Motion till riksdagen
2000/01:So543
av Hammarström, Matz (mp)

Brottsförebyggande arbete - ungdomsbrottslighet


1 Innehållsförteckning
2
3 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om en tvärvetenskaplig forsknings- och
utvecklingsverksamhet.1
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om skolans möjligheter att fånga upp elever som
befinner sig i riskzonen på ett tidigt stadium.2
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om utbildning för personal inom skola och barnomsorg.2
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om socialtjänstens arbetssätt.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om integrering av barnhälsovården, barnomsorgen,
skolan, kommunal fritidsverksamhet med barnpsykiatrin och individ- och
familjeomsorgen.2
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om föräldrautbildning.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om barn i familjer där det förekommer
kvinnomisshandel.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om barnperspektivet.
9.
1 Yrkande 1 hänvisat till JuU.
2 Yrkandena 2, 3 och 5 hänvisade till UbU.
4 Ungdomsbrottslighet
4.1 Inledning
Kriminalpolitik förknippas ofta med statliga eller offentliga åtgärder som
är avsedda att rikta sig direkt mot brottsligheten. Den handlar då dels om
regelverket med vidhängande straffbestämmelser, dels om den
kontrollapparat med polis, åklagare, domstolar och kriminalvård som på
olika sätt ska övervaka att reglerna följs. Vi anser att kriminalpolitik
omfattar mycket mer, där ingår även den generella välfärdspolitiken, en
social bostadspolitik och en skola som är öppen för alla. Förskolor och
fritidsverksamhet där barn från olika bakgrund och miljöer möts och som
inte riktar sig enbart till riskgrupper är andra exempel på utvidgad
kriminalpolitik. Åtgärder som bidrar till att stärka skyddsnäten för barn
och ungdomar i riskzonen eller som motverkar att stora grupper av
människor slås ut och marginaliseras, är minst lika eller kanske till och
med mer betydelsefulla i det kriminalpolitiska arbetet, än det som utförs
inom rättsväsendet.
Vi anser att brottslighet under ungdomsåren kan förebyggas och
förhindras. Barn med behov av stöd och hjälp måste uppmärksammas på ett
tidigt stadium. Barnomsorgen och skolan måste få ordentliga resurser för att
hjälpa barn och ungdomar med problem, så långt som möjligt i samarbete
med föräldrarna.
4.1.1 Bakgrund
Ett ämne som väcker intresse och ofta skapar debatt är
ungdomsbrottslighet och unga lagöverträdare. De senaste åren har några
brutala ungdomsbrottmål rest frågan ifall ungdomsbrottsligheten har ökat
och blivit grövre till sin karaktär. En sådan uppfattning tycks få stöd i den
officiella kriminalstatistiken. Utvecklingstrender och tendenser i
brottsligheten är dock svåra att utläsa med enbart kriminalstatistiken som
grund. Statistiken redovisar endast den registrerade kriminaliteten, vilket
är viktigt att komma ihåg. Statistiken speglar inte alltid, beroende på en
rad olika faktorer, den faktiska kriminalitetens omfattning och utveckling.
Ungdomar är den mest brottsaktiva gruppen i befolkningen i den meningen
att de begår fler brott per capita i sin åldersgrupp jämfört med personer i
övriga åldersgrupper. Överrepresentationen förefaller vara högst kring 15 års
ålder, samtidigt som unga män är mera brottsaktiva än unga kvinnor. År 1996
lagfördes totalt 119 435 personer varav 38 118, eller en tredjedel, var
ungdomar i åldern 15-24 år. Ungdomar är dock inte den mest brottsaktiva
gruppen i meningen att de begår flest brott. Skattningar gör gällande att 80
procent av alla brott begås av vuxna, 21 år och äldre.
Trots svårigheterna med att tolka kriminalstatistiken tyder BRÅ:s senaste
analys av brottsutvecklingen på att vissa brott i ungdomsgruppen har ökat den
senaste 20-årsperioden. Det är speciellt våldsbrotten som ökat kraftigt. I ett
längre tidsperspektiv har också stöldbrottsligheten tilltagit i omfattning i
ungdomsgruppen, även om en svag nedgång kan registreras under senare år.
BRÅ:s studier tyder också på att även den samlade ungdomsbrottsligheten
har ökat de senaste 20 åren. Anmärkningsvärt är att de minderårigas (10-14
år) brottslighet har ökat ansenligt, och i mycket snabbare takt än
brottsligheten i åldersgruppen 15-19 år.
De regionala skillnaderna är stora när det gäller ungdomsbrottsligheten i
Sverige. Beräkningar visar att storstadsregionerna har, per capita räknat, en
mycket högre andel unga lagöverträdare än övriga landet. BRÅ:s analys tyder
dock på att seriebrottsligheten är större i storstadsregionerna än i övriga
landet, dvs. en stor andel av brottsligheten i storstäderna begås av en mindre
andel personer, jämfört med brottsmönstret i övriga landet.
Många ungdomar har någon gång gjort något straffbart, men bara en liten
del fastnar i kriminellt beteende. Av de som lagfördes år 1989 återföll 43
procent av lagöverträdarna 15-17 år i brott inom en treårsperiod jämfört med
39 procent av dem mellan 18-20 år.
Tillgrepp av fortskaffningsmedel - bilstöld - är ofta inledningen på en lång
och allvarlig brottskarriär, det visar en BRÅ-undersökning (rapporten
"Strategiska brott"). Mer än var fjärde person, som i sin debut lagförts för
detta brott, kommer i sitt fortsatta liv att tillhöra den lilla gruppen kroniska
brottslingar, som står för hälften av brotten i landet. Rån är ett annat
debutbrott med hög risk. Där blir var femte lagförd kronisk brottsling. Är
stöld det första brott en person lagförs för är risken bara aningen mindre.
Debutåldern är också ett tydligt tecken på hur den fortsatta brottsligheten
kommer att gestalta sig. Den som är 15-17 år vid den första lagföringen har
en kraftigt ökad sannolikhet att lagföras igen och att utvecklas till kronisk
brottsling. Sannolikheten är som störst om den första lagföringen gäller
bilstöld.
4.1.2 Det börjar tidigt
Ungdomsbrottslighet är i allt väsentligt ett manligt fenomen även om det
finns tendenser till ett ökat antal unga kvinnor i brottsstatistiken.
Orsakerna till detta kan finnas i familjestrukturen, mediernas
könsrollsskildringar m.m.
Allvarlig kriminalitet utvecklas mycket sällan utan föregående problem
under barndomen och nästan aldrig efter 18 års ålder (Daleflod, 1996).
Majoriteten av de ungdomar som lagförs för brott återkommer dock inte inom
en treårsperiod (v. Hofer och Tham, 1996).
En typisk brottskarriär börjar med busstreck i närområdet. Ju långvarigare
och mer omfattande en pojkes engagemang i denna typ av relationer är, desto
svårare blir vägen tillbaka till ett socialt acceptabelt liv. Sammanfattningsvis
gäller att den som börjar begå brott tidigt med större sannolikhet fastnar i en
brottskarriär som vuxen, än den som börjar med detta under senare delen av
tonåren.
Hos BUP är majoriteten pojkar i 13-årsåldern. Dessa barn
uppmärksammas redan av barnavårdscentralen och av skolhälsovården. Det
finns ett nära samband mellan brottslighet och sociala problem. Fem till tio
procent av samtliga barn och familjer har en tung psykosocial problematik
(Lagerberg och Sundelin, 1990). Relationerna till föräldrarna är också klart
betydelsefulla.
Sedan 1970-talet ligger ungdomsbrotten på en stabil, ganska hög nivå.
Dessutom visar undersökningar och studier att barns sociala hälsa försämrats.
Barn som behöver särskilt stöd inom barnomsorgen, andelen elever i
grundskolan med behov av särskilt stöd och anmälningar till socialtjänsten
har ökat under de senaste åren. Ökningen gäller både barn som far illa och
ungdomar med missbruk, kriminalitet m.m.
Det saknas inte kunskap om hur kriminalitet uppstår, tvärtom får vi gång
på gång bekräftelse på att den som blivit misshandlad som barn löper större
risk att bli en person som misshandlar. Problemet är samhällets oförmåga att
ta dessa kunskaper på allvar.
Det finns undersökningar som visar att mellan fem och tio procent av
barnen i Sverige har det jobbigt hemma. Från samhällets sida har man dock
aldrig lagt ner resurser på att utbilda dagispersonal och lärare i hur man
hanterar föräldrarna. Att ifrågasätta föräldrar är svårt, det måste göras med
bibehållen respekt för dem. Det mest brottsförebyggande vi kan göra är att
satsa på metodutveckling i skolan. Vad som behövs är professionell,
psykologiskt utbildad personal. Vidare behövs samverkan mellan olika
myndigheter. Hela kedjan - mödra- och barnavårdscentraler, förskola, skola
och socialtjänst - måste samarbeta för att stödja föräldrar och barn. Att bygga
upp relationer till barn och föräldrar är grunden för att kunna hjälpa. Och det
förutsätter förmåga till empati.
Det är ofrånkomligt att vuxna är auktoriteter för barn. De existentiella
villkoren är sådana. Förutsättningarna för hur man blir auktoritet har dock
förändrats. Gårdagens lärare och föräldrar var auktoriteter bara genom att
vara vuxna. Dagens och morgondagens lärare måste arbeta hårt för att dels få
till stånd kontakt och tillit, dels behålla detta i relationen.
Sex- sjuåringar kommer i dag till skola/barnomsorg och visar vilsenhet och
vrede direkt i handling. Personalen fokuserar tidigt på dessa barn, deras
beteenden och kontaktbehov. Barnen berättar med sina handlingar att
omvärlden inte är att lita på. Lundaprofessorn Alf Nilsson har studerat
personlighetsstrukturen hos ungdomar som varit placerade på institutioner
under bland annat 80-talet och 90-talet. Han menar att många av ungdomarna
i tidig ålder upplevt fruktan i oproportionerligt stor omfattning, på bekostnad
av förnöjelse. Konsekvenserna av detta blir att barnet tidigt utvecklar en
överdriven beredskap för attack mot omgivningen (uppgifter hämtade ur
artikel av Zelma Fors i Göteborgsposten 2000-08-19).
Att bemöta dessa barn med ensidiga bestraffningar och hårda tag är att
ytterligare tala om för dem att de är omöjliga och till och med farliga. Dessa
barn behöver möta tillitsfulla, varma och handfasta vuxna. Den tillitsbrist som
barnet visar redan i sex- sjuårsåldern kan repareras. Det krävs riktade
insatser.
Föräldrarnas primära uppgift att var närhetspersoner kan inte bytas ut, men
däremot kompletteras med andra vuxenrelationer. En känslomässigt
frånvarande förälder är likväl en förälder för barnet. Barnen behöver en vuxen
som kan hjälpa dem att arbeta fram tillit. Arbetet med att etablera tillit och
göra den hållbar tar tid, men det är ett aktivt botemedel. Skolan är ett av de
bästa ställena där barn kan få hjälp. Där finns man i minst nio år. Se därför
till
att varje barn, som visar att det behöver reparera tilliten till andra,
omedelbart
får möta en vuxen som följer barnet så länge det behövs (uppgifter hämtade
ur artikel av Zelma Fors i Göteborgsposten 2000-08-19).
5 Åtgärder i dagsläget
5.1 Myndigheternas insatser
De ungdomar som har familjer som av olika skäl inte orkar ta
föräldraansvaret, vad händer med dem? Hur upptäcks dessa barn?
Socialtjänstens insatser för barn och ungdom är att med särskild
uppmärksamhet följa utvecklingen hos dem som visat tecken till en ogynnsam
utveckling.
Det finns alltså ett ansvar för ungdomar med missbruksproblem och unga
lagöverträdare samt ett ansvar för att motverka att ungdomar hamnar inom
kriminalvården.
Svensk välfärdspolitik har byggts upp av generella insatser och lika
behandling av alla t.ex. barnhälsovård, barnomsorg, skola etc. Medan
residuell socialpolitik, dvs. riktade insatser, har utförts av socialtjänsten.
Dessa verksamheter grundas i mångt och mycket på motsatstänkande.
Ungdomar i riskzonen är en ganska avgränsad målgrupp. Men mellan olika
myndigheter uppstår rollförvirring. Polis (tvång, omhändertagande),
socialtjänst (riktade insatser, vård), skola/barnomsorg (generella insatser).
Under det senaste decenniet har dock samarbetsformerna successivt blivit
fastare men bedrivs ännu mycket trevande.  Samarbetet har inte varit
problemorienterat. Gränsdragningsfrågorna uppmärksammades av
Ungdomskommittén 1993.
Nuvarande brottsförebyggande arbete bygger på:
- Medborgarinitiativ på lokal nivå,
- situationell ansats,
- generell välfärdspolitik.
Insatserna borde kanske bestå av resurser i form av fritidsledare och andra
vuxna nätverk som aktivt kan stödja och hjälpa barnen. Barnen måste få
vuxenhjälp för att se och uppleva en mening, ett sammanhang och få
redskap att hantera situationer. En social beredskap att ta hand om
påfrestningar.
6 Forskning
6.1 Orsaker, åtgärder och resultat
Forskningen som beskriver resultaten av insatser mot
ungdomsbrottslighet är inte särskilt omfattande. Den som finns ger inte
mycket underlag för optimism. Inga effekter kan påvisas när man
studerat:
- tidig reaktion på begångna brott (Sarnecki, 1988),
- vistelse på § 12-hem,
- ungdomsprojekt och föreningsstöd (anpassad för riskzonsungdomar).
Den socialkriminologiska forskningen har bland annat visat att
otillräckliga resurser i föräldrarollen och avvikande eller störande
beteende hos ett barn är två grundläggande riskfaktorer som är möjliga att
observera relativt tidigt. Men det sägs inte mycket om vilka insatser som
verkligen ger resultat för barn med en dålig prognos. Dessutom förfogar
inte barnhälsovården över de insatser som krävs.
Generellt sett är det en allmän uppfattning bland dagens forskare att
åtgärder är mest effektiva om de vidtas vid tidig ålder. Frågan är vilka
åtgärder och hur de bör utformas.
Enligt forskningen finns det ett komplext samband av faktorer bakom en
individs utveckling till brottsling. Ett exempel är barnets relationer till
föräldrarna, både fadern och modern. Åtgärder för att minska benägenheten
att begå brott ska i första hand koncentreras till s.k. riskfamiljer med
föräldrar
som av olika skäl inte klarar av sin föräldraroll (Sarnecki, 1991). Sarnecki
menar också att åtgärder som syftar till att försvåra genomförandet av brott
ger snabbare och synligare effekter. Detta skulle emellertid innebära en viss
form av inskränkningar, minskad tillgänglighet till varor i snabbköp, striktare
regler för lås, regelbundet deltagande i olika medborgaraktiviteter m.m.
(jämför alkoholproblematiken).
7 Förslag till åtgärder
- En tvärvetenskaplig forsknings- och utvecklingsverksamhet inom det
brottspreventiva området bör byggas upp tillsammans med medicin,
psykologi, sociologi, socialt arbete och pedagogik. Det finns ytterst få
personer i Sverige som arbetar med forskning kring brottspreventiva
frågor. Ett brett studium av de sociala insatsernas effekter på
brottsligheten, socialt förebyggande samt brottsförebyggande är nu skilda
spår i forskningen.
- Samhället måste tydliggöra de krav som ställs på alla
samhällsmedborgare, samtidigt som ett verkligt stöd finns för dem som
behöver detta. Barnen måste få sin rättmätiga chans även om en del
föräldrar inte klarar av att ge sina barn den. Redan när barnen är små måste
samhället gå in och stötta föräldrarna. Pengar måste avsättas så att skola
och fritid kan stötta alla barn och ungdomar som behöver stöd. Det är
viktigt att skolan har en organisation för att ta hand om barn och ungdomar
med problem. Trots att man på ett mycket tidigt stadium upptäcker vilka
barn som finns i riskzonen sker anmälan till socialtjänsten alltför sällan.
Forskning visar att åtgärder som sätts in på ett tidigt stadium är effektivast.
Därför är det betydelsefullt om skolan och socialtjänsten fångar upp dessa
barn och ungdomar redan när de är små. För att skola, barnomsorg och
fritidsverksamhet ska kunna ta detta ansvar krävs att resurser läggs ned på
att utbilda personalen i hur man t.ex. hanterar föräldrarna. Det mest
brottsförebyggande vi kan göra är att satsa på metodutveckling i skolan.
- Socialtjänsten måste likaså få resurser att stötta barnen och deras
familjer, så att insatserna tillsammans får antalet ungdomsbrottslingar att
minska. Socialtjänsten måste bedriva brottsförebyggande verksamhet
tillsammans med de övriga verksamheterna. Inom socialtjänsten borde en
avdelning för samordning och samarbete mellan socialtjänst, skola och
polis etableras.
- Barnhälsovården, barnomsorgen, skolan och kommunal
fritidsverksamhet måste integreras med barnpsykiatrin och individ- och
familjeomsorgen. Det finns en gråzon där ansvarsfördelningen är oklar.
Det är viktigt att det finns tillräckligt med vuxna i barns miljö som kan se
till att barn och ungdomar i en utsatt situation får den vård och det skydd
som de behöver samt den vägledning som är väsentlig för den unges
utveckling. Barn med låg självkänsla som är dåligt integrerade i samhället
är i fara. Det är viktigt att tidigt träna barnen i förmågan till impulskontroll
och empati.
- I Norge finns ett nationellt program, Föräldravägledning, och sedan år
1995 finns ett brett upplagt vägledningsmaterial för föräldrar med barn i
förskoleåldern. I varje kommun finns ett team som har fått särskild
utbildning och som fungerar som hjälp i arbetet med att förmedla kunskap
om barn. Vissa kommuner i Sverige har också infört föräldrautbildning. Vi
ser gärna att ett nationellt program liknande det i Norge tas fram även i
Sverige. Enligt regeringens skrivelse "Barn här och nu" (skr.
1999/2000:137) finns inga statliga resurser avsatta för särskilda statsbidrag
för föräldrautbildning, inte heller presenteras några förlag till lagändringar
i betänkandet (SOU 1997:161). Inom en överskådlig framtid borde dock
statliga medel avsättas för detta ändamål. Vi anser vidare att regeringen
borde avge en tydlig programförklaring som ger mödra- och
barnhälsovården ansvaret för den föräldrastödjande verksamheten under
graviditeten och barnets tidiga levnadsår. Det är även betydelsefullt att
papporna får stöd i sin föräldraroll.
- Hänsyn till barnets bästa, barnperspektivet, ska genomsyra alla beslut.
Trots det står barnperspektivet oftast i motsatsförhållande till ett
vuxenperspektiv. Vid kvinnomisshandel är risken stor att även barnen är
utsatta för fysiskt och psykiskt våld. Familjestrukturen där mamman
misshandlas är oftast patriarkalisk och barnen formas i en skadlig könsroll.
Om arbetssättet är att stödja hela familjen riskerar man ibland att bortse
från att barnen har egna behov av hjälp och stöd. Det är dock mycket
viktigt att också barnen i dessa familjer får adekvat behandling.

Stockholm den 29 september 2000
Matz Hammarström (mp)
Kia Andreasson (mp)
Barbro Feltzing (mp)
Gunnar Goude (mp)
Helena Hillar Rosenqvist (mp)
Mikael Johansson (mp)
Thomas Julin (mp)
Per Lager (mp)
Ewa Larsson (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Yvonne Ruwaida (mp)
Ingegerd Saarinen (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Birger Schlaug (mp)
Kerstin-Maria Stalin (mp)
Lars Ångström (mp)