Innehållsförteckning
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en vårdgaranti.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Finsam och liknande samarbete.1
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vårdpersonalens möjligheter till att starta eget m.m.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om F-skattsedel för vårdpersonalen.2
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om läkemedel.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tandvården.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hälsa och kön.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om valfrihet i mödravården.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barnhälsovården.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om psykiatrin.
11. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av lagen om hälsodataregister i enlighet med vad som anförs i motionen.
12. Riksdagen begär förslag av regeringen om att 90 miljoner kronor öronmärks till storstadsregionerna genom att föras från anslag 91:1 Generellt statsbidrag till kommuner och landsting, till 91:2 Bidrag till särskilda insatser i vissa kommuner och landsting.3 13. 1 Yrkande 2 hänvisat till SfU.
2 Yrkande 4 hänvisat till SkU.
3 Yrkandena 12 hänvisat till FiU.
Inledning
Sjukvården är en omistlig del av den generella välfärdspolitiken. Det är viktigt att även fortsättningsvis slå vakt om sjukvårdens offentliga skattefinansiering samt att vård skall ges efter behov och inte efter betalningsförmåga.
Svensk sjukvård lider av flera och stora problem. Köerna till operation och behandling är långa och många. Kostnaderna för läkemedel fortsätter att öka. Personalen går på knäna och sjukskrivningar till följd av stress och utbrändhet tilltar. Det ges inget utrymme för de anställdas kreativitet, och deras vilja att påverka sin egen vardag på jobbet bryts av hierarkier på arbetsplatsen.
Vi har i vår motion om regeringens nationella handlingsplan för hälso- och sjukvården utvecklat vår syn på husläkare, mångfald i vården m.m. Regeringens förslag om familjeläkare är alldeles otillräckliga för att uppnå ökad tillgänglighet i vården för patienterna och för att uppnå målsättningen om en allmänläkare per 1 500 invånare. Vi redovisade i vår motion en rad av åtgärder som är nödvändiga för att uppnå regeringens målsättningar.
I föreliggande motion pekar vi på en rad av åtgärder som vi anser ytterligare skulle förbättra svensk hälso- och sjukvård om de genomfördes.
Avskaffa köerna i vården
Tillgänglig statistik från Landstingsförbundet över vårdköerna i Sverige visar på oacceptabla skillnader i kötid mellan landstingen och också på oacceptabelt långa kötider. Som exempel kan nämnas att kötiden för starroperation varierar mellan 13 veckor vid Europakliniken i Stockholm och 192 veckor på Östersunds sjukhus. För utprovning av hörapparat behöver prioriterade personer i Stockholm vänta 0-4 månader medan väntetiden för motsvarande patienter i Sandviken och Skellefteå uppgår till 10 månader. På motsvarande sätt varierar väntetiderna för operation av livmoderframfall mellan 4 och 104 veckor, gallstensoperation 3-180 veckor, höftledsoperation 6-108 veckor. Dessutom varierar taket för hur mycket man skall betala för sin hörapparat kraftigt från landsting till landsting.
Efter maktskiftet på hösten 1991 kallade Bo Könberg, dåvarande sjuk- vårdsminister, Landstingsförbundet till en överläggning som resulterade i att Landstingsförbundet och staten tecknade ett avtal om en vårdgaranti som började gälla den 1 januari 1992.
Effekterna av vårdgarantin visade sig mycket snabbt. Vid vårdgarantins start stod omkring 52 000 människor i kö till de behandlingar som omfattades av vårdgarantin. Efter ett år med vårdgarantin hade antalet patienter som stod i kö till behandlingar som täcktes av garantin minskat kraftigt. De allra flesta kliniker kunde leva upp till vårdgarantins målsättning att alla som köade skulle få en behandling inom tre månader.
Regeringen fattade beslut - våren 1997 - om att avskaffa vårdgarantin. Istället införde man en annan sämre variant av vårdgarantin, en behandlingsgaranti, med den stora nackdelen att den inte gav patienterna någon garanterad rätt till att bli behandlade inom tre månader. Därmed försvann också ett viktig incitament för vårdgivarna att pressa ned kötiden.
Inför en heltäckande vårdgaranti!
Folkpartiet anser att en nationell vårdgaranti omfattande alla diagnoser och behandlingar ska införas. Enligt vår mening ska patienten om han eller hon inte kan påräkna behandling inom tre månader ha rätt att söka annan vårdgivare, privat eller offentlig, på hemlandstingets bekostnad. Det är en allvarlig brist att detta inte ingår i statens nuvarande avtal med Landstingsförbundet.
Det faktum att patienterna inte ges rätten att välja en privat vårdgivare riskerar att pressen på landstinget att klara av de tidsgränser som stipuleras i garantin inte blir tillräckligt stor om inte möjligheten att söka icke- landstingsdriven vård finns som ett reellt alternativ.
Vi anser att förhandlingar mellan staten och landstingsförbundet ska inledas omedelbart så att den nya vårdgarantin kan börja gälla senast från och med den 1 januari år 2000. I det första steget skall den ursprungliga vårdgarantin med vissa kompletteringar införas för att därefter skyndsamt utvidgas till att omfatta i princip alla medicinskt motiverade behandlingar och diagnoser.
I primärvården är också problemen många och omfattande. Många gånger får patienter vänta länge för ett läkarbesök eller för en telefontid. Vi tycker det är rimligt att vårdgarantin även omfattar primärvården, med en rätt till att träffa husläkaren inom ett par dagar.
Sjukförsäkringspengar till vården (Finsam)
Försäkringskassornas rehabiliteringspengar har tagit slut. Samtidigt sjukskrivs alltfler allt längre tid. Pressen på försäkringskassorna att klara rehabiliteringen tilltar. Långtidssjukskrivna människor är en förlust både mänskligt och samhällsekonomiskt. Regeringen vidtar inga extraordinära åtgärder för att häva krisen för rehabiliteringen. Det behövs en genomgripande rehabiliteringsreform. Finsam är en sådan reform.
Tanken att det finns vinster - både mänskliga och ekonomiska - att göra på att använda sjukförsäkringspengar för att operera bort vårdköer (och därmed korta tiden då sjukpenning behöver betalas ut) är inte ny.
Våren 1992 presenterade det folkpartistiskt styrda Socialdepartementet ett förslag om lokal försöksverksamhet med en långtgående finansiell samordning mellan socialförsäkring och sjukvård (Finsam).
Finsam pågick som ett försöksprojekt med finansiell samordning mellan sjukförsäkring och hälso- och sjukvård mellan 1993 och 1997. Inom fem försöksområden hade man gemensamt ansvar för kostnaden för sjukpenning och rehabiliteringsersättning och möjlighet att disponera delar av dessa till olika åtgärder.
Riksförsäkringsverkets och Socialstyrelsens gemensamma utvärdering från våren 1997 visade då en besparing på 154 miljoner kronor i socialförsäkringen under de tre första åren (1993-95). Detta ekonomiska resultat är alltså skillnaden mellan de faktiska kostnaderna för sjukpenning och rehabiliteringsersättning i försöksområdena och de beräknade kostnaderna som skulle ha uppstått om försöket inte bedrivits. Effekten beräknades för det tredje försöksåret motsvara en besparing på nästan 9 procent av kostnaderna för sjukpenningen.
Utvärderingen visade att det s k ohälsotalet minskat med 2,5 procent mellan 1992 och 1995. Under samma period ökade ohälsotalet i riket som helhet med 2,1 procent. Ohälsotalet beräknas som summan av antalet ersatta dagar med sjukpenning, rehabiliteringspenning, förebyggande sjukpenning, sjukbidrag och förtidspension jämfört med antalet försäkrade.
Finsamförsöken ledde till en minskning med 2,7 sjukskrivningsdagar per person och år 1995 och 2 dagar 1996 - en minskning med 34 procent och 26 procent jämfört med kontrollkommunerna. Det fanns före försöken inga signifikanta skillnader mellan dessa och Finsam-områdena. I försöksområdena har det också kunnat konstaterats en större minskning av antalet nybeviljade förtidspensioner och sjukbidrag mellan 1992 och 1995 än i riket som helhet.
Regeringen har vid flera tillfällen sagt uttryckligen nej till att tillåta Finsam i hela landet. Trots den positiva utvärderingen av de fem försöken i fjol våras föreslog regeringen därefter i två propositioner riksdagen att avvisa tanken på att då införa Finsam-reglerna i hela riket. Regeringen ville avvakta till att utvärderingen av en annan försöksverksamhet som den förra regeringen öppnat för (SOCSAM) förelåg. Detta väntades ske någon gång under år 2003!
Folkpartiet anser att regler om samverkan typ Finsam och liknande omgående ska tillåtas i hela riket.
Mångfald i vården
För att lösa primärvårdens problem krävs det fler privata vårdgivare. Regeringen har i propositionen om en nationell handlingsplan för hälso- och sjukvården goda ambitioner för att öka mångfalden av vårdgivare. Men problemet är att det inte föreligger några garantier för att detta verkligen kommer att ske. Landstingen blir de som ska genomdriva förändringarna och med tanke på den väl belagda fientlighet som återfinns hos den socialdemokratiska majoriteten i många landsting så talar det för att även denna ambition kommer att stanna vid att vara just en ambition.
Det finns flera jämförelser mellan privat och offentlig vård som visar att den privata vården ofta ger mer vård för pengarna. Den privata vården skapar en kostnadspress som resulterar i ett bättre utnyttjande av resurserna i form av personal, organisation av arbetet, lokalutnyttjande m.m. Det leder i sin tur till att patientkontakten ofta är bättre och att det som lite diffust kallas för vårdkvalitén ofta blir bättre inom den privata vården.
Den privata vården har helt enkelt gett mer nöjda patienter, mer nöjd personal samtidigt som den bättre utnyttjat resurserna. Så ser den privata vårdens verklighet ut. Detta borde tala för en mer positiv politik mot privata vårdgivare - en politik som uppmuntrar mångfald i vården. Inte en politik som minskar antalet privata vårdgivare och försvårar för de få kvarvarande.
Ett frisläppande av de privata vårdgivarna skulle relativt snabbt fylla igen de luckor i vården där det råder brist på läkare - inte minst inom primärvården.
För att främja tillväxten av privatpraktiserande läkare även i framtiden är det viktigt att det finns möjlighet för privatpraktiserande läkare med specialistkompetens att överlåta sin praktik till en annan läkare med samma eller likartad specialistkompetens. Denna rätt fanns tidigare men avskaffades av Socialdemokraterna. Vi vill återinföra denna möjlighet för de privata specialistläkarna.
Privata såväl som offentliga vårdgivare skall också få fortsätta sin verksamhet även efter det att de fyllt 65 år.
Remisstvånget motverkar tillgängligheten för patienterna och fyller heller ingen stor funktion men verkar hindrande för den privata vården. Det finns flera exempel där socialdemokratiskt styrda landsting har använt remisskravet i motverkande syfte för de privata vårdgivarna. Det bör därför snarast avskaffas.
En återinförd etableringsfrihet för privata allmänläkare ökar valfriheten. Vi vill även att den fria etableringsrätten förutom allmänläkare även skall omfatta sjukgymnaster, geriatriker, barnläkare, gynekologer och barnmorskor.
All öppenvård bör konkurrensutsättas för att på det sättet dels öka effektiviteten, dels underlätta för privata alternativ att få större utrymme.
Det är viktigt att avtalen mellan privata vårdgivare och landstingen blir längre än vad som är fallet idag. För korta avtalstider avskräcker många enskilda vårdgivare att lägga anbud eftersom det är förenat med en för stor risk att investera under en så kort tid som dagens avtal stipulerar.
Det skall krävas kvalitetscertifikat för all den verksamhet som upphandlas efter konkurrensutsättningen. Utan detta kvalitetscertifikat - ingen upphandling. Kraven på kvalité kan utformas som av en standardmall av Socialstyrelsen och tillämpas av kommuner och landsting.
Beställarfunktionen måste stärkas så att brister i upphandlingen motverkas. Det skall vara obligatoriskt att läkare och sjuksköterskor skall ingå i beställarstaben. Deras ord måste väga tungt när de olika anbuden på den konkurrensutsatta verksamheten skall bedömas.
Socialstyrelsen skall tillsammans med den medicinska professionen intensifiera arbetet med att utveckla och genomdriva rikstäckande vårdprogram för olika diagnosgrupper. Det stärker den enskilde patientens rätt till vård på lika villkor.
Second opinion
I dag gäller rätten till second opinion för patienter med livshotande eller särskilt allvarlig sjukdom eller skada. Det kan vara rimligt att möjligheten till second opinion även ska gälla för flera allvarligare diagnoser som inte täcks av nuvarande lagstiftning. Det skulle stärka patientens rätt och valfrihet att få diskutera sjukdomen och behandlingen med en annan läkare om behov av detta skulle föreligga.
Släpp personalen loss
Sverige kommer att få en skriande brist på vårdpersonal om ingenting görs. På grund av att vi lever allt längre och att 40-talisterna utgör en befolkningspuckel kommer vård- och omsorgsbehoven i framtiden att öka. Därför behöver vårdsektorn bli mer attraktiv för att fler ska söka sig dit. Viktiga faktorer för att attraktionskraften ska bli stark är att lönerna blir konkurrenskraftiga och att arbetsvillkoren förbättras.
Folkpartiet anser att man bör se hur karriärvägarna inom vårdyrkena kan utvecklas. Man bör också ta fram förslag om hur man skall kunna stimulera dem som lämnat yrket att återvända. Vidare bör man underlätta för personer med utländsk bakgrund och som har vårdyrkesutbildning att arbeta inom vårdyrkena. Ett problem här är utformningen av språkproven, där man fäster stor vikt vid förmågan till rättstavning.
Under årtionden har vårdens viktigaste resurs: de vårdanställda fått allt mindre att säga till om. Inflytandet över den egna arbetssituationen har minskat samtidigt som politiska beslut urholkat de vårdanställdas professionella yrkesstolthet. De allra flesta vårdanställda har därtill förmenats möjligheten att gå över till andra arbetsgivare eller rent av testa om vingarna bär på egen hand. Ty i praktiken har vården bedrivits i monopolform. Folkpartiet anser att en konkurrensutsättning av all primärvård och uppmuntrandet av privata alternativ och ökat inflytande för de anställda i offentlig sektor skulle skapa möjligheter för anställda att förverkliga sin kreativitet.
Dagens regelverk om F-skattsedel hindrar sjuksköterskor från att starta eget. Det beror på att vid bedömningen av om F-skattsedel skall ges tas hänsyn till hur många uppdragsgivare som finns för tjänsten. Oftast finns i detta fall endast två: landstingen och kommunen. Regelverket bör härvid ändras.
Billigare läkemedel och bättre användning
Folkpartiet ställde sig bakom läkemedelsreformen hösten 1996. Vi bedömde det som att det var riktigt att ansvaret för läkemedlen överfördes från staten till landstingen. Avsevärda vinster kan göras om sjukvårdshuvudmännen har ett samlat ansvar för läkemedelsanvändningen i öppen vård och inte bara i den slutna vården. Minskade läkemedelskostnader var ett av de stora målen med läkemedelsreformen. Men kostnaderna fortsätter att skjuta i höjden.
Den reala kostnaden per person för läkemedel var 1975 268 kronor. Förra året var kostnaden för läkemedel 14,9 miljarder kronor. I år beräknas kostnaden bli 15,8 miljarder kronor.
Det är viktigt att det vidtas åtgärder för att minska kostnaderna så att människor i framtiden skall kunna erhålla läkemedel till rimliga priser.
Bättre sätt att sänka läkemedelskostnaden
Folkpartiets förslag syftar till att sänka läkemedelskostnaderna utan att patienterna drabbas. För att en läkemedelskostnad skall uppstå måste ju läkaren skriva ut receptet och patienten hämta ut medicinerna. Några idéer om att påverka det första ledet i denna process har inte presenterats av regeringen.
Enligt vår uppfattning bör reformer genomföras som syftar till att rätt medicin skrivs ut och att det är billigast likvärdiga medicin som används i stället för det förslag som drabbar patienterna med kraftigt höjda kostnader. De åtgärder vi föreslår är följande:
Det måste till en noggrannare uppföljning av läkemedelsförskrivningen. Läkemedelskommittéerna är de organ som bäst är lämpade för att genomföra en sådan uppföljning. Det är de som kan göra kostnadsanalyser och analyser av vilka kostnader som står för ökningen.
Det måste bli enklare för den enskilde läkaren att följa upp sin egen förskrivning. Det beslut som riksdagen redan har tagit om receptförskrivningsregister måste omgående omsättas i praktiken. Läkemedelskommittéerna kan då bl a tillsammans med läkaren gå igenom förskrivningsmönstret och därmed underlätta en mer adekvat förskrivning. En återföring av läkemedelsförskrivningsdata till läkarkåren kan, enligt de studier som utförts, ge omkring 10 procents minskning av kostnaderna för receptförskrivna läkemedel. I dag finns datahjälpmedel som underlättar för läkarna vid förskrivningen att se alternativ och kostnaderna för de olika läkemedlen. Sådana modeller bör ytterligare utvecklas.
Ett annat exempel på en besparing genom bättre förskrivning är SBU:s rekommendationer angående mediciner mot högt blodtryck som enligt beräkningar från Nätverket för läkemedelsepidemiologi (NEPI) skulle innebära besparingar på 300 miljoner kronor per år.
Dessutom bör det år 1993 införda referensprissystemet utvidgas. Riksdagen beslöt år 1992, mot Socialdemokraternas röster, att i de fall då det fanns i praktiken identiska läkemedel skulle samhällssubventionen enbart gälla det billigaste preparatet. Enligt utgiven rapport från NEPI ledde det beslutet till besparingar det första året med bortemot 500 miljoner kronor och under åren 1993 till 1996 med sammanlagt nästan 1 miljard kronor. I rapporten redovisas också beräkningar av vad en utvidgning av utbytbarheten jämfört med referensprissystemet skulle kunna ha gett år 1996. En sådan utökning av användningen av s.k. generika, dvs. läkemedel där patentskyddet upphört, skulle kunna spara upp till 510 miljoner kronor.
Läkarna skall få möjlighet att förskriva vissa dyrbarare läkemedel - exempelvis nyintroducerade potensmedel eller bantningsmedel - utan rabattering, när syftet i första hand inte är medicinskt utan att skapa bättre livsbetingelser. Detta är fullt möjligt i dag.
Läkemedlen är en integrerad del av övriga hälso- och sjukvården. Genom nya läkemedel har många vinster kunnat uppnås. Minskat lidande för patienterna, kortare vård- och behandlingstider och minskat antal kirurgiska ingrepp m.m.
Läkemedel är också den vanligaste behandlingsformen inom hälso- och sjukvården. Varje dag intas c:a 12 miljoner dygnsdoser läkemedel. I genomsnitt följer varannan patient inte läkarens ordination vilket kan leda till behandlingsmisslyckanden i form av utebliven effekt och biverkningar. En fjärdedel av alla intagningar av patienter över 65 år på medicinklinik uppskattas bero på felanvändning av läkemedel. Vad det kostar svensk hälso- och sjukvård är det ingen som vet. I USA däremot uppskattar man att för varje dollar man lägger ner på läkemedel lägger man också ner en dollar på läkemedelsrelaterad sjuklighet.
Mot bakgrund av det lidande som felanvändning av läkemedel förorsakar patienterna, de ökande läkemedelskostnaderna och kostnaderna för konse- kvenserna av felbehandlingen, är det nödvändigt med en nationell handlingsplan för att åstadkomma en optimal läkemedelsanvändning, d.v.s. rätt läkemedel till rätt patient på rätt indikation i rätt dosering under rätt behandlingstid och i rätt administreringsform.
För att åstadkomma detta fordras:
- Förbättrad utbildning för läkare, sjuksköterskor och annan hälso- och sjukvårdspersonal om hur läkemedel bäst kan användas. Också användarna behöver information.
- Möjlighet för läkarna att följa sina egna läkemedelsförskrivningar och kostnaderna för dem. Erfarenheten har visat att man därigenom kan åstadkomma bättre behandling av patienterna och sänka kostnaderna.
- Intensifiering av läkemedelskommittéernas arbete med rekommendationslistor och fortbildning av personalen om läkemedel.
- Regelmässig gratis förskrivning av provförpackningar till patienter som skall stå längre tid på ett läkemedel. Tål patienten läkemedlet kan större förpackningar skrivas ut på vanligt sätt.
- Krav på användning av billigaste synonympreparat.
- Krav på att Läkemedelsverkets, Socialstyrelsens och Statens Beredning för Medicinsk Utvärderings (SBU) rekommendationer om läkemedelsbehandling följs.
- Tid för apotekspersonalen att informera kunderna om läkemedels rätta användning.
Utöver detta behövs ett effektivt system för prissättning av läkemedel samt att man åter aktualiserar frågan huruvida läkemedelsanvändare på frivillig väg skall kunna få egna datakort där deras läkemedelsordinationer förs in.
Hälsodataregister
Riksdagen antog 1998 en ny lag om hälsodataregister. Den innebar att alla de olika register som Socialstyrelsen har, regleras i en lag. I den nya lagen öppnades för möjligheten att ta in mer uppgifter om sjukvården än vad som görs i dag. Närmare föreskrifter om enskilda hälsoregister skall meddelas av regeringen inom de ramar som lagen drar upp. Datainspektionen ifrågasatte då om inte alla hälsoregister bör regleras av riksdagen genom lag. Folkpartiet ansåg att detta var riktigt och yrkade detta i sin motion med anledning av propositionen. Vi anser därför att lagen skall ändras så att det är riksdagen och inte regeringen som skall fatta beslut om de enskilda hälsoregistren.
Uppgifterna i hälsodataregistren får enligt den nuvarande lagen användas för framställning av statistik och för att följa upp, utvärdera och kvalitetssäkra hälso- och sjukvården. De uppgifter som ingår i registren kan vara mycket integritetskänsliga och enligt nuvarande lagstiftning krävs endast samtycke från patienten för medverkan i registret. Folkpartiet ansåg när propositionen behandlades att s k informerat samtycke skulle erfordras. Det betyder att patienten blir informerad om registret och dess användning och därefter lämnar sitt eventuella samtycke. Den debatt som nu uppstått med anledning av Socialstyrelsens förslag om att personnummer ska föras in i bland annat abortregistret, och den upprördhet det har väckt hos allmänheten visar på just det som Folkpartiet liberalerna varnade för i sin motion 1998.
Det är viktigt att relevant forskning kan bedrivas på hälso- och sjukvårdsområdet, forskning som kan vara till hjälp för patienterna, men hänsyn måste också tas till den enskilde individens integritet. Om tilltron till vården minskas genom att människor upplever register som kränkande och det finns en rädsla och osäkerhet om hur och varför registren används så slår det även tillbaka på forskningen. Folkpartiet liberalerna anser att lagen skall ändras så att det är informerat samtycke som krävs.
Tandvården
Socialdemokraterna har misslyckats med tandvårdspolitiken. Tänderna tenderar åter att bli en klassfråga. Framför allt har pensionärerna drabbats av den allt dyrare tandvården. Det behövs ett förbättrat högkostnadsskydd och en översyn av hela tandvården i syfte att få en rättvisare tandvård.
Tandvården kommer att få en halv miljard kronor som enligt vårpropositionen skulle börja betalas ut fr.o.m. andra halvåret 2002. Dessa pengar är naturligtvis ett välkommet tillskott men räcker inte på långt när för att tillgodose de tandvårdsbehov äldre har. I föreliggande budgetproposition tidigarelägger regeringen användningen av 100 miljoner kronor så att de blir tillgängliga redan 2001. Nyligen beslutade regeringen att dessa pengar ska gå till att alla patienter med hel- och halvproteser ska slippa betala karensbeloppet på 3 500 kronor. Men trots detta så kommer förfallet i tandvården att fortsätta.
Tandvårdstaxorna har höjts flera gånger, och antalet inkassoärenden har ökat den senaste tiden; avbetalning och lån är nu två alternativ som erbjuds patienter när de skall betala sina räkningar. Enligt Socialstyrelsen har de vuxna svenskarnas tandhälsa försämrats mellan 1989 och 1997. Alltfler uppger att de inte besökt tandläkare under de senaste åren och fler har problem med att tugga. Den troliga orsaken är att det blivit allt dyrare att gå till tandläkaren.
Konsekvensen av denna utveckling för äldre blir sämre tandstatus, sämre näringsintag och därmed sämre hälsotillstånd vilket drabbar den enskilde men också landstingen och kommunerna i form av ökat vårdbehov. Den bild regeringen lämnar av tandhälsan i budgetpropositionen är således alltför ljus.
En plan måste tas fram för hur tandvården successivt skall kunna inlemmas under sjukförsäkringen och garantier lämnas för att ingen skall behöva avstå från tandvård av ekonomiska skäl. Dessutom behövs kraftfulla insatser för att informera såväl äldre som hemtjänsten om hur man kan förebygga försämrad tandstatus bland äldre. Dessutom bör underhåll av tidigare gjorda tandvårdsarbeten, t.ex. bryggor, prioriteras.
Högkostnadsskyddet inom tandvården måste förbättras. Regeringen bör tillsätta en utredning som ser på frågan om tandvårdens framtida finansiering och uppbyggnad.
Hälsa och kön
Den bild man får av ohälsan i ett land är beroende av de ohälsomått som används för att beskriva den. Används dödsorsaksstatistiken ser det gynnsamt ut för kvinnor. Kvinnor lever cirka fem år längre än män. Men studerar man sjukligheten får man en annan bild. Kvinnor söker oftare öppen vård och har fler sjukdagar än män. Kvinnor förtidspensioneras oftare än män och uppvisar oftare otillfredsställda vårdbehov. Mycket talar för att rehabiliteringsinsatserna för män är mer omfattande än för kvinnor. Kvinnor köper ut mer läkemedel än män. Samtidigt visar statistiken att kvinnor ordineras äldre och billigare preparat än männen.
Sjukdomspanoramat skiljer sig åt mellan könen. Hjärt-kärlsjukdom står för 22 procent av dödligheten bland män under 65 år och 13 procent av dödligheten bland kvinnor. Medan lungcancer minskar bland män ökar den bland kvinnor, vilket med all sannolikhet beror på förändringen i rökvanor. Unga kvinnor med kort utbildning och/eller monotont arbete är en särskilt viktig målgrupp för tobakspreventivt arbete om man får döma av de rökvaneundersökningar som utförts.
När det gäller diabetes tyder tillgängliga data på att kvinnors vårdbehov är sämre tillgodosett än mäns. Samtidigt tycks kvinnor lättare acceptera sin diabetes än män. De tar också ett större ansvar för behandlingen av sin sjukdom. Män däremot lägger ett större ansvar på sjukvården, på sin hustru etcetera.
Inom psykiatrin har man genomfört anmärkningsvärt få studier över könsperspektivets betydelse för psykiska sjukdomar och deras behandling. Vi vet att kvinnor oftare behandlas med psykofarmaka än män. Det finns data över vilka hälsoproblem som förorsakar förskrivningen men mycket liten forskning om de bakomliggande orsakerna.
Ätstörningar (anorexi och bulemi) är vanligare hos flickor än hos pojkar. Här är förhållandet det motsatta - vi vet mer om flickors ätstörningar än pojkars. Av alla unga kvinnor mellan 15 och 25 år lider ca fem procent av ätstörningar, fördelade på tre grupper: självsvält (anorexia nervosa), hetsätning (bulimia nervosa) och ätstörningar utan närmare specifikationer. Ätstörningar är sannolikt också en av de psykiatriska sjukdomar som har högst dödlighet. Det finns ingen enskild behandlingsform som passar alla personer som lider av ätstörningar. Här behövs mer forskning både om bakomliggande orsaker och om hur man bäst kan hjälpa dessa patienter. I det här fallet är pojkarna en bortglömd grupp, och de måste således också ingå i de studier som genomförs.
Osteoporos (benskörhet) är ett växande folkhälsoproblem, framför allt hos kvinnor. Varje år drabbas 70 000 män och kvinnor av benskörhet. Enbart de direkta sjukvårdskostnaderna beräknas överstiga 2,6 miljarder kronor per år. Hälften av alla 50-åriga kvinnor kommer sannolikt att få benbrott på grund av benskörhet. Möjligheterna att förebygga, diagnosticera och behandla osteoporos har avsevärt förbättrats under senare år. Trots detta finns det klara brister i vården på grund av okunskap och stora variationer i omhändertagandet.
Det finns tydliga könsskillnader när det gäller läkemedelsanvändning som kan återspegla olika sjukdomsförekomst hos de båda könen men också kan bero på att man behandlar samma tillstånd olika hos män respektive kvinnor. Här behövs mer forskning om vad som ligger bakom data och vilka konse- kvenser olikheterna för med sig för patienterna. Kvinnor drabbas oftare än män av läkemedelsbiverkningar. Det kan dels bero på att kvinnor använder mer läkemedel än män, dels på att kvinnor reagerar annorlunda än män på vissa mediciner. Forskning bör därför stimuleras om skillnader mellan kvinnors och mäns benägenhet att reagera med biverkningar på olika läkemedel.
Upprätta en handlingsplan för en jämställd hälso- och sjukvård
Många av de brister som redovisats ovan uppmärksammades av den senaste borgerliga regeringen. Det ledde till att den som en av sina sista åtgärder på initiativ av Folkpartiet liberalerna tillsatte en utredning om bemötande av kvinnor och män inom hälso- och sjukvården (Dir. 1994/95). Utredningen skulle bl.a. kartlägga hur kvinnor och män bemöts när de söker vård och hjälp inom hälso- och sjukvården och föreslå åtgärder som kan bidra till att utjämna skillnader mellan hur kvinnor och män bemöts och behandlas inom vården i den mån dessa skillnader har sin grund i könstillhörighet och inte är relevanta för aktuell sjukdomsbild och aktuellt vårdbehov.
Utredningen kom med sitt betänkande (SOU 1996:133) redan 1996. Här rapporterades om såväl väsentliga kunskapsluckor som brister i vården. Bland åtgärdsförslagen tog utredningen upp en rad frågor som måste bli föremål för fortsatt forskning för att öka våra kunskaper om kvinnors speciella behov. Utredningen tog också upp behovet av utbildning av hälso- och sjukvårdens personal om könsspecifika skillnader både när det gäller sjukdomsförekomst och behandling samt rehabilitering. Regeringen har visserligen i några sammanhang tagit upp en del av de förslag utredningen lade fram men något helhetsgrepp för att besvara de olika frågor som ställts har man inte tagit. Vi anser att regeringen bör lägga fram en handlingsplan över hur hälso- och sjukvården för kvinnor och män skall utformas så att vården i ordets rätta bemärkelse skall bli jämställd.
Valfrihet i mödravården
På några ställen i landet har landstinget skrivit avtal med privata barnmorskor för att öka patienternas valfrihet inom mödrahälsovården. I de landsting som har slutit avtal begränsas dock ofta valfriheten genom olyckliga avtalskonstruktioner. Orsaken är främst tak för antalet inskrivna per år. Det innebär att de som blir gravida i slutet av året inte kan vara säkra på att de kan erbjudas en valmöjlighet. Detta är naturligtvis inte rättvist. Blivande föräldrar ska i alla landsting kunna välja vilken barnmorska de ska gå till.
Vi anser att kostnaden för mödrahälsovård bör följa föräldrarna, som en mödravårdspeng. De mottagningar som har vårdavtal med landstinget bör få ersättning för de föräldrapar som valt dem. Eftersom det inte finns fler ersättningar att betala ut än antalet föräldrapar bör det inte bli något problem med totalkostnadskontrollen.
Valfrihet också i barnhälsovården!
De allra flesta föräldrar vill ha sin barnhälsovård i sin geografiska närhet. Barnavårdscentralerna och motsvarande barnmottagningar hos vissa di- striktssköterskor i landstingets regi ger en mycket god barnhälsovård med hög kvalitet. Även i framtiden kommer huvuddelen av familjerna att söka sig till denna vårdform.
En del föräldrar vill dock få sin barnhälsovård hos någon annan. Vi vill därför införa en form av barnhälsovårdspeng, så att föräldrarna själva kan välja barnhälsovårdsmottagning. Samma kvalitetskrav ska gälla för den privata verksamheten som inom landstingets verksamhet.
Psykiatrin
Under senare år har det skett stora förändringar inom den psykiatriska vården. Alltfler psykiskt sjuka personer, som förr tillbringade större delen av sina liv på mentalsjukhus eller vårdhem, bor numera utanför institutionerna och får sin vård på hemorten.
För att detta skall fungera väl måste vården och servicen samordnas mellan de olika vårdgivarna och anpassas till patientens behov.
De psykiskt störda är utsatta människor. Som regel har de betydligt sämre levnadsförhållanden än andra. Psykiatriutredningen fastslog att de problem som gällde bl a inom äldreomsorgen med det dubbla huvudmannaskapet i lika stor utsträckning gällde de psykiskt långtidssjuka. I utredningen förslogs också att det borde införas nya styrformer med syfte att ge kommunerna incitament att prioritera alternativ till den dåvarande vården. Den förra regeringen lade fram en psykiatriproposition som antogs av riksdagen och började gälla den 1 januari 1995 som i stor utsträckning byggde på psykiatriutredningen.
Den innebar att ansvaret för service och vård till personer med långvariga och allvarliga psykiska störningar skall preciseras, och att de också skall omfattas av ett kommunalt betalningsansvar, på samma sätt som gäller för äldre personer och personer med funktionshinder. Kommunerna fick alltså ett obligatoriskt betalningsansvar för vissa psykiskt långtidssjuka. Kommunerna skall tillgodose behovet av service, sysselsättning, stöd och vård men inte nödvändigtvis själva producera dessa insatser. De skall också se till att den psykiskt störde får ett ombud som kan tillvarata dennes rättigheter. Psykiatrireformen har utvärderats av Socialstyrelsen. Nu vill vi gå vidare genom att uppmärksamma fler problem i psykiatrin.
För unga människor som drabbas av psykoser är det viktigt att psykosförloppet stoppas och hävs så fort som möjligt för att undvika ett livslångt lidande. En förutsättning för att detta skall kunna ske är att vården är lättillgänglig för såväl patienter som anhöriga. Vård i hemmet fungerar om denna lättillgänglighet till akuta vårdinsatser finns. Vi föreslår att en utredning tillsätts som ser över patientens behov av rätt diagnostik på ett tidigt stadium. Denna utredning skulle också kunna se över behovet av en rättighetslagstiftning liknande den för människor med funktionshinder, LSS och LASS, även för vissa kategorier av människor med psykiska sjukdomar.
I de få studier som utförts över betydelsen av tillgång till psykosocial kompetens (kurator, psykolog, socionom) på vårdcentraler visas att det kan slå en brygga över till andra discipliner i samhället som är väsentliga för rehabiliteringen av patienterna. Dessutom kunde handläggningstiden förkortas genom att rehabiliteringen kunde planeras på ett tidigare stadium och olika instanser samordnas. Kuratorsverksamheten ledde också till att psykosociala problem kunde upptäckas bakom den medicinska diagnosen vilka på så sätt kunde åtgärdas på ett effektivare sätt. Samtidigt skall man inte sticka under stol med att på vissa håll har det uppstått samarbetsproblem mellan personal med hälso- och sjukvårdsutbildning å ena sidan och socialtjänstkompetens å den andra. I de få studier över patienters tillfredsställelse med kuratorsinsats som föreligger visas att majoriteten av patienterna var nöjda med kuratorsinsatsen.
I Socialstyrelsens uppföljning av primärvården framlagd 1998 skriver styrelsen " att antalet kuratorer och psykologer nu ökat i primärvården och att de finns på mer än var tredje mottagning av vårdcentralstyp. Denna utveckling ökar primärvårdens förmåga att ansvara för ett basalt omhändertagande när det gäller krisreaktioner och andra psykiska insufficiensreaktioner."
Mot bakgrund av de erfarenheter som hittills gjorts av att i primärvården inrymma också psykosocial kompetens anser vi att de husläkarmottagningar som ännu inte har denna kompetens måste tillföras sådan.
För att kunna uppfylla hälso- och sjukvårdslagens målsättning om en god hälsa åt alla och en helhetssyn i vården måste sjukvården utveckla ett arbetssätt där såväl medicinsk/biologisk som psykologisk kompetens tas till vara.
I Sverige uppskattas ca 60-70 procent av dem som söker primärvården ha psykiska eller psykosomatiska åkommor. En del av dessa är livsstilsrelaterade och kräver för ett effektivt omhändertagande personal med professionell kunskap om sociala och psykologiska faktorer och deras inverkan på de vårdsökandes hälsotillstånd. Nikotin- och alkoholberoende samt även läkemedelsberoende utgör särskilda problem som kräver speciell kompetens.
Det är därför viktigt att läkare i sin AT-utbildning har minst tre månaders psykiatri. Men det räcker inte med medicinsk/biologisk kompetens. Vi anser att mycket talar för att primärvården skulle vinna på att ha tillgång till psykologisk kompetens. Idag bedrivs hos några landsting och kommunala sjukvårdshuvudmän försök med psykologisk kompetens i primärvården, t ex i Kronoberg, Skaraborg, Stockholm, Värmland, Västmanland och Göteborg. Vi anser att dessa försök kan ge viktig kunskap om värdet av psykologisk kompetens i primärvården och att dessa försök inte får bli en kortsiktig satsning utan tillåts pågå så lång tid att man också kan se resultaten på längre sikt.
Invandrares psykiska hälsa
Genom Statistiska centralbyråns undersökningar vet vi att invandrares fysiska och psykiska hälsa är sämre än totalbefolkningens. Såväl allmänläkare, distriktssköterskor, psykiatriker, psykologer m fl har idag liten beredskap för att arbeta med den kulturella mångfalden och att möta traumatiserade flyktingar som är i behov av vård. Vi anser därför att de olika yrkesgruppernas utbildningar behöver kompletteras enligt följande:
- en integrering av mångkulturell kunskap i utbildningen såväl vertikalt som horisontellt
- en belysning av det mångkulturella synsättet utifrån befintliga teorier och modeller
- en orientering om etikfrågor och mänskliga rättigheter i praktisk yrkesverksamhet och forskning från ett mångkulturellt perspektiv
- träning och erfarenheter av hälsoarbete i ett mångkulturellt samhälle och internationellt sammanhang
- kommunikationsträning under hela utbildningen
- utveckling av professionell hållning till patienter med annan kulturell bakgrund
- användning av kulturkompetenta studenters erfarenheter under utbildningen.
Hivpengar
Från anslaget 99:2 Särskilda insatser i vissa kommuner och landsting under utgiftsområde 25 har tidigare fördelats medel för hiv- och aidspreventivt arbete i storstadsregionerna, (1999-2000 84 miljoner).
För ett antal år sedan fördelades detta anslag genom budgeten för Folkhälsoinstitutet och övriga landets hivverksamhet. Det lyftes därefter ur, för att istället föras över till Inrikesdepartementets så kallade "Perssonpengar". Dessa Perssonpengar delades sedan ut som öronmärkt hivstöd till storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö och har kallats för ett tillfälligt stöd. Pengarna har sedan överförts till Finansdepartementet och i budgeten belastat utgiftsområde 25.
I statsbudgeten för 2001 har nu den "tillfälliga satsningen" av hivanslag helt tagits bort. Det paradoxala som nu inträffat är att det inför 2001 finns anslag till att bedriva hivpreventiv verksamhet i hela landet, utom just i storstadsregionerna, (där smittspridningen är som störst). Hivpreventiv verksamhet i övriga landet bedrivs med pengar från Folkhälsoinstitutet.
Hivpreventionen kommer för lång tid framöver att vara en av de viktigare åtgärderna för bevarandet av den goda folkhälsan. Arbete för hivprevention är i praktiken också nära förknippat med arbete mot andra sexuellt överförbara sjukdomar. Anslaget har dels använts till landstingens egen infektionsverksamhet och preventiv verksamhet på psykiatriska och somatiska avdelningar och ungdomsmottagningar, men inte minst gjort stor nytta i frivilligorganisationers preventionsverksamhet, däribland Noaks ark, RFSU, RFSL m fl. Det är av yttersta vikt att dessa medel tillförsäkras verksamheten i framtiden genom en fortsatt öronmärkning.
Stockholm den 5 oktober 2000
Lars Leijonborg (fp)
Kerstin Heinemann (fp)
Elver Jonsson (fp)
Siw Persson (fp)
Yvonne Ångström (fp)
Harald Nordlund (fp)