1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en vårdgaranti.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Finsam och liknande samarbete.1
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vårdpersonalens möjligheter till att starta eget m.m.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om F-skattsedel för vårdpersonalen.2
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om läkemedel.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om tandvården.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om hälsa och kön.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om valfrihet i mödravården.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om barnhälsovården.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om psykiatrin.
11. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av lagen
om hälsodataregister i enlighet med vad som anförs i motionen.
12. Riksdagen begär förslag av regeringen om att 90 miljoner kronor
öronmärks till storstadsregionerna genom att föras från anslag 91:1
Generellt statsbidrag till kommuner och landsting, till 91:2 Bidrag till
särskilda insatser i vissa kommuner och landsting.3
13.
1 Yrkande 2 hänvisat till SfU.
2 Yrkande 4 hänvisat till SkU.
3 Yrkandena 12 hänvisat till FiU.
Inledning
Sjukvården är en omistlig del av den generella välfärdspolitiken. Det är
viktigt att även fortsättningsvis slå vakt om sjukvårdens offentliga
skattefinansiering samt att vård skall ges efter behov och inte efter
betalningsförmåga.
Svensk sjukvård lider av flera och stora problem. Köerna till operation och
behandling är långa och många. Kostnaderna för läkemedel fortsätter att öka.
Personalen går på knäna och sjukskrivningar till följd av stress och utbrändhet
tilltar. Det ges inget utrymme för de anställdas kreativitet, och deras vilja
att
påverka sin egen vardag på jobbet bryts av hierarkier på arbetsplatsen.
Vi har i vår motion om regeringens nationella handlingsplan för hälso- och
sjukvården utvecklat vår syn på husläkare, mångfald i vården m.m.
Regeringens förslag om familjeläkare är alldeles otillräckliga för att uppnå
ökad tillgänglighet i vården för patienterna och för att uppnå målsättningen
om en allmänläkare per 1 500 invånare. Vi redovisade i vår motion en rad av
åtgärder som är nödvändiga för att uppnå regeringens målsättningar.
I föreliggande motion pekar vi på en rad av åtgärder som vi anser
ytterligare skulle förbättra svensk hälso- och sjukvård om de genomfördes.
Avskaffa köerna i vården
Tillgänglig statistik från Landstingsförbundet över vårdköerna i Sverige
visar på oacceptabla skillnader i kötid mellan landstingen och också på
oacceptabelt långa kötider. Som exempel kan nämnas att kötiden för
starroperation varierar mellan 13 veckor vid Europakliniken i Stockholm
och 192 veckor på Östersunds sjukhus. För utprovning av hörapparat
behöver prioriterade personer i Stockholm vänta 0-4 månader medan
väntetiden för motsvarande patienter i Sandviken och Skellefteå uppgår
till 10 månader. På motsvarande sätt varierar väntetiderna för operation av
livmoderframfall mellan 4 och 104 veckor, gallstensoperation 3-180
veckor, höftledsoperation 6-108 veckor. Dessutom varierar taket för hur
mycket man skall betala för sin hörapparat kraftigt från landsting till
landsting.
Efter maktskiftet på hösten 1991 kallade Bo Könberg, dåvarande sjuk-
vårdsminister, Landstingsförbundet till en överläggning som resulterade i att
Landstingsförbundet och staten tecknade ett avtal om en vårdgaranti som
började gälla den 1 januari 1992.
Effekterna av vårdgarantin visade sig mycket snabbt. Vid vårdgarantins
start stod omkring 52 000 människor i kö till de behandlingar som omfattades
av vårdgarantin. Efter ett år med vårdgarantin hade antalet patienter som stod
i kö till behandlingar som täcktes av garantin minskat kraftigt. De allra flesta
kliniker kunde leva upp till vårdgarantins målsättning att alla som köade
skulle få en behandling inom tre månader.
Regeringen fattade beslut - våren 1997 - om att avskaffa vårdgarantin.
Istället införde man en annan sämre variant av vårdgarantin, en
behandlingsgaranti, med den stora nackdelen att den inte gav patienterna
någon garanterad rätt till att bli behandlade inom tre månader. Därmed
försvann också ett viktig incitament för vårdgivarna att pressa ned kötiden.
Inför en heltäckande vårdgaranti!
Folkpartiet anser att en nationell vårdgaranti omfattande alla diagnoser
och behandlingar ska införas. Enligt vår mening ska patienten om han
eller hon inte kan påräkna behandling inom tre månader ha rätt att söka
annan vårdgivare, privat eller offentlig, på hemlandstingets bekostnad.
Det är en allvarlig brist att detta inte ingår i statens nuvarande avtal med
Landstingsförbundet.
Det faktum att patienterna inte ges rätten att välja en privat vårdgivare
riskerar att pressen på landstinget att klara av de tidsgränser som stipuleras i
garantin inte blir tillräckligt stor om inte möjligheten att söka icke-
landstingsdriven vård finns som ett reellt alternativ.
Vi anser att förhandlingar mellan staten och landstingsförbundet ska
inledas omedelbart så att den nya vårdgarantin kan börja gälla senast från och
med den 1 januari år 2000. I det första steget skall den ursprungliga
vårdgarantin med vissa kompletteringar införas för att därefter skyndsamt
utvidgas till att omfatta i princip alla medicinskt motiverade behandlingar och
diagnoser.
I primärvården är också problemen många och omfattande. Många gånger
får patienter vänta länge för ett läkarbesök eller för en telefontid. Vi tycker
det är rimligt att vårdgarantin även omfattar primärvården, med en rätt till att
träffa husläkaren inom ett par dagar.
Sjukförsäkringspengar till vården (Finsam)
Försäkringskassornas rehabiliteringspengar har tagit slut. Samtidigt
sjukskrivs alltfler allt längre tid. Pressen på försäkringskassorna att klara
rehabiliteringen tilltar. Långtidssjukskrivna människor är en förlust både
mänskligt och samhällsekonomiskt. Regeringen vidtar inga extraordinära
åtgärder för att häva krisen för rehabiliteringen. Det behövs en
genomgripande rehabiliteringsreform. Finsam är en sådan reform.
Tanken att det finns vinster - både mänskliga och ekonomiska - att göra
på att använda sjukförsäkringspengar för att operera bort vårdköer (och
därmed korta tiden då sjukpenning behöver betalas ut) är inte ny.
Våren 1992 presenterade det folkpartistiskt styrda Socialdepartementet ett
förslag om lokal försöksverksamhet med en långtgående finansiell
samordning mellan socialförsäkring och sjukvård (Finsam).
Finsam pågick som ett försöksprojekt med finansiell samordning mellan
sjukförsäkring och hälso- och sjukvård mellan 1993 och 1997. Inom fem
försöksområden hade man gemensamt ansvar för kostnaden för sjukpenning
och rehabiliteringsersättning och möjlighet att disponera delar av dessa till
olika åtgärder.
Riksförsäkringsverkets och Socialstyrelsens gemensamma utvärdering från
våren 1997 visade då en besparing på 154 miljoner kronor i
socialförsäkringen under de tre första åren (1993-95). Detta ekonomiska
resultat är alltså skillnaden mellan de faktiska kostnaderna för sjukpenning
och rehabiliteringsersättning i försöksområdena och de beräknade
kostnaderna som skulle ha uppstått om försöket inte bedrivits. Effekten
beräknades för det tredje försöksåret motsvara en besparing på nästan 9
procent av kostnaderna för sjukpenningen.
Utvärderingen visade att det s k ohälsotalet minskat med 2,5 procent
mellan 1992 och 1995. Under samma period ökade ohälsotalet i riket som
helhet med 2,1 procent. Ohälsotalet beräknas som summan av antalet ersatta
dagar med sjukpenning, rehabiliteringspenning, förebyggande sjukpenning,
sjukbidrag och förtidspension jämfört med antalet försäkrade.
Finsamförsöken ledde till en minskning med 2,7 sjukskrivningsdagar per
person och år 1995 och 2 dagar 1996 - en minskning med 34 procent och 26
procent jämfört med kontrollkommunerna. Det fanns före försöken inga
signifikanta skillnader mellan dessa och Finsam-områdena. I
försöksområdena har det också kunnat konstaterats en större minskning av
antalet nybeviljade förtidspensioner och sjukbidrag mellan 1992 och 1995 än
i riket som helhet.
Regeringen har vid flera tillfällen sagt uttryckligen nej till att tillåta
Finsam
i hela landet. Trots den positiva utvärderingen av de fem försöken i fjol våras
föreslog regeringen därefter i två propositioner riksdagen att avvisa tanken på
att då införa Finsam-reglerna i hela riket. Regeringen ville avvakta till att
utvärderingen av en annan försöksverksamhet som den förra regeringen
öppnat för (SOCSAM) förelåg. Detta väntades ske någon gång under år 2003!
Folkpartiet anser att regler om samverkan typ Finsam och liknande
omgående ska tillåtas i hela riket.
Mångfald i vården
För att lösa primärvårdens problem krävs det fler privata vårdgivare.
Regeringen har i propositionen om en nationell handlingsplan för hälso-
och sjukvården goda ambitioner för att öka mångfalden av vårdgivare.
Men problemet är att det inte föreligger några garantier för att detta
verkligen kommer att ske. Landstingen blir de som ska genomdriva
förändringarna och med tanke på den väl belagda fientlighet som
återfinns hos den socialdemokratiska majoriteten i många landsting så
talar det för att även denna ambition kommer att stanna vid att vara just
en ambition.
Det finns flera jämförelser mellan privat och offentlig vård som visar att
den privata vården ofta ger mer vård för pengarna. Den privata vården skapar
en kostnadspress som resulterar i ett bättre utnyttjande av resurserna i form av
personal, organisation av arbetet, lokalutnyttjande m.m. Det leder i sin tur
till
att patientkontakten ofta är bättre och att det som lite diffust kallas för
vårdkvalitén ofta blir bättre inom den privata vården.
Den privata vården har helt enkelt gett mer nöjda patienter, mer nöjd
personal samtidigt som den bättre utnyttjat resurserna. Så ser den privata
vårdens verklighet ut. Detta borde tala för en mer positiv politik mot privata
vårdgivare - en politik som uppmuntrar mångfald i vården. Inte en politik
som minskar antalet privata vårdgivare och försvårar för de få kvarvarande.
Ett frisläppande av de privata vårdgivarna skulle relativt snabbt fylla igen
de luckor i vården där det råder brist på läkare - inte minst inom
primärvården.
För att främja tillväxten av privatpraktiserande läkare även i framtiden är
det viktigt att det finns möjlighet för privatpraktiserande läkare med
specialistkompetens att överlåta sin praktik till en annan läkare med samma
eller likartad specialistkompetens. Denna rätt fanns tidigare men avskaffades
av Socialdemokraterna. Vi vill återinföra denna möjlighet för de privata
specialistläkarna.
Privata såväl som offentliga vårdgivare skall också få fortsätta sin
verksamhet även efter det att de fyllt 65 år.
Remisstvånget motverkar tillgängligheten för patienterna och fyller heller
ingen stor funktion men verkar hindrande för den privata vården. Det finns
flera exempel där socialdemokratiskt styrda landsting har använt remisskravet
i motverkande syfte för de privata vårdgivarna. Det bör därför snarast
avskaffas.
En återinförd etableringsfrihet för privata allmänläkare ökar valfriheten. Vi
vill även att den fria etableringsrätten förutom allmänläkare även skall
omfatta sjukgymnaster, geriatriker, barnläkare, gynekologer och barnmorskor.
All öppenvård bör konkurrensutsättas för att på det sättet dels öka
effektiviteten, dels underlätta för privata alternativ att få större utrymme.
Det är viktigt att avtalen mellan privata vårdgivare och landstingen blir
längre än vad som är fallet idag. För korta avtalstider avskräcker många
enskilda vårdgivare att lägga anbud eftersom det är förenat med en för stor
risk att investera under en så kort tid som dagens avtal stipulerar.
Det skall krävas kvalitetscertifikat för all den verksamhet som upphandlas
efter konkurrensutsättningen. Utan detta kvalitetscertifikat - ingen
upphandling. Kraven på kvalité kan utformas som av en standardmall av
Socialstyrelsen och tillämpas av kommuner och landsting.
Beställarfunktionen måste stärkas så att brister i upphandlingen motverkas.
Det skall vara obligatoriskt att läkare och sjuksköterskor skall ingå i
beställarstaben. Deras ord måste väga tungt när de olika anbuden på den
konkurrensutsatta verksamheten skall bedömas.
Socialstyrelsen skall tillsammans med den medicinska professionen
intensifiera arbetet med att utveckla och genomdriva rikstäckande
vårdprogram för olika diagnosgrupper. Det stärker den enskilde patientens
rätt till vård på lika villkor.
Second opinion
I dag gäller rätten till second opinion för patienter med livshotande eller
särskilt allvarlig sjukdom eller skada. Det kan vara rimligt att möjligheten
till second opinion även ska gälla för flera allvarligare diagnoser som inte
täcks av nuvarande lagstiftning. Det skulle stärka patientens rätt och
valfrihet att få diskutera sjukdomen och behandlingen med en annan
läkare om behov av detta skulle föreligga.
Släpp personalen loss
Sverige kommer att få en skriande brist på vårdpersonal om ingenting
görs. På grund av att vi lever allt längre och att 40-talisterna utgör en
befolkningspuckel kommer vård- och omsorgsbehoven i framtiden att
öka. Därför behöver vårdsektorn bli mer attraktiv för att fler ska söka sig
dit. Viktiga faktorer för att attraktionskraften ska bli stark är att lönerna
blir konkurrenskraftiga och att arbetsvillkoren förbättras.
Folkpartiet anser att man bör se hur karriärvägarna inom vårdyrkena kan
utvecklas. Man bör också ta fram förslag om hur man skall kunna stimulera
dem som lämnat yrket att återvända. Vidare bör man underlätta för personer
med utländsk bakgrund och som har vårdyrkesutbildning att arbeta inom
vårdyrkena. Ett problem här är utformningen av språkproven, där man fäster
stor vikt vid förmågan till rättstavning.
Under årtionden har vårdens viktigaste resurs: de vårdanställda fått allt
mindre att säga till om. Inflytandet över den egna arbetssituationen har
minskat samtidigt som politiska beslut urholkat de vårdanställdas
professionella yrkesstolthet. De allra flesta vårdanställda har därtill
förmenats
möjligheten att gå över till andra arbetsgivare eller rent av testa om vingarna
bär på egen hand. Ty i praktiken har vården bedrivits i monopolform.
Folkpartiet anser att en konkurrensutsättning av all primärvård och
uppmuntrandet av privata alternativ och ökat inflytande för de anställda i
offentlig sektor skulle skapa möjligheter för anställda att förverkliga sin
kreativitet.
Dagens regelverk om F-skattsedel hindrar sjuksköterskor från att starta
eget. Det beror på att vid bedömningen av om F-skattsedel skall ges tas
hänsyn till hur många uppdragsgivare som finns för tjänsten. Oftast finns i
detta fall endast två: landstingen och kommunen. Regelverket bör härvid
ändras.
Billigare läkemedel och bättre användning
Folkpartiet ställde sig bakom läkemedelsreformen hösten 1996. Vi
bedömde det som att det var riktigt att ansvaret för läkemedlen överfördes
från staten till landstingen. Avsevärda vinster kan göras om
sjukvårdshuvudmännen har ett samlat ansvar för
läkemedelsanvändningen i öppen vård och inte bara i den slutna vården.
Minskade läkemedelskostnader var ett av de stora målen med
läkemedelsreformen. Men kostnaderna fortsätter att skjuta i höjden.
Den reala kostnaden per person för läkemedel var 1975 268 kronor. Förra
året var kostnaden för läkemedel 14,9 miljarder kronor. I år beräknas
kostnaden bli 15,8 miljarder kronor.
Det är viktigt att det vidtas åtgärder för att minska kostnaderna så att
människor i framtiden skall kunna erhålla läkemedel till rimliga priser.
Bättre sätt att sänka läkemedelskostnaden
Folkpartiets förslag syftar till att sänka läkemedelskostnaderna utan att
patienterna drabbas. För att en läkemedelskostnad skall uppstå måste ju
läkaren skriva ut receptet och patienten hämta ut medicinerna. Några
idéer om att påverka det första ledet i denna process har inte presenterats
av regeringen.
Enligt vår uppfattning bör reformer genomföras som syftar till att rätt
medicin skrivs ut och att det är billigast likvärdiga medicin som används i
stället för det förslag som drabbar patienterna med kraftigt höjda kostnader.
De åtgärder vi föreslår är följande:
Det måste till en noggrannare uppföljning av läkemedelsförskrivningen.
Läkemedelskommittéerna är de organ som bäst är lämpade för att genomföra
en sådan uppföljning. Det är de som kan göra kostnadsanalyser och analyser
av vilka kostnader som står för ökningen.
Det måste bli enklare för den enskilde läkaren att följa upp sin egen
förskrivning. Det beslut som riksdagen redan har tagit om
receptförskrivningsregister måste omgående omsättas i praktiken.
Läkemedelskommittéerna kan då bl a tillsammans med läkaren gå igenom
förskrivningsmönstret och därmed underlätta en mer adekvat förskrivning. En
återföring av läkemedelsförskrivningsdata till läkarkåren kan, enligt de
studier som utförts, ge omkring 10 procents minskning av kostnaderna för
receptförskrivna läkemedel. I dag finns datahjälpmedel som underlättar för
läkarna vid förskrivningen att se alternativ och kostnaderna för de olika
läkemedlen. Sådana modeller bör ytterligare utvecklas.
Ett annat exempel på en besparing genom bättre förskrivning är SBU:s
rekommendationer angående mediciner mot högt blodtryck som enligt
beräkningar från Nätverket för läkemedelsepidemiologi (NEPI) skulle
innebära besparingar på 300 miljoner kronor per år.
Dessutom bör det år 1993 införda referensprissystemet utvidgas.
Riksdagen beslöt år 1992, mot Socialdemokraternas röster, att i de fall då det
fanns i praktiken identiska läkemedel skulle samhällssubventionen enbart
gälla det billigaste preparatet. Enligt utgiven rapport från NEPI ledde det
beslutet till besparingar det första året med bortemot 500 miljoner kronor och
under åren 1993 till 1996 med sammanlagt nästan 1 miljard kronor. I
rapporten redovisas också beräkningar av vad en utvidgning av utbytbarheten
jämfört med referensprissystemet skulle kunna ha gett år 1996. En sådan
utökning av användningen av s.k. generika, dvs. läkemedel där patentskyddet
upphört, skulle kunna spara upp till 510 miljoner kronor.
Läkarna skall få möjlighet att förskriva vissa dyrbarare läkemedel -
exempelvis nyintroducerade potensmedel eller bantningsmedel - utan
rabattering, när syftet i första hand inte är medicinskt utan att skapa bättre
livsbetingelser. Detta är fullt möjligt i dag.
Läkemedlen är en integrerad del av övriga hälso- och sjukvården. Genom
nya läkemedel har många vinster kunnat uppnås. Minskat lidande för
patienterna, kortare vård- och behandlingstider och minskat antal kirurgiska
ingrepp m.m.
Läkemedel är också den vanligaste behandlingsformen inom hälso- och
sjukvården. Varje dag intas c:a 12 miljoner dygnsdoser läkemedel. I
genomsnitt följer varannan patient inte läkarens ordination vilket kan leda till
behandlingsmisslyckanden i form av utebliven effekt och biverkningar. En
fjärdedel av alla intagningar av patienter över 65 år på medicinklinik
uppskattas bero på felanvändning av läkemedel. Vad det kostar svensk hälso-
och sjukvård är det ingen som vet. I USA däremot uppskattar man att för
varje dollar man lägger ner på läkemedel lägger man också ner en dollar på
läkemedelsrelaterad sjuklighet.
Mot bakgrund av det lidande som felanvändning av läkemedel förorsakar
patienterna, de ökande läkemedelskostnaderna och kostnaderna för konse-
kvenserna av felbehandlingen, är det nödvändigt med en nationell
handlingsplan för att åstadkomma en optimal läkemedelsanvändning, d.v.s.
rätt läkemedel till rätt patient på rätt indikation i rätt dosering under rätt
behandlingstid och i rätt administreringsform.
För att åstadkomma detta fordras:
- Förbättrad utbildning för läkare, sjuksköterskor och annan hälso- och
sjukvårdspersonal om hur läkemedel bäst kan användas. Också användarna
behöver information.
- Möjlighet för läkarna att följa sina egna läkemedelsförskrivningar och
kostnaderna för dem. Erfarenheten har visat att man därigenom kan
åstadkomma bättre behandling av patienterna och sänka kostnaderna.
- Intensifiering av läkemedelskommittéernas arbete med
rekommendationslistor och fortbildning av personalen om läkemedel.
- Regelmässig gratis förskrivning av provförpackningar till patienter som
skall stå längre tid på ett läkemedel. Tål patienten läkemedlet kan större
förpackningar skrivas ut på vanligt sätt.
- Krav på användning av billigaste synonympreparat.
- Krav på att Läkemedelsverkets, Socialstyrelsens och Statens Beredning
för Medicinsk Utvärderings (SBU) rekommendationer om
läkemedelsbehandling följs.
- Tid för apotekspersonalen att informera kunderna om läkemedels rätta
användning.
Utöver detta behövs ett effektivt system för prissättning av läkemedel
samt att man åter aktualiserar frågan huruvida läkemedelsanvändare på
frivillig väg skall kunna få egna datakort där deras
läkemedelsordinationer förs in.
Hälsodataregister
Riksdagen antog 1998 en ny lag om hälsodataregister. Den innebar att
alla de olika register som Socialstyrelsen har, regleras i en lag. I den nya
lagen öppnades för möjligheten att ta in mer uppgifter om sjukvården än
vad som görs i dag. Närmare föreskrifter om enskilda hälsoregister skall
meddelas av regeringen inom de ramar som lagen drar upp.
Datainspektionen ifrågasatte då om inte alla hälsoregister bör regleras av
riksdagen genom lag. Folkpartiet ansåg att detta var riktigt och yrkade
detta i sin motion med anledning av propositionen. Vi anser därför att
lagen skall ändras så att det är riksdagen och inte regeringen som skall
fatta beslut om de enskilda hälsoregistren.
Uppgifterna i hälsodataregistren får enligt den nuvarande lagen användas
för framställning av statistik och för att följa upp, utvärdera och
kvalitetssäkra
hälso- och sjukvården. De uppgifter som ingår i registren kan vara mycket
integritetskänsliga och enligt nuvarande lagstiftning krävs endast samtycke
från patienten för medverkan i registret. Folkpartiet ansåg när propositionen
behandlades att s k informerat samtycke skulle erfordras. Det betyder att
patienten blir informerad om registret och dess användning och därefter
lämnar sitt eventuella samtycke. Den debatt som nu uppstått med anledning
av Socialstyrelsens förslag om att personnummer ska föras in i bland annat
abortregistret, och den upprördhet det har väckt hos allmänheten visar på just
det som Folkpartiet liberalerna varnade för i sin motion 1998.
Det är viktigt att relevant forskning kan bedrivas på hälso- och
sjukvårdsområdet, forskning som kan vara till hjälp för patienterna, men
hänsyn måste också tas till den enskilde individens integritet. Om tilltron till
vården minskas genom att människor upplever register som kränkande och
det finns en rädsla och osäkerhet om hur och varför registren används så slår
det även tillbaka på forskningen. Folkpartiet liberalerna anser att lagen skall
ändras så att det är informerat samtycke som krävs.
Tandvården
Socialdemokraterna har misslyckats med tandvårdspolitiken. Tänderna
tenderar åter att bli en klassfråga. Framför allt har pensionärerna drabbats
av den allt dyrare tandvården. Det behövs ett förbättrat högkostnadsskydd
och en översyn av hela tandvården i syfte att få en rättvisare tandvård.
Tandvården kommer att få en halv miljard kronor som enligt
vårpropositionen skulle börja betalas ut fr.o.m. andra halvåret 2002. Dessa
pengar är naturligtvis ett välkommet tillskott men räcker inte på långt när för
att tillgodose de tandvårdsbehov äldre har. I föreliggande budgetproposition
tidigarelägger regeringen användningen av 100 miljoner kronor så att de blir
tillgängliga redan 2001. Nyligen beslutade regeringen att dessa pengar ska gå
till att alla patienter med hel- och halvproteser ska slippa betala
karensbeloppet på 3 500 kronor. Men trots detta så kommer förfallet i
tandvården att fortsätta.
Tandvårdstaxorna har höjts flera gånger, och antalet inkassoärenden har
ökat den senaste tiden; avbetalning och lån är nu två alternativ som erbjuds
patienter när de skall betala sina räkningar. Enligt Socialstyrelsen har de
vuxna svenskarnas tandhälsa försämrats mellan 1989 och 1997. Alltfler
uppger att de inte besökt tandläkare under de senaste åren och fler har
problem med att tugga. Den troliga orsaken är att det blivit allt dyrare att gå
till tandläkaren.
Konsekvensen av denna utveckling för äldre blir sämre tandstatus, sämre
näringsintag och därmed sämre hälsotillstånd vilket drabbar den enskilde men
också landstingen och kommunerna i form av ökat vårdbehov. Den bild
regeringen lämnar av tandhälsan i budgetpropositionen är således alltför ljus.
En plan måste tas fram för hur tandvården successivt skall kunna inlemmas
under sjukförsäkringen och garantier lämnas för att ingen skall behöva avstå
från tandvård av ekonomiska skäl. Dessutom behövs kraftfulla insatser för att
informera såväl äldre som hemtjänsten om hur man kan förebygga försämrad
tandstatus bland äldre. Dessutom bör underhåll av tidigare gjorda
tandvårdsarbeten, t.ex. bryggor, prioriteras.
Högkostnadsskyddet inom tandvården måste förbättras. Regeringen bör
tillsätta en utredning som ser på frågan om tandvårdens framtida finansiering
och uppbyggnad.
Hälsa och kön
Den bild man får av ohälsan i ett land är beroende av de ohälsomått som
används för att beskriva den. Används dödsorsaksstatistiken ser det
gynnsamt ut för kvinnor. Kvinnor lever cirka fem år längre än män. Men
studerar man sjukligheten får man en annan bild. Kvinnor söker oftare
öppen vård och har fler sjukdagar än män. Kvinnor förtidspensioneras
oftare än män och uppvisar oftare otillfredsställda vårdbehov. Mycket
talar för att rehabiliteringsinsatserna för män är mer omfattande än för
kvinnor. Kvinnor köper ut mer läkemedel än män. Samtidigt visar
statistiken att kvinnor ordineras äldre och billigare preparat än männen.
Sjukdomspanoramat skiljer sig åt mellan könen. Hjärt-kärlsjukdom står
för 22 procent av dödligheten bland män under 65 år och 13 procent av
dödligheten bland kvinnor. Medan lungcancer minskar bland män ökar den
bland kvinnor, vilket med all sannolikhet beror på förändringen i rökvanor.
Unga kvinnor med kort utbildning och/eller monotont arbete är en särskilt
viktig målgrupp för tobakspreventivt arbete om man får döma av de
rökvaneundersökningar som utförts.
När det gäller diabetes tyder tillgängliga data på att kvinnors vårdbehov är
sämre tillgodosett än mäns. Samtidigt tycks kvinnor lättare acceptera sin
diabetes än män. De tar också ett större ansvar för behandlingen av sin
sjukdom. Män däremot lägger ett större ansvar på sjukvården, på sin hustru
etcetera.
Inom psykiatrin har man genomfört anmärkningsvärt få studier över
könsperspektivets betydelse för psykiska sjukdomar och deras behandling. Vi
vet att kvinnor oftare behandlas med psykofarmaka än män. Det finns data
över vilka hälsoproblem som förorsakar förskrivningen men mycket liten
forskning om de bakomliggande orsakerna.
Ätstörningar (anorexi och bulemi) är vanligare hos flickor än hos pojkar.
Här är förhållandet det motsatta - vi vet mer om flickors ätstörningar än
pojkars. Av alla unga kvinnor mellan 15 och 25 år lider ca fem procent av
ätstörningar, fördelade på tre grupper: självsvält (anorexia nervosa),
hetsätning (bulimia nervosa) och ätstörningar utan närmare specifikationer.
Ätstörningar är sannolikt också en av de psykiatriska sjukdomar som har
högst dödlighet. Det finns ingen enskild behandlingsform som passar alla
personer som lider av ätstörningar. Här behövs mer forskning både om
bakomliggande orsaker och om hur man bäst kan hjälpa dessa patienter. I det
här fallet är pojkarna en bortglömd grupp, och de måste således också ingå i
de studier som genomförs.
Osteoporos (benskörhet) är ett växande folkhälsoproblem, framför allt hos
kvinnor. Varje år drabbas 70 000 män och kvinnor av benskörhet. Enbart de
direkta sjukvårdskostnaderna beräknas överstiga 2,6 miljarder kronor per år.
Hälften av alla 50-åriga kvinnor kommer sannolikt att få benbrott på grund av
benskörhet. Möjligheterna att förebygga, diagnosticera och behandla
osteoporos har avsevärt förbättrats under senare år. Trots detta finns det klara
brister i vården på grund av okunskap och stora variationer i
omhändertagandet.
Det finns tydliga könsskillnader när det gäller läkemedelsanvändning som
kan återspegla olika sjukdomsförekomst hos de båda könen men också kan
bero på att man behandlar samma tillstånd olika hos män respektive kvinnor.
Här behövs mer forskning om vad som ligger bakom data och vilka konse-
kvenser olikheterna för med sig för patienterna. Kvinnor drabbas oftare än
män av läkemedelsbiverkningar. Det kan dels bero på att kvinnor använder
mer läkemedel än män, dels på att kvinnor reagerar annorlunda än män på
vissa mediciner. Forskning bör därför stimuleras om skillnader mellan
kvinnors och mäns benägenhet att reagera med biverkningar på olika
läkemedel.
Upprätta en handlingsplan för en jämställd hälso- och
sjukvård
Många av de brister som redovisats ovan uppmärksammades av den
senaste borgerliga regeringen. Det ledde till att den som en av sina sista
åtgärder på initiativ av Folkpartiet liberalerna tillsatte en utredning om
bemötande av kvinnor och män inom hälso- och sjukvården (Dir.
1994/95). Utredningen skulle bl.a. kartlägga hur kvinnor och män bemöts
när de söker vård och hjälp inom hälso- och sjukvården och föreslå
åtgärder som kan bidra till att utjämna skillnader mellan hur kvinnor och
män bemöts och behandlas inom vården i den mån dessa skillnader har
sin grund i könstillhörighet och inte är relevanta för aktuell sjukdomsbild
och aktuellt vårdbehov.
Utredningen kom med sitt betänkande (SOU 1996:133) redan 1996. Här
rapporterades om såväl väsentliga kunskapsluckor som brister i vården. Bland
åtgärdsförslagen tog utredningen upp en rad frågor som måste bli föremål för
fortsatt forskning för att öka våra kunskaper om kvinnors speciella behov.
Utredningen tog också upp behovet av utbildning av hälso- och sjukvårdens
personal om könsspecifika skillnader både när det gäller sjukdomsförekomst
och behandling samt rehabilitering. Regeringen har visserligen i några
sammanhang tagit upp en del av de förslag utredningen lade fram men något
helhetsgrepp för att besvara de olika frågor som ställts har man inte tagit. Vi
anser att regeringen bör lägga fram en handlingsplan över hur hälso- och
sjukvården för kvinnor och män skall utformas så att vården i ordets rätta
bemärkelse skall bli jämställd.
Valfrihet i mödravården
På några ställen i landet har landstinget skrivit avtal med privata
barnmorskor för att öka patienternas valfrihet inom mödrahälsovården. I
de landsting som har slutit avtal begränsas dock ofta valfriheten genom
olyckliga avtalskonstruktioner. Orsaken är främst tak för antalet inskrivna
per år. Det innebär att de som blir gravida i slutet av året inte kan vara
säkra på att de kan erbjudas en valmöjlighet. Detta är naturligtvis inte
rättvist. Blivande föräldrar ska i alla landsting kunna välja vilken
barnmorska de ska gå till.
Vi anser att kostnaden för mödrahälsovård bör följa föräldrarna, som en
mödravårdspeng. De mottagningar som har vårdavtal med landstinget bör få
ersättning för de föräldrapar som valt dem. Eftersom det inte finns fler
ersättningar att betala ut än antalet föräldrapar bör det inte bli något problem
med totalkostnadskontrollen.
Valfrihet också i barnhälsovården!
De allra flesta föräldrar vill ha sin barnhälsovård i sin geografiska närhet.
Barnavårdscentralerna och motsvarande barnmottagningar hos vissa di-
striktssköterskor i landstingets regi ger en mycket god barnhälsovård med
hög kvalitet. Även i framtiden kommer huvuddelen av familjerna att söka
sig till denna vårdform.
En del föräldrar vill dock få sin barnhälsovård hos någon annan. Vi vill
därför införa en form av barnhälsovårdspeng, så att föräldrarna själva kan
välja barnhälsovårdsmottagning. Samma kvalitetskrav ska gälla för den
privata verksamheten som inom landstingets verksamhet.
Psykiatrin
Under senare år har det skett stora förändringar inom den psykiatriska
vården. Alltfler psykiskt sjuka personer, som förr tillbringade större delen
av sina liv på mentalsjukhus eller vårdhem, bor numera utanför
institutionerna och får sin vård på hemorten.
För att detta skall fungera väl måste vården och servicen samordnas mellan
de olika vårdgivarna och anpassas till patientens behov.
De psykiskt störda är utsatta människor. Som regel har de betydligt sämre
levnadsförhållanden än andra. Psykiatriutredningen fastslog att de problem
som gällde bl a inom äldreomsorgen med det dubbla huvudmannaskapet i lika
stor utsträckning gällde de psykiskt långtidssjuka. I utredningen förslogs
också att det borde införas nya styrformer med syfte att ge kommunerna
incitament att prioritera alternativ till den dåvarande vården. Den förra
regeringen lade fram en psykiatriproposition som antogs av riksdagen och
började gälla den 1 januari 1995 som i stor utsträckning byggde på
psykiatriutredningen.
Den innebar att ansvaret för service och vård till personer med långvariga
och allvarliga psykiska störningar skall preciseras, och att de också skall
omfattas av ett kommunalt betalningsansvar, på samma sätt som gäller för
äldre personer och personer med funktionshinder. Kommunerna fick alltså ett
obligatoriskt betalningsansvar för vissa psykiskt långtidssjuka. Kommunerna
skall tillgodose behovet av service, sysselsättning, stöd och vård men inte
nödvändigtvis själva producera dessa insatser. De skall också se till att den
psykiskt störde får ett ombud som kan tillvarata dennes rättigheter.
Psykiatrireformen har utvärderats av Socialstyrelsen. Nu vill vi gå vidare
genom att uppmärksamma fler problem i psykiatrin.
För unga människor som drabbas av psykoser är det viktigt att
psykosförloppet stoppas och hävs så fort som möjligt för att undvika ett
livslångt lidande. En förutsättning för att detta skall kunna ske är att vården
är
lättillgänglig för såväl patienter som anhöriga. Vård i hemmet fungerar om
denna lättillgänglighet till akuta vårdinsatser finns. Vi föreslår att en
utredning tillsätts som ser över patientens behov av rätt diagnostik på ett
tidigt
stadium. Denna utredning skulle också kunna se över behovet av en
rättighetslagstiftning liknande den för människor med funktionshinder, LSS
och LASS, även för vissa kategorier av människor med psykiska sjukdomar.
I de få studier som utförts över betydelsen av tillgång till psykosocial
kompetens (kurator, psykolog, socionom) på vårdcentraler visas att det kan
slå en brygga över till andra discipliner i samhället som är väsentliga för
rehabiliteringen av patienterna. Dessutom kunde handläggningstiden
förkortas genom att rehabiliteringen kunde planeras på ett tidigare stadium
och olika instanser samordnas. Kuratorsverksamheten ledde också till att
psykosociala problem kunde upptäckas bakom den medicinska diagnosen
vilka på så sätt kunde åtgärdas på ett effektivare sätt. Samtidigt skall man
inte
sticka under stol med att på vissa håll har det uppstått samarbetsproblem
mellan personal med hälso- och sjukvårdsutbildning å ena sidan och
socialtjänstkompetens å den andra. I de få studier över patienters
tillfredsställelse med kuratorsinsats som föreligger visas att majoriteten av
patienterna var nöjda med kuratorsinsatsen.
I Socialstyrelsens uppföljning av primärvården framlagd 1998 skriver
styrelsen " att antalet kuratorer och psykologer nu ökat i primärvården och att
de finns på mer än var tredje mottagning av vårdcentralstyp. Denna
utveckling ökar primärvårdens förmåga att ansvara för ett basalt
omhändertagande när det gäller krisreaktioner och andra psykiska
insufficiensreaktioner."
Mot bakgrund av de erfarenheter som hittills gjorts av att i primärvården
inrymma också psykosocial kompetens anser vi att de husläkarmottagningar
som ännu inte har denna kompetens måste tillföras sådan.
För att kunna uppfylla hälso- och sjukvårdslagens målsättning om en god
hälsa åt alla och en helhetssyn i vården måste sjukvården utveckla ett
arbetssätt där såväl medicinsk/biologisk som psykologisk kompetens tas till
vara.
I Sverige uppskattas ca 60-70 procent av dem som söker primärvården ha
psykiska eller psykosomatiska åkommor. En del av dessa är livsstilsrelaterade
och kräver för ett effektivt omhändertagande personal med professionell
kunskap om sociala och psykologiska faktorer och deras inverkan på de
vårdsökandes hälsotillstånd. Nikotin- och alkoholberoende samt även
läkemedelsberoende utgör särskilda problem som kräver speciell kompetens.
Det är därför viktigt att läkare i sin AT-utbildning har minst tre månaders
psykiatri. Men det räcker inte med medicinsk/biologisk kompetens. Vi anser
att mycket talar för att primärvården skulle vinna på att ha tillgång till
psykologisk kompetens. Idag bedrivs hos några landsting och kommunala
sjukvårdshuvudmän försök med psykologisk kompetens i primärvården, t ex i
Kronoberg, Skaraborg, Stockholm, Värmland, Västmanland och Göteborg. Vi
anser att dessa försök kan ge viktig kunskap om värdet av psykologisk
kompetens i primärvården och att dessa försök inte får bli en kortsiktig
satsning utan tillåts pågå så lång tid att man också kan se resultaten på längre
sikt.
Invandrares psykiska hälsa
Genom Statistiska centralbyråns undersökningar vet vi att invandrares
fysiska och psykiska hälsa är sämre än totalbefolkningens. Såväl
allmänläkare, distriktssköterskor, psykiatriker, psykologer m fl har idag
liten beredskap för att arbeta med den kulturella mångfalden och att möta
traumatiserade flyktingar som är i behov av vård. Vi anser därför att de
olika yrkesgruppernas utbildningar behöver kompletteras enligt följande:
- en integrering av mångkulturell kunskap i utbildningen såväl vertikalt
som horisontellt
- en belysning av det mångkulturella synsättet utifrån befintliga teorier och
modeller
- en orientering om etikfrågor och mänskliga rättigheter i praktisk
yrkesverksamhet och forskning från ett mångkulturellt perspektiv
- träning och erfarenheter av hälsoarbete i ett mångkulturellt samhälle och
internationellt sammanhang
- kommunikationsträning under hela utbildningen
- utveckling av professionell hållning till patienter med annan kulturell
bakgrund
- användning av kulturkompetenta studenters erfarenheter under
utbildningen.
Hivpengar
Från anslaget 99:2 Särskilda insatser i vissa kommuner och landsting
under utgiftsområde 25 har tidigare fördelats medel för hiv- och
aidspreventivt arbete i storstadsregionerna, (1999-2000 84 miljoner).
För ett antal år sedan fördelades detta anslag genom budgeten för
Folkhälsoinstitutet och övriga landets hivverksamhet. Det lyftes därefter ur,
för att istället föras över till Inrikesdepartementets så kallade
"Perssonpengar". Dessa Perssonpengar delades sedan ut som öronmärkt
hivstöd till storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö och har
kallats för ett tillfälligt stöd. Pengarna har sedan överförts till
Finansdepartementet och i budgeten belastat utgiftsområde 25.
I statsbudgeten för 2001 har nu den "tillfälliga satsningen" av hivanslag
helt tagits bort. Det paradoxala som nu inträffat är att det inför 2001 finns
anslag till att bedriva hivpreventiv verksamhet i hela landet, utom just i
storstadsregionerna, (där smittspridningen är som störst). Hivpreventiv
verksamhet i övriga landet bedrivs med pengar från Folkhälsoinstitutet.
Hivpreventionen kommer för lång tid framöver att vara en av de viktigare
åtgärderna för bevarandet av den goda folkhälsan. Arbete för hivprevention är
i praktiken också nära förknippat med arbete mot andra sexuellt överförbara
sjukdomar. Anslaget har dels använts till landstingens egen
infektionsverksamhet och preventiv verksamhet på psykiatriska och
somatiska avdelningar och ungdomsmottagningar, men inte minst gjort stor
nytta i frivilligorganisationers preventionsverksamhet, däribland Noaks ark,
RFSU, RFSL m fl. Det är av yttersta vikt att dessa medel tillförsäkras
verksamheten i framtiden genom en fortsatt öronmärkning.