1. Riksdagen begär förslag av regeringen om att förlänga rätten till
närståendepenning och den därtill kopplade rätten till ledighet från
nuvarande 60 dagar till 120 dagar.1
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om uppföljning och kvalitetskontroll av närståendevården med
beaktande av integritetsaspekterna.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om överläggningar mellan kommunförbunden och staten om
förbättrade förutsättningar för närståendevården och hemsjukvården.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om stöd till anhörigorganisationer.
5. Riksdagen anvisar till utgiftsområde 10 19:1 Sjukpenning och
rehabilitering m.m. för budgetåret 2000 50 miljoner kronor utöver vad
regeringen föreslagit eller således 38 475 miljoner kronor.1
6.
1 Yrkandena 1 och 5 hänvisade till SfU.
Inledning
För många sjuka människor är möjligheten att få vårdas i det egna
hemmet ovärderlig men det bygger på såväl en fungerande hemtjänst och
hemsjukvård som närståendevård. Det är då viktigt att valet att utnyttja
närståendevård är frivillig både för den vårdade och vårdaren. Den
vårdades integritet och självbestämmande måste bibehållas.
Närståendevård passar många, men alla upplever det inte som uteslutande
positivt att bli vårdad av en nära anhörig.
Närståendevården står för en betydande del av vårdinsatserna. Det rör sig
om mer än hälften av de omvårdnadsinsatser som görs i vårt land. Det finns
uppgifter om att den till och med är dubbelt så omfattande som den vård som
det allmänna står för i hemmen. Förkortningen av vårdtider bl.a. på grund av
den ökande användningen av dagkirurgi har inneburit ett ökat behov av
anhöriginsatser.
Att vara anhörigvårdare innebär för många oväntade situationer som man
inte är rustad för. En stor del av dem som ger anhörigvård valde aldrig att bli
vårdare. De "befann" sig plötsligt i situationen och fortsatte sedan av kärlek,
trofasthet, religiösa motiv eller moralisk övertygelse. De påfrestningar man
möter när ens make/maka förändras fysiskt och psykiskt kan sedan vara svåra
att bära. Ansvaret för vårdaren blir ofta tungt både medicinskt och psykiskt
trots den glädje och tillfredsställelse som det innebär att vara
närståendevårdare. Ofta rapporterar närståendevårdare försämrat
hälsotillstånd och/eller oro för ekonomin och framtiden.
Reformera närståendevården
Om närståendevården skall fungera måste samhällets stöd till den
närstående och den sjuke vara tillräckligt.
Till de viktigaste insatserna hör en väl fungerande avlösning. Den
närstående måste få möjlighet att sköta sina egna angelägenheter både under
en kortare tid, några timmar för att t.ex. gå och handla, gå till tandläkaren,
frisören etc. och under lite längre tid, kanske en vecka, med jämna mellanrum
för att kunna återhämta sig efter nätter med brist på sömn. Det är viktigt att
den närstående får möjlighet att kunna träffa vänner och bekanta utanför
familjekretsen, så att hon eller han inte står utan nätverk efter ett dödsfall.
För
att tillgodose dessa behov hos en anhörig bör avlösning erbjudas i hemmet av
hemtjänsten eller avlastning ske genom växelvård eller i många fall bådadera.
Att stödja och informera den närstående om sjukdomens art, förlopp och
behandling och om vikten av att också tänka på sig själv och sin egen hälsa
kan vara väl så viktigt som att satsa allt på patienten. Annat stöd kan vara
anhöriggrupper och en tät kontakt mellan distriktssköterskan och den
närstående.
För att möjliggöra för anhöriga att ta ett omfattande ansvar för daglig
omsorg om en sjuk närstående, måste anställning som anhörigvårdare medges
från kommunen. Detta skall enligt vår mening vara möjligt även för
närstående som uppnått pensionsåldern. Alternativet med hemvårdsbidrag till
den sjuke bör finnas kvar för dem som föredrar detta.
Ett bättre samhällsstöd till närståendevårdarna skulle förmodligen också
leda till besparingseffekter i t.ex. sparade vårdplatser på sjukhusen och inom
äldreboende. Några siffror på dessa samhällsekonomiska vinster finns vad vi
vet inte, och vi anser därför att en hälsoekonomisk undersökning av
närståendevårdens betydelse borde genomföras.
De korta vårdtiderna inom akutsjukvården och den ökande användningen
av dagkirurgi leder som nämnts också till ökat behov av anhöriginsatser.
En viktig del av sjukvården är en bra uppföljning och kvalitetskontroll av
den vård och den omsorg som ges. Det gäller också närståendevården. Vi
anser det angeläget att Socialstyrelsen ägnar stor uppmärksamhet åt
metodutveckling av hur en sådan uppföljning inom området sjukvård i
hemmet kan ske med beaktande av de berörda personernas integritet.
Bättre villkor för hemvården
En närstående som vårdar en svårt sjuk person har sedan den 1 juli 1989
rätt till ersättning från sjukförsäkringen. Sedan den 1 juli 1994 har man
också rätt att ta ledigt från sitt arbete upp till 60 dagar. Till personer som
vårdar hivsmittad kan närståendepenning utgå upp till 240 dagar.
Vi har vid upprepade tillfällen framfört att ett första steg mot att underlätta
för närståendevårdarna vore att regeringen tog initiativ till överläggningar
med de båda kommunförbunden för att se över hur ett utökat stöd till dem
som vårdar närstående skall kunna ske. Vi upprepar detta krav här.
Reformförslag som bör tas upp vid överläggningarna är:
- en fortsatt utbyggnad av avlastnings- och växelvård,
- förbättringar i kommunernas regler för hemvårdsbidrag och ökade
möjligheter för närstående att anställas,
- en utvidgning av kretsen av dem som har rätt att vara närståendevårdare
med ersättning från försäkringskassan samt
- en ytterligare förlängd period för dem som vårdar.
Tiden för rätt till ledighet från anställning och för rätt till ersättning från
försäkringskassan för vård av närstående bör förlängas från nuvarande 60
dagar till 120 dagar.
Den framtida finansieringen av den ökade satsningen på närståendevård
som vi här för fram kan ske genom den minskade belastningen på vårdplatser
i landstingen. Som ovan nämnts är de möjliga besparingarna för en utvidgad
närståendevård förmodligen långt större än kostnaderna för
närståendepenningen. Denna fråga bör naturligtvis belysas i de av oss
föreslagna överläggningarna mellan staten och kommunförbunden. Och det
handlar inte bara om ekonomiska vinster. De humanitära vinsterna är väl så
viktiga för dem som önskar vårda släktingar eller andra närstående i hemmet.
Stöd till organisationer
Anhörigrådet och Demensförbundet måste ges rimliga förutsättningar att
arbeta. De anlitas inte bara som rådgivare åt andra anhöriga utan även av
kommun och landsting. Deras kunskap och engagemang måste tas tillvara
och de måste ges rimliga ekonomiska förutsättningar för detta. Det är ett
ansvar som bör ligga både på stat, landsting och kommun.