Motion till riksdagen
2000/01:So538
av Leijonborg, Lars (fp)

Deltagande för funktionshindrade


Innehållsförteckning
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen av regeringen begär förslag till en plan för att under de
närmaste fem åren satsa sammanlagt 5 miljarder kronor på ett statligt
stimulansbidrag till landsting, kommuner, fastighetsägare,
kollektivtrafikbolag m.fl. för att anpassa samhället så att det blir
tillgängligt också för funktionshindrade.1
2. Riksdagen av regeringen begär förslag om att förstärka plan- och
bygglagen för att inleda reformarbetet med tillgänglighet. 1
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att återställa socialtjänstlagen så att den enskilde kan
överklaga beslut om bistånd.
4. Riksdagen av regeringen begär förslag om en utvidgning av
personkretsen som har rätt till assistanshjälp i enlighet med vad som
anförs i motionen.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att staten skall återta ansvaret för de 20 första
assistanstimmarna.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Handikappombudsmannen skall ges i uppdrag att
kontrollera efterlevnaden av tillgänglighetsreformen.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att de lokala handikapporganisationerna  skall göras delaktiga i
arbetet med att identifiera hinder och komma med förslag till lösningar.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att införa ett diskrimineringsförbud i Sveriges grundlag och att
vidga diskrimineringsförbudet i Europakonventionen. 2
9. Riksdagen av regeringen begär förslag om att återställa assistansreformen
såsom den ursprungligen var utformad.
10. Riksdagen av regeringen begär förslag till en ändring av lagen
(1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade i enlighet
med vad i motionen anförs om ett förtydligande om avsikten med råd och
stöd enligt LSS.
11. Riksdagen av regeringen begär förslag till tilläggsdirektiv till
Socialstyrelsens kartläggning av barns och ungdomars habilitering så att
även vuxna funktionshindrades behov av rehabilitering kartläggs.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad  i motionen
anförs om en hjälpmedelsgaranti.
13. Riksdagen  tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en utredning av hela hjälpmedelsförsörjningen.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en parlamentarisk kommission med syfte att göra en
konsekvensanalys av den pågående IT-utvecklingen och att
kommissionen, utifrån sin analys, lägger fram förslag till nödvändiga
åtgärder.
15. Riksdagen av regeringen begär förslag om åtgärder mot
förtidspensionering av unga funktionshindrade i enlighet med vad som
anförs i motionen. 3
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en höjning av krontalstaket för lönebidraget så att stimulansen
och kompensationen även kan komma mer kvalificerade tjänster till del. 4
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att tillsätta en utredning med uppdrag att förändra
färdtjänstlagen. 5
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om taktila kartor för synskadade. 1
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en kartläggning av det nya bidragssystemets
effekter.
20. Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens
förslag anslagen under utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social
omsorg enligt uppställning:
21.
Tabell 1: (Anslag Regeringens förslag
Anslagsförändring )
1 Yrkandena 1, 2 och 18 hänvisade till BoU.
2 Yrkande 8 hänvisat till KU.
3 Yrkande 15 hänvisat till SfU.
4 Yrkande 16 hänvisat till AU.
5 Yrkande 17 hänvisat till TU.
Inledning
Tack vare medveten och långvarig liberal kamp kunde levnadsvillkoren
för personer med funktionsnedsättning förbättras. De har nu större
möjligheter att på egen hand påverka sin vardag. Folkpartiet liberalerna
accepterar inte att utvecklingen mot ökad delaktighet bryts. Vi har därför
sagt nej till urholkningarna av handikappreformen. Tvärtom - ett
anständigt samhälle måste arbeta vidare för att försöka uppnå bl a de mål
som finns fastlagda i FN:s standardregler.
Sverige har fortfarande mycket att göra för att undanröja hinder för
funktionshindrade. Sverige har legat långt fram internationellt sett i arbetet
med handikappfrågor, men har under 1990-talet blivit frånsprunget av flera
länder som mer systematiskt har arbetat för att riva hinder, garantera
delaktighet och tillgänglighet samt synliggöra funktionshindrades problem i
vardagen.
Utgångspunkten för liberal politik är alla människors lika värde och lika
rätt. Därför var Folkpartiet pådrivande när det gällde den handikappreform
som genomfördes Bengt Westerberg var socialminister och som helt har
förändrat livssituationen för dem som är allra svårast funktionshindrade.
Ofta har frågor om funktionshindrade behandlats som rättvisefrågor.
Funktionshindrade skall ha samma rättigheter som icke funktionshindrade.
Ingen skall behöva diskrimineras eller behandlas sämre eller annorlunda på
grund av ett funktionshinder. Det är emellertid dags att vidga perspektivet på
handikappfrågorna och peka på att det för den enskilde funktionshindrade i
lika hög grad är en frihetsfråga som en rättvisefråga. Att som rullstolsburen
kunna färdas med allmänna kommunikationer, att som hörselskadad kunna
lyssna till föredrag och föreläsningar, att som rörelsehindrad kunna ta sig till
och från, samt in och ur, offentliga lokaler på egen hand skulle markant vidga
friheten för den enskilde. Den funktionshindrades rättigheter handlar om att
öka möjligheten för den enskilde med funktionsnedsättning att kunna leva ett
självständigt liv.
Om Sverige vill säkerställa alla människors fulla rättigheter, krävs att
Sveriges lagar anpassas efter de krav som uppställs i FN:s standardregler.
Tillgänglighet, självständighet och värdighet är för Folkpartiet tre
nyckelord i det fortsatta arbetet för att undanröja handikapp för
funktionshindrade.
Slå vakt om handikappreformen
Folkpartiet liberalerna vill riva upp försämringarna av
handikappreformen. Handikappreformen får inte innebära en slutsignal i
strävan att förbättra livsbetingelserna för människor med
funktionsnedsättning. Det är också viktigt att komma ihåg att långt ifrån
alla reformer kostar mycket pengar. Att stärka det juridiska skyddet mot
diskriminering och att vid reparation och ombyggnad samtidigt passa på
att tänka på att bygga handikappvänligt är - för att nämna några exempel
- oerhört angeläget och inte särskilt dyrt.
En radikal tillgänglighetsreform för den
enskildes frihet
Regeringens proposition Från patient till medborgare (1999/2000:179)
blev inte den stora tillgänglighetsreform som Folkpartiet hade hoppats på.
Den präglades av alldeles för mycket  "bör" istället för "skall"  och
framförallt saknades det extra stimulansmedel för att möjliggöra de
vackra tillgänglighetsparoller som propositionen innehöll.
Det är dags för en ny stor handikappreform av samma dignitet som den
assistentreform Folkpartiet drev igenom i början av 1990-talet. Då handlade
det om att trygga de funktionshindrades sociala rättigheter. Nu gäller det en
tillgänglighetsreform.
De utredningar som har gjorts om att öka tillgängligheten för
funktionshindrade pekar mot att det skulle kosta tiotals miljarder. Den
uppgiften har gjort att de flesta politiker själva drabbats av en
funktionsnedsättning - politisk handlingsförlamning.
Folkpartiet anser inte att man kan fortsätta att rygga tillbaka för denna
kostnad. Vi tycker det är hög tid att börja förändra samhället och dess
institutioner så att det kan göras tillgängligt för alla.
Vi kommer i vårt budgetalternativ att finansiera en engångssatsning på fem
miljarder kronor under de närmaste åren, för att kunna genomföra en
omfattande tillgänglighetsreform.
Boverket har gjort beräkningar som visar att Folkpartiets uppskattning att
kostnaden för en genomgripande tillgänglighetsreform är fem miljarder är
korrekt.  Boverket konstaterar att kommunerna behöver göra förbättringar för
240 miljoner kronor per år, privata fastighetsägare för 210 miljoner kronor
per år, staten för 20 miljoner kronor och landstingen för 30 miljoner kronor.
Boverket konstaterar också att kostnaderna kan minskas om samtliga aktörer
tar fram en systematisk och långsiktig plan för åtgärderna.
Folkpartiet anser att ansvaret för att öka tillgängligheten i första hand skall
ligga lokalt, på kommuner och andra lokala aktörer som till exempel privata
fastighetsägare. Ansvars- och finansieringsprincipen ligger fast, men mot
bakgrund av bland annat den ekonomiska situationen i landets kommuner
kommer en statlig medverkan, åtminstone initialt, i finansieringen av en
tillgänglighetsreform att vara nödvändig för att utvecklingen verkligen skall
ta fart. Statens stöd skall bestå i stimulansbidrag till bland annat kommuner,
fastighetsägare och kollektivtrafikföretag i kombination med riktlinjer från
statsmakten.
Plan- och bygglagen måste kompletteras med riktlinjer som tvingar fram
rimliga anpassningsåtgärder för funktionshindrade. Den socialdemokratiska
regeringen stoppade ett sådant förslag 1995 med hänvisning till att det skulle
vara för dyrt för kommunerna. Med de stimulansmedel som Folkpartiet nu
föreslår kan plan- och bygglagen kompletteras med skrivningar så att all
nybyggnation anpassas till funktionshindrades behov och så att äldre
byggnader och annan infrastruktur kan anpassas.
Lokala handikapporganisationer bör engageras lokalt för att tillsammans
med myndigheter, företag och organisationer identifiera hinder för
tillgänglighet och komma med förslag till åtgärder.
Handikappombudsmannen skall få i uppdrag att följa och utvärdera
tillgänglighetsutvecklingen.
Individens rätt till stöd med mera
Individens rätt till stöd och service regleras i huvudsak av följande regler:
Socialtjänstlagen (1980:620)
Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS)
Lagen (1993:389) om assistansersättning (LASS)
Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
Den 1 januari 1998 inskränktes rätten att överklaga beslut om insatser
enligt socialtjänstlagen. Beslut om avlösarservice, kontaktperson och daglig
verksamhet kan inte överklagas. Endast vissa beslut om bistånd kan numera
överklagas genom så kallat förvaltningsbesvär, övriga beslut överklagas
genom den för den enskilde mindre förmånliga laglighetsprövningen. I
praktiken har detta inneburit att den enskilde funktionshindrade i större
utsträckning än tidigare måste förlita sig på kommunens goda vilja för att få
stöd för andra insatser än de som räknas upp i 6 § socialtjänstlagen.
Förändringarna har nu visat sig ge en försämrad rättstrygghet för den
enskilde. Detta är oacceptabelt och möjligheterna till överklagande måste
återställas.
Undersökningen om handläggningstider i försäkringskassor, kommuner
och länsrätter visar att barn med funktionsnedsättning och deras anhöriga kan
få vänta oacceptabelt länge på beslut om vårdbidrag och vissa insatser enligt
LSS. Att vänta ibland mer än tre år på besked om familjen har rätt till
vårdbidrag är inte rimligt.
Om Sverige ska leva upp till Barnkonventionen och FN:s standardregler
får handläggningstiderna i ärenden och mål som gäller barn inte vara för
långa. Familjerna bör inte tyngas ytterligare med den osäkerhet som långa
handläggningstider innebär. Barn har dessutom ett annat tidsperspektiv än
vuxna.
För att komma tillrätta med långa handläggningstider är det nödvändigt att
det i lagstiftningen införs bestämmelser om att ärenden och mål i
försäkringskassor, kommuner och domstol ska handläggas skyndsamt.
Regering och riksdag har ändrat stödet i form av personlig assistans från
och med halvårsskiftet 1996. Ur individens perspektiv har ändringarna lett till
försämringar.
En lagändring den 1 juli 1996 utestängde nästan helt personer med
psykiska funktionshinder från rätten till personlig assistans. Regeringsrätten
har tolkat lagändringen i RÅ ref 1997:28. Fallet gällde än man med
schizofreni, hjärnskada och hörselnedsättning som behövde hjälp med att
aktiveras. Domstolen ansåg honom dock inte berättigad till personlig
assistans.
Även möjligheterna att kombinera personlig assistans med andra insatser
enligt LSS i skola och förskola har inskränkts. För att barn med
funktionshinder ska vara garanterade personlig assistans, krävs det att de har
fler ett funktionshinder och har ett omvårdnadsbehov som överstiger 12
timmar per dag.  Vi anser att rätten till personlig assistans i förskola/skola
ska
återställas. Det ska också observeras att personer i personkrets 3 med
exempelvis psykiska funktionshinder inte har rätt till insatsen daglig
verksamhet.
Vårbudgeten 1997 innebar ytterligare inskränkningar då regeringen och
Centerpartiet valde att spara ett par hundra miljoner kronor på
assistansersättningen. Återigen vältrades en större del av ansvaret över på
kommunerna som fick ansvaret för de 20 första assistanstimmarna. För de
människor som berörs har det delvis blivit en återgång till situationen före
handikappreformen, då de var beroende av den enskilda kommunens välvilja
och där insatserna skilde sig åt mellan kommunerna. Folkpartiet föreslår
därför att ansvaret för de första 20 assistanstimmarna skall återgå till
försäkringskassan. Därmed yrkar vi en överföring av 350 miljoner kronor och
100 miljoner kronor från utgiftsområde 25 91:2 till utgiftsområde 9 16.8.
Folkpartiet menar att de rättigheter som LSS och LASS givit personer med
funktionsnedsättning och deras anhöriga måste utvecklas, inte försämras.
Personlig assistans bör än mer användas i arbetslivet och i studieverksamhet.
Assistentens insatser i skolarbetet eller på dagis ska utvecklas så att den
enskilde känner trygghet i att allt kring hans eller hennes person fungerar så
bra att alla övriga krafter kan användas till att satsa på skolarbetet eller i
den
pedagogiska leken.
65-årsgränsen
Personer som är berättigade till personlig assistans förlorar denna rätt vid
65 års ålder. För många innebär detta ett alltför abrupt avbrytande av en
assistans som möjliggjorde ett självständigt liv. En kvalitetssänkning av
livsföringen för de funktionshindrade blir ofta fallet.
Regeringen har i proposition 200/01:5 föreslagit  rätt till personlig
assistans efter 65 års ålder. Folkpartiet hänvisar till vår kommittemotion
angående regeringens proposition i fråga om rätt till personlig assistans efter
65 års ålder.
Förbud mot diskriminering
Staterna har enligt standardreglerna ansvaret att skapa en rättslig grund
för delaktighet och jämlikhet för människor med funktionsnedsättning.
Detta innebär bland annat att lagstiftningen ska innehålla regler om
sanktioner mot den som kränker principen om icke-diskriminering.
Den svenska grundlagen innehåller inget förbud direkt riktat mot
diskriminering av människor med funktionsnedsättning. Inte heller
bestämmelserna inom straffrättens område som syftar till att ge skydd mot
diskriminering omfattar människor med funktionsnedsättning.
Det förekommer diskriminering i näringsverksamhet som t ex att personer
med  funktionshinder inte blir insläppta på restauranger eller inte får teckna
en livförsäkring vilket är exempel på sådan negativ särbehandling.
FN har i sina standardregler tydligt slagit fast att diskriminering av
funktionshindrade är en fråga om mänskliga rättigheter. Inget land kan
numera komma undan sitt ansvar. FN:s expertkommittéer bevakar alla
samhällsområden med avseende på detta. Standardreglerna är visserligen inte
juridiskt bindande. Deras funktion är att vara normbindande och ligga till
grund för beslut i medlemsstaterna. Flera länder, bland andra USA, Kanada,
Australien, Nya Zeeland och Sydafrika har genom att stifta anti-
diskrimineringslagar säkrat funktionshindrades rättigheter. Det är därför något
pinsamt att Sverige, som initiativtagare till FN:s standardregler, ännu inte
lyckats stifta en fulltäckande lag mot diskriminering av funktionshindrade.
Våren 1999 tog riksdagen beslut om en diskrimineringslagstiftning i
näringslivet. Detta är emellertid inte tillräckligt. Det finns många exempel på
hur människor med funktionsnedsättning diskrimineras och därmed inte
uppnår den delaktighet i hela samhällslivet som standardreglerna föreskriver.
Om Sverige vill säkerställa alla människors fulla rättigheter, krävs att
Sveriges lagar anpassas efter de krav som uppställs i FN:s standardregler.
Bengt Lindqvist har i sin utredning SOU 1999:21 föreslagit att förbud mot
diskriminering av  funktionshindrade förs in i grundlagens 1 kap. 2 § andra
stycket. I regeringsformens 2 kap. om grundläggande fri- och rättigheter finns
även två bestämmelser om diskrimineringsförbud, nämligen 2:15 om etniska
minoriteter och 2:16 om könsdiskriminering. Här anser Folkpartiet att 2 kap.
bör utökas med förbud mot diskriminering av funktionshindrade. Med sådana
tillägg skulle funktionshindrade få möjlighet att göra sin sak gällande i svensk
domstol.
Vidare bör Sverige arbeta för att Europarådet breddar
diskrimineringsförbudet i Europakonventionen om de mänskliga fri- och
rättigheterna, så att det blir ett generellt diskrimineringsförbud som även
innefattar människor med funktionshinder. En sådan förändring skulle
troligtvis ha större betydelse än en ändring i regeringsformen då
Europakonventionen har en domstol som uttolkar bestämmelserna och ger
dem konkretion och slagkraft.
Behovet av rehabilitering
I propositionen Från patient till medborgare skrev regeringen att det finns
brister i rehabiliterings- och habiliteringsbehovet och att många områden
behöver utvecklas ytterligare. Det är därför anmärkningsvärt att
regeringen endast lyfte fram behovet av tidigt insatta åtgärder för barn
och ungdomar. Behovet av tidigt insatta åtgärder ska gälla oavsett ålder.
I FN:s standardregler, regel 3, sägs att alla människor med en
funktionsnedsättning som behöver rehabilitering bör ha tillgång till en sådan.
Vi vet att det idag är mycket olika runt om i landet vad gäller både resurser
för rehabilitering och utbud av rehabiliteringsresurser. I FN:s standardregler
sägs vidare att begreppet "rehabilitering" avser en process som syftar till att
människor med funktionsnedsättning ska uppnå och behålla bästa möjliga
fysiska, intellektuella, psykiska eller sociala funktionsförmåga.
Rehabilitering ska också ses i ett livslångt  perspektiv och inte bara en
insats för yrkesverksamma eller de som kan rehabiliteras tillbaka till
yrkeslivet. Det är vidare av stor vikt att det är en sammanhållen rehabilitering
där insatserna finns som en helhet och inte som från varandra skilda insatser.
Individens behov, önskemål och bästa ska ha ett avgörande inflytande i valet
av rehabiliteringsinsatser och inte utbud och ekonomiska möjligheter.
Mot bakgrund av ovanstående är det viktigt att regeringen får i uppdrag att
utforma tilläggsdirektiv till Socialstyrelsens kartläggning av tillgängligheten
av landstingens barn- och ungdomshabilitering att också omfatta vuxnas
rehabilitering.
Hjälpmedelsgaranti
Tekniska hjälpmedel kan bidra till att omgivningen inte längre blir ett
problem för den som har ett funktionshinder. Funktionshindret leder inte
längre till handikapp. Ett funktionshinder skall inte behöva innebära
betydande merkostnader för den enskilde. Avgifter på hjälpmedel skall
därför undvikas eller hållas på låg nivå. Ingen skall, av ekonomiska skäl,
behöva avstå från ett hjälpmedel som han eller hon har behov av. Ur
samhällsekonomisk synvinkel måste det också vara kostnadseffektivt med
gratis hjälpmedel om alternativet annars är hemtjänst.
Det är viktigt med en hög kvalitet i hjälpmedelsförskrivningen. När
förskrivningen sprids ut på för många händer finns det en risk att kvaliteten
sjunker. I stora delar av landet bygger landsting och kommuner upp parallella
organisationer för hjälpmedel, detta är ett slöseri med kompetens och resurser.
Oavsett hur kommuner och landsting delat upp ansvaret för hjälpmedel
mellan sig, har de ett gemensamt ansvar för hjälpmedelsfrågorna. En vattentät
organisation måste istället byggas upp mellan landstingen och kommunerna
så att den enskilde får den hjälp den behöver i form av rådgivning, utprovning
och anpassning av hjälpmedel.
En ökad konkurrens på hjälpmedelsområdet kan vara ett sätt att höja
kvaliteten och att kapa köerna. Inom t ex hörselvården skulle man i högre
utsträckning än vad som sker idag kunna upphandla tjänster från privata
entreprenörer. Det är då viktigt att upphandla hela kedjan, det vill säga
utprovning - hörapparat - uppföljning. Många gånger kan väntetiden för den
som är i behov av hjälpmedel vara oacceptabelt lång. Det leder till en onödig
inskränkning i möjligheterna att leva ett självständigt liv. Folkpartiet
föreslår
därför att den av oss föreslagna vårdgarantin även skall omfatta tekniska
hjälpmedel som är medicinskt motiverade. Den som är i behov av hjälpmedel
skall få snabb hjälp och komplicerade hjälpmedel senast inom tre månader.
För ca ett och ett halvt år  sedan gjorde Synskadades Riksförbund, SRF,
tillsammans med några andra förbund en kartläggning över
hjälpmedelsförsörjningen idag. Resultatet redovisades för riksdagens
socialutskott. Bilden som framträdde var mycket skiftande. Ett delvis
ogenomträngligt regelverk har gett till följd att hjälpmedelsförsörjningen ser
mycket olika ut i olika landsändar.
De senaste årens utveckling av datatekniken har helt förändrat
kommunikations- och informationslandskapet.
Tillgången till information genom Internet och databanker av olika slag är
i det närmaste obegränsad. Det finns tillgång till tjänster för att kunna resa,
välja rätt telekomleverantör, bevaka pressen inom områden som man är
intresserad av, skicka brev och så vidare i all oändlighet.
Datatekniken har för synskadade inneburit något av en revolution. Genom
anpassningar i datorn kan synskadade läsa information som tidigare varit
otillgänglig och kommunicera med andra direkt via e-post.
Att kunna delta i den demokratiska processen förutsätter för synskadade
tillgång till informationstekniken. Detta kommer att ytterligare accentueras
när också de formella demokratiska rättigheterna och skyldigheterna utövas
genom dessa moderna kommunikationsmetoder, vilket har föreslagits av
Demokratiutredningen.
Problemet är att det beror på var man bor om man får tillgång till dator
som hjälpmedel av landstinget, vilket är en förutsättning för att synskadade
ska kunna utnyttja möjligheten att komma på någorlunda jämställd
informations- och kommunikationsfot med andra medborgare.
Redan nu administreras den största delen av arbetshjälpmedel genom
socialförsäkringssystemet. Detta har varit en förutsättning för att synskadade
överhuvudtaget har kunnat hävda sig på svensk arbetsmarknad.
Om inte synskadade ska bli allt mer isolerade, behöva allt mer service och
därigenom bli osjälvständiga och beroende och mindre delaktiga i samhälls-
angelägenheter måste hjälpmedelsförsörjningen kunna tillhandahålla
datorhjälpmedel till alla.
Sociala mål i IT-revolutionen
Det s.k. informationssamhället blir allt mer påtagligt i våra vardagsliv. IT-
kunskaper krävs nu inte bara i skolan och på arbetsplatsen, utan gör sig
allt mer gällande även inom bankväsendet, transportsystemet, service och
olika tjänster, kommunikation människor emellan, kunskapsinhämtande
m m. IT börjar också bli ett nyckelord i den demokratiska processen.
Utvecklingen går mycket snabbt - åtminstone utifrån ett teknologiskt
perspektiv. Det som ofta glöms i den pågående utvecklingen och
opinionsbildningen, är de mänskliga och sociala konsekvenserna. Trots allt är
det fortfarande en minoritet av befolkningen som har tillgång till den nya
tekniken. Orsakerna härtill är flera: Den äldre generationens svårigheter inför
ny teknik och privatekonomiska skillnader som för många gör
tillgängligheten till datorn och Internet näst intill omöjlig.  Synskadade och
andra funktionshindrade får stora svårigheter då utrustning, program,
hemsidor, informationssystem
m m inte görs tillgängliga.
Vi håller med andra ord på att få ett delaktighets- och rättviseproblem i IT-
utvecklingen.
När såväl den offentliga som privata tjänstesektorn allt mer hänvisar till
tele- och Internetanvändning, och upphör med eller fördyrar alternativen,
handlar det om ett medborgerligt rättsproblem.
Det politiska systemet kan inte helt och hållet överlåta IT-utvecklingen till
marknaden. Samhälleliga och sociala mål måste kontinuerligt sättas upp för
att garantera alla medborgares möjligheter att utöva sina rättigheter och
skyldigheter samt att leva ett delaktigt, självbestämmande och oberoende liv.
Förtidspensionering av unga
funktionshindrade
1998 lämnade Förtidspensionsutredningen betänkandet Unga i
ohälsoförsäkringen - tid för aktivitet och utveckling (SOU 1998:106).
Deras förslag har remissbehandlats men regeringen har ännu inte förelagt
riksdagen något förslag i denna fråga.
Det är Folkpartiets uppfattning att alla har rätt till arbete och delaktighet i
samhället. Samhället bör i största möjliga utsträckning utformas efter dessa
förutsättningar. Socialförsäkringssystemen bör därför utformas så att de
uppmuntrar till arbete framför passivt stöd. Förtidspensionering av unga
funktionshindrade bör därför undvikas. Regeringen bör skyndsamt förelägga
riksdagen ett förslag om åtgärder mot förtidspensionering av unga
funktionshindrade.
Arbetsgivarstöd för ökad anställbarhet
De senaste årens högkonjunktur med god tillväxt och låg inflation har lett
till och kommer att leda till fler arbetstillfällen, för dem som uppfyller
kraven och förväntningarna. De arbetsmarknadspolitiska stöden måste
därför även fortsättningsvis vara det komplement de var avsedda som för
utsatta grupper.
Lönebidragets, sedan många år, oförändrade krontalstak, 13 700 kr/månad
plus hög ambition på nedtrappning av procentsatser, har lett till stora
löneskillnader mellan personal inom likvärdiga yrkesområden. Vidare har det
blivit svårare för funktionshindrade med mer kvalificerade utbildningar att få
adekvat jobb.
Eftersom flertalet anställda har betydligt högre lön än 13 700 kr/månad bör
förutsättningarna för beräkning av bidragsnivåer  anpassas till nuläget.
För att kunna återskapa idén med dessa stöd, dvs kompensera en
arbetsgivare för minskad arbetsförmåga hos den anställde, måste krontalstaket
höjas så att beräkningsgrunden står i relation till den procentuella
nedsättningen av arbetsförmågan.
För att även öka andelen funktionshindrade i arbetslivet och motverka
utslagning bör resurser som motsvarar de faktiska behoven av stödåtgärder
tillgodoses.
Angående lagen om färdtjänst
Den nya lagen om färdtjänst har varit i kraft i snart två år. Redan nu kan
vissa problem identifieras, som har uppstått sedan den nya lagen trädde i
kraft.
Det har t ex blivit betydligt svårare än tidigare att få rätt till ledsagare
inom
färdtjänsten. Detta är ett problem för många grupper av funktionshindrade,
exempelvis synskadade. Att ha med en ledsagare är många gånger nödvändigt
för att resan ska kunna genomföras.
De som studerar på annan ort än sin hemort kan inte utnyttja färdtjänsten
där eftersom det är folkbokföringskommunen som är ansvarig. Den enskilde
måste då lita till att hemkommunen har ett system för färdtjänst i annan
kommun, vilket inte är obligatoriskt enligt lagen om färdtjänst.
Enligt den nya lagen har kommunerna fått möjlighet att inte bara lägga
över utförandet av färdtjänsten på trafikhuvudmannen utan också de delar
som innefattar myndighetsutövning, dvs att besluta om vem som ska ha rätt
till färdtjänst etc. Detta är en farlig utveckling, eftersom de aktuella bolagen
knappast har den sociala kompetens som krävs för sådana beslut.
Enligt den nya lagens 9 § har kommunerna möjlighet att i skälig
omfattning ställa upp föreskrifter om hur många resor som får göras etc. På
vissa håll, exempelvis i Stockholms län, har tilldelningen av resor varit så låg
att endast en tur- och returresa kunnat göras per vecka, utöver resor till
utbildning eller arbete. Detta har bedömts som skäligt och således inte ändrats
av förvaltningsdomstolarna. Lagen måste därför ändras så att
färdtjänstberättigade får rätt till ett med andra medborgare jämförbart resande.
De ovan nämnda exemplen visar att det nu finns skäl att ta initiativ till en
ändring i lagen, så att dessa nackdelar undanröjs. En utredning bör tillsättas
för att se över ovan angivna problem med färdtjänsten.
Handikappguide/Brukarstödscentrum
Politiker på olika nivåer har ett stort ansvar för frågor som avser enskildas
möjligheter att delta i samhället på ett aktivt sätt kommer i fokus. För att
underlätta för personer med funktionsnedsättning att delta i samhällslivet
ska information om tillgänglighet finnas, som kan ge vägledning om vad
gäller allt från handikappanpassade offentliga lokaler till tidningar som
ges ut på kassett. Om en informationsbas av detta slag kan skapas,
kommer det att bli intressant även för privata företag att meddela vilken
service de tillhandahåller. Erfarenheterna visar att handikapptillgänglighet
i fysisk mening ofta också leder till ökad tillgänglighet för dem som är
äldre och för barnfamiljer. Ju fler grupper som berörs desto större  blir
allas intresse av att informera om att  deras verksamheter är tillgängliga.
Vi kallar denna informationsbas handikappguide.
Den ska vara ett elektroniskt bibliotek, konsumentupplysning samt
mötesplats för erfarenhetsutbyte och debatt. Kommuner och
handikapporganisationer kan med fördel delta i den här typen av projekt, som
bör få vidare spridning i landet. Frågorna kring stöd och service utgör den
största gruppen bland rådgivningsärendena.
Mängden frågor till Handikappombudsmannen, kring stöd och service är
en indikation på att lagarna inte fungerar friktionsfritt.
Tredimensionella kartor för synskadade
Lantmäteriverket har ansvaret för försörjningen av grundläggande
geografisk information. Gruppen synskadade är dock utestängda från
sådan information, eftersom Lantmäteriverket inte har i uppdrag att
tillhandahålla grundläggande geografisk information i en form som är
tillgänglig för synskadade personer.
Lantmäteriverket har dock med anslagsmedel finansierat delar av det
arbete med taktila kartor som bedrivits i Kiruna. Denna verksamhet har hittills
varit begränsad till utvecklingsverksamhet och viss uppdragsverksamhet.
Lantmäteriverket har visat intresse av att ta ansvar även för kartor för
synskadade, genom att i sitt budgetunderlag för åren 1999-2001 begära
särskilda medel för uppbyggnad av verksamhet med taktila kartor, utan att
detta ledde till att några särskilda medel tilldelades.
Staten måste ta ansvar även för kartor för synskadade. Lantmäteriet bör
därför ges i uppdrag att ta motsvarande ansvar för taktila - tredimensionella -
kartor för synskadade som för kartor för befolkningen i övrigt, så att reguljär
verksamhet kan påbörjas snarast.
Bidrag till handikapporganisationer
Folkpartiet var kritiskt på flera punkter till det av regeringen föreslagna
bidragssystemet till handikapporganisationer när det förelades riksdagen
våren 2000. Nu har det visats sig att det för många
handikapporganisationer kommer att betyda minskat stöd vilket riskerar
få konsekvenser för deras verksamhet. Detta är givetvis ingen bra effekt
av det nya systemet.
Det är viktigt att det nya bidragssystemets konsekvenser kartläggs i syfte
att åtgärda de skevheter som uppkommit.

Stockholm den 5 oktober 2000
Lars Leijonborg (fp)
Kerstin Heinemann (fp)
Elver Jonsson (fp)
Siw Persson (fp)
Yvonne Ångström (fp)
Harald Nordlund (fp)