkontrakt på
vägsträckan. Det garanterar vägbyggaren och finansiärerna avkastning, en
sorts avbetalningsplan.
Billigare - snabbare
PPP - Public-private partnership - har prövats i Finland och bedöms
minska investeringskostnaden med upp till 20 procent, jämfört med en
finansiering över statsbudgeten. Det uppnås genom en konkurrensutsättning
av såväl vägbygget som av finansiering, men också genom en byggprocess
som innebär att byggföretagen bjuds in i planeringsarbetet på ett tidigt
stadium.
Vägverket ser fler fördelar genom att metoden ger möjlighet att komma till
skott med projekt som är samhällsekonomiskt lönsamma men som inte får
plats i budgeten. Kan de lönsamma projekten tidigareläggas ökar den
samhällsekonomiska vinsten i motsvarande grad.
Lagjusteringar
Trots att staten använt en snarlik modell för finansieringen av
järnvägsbyggen som Arlandabanan och Botniabanan, kommer det enligt
Vägverket att krävas en del lagjusteringar innan privatfinansiering av
vägar kan tillämpas i Sverige.
Men i sin rapport till regeringen har Vägverket redan föreslagit två
försöksprojekt, E 4 förbi Sundsvall - med en ny bro över Sundsvallsfjärden
som beräknas kosta 2,5 miljarder kronor - och riksväg 40 mellan Borås och
Jönköping för 500 miljoner kronor.
Vi förordar att även väg- och järnvägsprojekt i Stockholms län blir
försöksprojekt enligt PPP-principen. Regeringen bör därför återkomma till
riksdagen med förslag till nödvändiga lagjusteringar. Bland de mest
samhällsekonomiskt lönsamma projekt som är färdiga att startas i Stockholms
län, bör några väljas ut som prioriterade försöksprojekt för upphandling enligt
PPP-modellen.
Det förpliktar att PPP i förra årets budgetproposition fanns med som den
sista punkten i regeringens elvapunktsprogram för ökad trafiksäkerhet.
Näringsminister Björn Rosengren är positiv till modellen, och regeringen
föreslog att PPP skall utvärderas. I Stockholmsregionen har redan kontakt
tagits mellan landstinget och de kommuner som berörs av tänkbara projekt.
De är alla överens om att begära hos regeringen att vägarna byggs, med det
nya sättet att finansiera som tänkbar modell.
Vägverket har utrett olika finansieringslösningar och funnit public-private
partnership (PPP) vara den mest framkomliga. Trafiksituationen i Stockholms
län blir alltmer ohållbar. Landets tillväxtmotor bromsas redan av en
undermålig infrastruktur. Det ligger i hela landets intresse att snabbt
åstadkomma en ändamålsenlig infrastruktur för huvudstadsregionen.