1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en kampanj i syfte att få fler människor att ta ställning för att
donera organ.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kliniska försök för överföring av organ från en djurart till en
annan s.k. xenotransplantation.
Inledning
I vintras kom Xenotransplantationsutredningen med sitt betänkande (SOU
1999:120). Frågan om xenotransplantation är kontroversiell och har setts
som en möjlighet för många som inte ser mycket hopp i
transplantationsköer med brist på organ.
Utredningen bra, men slutsatsen förvånar
Utredningen beskriver ingående nuläget beträffande
xenotransplantationsforskningen både internationellt och i Sverige. Etiska
frågor avseende både djurhållning och de djurförsök som är en
ofrånkomlig del om man skall komma vidare med xenotransplantation
beskrivs på ett bra sätt. Likaså finns en fyllig redovisning av det bristande
kunskapsläget när det gäller att bedöma smittspridningsrisker. Det är
därför förvånande att kommittén efter denna genomgång drar slutsatsen
att kliniska försök kan tillåtas. De försiktighetsåtgärder som kommittén
förordar är endast organisatoriska och kommer ej att skydda djur och
människor på avsett sätt.
Djurrätt
De modifieringar som krävs både av djurens arvsmassa och av deras miljö
anser Miljöpartiet är oacceptabla ur etisk synvinkel. Den prekliniska
delen, dvs forskning där organ överförs mellan olika djurarter, torde inte
vara förenlig med de vackra skrivningar som utredningen har om att
garantera ett gott djurliv. Även djurhållningen inför kliniska försök
kommer att kräva mikrobiologiskt kontrollerade miljöer som inte kan vara
förenliga med ett naturligt beteende.
I nyligen publicerat material kan läsas att lidandet för de babianer, som
används vid Huntingdons forskningslaboratorium i England, är mycket stort.
Hos det djur som levt längst hade grishjärtat vuxit till enormt och att djuret
lidit är utom alla tvivel. Även andra babianer uppvisade många symptom på
stress, smärta, onormala beteenden och lidande. Det verkar också enligt
uppgift klart att man försökt förtränga och förvränga dessa fakta.
Smittskydd
En av de kraftigaste invändningarna mot denna verksamhet är dock risken
för att så kallade endogena virus från grisar överförs till människan
tillsammans med organen. Endogena virus finns i cellkärnan hos alla djur,
inklusive människan, och är inaktiva virusrester som överförs från
generation till generation. Dessa virus är alltså inte
sjukdomsframkallande, men vad som oroar är risken att de väcks till liv
om de kommer in i en främmande art och där ger upphov till nya
sjukdomar. Denna oro får nu nytt bränsle av en forskarrapport som
publiceras i ett nummer av tidskriften Nature.
Under ledning av Daniel Salomon i La Jolla i Kalifornien har ett
internationellt forskarlag undersökt risken för att endogena grisvirus vid en
transplantation korsar artgränsen och sprids till mänskliga celler. De har
funnit två oroande tecken på att risken inte är så liten som man hittills
hoppats. Forskarna har studerat insulinproducerande celler från
bukspottkörteln hos grisar. Dessa celler är intressanta för medicinen eftersom
det visat sig att transplantation av celler från bukspottkörteln hos en frisk
människa till en diabetiker kan vara ett sätt att bota diabetes, och
förhoppningen är att sådana transplantationer så småningom skall bli möjliga
från gris till människa. Försök har gjorts i Sverige.
När Daniel Salomon och hans kollegor odlade griscellerna tillsammans
med mänskliga celler visade det sig att endogena grisvirus överfördes till de
mänskliga cellerna. Andra forskargrupper har tidigare fått liknande resultat.
Salomons grupp undersökte dessutom vad som hände om grisceller
planterades in i levande möss och fann att endogena grisvirus spred sig till
musens egna celler i områden precis intill griscellerna. Mössen i försöket
hade dock en medfödd brist på immunförsvar, som kan förklara resultaten.
Inget av dessa experiment behöver betyda att ett virus från transplanterade
grisorgan skulle sprida sig till celler i en levande människas kropp, eftersom
vårt immunförsvar kan förhindra det. Men risken verkar uppenbar.
Försiktighetsprincipen
Utredningen förordar att smittspridningsrisken hanteras inom ramen för
försiktighetsprincipen. Detta låter bra, men det är knappast någon
försiktighetsprincip att tillstyrka fortsatta försök inom ett område där
kunskaperna är så små och där konsekvenserna av fortsatta försök kan bli
ödesdigra. Att göra trygga system för smittspårning är knappast till någon
hjälp om skadan redan är skedd. Vi vet ju inte vilka smittämnen som kan
bli aktuella för spridning, ej heller om spridningen är möjlig att begränsa.
Nya smittämnen identifieras fortlöpande. Prioner t ex var en tills nyligen
helt okänd smittförare.
Följande citat ur utredningen kan illustrera nuvarande kunskapsläge:
Det är uppenbart att det vid xenotransplantation finns risk för att
smittämnen kan överföras som kan leda till infektion som kan vara
allvarlig. Smittan kan möjligen också infektera inte bara den
transplanterade utan även spridas till omgivningen. Här finns inte
tillräckliga kunskaper och vi kan ännu inte förutsäga utfallet. Smittämnen
i xenotransplantaten kan vara hittills okända patogener och /eller vara
xenotropa, dvs. inte sjukdomsframkallande hos värddjuret, men kan
orsaka sjukdom hos människa. "Nya" smittämnen kan orsaka tidigare
inte kända kliniska syndrom med okänd latenstid, och diagnostiska tester
kan saknas för sådana smittämnen. Det finns därför en risk att
xenotransplantation kan leda till betydande infektionsmedicinska
problem varför smittskyddsaspekter måste utgöra en viktig del i
övervägande och hantering av problematiken kring denna fråga.
Alternativ användning av tillgängliga
forskningsresurser
Xenotransplantationsforskningen kommer att kräva mycket stora resurser.
Utredningen är mycket tydlig med att dessa måste tas genom
omprioteringar ur nuvarande forskningsbudgetar. Således måste man
också väga in vad som kommer att prioriteras bort om vi går vidare med
xenotransplantation. Utredningen ägnar tyvärr endast drygt fyra sidor åt
"alternativ till utveckling av xenotransplantation".
Roslin Institute i Edinburgh, känt för det klonade fåret Dolly, avbryter sitt
arbete på att få fram grisar som organdonatorer. Institutets chef sade i en
kommentar till BBC att beslutet inte berodde på rädslan för virus, utan på att
man inte bedömer fältet som kommersiellt intressant. Det blir för dyrt.
De framsteg och de förhoppningar som nu knyts till stamcellsforskningen
gör förhoppningsvis att xenotransplantationsforskningen visar sig vara ett
spår som inte behöver utvecklas. Bristen på organ är ett problem och
förvånande och det är beklagligt att så många människor i landet väljer att
inte donera vid sin död. Detta talar för att regeringen borde ta initiativ till
en
ny kampanj i syfte att få fler att acceptera donation och aktivt ta ställning
för
detta. Detta bör ges regeringen till känna.
Mycket talar för en stor skepsis med xenotransplantation, såväl risken med
retrovirus som djurskydd och den ekonomiska insats forskningen kommer att
kräva. Kliniska försök med xenotransplantation bör därför ej tillåtas i Sverige.
Det bör ges regeringen till känna.